Alfvéniana 1-2 2022

Hugo Alfvén

1-2 2022 utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

alfvéniana nr 1-2 2022

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Ansvarig utgivare

Curt Carlsson e-post: curt_carlsson@hotmail.se

Redaktör

Anton Alfvén e-post: anton.alfven@gmail.com

Sekreterare

Cecilia Gyllang e-post: cecilia.gyllang@gmail.com

Medlemsavgifter

Årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr PlusGiro: 42 88 52 - 8

ISSN 1101-5667

Tryckt av Idé och Kultur Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana

Föreningens e-postadress alfvensallskapet@hotmail.com

Webbadress www.alfvensallskapet.se

Omslagsbild

Sankt Hansblus på Skagen strand av P.S. Krøyer (1906)

Innehåll

Jubileets inledning 3

Curt Carlsson

Målerier på Waldermarsudde 4 Gösta Alfvén

Alfvéns uppror: utdrag ur Speltoken –Hugo Alfvén och rosens klang 5 Tobias Lund

Recension av den nya Alfvénbiografin Speltoken 7 Anders Edling

Förlorade målningar: om återfinnandet av Marie Kroyers verk 9 Claes Moser

150-årsdagen på Alfvéngården 11 Jan Syrén Alfvén år 1911 del 2 12

Bli medlem i Hugo Alfvénsäll skapet

Som medlem får Du för endast 200 kr/år (institutioner 300 kr/ år) inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att del ta i intressanta aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid som han verkade i. PlusGiro 42 88 52-8, ange namn och adress.

Medlemsförmåner i urval

• Tidskriften Alfvéniana

2 alfvéniana 1 2 2022 • Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand

Jubileets inledning i Uppsala

En fin inledning av Alfvénåret skedde i Uppsala den 24 mars. Uppsala kammarorkester under den estniske dirigenten Paul Mägi framförde bland annat Hugos första symfoni. Tillsammans med sopranen Sofie Asplund fram förde man också ett knippe av Alfvéns solosånger, såväl Skogen sover som Saa tag mit hjerte och ytterligare några mindre vanliga. Konserten inleddes med den berömda och älskade Elegien ur Gustaf II Adolf-sviten.

Vidare presenterade musikforskaren Tobias Lund sin ny utgivna Alfvénbiografi Speltoken: Hugo Alfvén och rosens klang, som ingår i Musikaliska Akademiens skriftserie. Han berättade om sitt arbete med biografin och gav några glimtar från detta arbete. Han talade också om musikens förhållande till ljudmiljöer av olika slag och hur den sam spelar med andra konstarter. I samband med detta före drag ägde releasen av boken rum. En diger lunta på över 500 sidor, fyllda med analyser och betraktelser över Hugo och hans tid. Utdrag ur och recension av boken finns i det ta nummer av Alfvéniana.

Detta var bara inledningen av Alfvénåret. I Uppsalas uni versitetsbibliotek Carolina Rediviva ägde under ett par veckor en liten utställning med Alfvénmaterial rum, med material ur bibliotekets samlingar. I Stockholm invigdes den 1 maj på Hugos födelsedag en utställ ning med hans mål ningar och akvareller på Waldemarsudde. Utställningen (som du kan läsa mer om läng re fram i tidningen) håller på till mitten av oktober. Där avtäcktes även en byst av Alf vén utförd av sångaren och skulptören KarlMagnus Fredriksson. Bysten kommer senare att få sitt permanenta hem på Alfvéngården i Tibble, Leksand.

I månadsskiftet juni-juli äger Båstads kammarmusikfesti val rum, som inleds den 27 juni. I år har man jubilerande Hugo Alfvén som hustonsättare, med både framföranden av hans musik och föreläsningar.

Alfvéndagen på Alfvéngården i Tibble den 2 juli bjuder som vanligt på musik och pris-, stipendie- och medaljutdelningar.

Den 27 augusti blir det en körledarworkshop med musik av Hugo Alfvén, som sedan skall presenteras vid en sing along-konsert den 19 november i Berwaldhallen tillsam mans med Radiokören under Cecilia Rydingers ledning. Vidare har Gehrmans Förlag nyligen utkommit med en särskild jubileumsutgåva med tolv av Alfvéns komposi tioner för blandad kör, vilka ska utgöra grunden för såväl workshop 27 augusti som evenemanget i Berwaldhallen 19 november.

Den 13-14 oktober 2022 arrangeras av Uppsala universitet ett vetenskapligt symposium rörande Alfvén, hans sam manhang, verk, liv och tid. Konferensen äger rum i Upp sala i Musicums lokaler på Kyrkogårdsgatan 4 (som under en tid var Alfvéns tjänstebostad). Symposiet arrangeras av institutionen för musikvetenskap och Musicum, Uppsala universitet, i samarbete med Alfvénfonden och Kungl. Mu sikaliska akademien. I samband med detta anordnas en rad konserter med anknytning till Alfvén.

Av Alfvéns orkestermu sik spelas bland annat den tredje symfonin av Radiosymfoniker na i Berwaldhallen den 26 oktober. Kungl. Fil harmonikerna framför Symfoni nr 2 den 6 och 8 oktober och Norrkö pings Symfoniorkester spelar En skärgårdssägen den 15 september.

Tobias Lund, musikvetare och författare till den nyut givna monografin Speltoken: Hugo Alfvén och rosens klang

Curt Carlsson

Hugo Alfvéns målerier på Waldemarsudde

Den första maj, på Hugos 150årsdag, invigdes en utställning om honom som konstnär i ett av rummen i den så kallade Sällskapsvå ningen på prins Eugens Walde marsudde på Djurgården i Stockholm.

Det som först fångade min uppmärk samhet var en stor byst i halvformat av Hugo skulpterad av älskarinnan Alice Nordin 1899. Det är den unge Hugo man här möter, bara 27 år gammal, som redan har högt hårfäste ovan pannan, mustasch och ett lätt vemodigt drag i ansiktet. Armarna med fint formade händer är lagda i kors över buken och de för tanken till hennes dagbok där hon uttrycker sin uppskattning av hans känsliga händer. Bysten står normalt på en undanskymd plats på

Musikaliska Akademien. Kanske får den hädanefter en mer framträdande plats.

Målarskrin med paletten med färger och penslar som Hugo köpte på Capri 1922, som normalt finns på Alfvéngår den i Tibble, är exponerad i en monter. På väggen mittemot hänger sex av de tavlor i en fräsch, pregnant, natu ralistisk stil, som han målade under sin vistelse på ön, då han samtidigt komponerande delar av Bergakungen Baletten hade premiär på kungliga Operan året därpå med scenografi av prins Eugen.

Bredvid Capribilderna hänger en stor tavla från Edö i Stockholms skär gård i naturromantisk stil, som Hugo målade under sin första period som konstnär omkring 1890. På nästa vägg hänger tavlor från 20-och 30-talet från Dalarna. Då, skriver han i sina memo arer, kunde han tjäna bättre på att måla några tavlor än på att komponera. Hans anmärkningsvärt precisa och vackra notskrift finns exponerade genom en sida av partituren till Mid sommarvaka respektive Så tag mitt hjärta.

Utställningen invigdes av museichefen Karin Sidén och Fredrik Wetterqvist,

musikaliska akademiens och tillika Alfvénfondens ordförande. Karin berättade om det nära samarbete som Hugo och prins Eugen hade kring upp förandet av baletten. Efter intensivt arbete tillsammans under förmidda garna med iscensättningen och repeti tioner, for de två ofta tillsammans till Waldemars udde i prinsens eleganta bil för lunch och ivrigt samspråk.

Utställningen visar också några föremål av några samtida konstnärer som Hugo hade nära kontakt med. Där finns två etsningar av Anders Zorn, en tavla med vita blommor målad av Marie Kröyer, sedermera Maria Alfvén, Hugo Alfvénbysten av Carl Milles vars original står på graven i Leksand och Alice Nordins byst Lyss nerskan, som hon skänkte till Hugo, som normalt står på Alfvéngården i Tibble.

Utställningen har ett litet format men ger ändå en bild av Hugos pregnanta och uttrycksfulla förmåga som ung målare samt då han återupptog måle riet på 1920-talet efter 30 års uppehåll. Den pågår fram till 16 oktober.

Gösta Alfvén

Motiv från Capri och Edö

Alfvén skulpterad av Alice Nordin 1899

Hugo Alfvéns uppror

Ur inledningskapitlet i Tobias Lunds nyutgivna mono grafi Speltoken: Hugo Alfvén och rosens klang , som även recenseras längre fram i numret.

Ur ett traditionellt musikvetenskap ligt perspektiv är det lätt att få syn på att den unge Alfvén deltog i ett uppror på kompositionsteknikens område. Åtminstone till en början stred han under ledning av Johan Lindegren, sin dyrkade kompositionslärare. Linde gren var starkt kritisk mot vad han betraktade som provinsialism och dilettantism inom svensk tonkonst. Alfvéns tidiga och djärva satsning på att skriva stora och komplexa symfo nier i kontinental tradition måste ses mot bakgrund av Lindegrens heta vilja att höja den svenska tonkonsten till högsta internationella nivå. När man läser Alfvéns memoarer är det heller inte svårt att tolka hans sociala klättring och ständigt återkommande vilja att leva ett liv i lyx och personlig frihet som ett uppror mot den rela tiva fattigdom som hade präglat hans barndom i Stockholms arbetarkvarter.

sådan perspektivbreddning placerar inte bara personen Alfvén i ett större sammanhang utan gör det också möjligt att närma sig hans verk på nya sätt.

Osäkerheten var stor och åsikterna många om hur livet nu skulle levas och framtiden formas. Politiska rörelser som socialism, liberalism, konser vatism och nationalism erbjöd olika lösningar för samhällen som helhet. Här spelade folkrörelserna en viktig roll. Och när vetenskapens nya rön gjorde det svårt att hålla fast vid en

Allt detta är väl känt. Det nya som jag ska försöka åstadkomma är att betrakta den unge Alfvéns musika liska förnyelsearbete och personliga frigörelsekamp inte som isolerade företeelser utan som strävanden som hänger samman med hans intresse för litteratur, bildkonst, filosofi, vetenskap, psykologi och teknik, och med hans umgänge med flera av det svenska sekelskiftets mest inflytelse rika kulturradikaler och utopister. En

Som musiklyssnare har vi mycket att vinna på att försöka höra Alfvéns musik mot bakgrund av den uppbrottsstäm ning som rådde inom delar av kulturen och samhällslivet decennierna runt år 1900. Urbanisering, industrialisering, vetenskap och snabba kommunika tioner bröt sönder gamla lojaliteter och utmanade etablerade sanningar.

Osäkerheten var stor och åsikterna många om hur livet nu skulle levas och framtiden formas.

traditionell gudstro och en nedärvd föreställning om tillvarons ordning sökte många existentiell vägledning i filosofiska riktningar som positi vism, monism och vitalism. Också esoteriska strömningar som spiritism och teosofi växte fram som alternativ till den gamla religionen, tillsam mans med en ny syn på kärleken som världsförlösande kraft. För många blev biologin och evolutionsläran den nya teori som skulle förklara tillvaron och peka ut riktningen mot framtiden. Inte

Alfvén 1905

minst bland konstnärer och författare blev föreställningar om »livskraften« viktiga. »Livsbejakelse, livskänsla, vitalitet och livstro var några av mode orden i en osorterad blandning av naturfilosofi, nietzscheanism, psyko analys och religiösa föreställningar av kristet eller annat slag«, skriver histo rikern Bo Stråth i ett försök till över blick snarare än till sammanfattning.

framstår han som anhängare av kulten av livsbejakelse, livskänsla, vitalitet och livstro – och i flera av de större musikaliska verken inte minst som kreativ förkämpe för den religiösa kult av kärleken som vid denna tid hade en frontfigur i Ellen Key. Det ska genast sägas att Alfvén inte var någon filosof, även om det hände att han som över modig yngling gjorde anspråk på att

tänkte sig. Framför allt avskaffade det svenska 1900-talet sekelskiftets färg starkt utopiska nationalism och ersatte den med en till uttrycken mera diskret förvissning om Sveriges förträfflighet. Denna förändring, tillsammans med modernismens genombrott i musik kulturen, var förmodligen det vikti gaste skälet till att Alfvén kom att betraktas som passé i inflytelserika

Det intressanta är inte främst att han sökte sig fram bland dessa idéer och praktiker utan att han använde

dem som ett slags råmaterial för sin musik.

En strömning vars betydelse för Alfvén och hans musik forskningen i stort sett har förbigått var den utopiska livsreformrörelsen, som hade sitt centrum i Tyskland. I reaktion mot det moderna, urbana livet ville anhäng arna skapa ett naturligare sätt att leva. Ofta hängde den viljan samman med ett intresse för ett mer eller mindre mytologiskt fordom, men den vikti gaste drömmen gällde framtiden: genom den unga, sunda och starka människan skulle ett jordiskt paradis byggas. Medlen kunde vara vegetari anism och nudism, nya och »natur ligare« sätt att klä sig, eller etablering av trädgårdsstäder och konstnärsko lonier. Inspiration kunde hämtas från filosofiska och ockulta strömningar som monism, teosofi eller antroposofi. Inte sällan blandades framåtblickandet med reaktionära yttringar som rasism och »nyhedendom«.

Under andra halvan av 1890-talet kom Alfvén, då i tjugofemårsåldern, i kontakt med alla de former av nytän kande som har nämnts i de föregå ende styckena. I dagböcker och brev

vara just det, och ibland även uppfat tades så av andra. Som vi kommer att se förkroppsligar den unge Alfvén i stället ett för tiden knappast otypiskt flackande mellan muskulöst över människoideal, religiöst sökande, kvinnodyrkan med sexuella och reli giösa förtecken, hårdför nationalism och drömmar om ett soldränkt och »hedniskt« liv i glad social gemen skap. Det intressanta är inte främst att han sökte sig fram bland dessa idéer och praktiker utan att han använde dem som ett slags råmaterial för sin musik. Efterhand tycks också tanken på den allomfattande kärleken ha stigit fram som hans viktigaste konst närliga och existentiella vägvisare. Detta måste sägas vara den mest förbisedda aspekten av Alfvéns liv och konstnärskap.

Folkhögskolornas bildningsarbete, kampen för en liberalare syn på sexu aliteten, och lanseringen av den röda stugan på landet som idealhem är några av de sekelskiftesföreteelser som bidrog till att forma det moderna Sverige. Därmed inte sagt att allt blev som den tidens reformivrare

kretsar. Sin popularitet bland många andra musiklyssnare behöll han, och gör så än idag.

Att enbart lyfta fram de framåtsyf tande dragen i Alfvéns verk vore ändå väl ensidigt. Stilistiskt utgår hans verk inte bara från det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets »framtidsmusik« (Liszt, Wagner, Berlioz, Strauss) utan också från den mer klassicistiskt inrik tade senromantiken (Brahms) och dess föregångare (Beethoven, Cheru bini, Mozart, Bach). Idémässigt fram står han inte sällan som nyromantiker och som en sentida arvinge till Carl Jonas Love Almqvist, ja till och med till Emanuel Swedenborg. Historia och framtidsdröm smälter samman i Alfvéns konstnärskap.

Tobias Lund fil.dr. i musikvetenskap vid Lunds universitet

Recension av Spel

token: Hugo Alfvén och rosens klang

Författare: Tobias Lund Gidlunds förlag, 2022 av Anders Edling

Vad är en speltok? Min första tanke när jag såg denna boktitel var att Hugo Alfvén någon gång kallats för eller kallat sig själv för Speltoken, men så är det inte. Speltoken är en fi gur i en berättelse av Karl-Erik Fors

gör det både med entusi asm och distans och med en sorts avspänd humor som inte alls är fel. Hans idéer och associationer överras kar ofta och är spännande. En del av hans källmaterial har aldrig förut kunnat ut nyttjas av Alfvénskriben ter – framför allt gäller det

Denna skulptur närläses och tolkas liksom symfonin, och i den följande texten görs utflykter åt olika håll: till Laokoongruppen, till Sokrates och Nietzsche, till den tidstypiska porträtt bilden av det tänkande geniet med hög panna och mustasch

slund, och boktiteln, även undertiteln om rosen, får sin motivering i det sista kapitlet, där de blir länkar i ett av de idékomplex som Tobias Lund bygger upp.

Boken präglas av sådana strukturer av idéer, som utgår från de verk som Lund behandlar i varsitt kapitel: vio linsonaten, symfonierna 1-4 och kan taten Herrans bön. Den tredje sym fonin får till och med två kapitel. De längsta kapitlen rör dock den andra symfonin och den fjärde, Från havs bandet. I alla dessa kapitel finns både tolkande närläsningar av verken och diskussioner kring varför de skrivits och vad de betyder, inte bara i Alfvéns produktion utan i ett bredare samhäl leligt och ideologiskt perspektiv.

Tobias Lund kan verkligen skriva, och

den intima dagboken med titeln Den tystaste timmen, som fram till nyli gen inte varit tillgänglig för forskare. Där ligger fynd som i många fall ger honom möjlighet att sätta nytt ljus på Hugo Alfvén.

Kapitlet om Alfvéns genombrottsverk, andra symfonin, utvecklas till något man kan kalla en stor essä som utgår från det faktum att Carl Milles gjor de en stor skulpterad fontän, Indust ribrunnen, placerad framför Kungliga Tekniska högskolan med inskriptio nen ”Till Hugo Alfvéns andra symp honie”. Denna skulptur närläses och tolkas liksom symfonin, och i den följande texten görs utflykter åt olika håll: till Laokoongruppen, till Sokrates och Nietzsche, till den tidstypiska por trättbilden av det tänkande geniet med hög panna och mustasch där porträtt

av Nietzsche, Alfvén och många andra kvalar in. Här, liksom i tidigare och se nare kapitel, kan jag i vissa fall känna att resonemangen har dragits lite för långt, men eftersom så mycket ändå träffar rätt och är stimulerande att läsa kan man köpa ett och annat som byg ger på något lös sand.

Till bokens teser hör att Alfvén be traktade den fysiska kärleken mellan kvinna och man som det absolut hög sta i tillvaron samtidigt som han aldrig avsvor sig den gudstro som han hade med sig hemifrån, och att han i sitt skapande sökte en syntes av dessa två saker, vilket, menar Tobias Lund, är särskilt präglande för två verk: Herrens bön och Från havsbandet. Det verkar lite långsökt att Herrens bön, med tex ter som alla är riktade till Gud, skul le vara det tempel för jordisk kärlek

som Lund säger, men i sin dagbok talar Alfvén om detta verk som ”min kärlek skantat”, och kärleken handlar högstämt om dåvarande älskarinnan Bertha, och tempelmetaforen använder han själv. Men det bör ha funnits andra, samtidiga

med öppenhet, relativ jämställdhet och gröna vågen-aktiviteter, men också med en lurande nationalism. Dynamiken i den här kretsen är mycket intressant, och på något sätt är det en gripande tanke att Alfvén här lade grunden till så mycket av

Dynamiken i den här kretsen är mycket intressant, och på något sätt är det en gripande tanke att Alfvén här lade grunden till så mycket av sitt skapande

bevekelsegrunder att skriva detta sakrala verk för soli, kör och orkester. Och som specialintresserad av franska influenser kan jag inte låta bli att undra över César Francks eventuella roll för Herrens bön Francks Les béatitudes för soli, kör och orkester med inspiration från Bergspre dikans saligprisningar hade 1897 spelats för första gången i Stockholm, och Alf vén nämner honom 1901 i dagboken som ”den ende rödjaren jag hittills vet” och lägger till att Franck inte är så stark kontrapunktiker men att han själv ska skriva en körfuga – den i Herrens bön

En annan mycket framträdande tes i boken är att det fanns en period och en personkrets som formade Alfvén som tonsättare, nämligen tiden 1896-1905 och människorna kring Karl-Erik Forss lund och Ellen Key. Forsslund var under denna tid nära vän med Alfvén. Han och hans vänner odlade livstron, vitalismen, med Nietzsche som en inspiratör och med anknytning till Ungdomsrörelsen. Det hela framstår i efterhand som ide ologiskt brokigt, i vissa bitar progressivt

sitt skapande, inklusive den kontroversi ella fjärde symfonin, den som han sedan kämpade med att utforma i nästan två decennier.

Varför finns det två kapitel om den tred je symfonin, som ändå inte är lika tungt vägande som den andra och den fjärde? Därför att ett annat spår tas upp: det politiska om nationalism. Sista satsen i symfonin tolkas nämligen av Lund som en maning till nationell beredskap under unionskrisen, och grunden till det är att han i starten av denna sats ser en allu sion på en existerande militär stridssig nal. Det ger en anledning till en diskurs om Alfvéns ökända Norgeturné år 1941. Vad visste tonsättaren om de politiska implikationerna av turnén, var stod de inblandade och var stod han själv? En bra utredning görs här, som också den tar oss tillbaka till Alfvéns och Forss lunds kamratkrets från seklets början.

Allusionen på trumpetsignalen är en helt försvarbar hypotes, och som sådan ett fynd, men en annan av de allusio

ner som Lund talar om handlar om La bohème, ”Che gelida manina”, i fjärde symfonins första sats, och där tycker jag att han övertolkar. Jag citerar ur Inge mar Hedenius minnen av Alfvén i bok en Akademiska kapellet i Uppsala under 350 år: ”Alla tonsättare är påverkade av både föregångare och samtida, men hos Hugo kunde det hända, att nästan hela brottstycken ur andras musik kom in i hans egna verk.” Till den typen av remi niscenser kan nog några tonföljder som har en likhet med ”Che gelida manina” räknas.

I det avslutande kapitlet ”Coda”, där Alf vén till slut identifieras med Forsslunds gestalt Speltoken, vävs ett samtal med en präst i Italien samman med en av Gusta ve Dorés illustrationer till Dantes Divi na commedia, älskad av Alfvén, och en skämtbild som han själv har ritat över dessa två element. Det handlar om syn tesen av det sexuella och det himmelska – rosens klang. Texten slutar sedan i ett vemodigt, poetiskt collage av texter av Karl-Erik Forsslund och ur Aniara

Det finns mycket att glädjas åt i den här omfattande boken. Med sin rikedom på kulturhistoriska och idéhistoriska per spektiv liknar den vad jag vet inte något som skrivits inom ämnet svensk musik historia.

Anders Edling författare och musikforskare

Förlorade målningar

marie Krøyers verks väg till återfinnande

av Claes Moser

Med millenieskiftets början tändes ett sedan länge slumrande ljus på konst himlen uppe i Tällberg i Dalarna. Åter skenet skulle komma att reflektera strål glansen av ett svunnet konstnärskap som gjort resan ända ifrån Paris salonger till Skagens klitter och vågsmekta strän der till ett Tällberg i fågelperspektiv. Allt under senare delen av 1800-talet.

Ett avdammat bylte på en vind visade sig innehålla en oanad skatt av mängder med konstverk av Marie Krøyer-Alfvén som sedan 40 år slumrat i det fördolda. Här fanns över 50 målningar och studieteckningar i

olja och kritor. När Marie och Hugo på 1910-talet slog sig ned i Tällberg och skapade den första Alfvéngården bar Marie med sig det näst viktigaste i livet.

I en av henne designad mapp förvarades hela den konstnärliga produktion hon tog med sig till Sverige som ett substitut för det liv hon lämnat med Peder Severin Krøyer och dottern Vibeke. Alfvéngår dens väggar fylldes med målningar, dock ej med dessa utan med exmaken Krøyers.

i karriären vilket säkert påverkade Marie att mer eller mindre lägga penslarna på hyllan. Även om Hugo var en lovande bildkonstnär fanns det stilistiskt en gene rationsklyfta mellan de bägge konstnä rerna. Med modernt franskt inflytande visade Marie på känsloupplevelsen inför ett motiv medan Hugo befann sig kvar i den realistiska akademiska tolkningen av det fotografiska återgivandet. En klyfta att överbrygga som påminde om

Kanske tyngdes Marie av mindervär deskomplex inför den danske mästa rens ande. Dessutom var ju Hugo i en balansakt mellan partituret och staffliet

Pont-Aven kontra plein-air måleriet i skogarna utanför Paris. Maries sinne värld gestaltade grundidéer som stöpts av Paul Cezanne, Puvis de Chavannes,

I en av henne designad mapp förvarades hela den konstnärliga produktion hon tog med sig till Sverige som ett substitut för det liv hon lämnat

Marie Krøyers tecknings- och målningsmapp, designad av konstnären själv. I mappen förvarades samlingen från vinden i Dalarna.

Liten flicka i helfigur av Marie Krøyer, oljemålning daterad 29.6.1885

Margita som ärvt Alfvéngården efter makarna Alfvéns separation 1930, dog i förtid 1962 och halvsystern Vibeke Krøyer-Dahl från Skagen, dottern i det första äktenskapet, fick då ärva Alf véngården i Tällberg. Vibeke, den övergivna dottern, var san nolikt den som lade sin mors konstverk i byltet på vinden då hon förärade en lokal hantverkare tavlorna. Denne fann senare det anonyma paketet inneslutet i Maries teckningsportfölj.

Marie Krøyer hade sent omsider glidit in i glömskans värld. Född Triepcke, betraktades hon som Köpenhamns vackraste kvinna som förfört Danmarks okrönte konung i konstens brännspegel, Peder Severin Krøyer. Hon anammade hans värld i konstnärskolonins epicen trum på Skagen som både maka och mor under oroliga tider. Var hon konstnär eller bara en konstlad tidsfläkt av femi nism och vällevnad? Hon som förlöpte sin vördade eminens för en annan man, Hugo Alfvén, den unge svenska kompo sitören vars tonklanger var i stigande. Från den kända kvällspromenaden på Skagens Sønderstrand med de vitklädda promenerade kvinnorna i det roman tiska falnande nordiska ljuset var det en

lång svepande promenad i mollstämning som väntade det nyfunna paret på livets outstakade stigar. Dalarna hade ju redan sina okrönta kungar med Anders Zorn

Claes Moser på Östermalm i Stockholm. Nu skulle täckelsen falla och upphovet lyftas fram i dagsljus som under Antik rundans inspelningar. Få av tavlorna var

och Carl Larsson i spetsen, och på Holen vakade Gustav Ankarcrona nästan inom synhåll för Karlfeldt i grannskapet. Var hon den manslukerska det tisslades om som varit förlovad med en son till Axel Hirschsprungs högt ansedda familj i den danska övre sociteten, en son som tog sig själv av daga efter att ha blivit över given av Marie. Hon som kastat sina blickar på Sören Krøyer, fött hans dotter Vibeke och sedan lämnat dem bägge för ett liv i exil med Alfvén, och med den nyfödda dottern Margita. En graviditet och födsel som dessutom bekostades av Krøyer i Danmark. Ett liv där konsten som spektra fick ändra karaktär och Marie antog rollen som en hemmets fe och bobyggare medan den blivande maken kämpade för familjens ekonomi och ägnade sig åt tilltagande egensinniga eskapader i skymningsstunderna vid sidan av noterna.

Nedpackade i konsumkassar skulle tav lorna göra ytterligare en resa till galleri

signerade och då endast med initialerna ”MK” samt något årtal. Oftast var de bara daterade med årtal. Kanske skulle en värdering av helheten kunna göras som ett slags efterskörd. Mötet med pap perskassarnas innehåll utlöste en fråge ställning om samlingen skulle säljas men svaret var nekande. Samlingen borde snarast presenteras för Skagens museum

i Danmark, var det medföljande rådet till ägaren och ytterligare en resa följde inom kort med destination Skagen.

I Danmark hade några år tidigare konst historikern Tonni Arnold skrivit en lev nadsteckning om Marie Krøyer – Balla den om Marie – som blivit en bestseller då föremålet för boken speglade ett styv moderligt behandlat kvinnoöde i det för gångna ur ett feministiskt perspektiv. Ny research påkallades och Tonni Arnold vässade pennorna och dokumenterade sakligt och påtagligt vindsfyndet i sin helhet i en ny bok – Kunsten i Marie Krøyers liv

Men var hennes konstnär liga gärning verkligen något som kunde bekräftas i efter skott? När Marie lämnade Danmark för Sverige kände man till ett tjugotal tavlor i dansk ägo. Tavlor vars konst närliga kvaliteter omgavs med mer skvaller och förtal än av omdömen av konstve tenskaplig tyngd. Vindsfyndet

Paul Gauguin och Émile Bernard.

Med modernt franskt inflytande visade Marie på känsloupplevelsen inför ett motiv medan Hugo befann sig kvar i den realistiska akademiska tolkningen av det fotografiska återgivandet.

Marie Krøyer, oljemålning daterad 1885

i grannlandet kom att ruska om den danska historieteckningen.

Nu genomgick Skagen en tsunami ifråga om uppmärksamhet och plötsligt förändrades bilden av Maries konst närsskap. Här fanns uppenbarligen en konstnär av betydelse. Modernist före de traditionella samtida konstutövarna. De ljusfyllda rummen av Hammershøi hade föregåtts av en ung kvinna som var på väg att gifta in sig i historieböckerna som maka till Peder Severin Krøyer. Och hon visade prov på en fransk modern konst syn av senaste snitt. Här fanns målningar som sammanfattade Helene Schjerf becks studier hos Puvis de Chavannes i Paris. Reducerade bilder som annota tioner av det ögat kunde förnimma, och med känslorörelsen som rorkult. Mål ningar som vilade på samma koncept som att låta reducera en fond till steken för att förstärka såsens smak snarare än småskaligt pillande med detaljer i all

oändlighet. Det realistiskt seende ögat var historia. Känslan gav utrymme för anden. Understödd av Krøyer stude rade Marie i Paris och senare hemma i Köpenhamn där hon också kom att slå ett slag för utbildningen av kvinnor som självständiga konstnärer.

Som kuttersmycke på Skagen förminska des sannolikt hennes självkänsla och att vara vacker som en orkidé hjälpte inte i sillhavsmiljöns doft av tång. Man såg i konstnärskretsar henne över axeln och avunden släcktes bara av Michael och Anna Ancher som förblev hennes nära vänner i motvinden.

Nu skulle Maries konstnärskap återta förlorad mark. Hennes liv tecknades, fil matiserades och spreds via ett stort antal utställningar i Köpenhamn - Konstför eningen Gamla Strand 2002, d.o Århus, 2004 Skagens museum, Leksands konst museum, Öregaards museum 2005, d.o

Göteborgs konstmuseum, Finland 2007, Millesgården 2016.

Under 2023 blir Marie Krøyer föremål för en stor utställning på Skagens museum.

Merparten av vindsfyndet befinner sig idag i Vaxholm, i Villa Akleja, konstnä ren J.A.G. Ackes och Eva (Eja) Topelius hem, där Marie intagit en del av väg garna som en illustration och påmin nelse av ett konstnärskap som avbröts allt för tidigt. Slumpmässiga händelser under påverkan av Carl Larssongårdens mångåriga konservator Lennart Persson styrde slutgiltigt teckningsportföljen till dess slutdestination i Villa Akleja där samlingen visas för förbeställda grupper tillsammans med konstnären J.A.G. Ackes livsverk.

Claes Moser konsthandlare och gallerist

Firandet av 150-årsdagen på Alfvéngården

Den första maj fyllde Hugo Alfvén 150 år, och detta firades med allsång och tårta på Alfvéngården i Tibble. Drygt 50 personer hade kommit till gården för att delta i firandet. Hälften ställde upp för att öva in de sju välkända körvisorna

som valts ut för att presenteras ute på gården. Efter en timmes övning på andra våningen med den kände dirigen ten David Lundblad kom sångarna ut på gården i det vackra vårvädret, där ett 25-tal personer bänkat sig för att lyssna

på framförandet av körvisorna. Med tanke på den korta övningstiden gick framförandet riktigt bra och mottogs av entusiastiska applåder. Därefter var det dags för kaffe och tårta, och den goda tårtan var bakad och dekorerad på ett sätt som man visste att Hugo vore förtjust i. Därmed var födelse dagsfirandet slut för den här dagen. Den årliga Alfvéndagen på Alfvéngår den infaller i år 2 juli. Då blir det pris utdelning, konsert och körsång med mera.

Jan Syrén

alfvén år 1911 - del 2 Musikfest i Uppsala och rättegång i Falun

av Curt Carlsson

Om man vill veta något om Hugo Alf vén och hans liv kan man antingen läsa hans omfångsrika memoarer eller någon av de förträffliga biografier som finns, till exempel Lennart Hedwalls grundliga biografi eller den alldeles nyutkomna biografin av Tobias Lund. Ett annat sätt att få en bild av Alfvén så som han betraktades av sin samtid är att läsa vad som skrevs och rapporterades om hans liv och konst i hans samtid. Jag har gjort ett sådant nedslag i omvärldens syn på honom genom att granska hur han omskrivs i en av de stora Stockholmstid ningarna – Svenska Dagbladet – under ett år. Slumpmässigt har året 1911 valts ut – ett inte helt obetydligt år för männ iskan och tonsättaren Alfvén.

Här följer del två av min redogörelse för Alfvéns liv och leverne som det skildras i Svenska Dagbladet 1911. Man skall dock betänka att på samma sätt som man skall ta Alfvéns egna minnen med en viss nypa salt, så får man ta tidningsartiklar och notiser för vad de är: dagens sanning men kanske inte morgondagens.

Det är dags för den svenska musikfesten i Uppsala, den som förorsakat en sådan polemik i Dagens Nyheter då man sak nade en viktig svensk tonsättares namn i det digra festivalprogrammet: Wilhelm Peterson-Berger, tillika DN:s musikkri tiker. Denna skriftliga palaver ändrade dock ingenting. När musikfesten började fredagen den 5 maj saknades fortfarande P-B:s namn på programmet.

Musikfesten inleds på eftermiddagen med en orkesterkonsert klockan halv två. Fast den tjuvstartade något tidigare på Uppsala flaggprydda järnvägsstation där två trumpetare till häst mötte musi ker och gäster med jublande fanfarer när de steg av Stockholmståget. I universite

tets aula hade den magnifika orkestern på ungefär 100 man, varav hela 70 strå kar, samlats tillsammans med en så gott som fulltalig publik. Svenska Dagbladet rapporterar vidare:

Första dagen var ägnad helt åt den instru mentala genren och inleddes med Alfvéns Festspel vid Dramatens invigning, vilket nu klingade med en oerhörd intensitet i klang och på ett lyckligt sätt gav en glad och hoppfull inledning till det hela. Pro fessor Nathan Söderblom beträdde därefter estraden och höll ett kort men kärnfullt och varmt tal utmynnande i utbringandet av ett fyrfaldigt leve för fosterlandet, en hyll ning som av hela auditoriet med entusiasm besvarades med taktfasta hurrarop.

Därmed var man färdig för det egentliga symfoniprogrammet, som inleddes med Berwalds [Symfoni] ’singulière’, där särskilt den väldiga stråkorkestern beredde en väl görande njutning för örat. Det torde böra anmärkas att man ej varit i tillfälle att hålla tillräckliga repetitioner med hela den stora orkestern, vilket ju är att beklaga med hän syn till konsertens stora form – men i det stora hela redde sig orkestern utmärkt och föreföll ytterst uppmärksam på dirigentens anvisningar.

I anslutning till Berwald stod [Olallo] Morales med den förut här spelta symfo niska dikten ’Försommar’ som i denna stora besättning gjorde vida större intryck i klangver kan än förut. Detta gällde även Adolf Viklunds [sic] nyss här spelta konsertuvertyr, och med Alfvéns ’Drapa’ försattes audi toriet i en verklig hänförelse. Denna stämning höll sig uppe även i Stenhammars pianokon sert, d-moll, med tonsättaren vid pianot. Redan vid sin entré häl sad med en hjärtlig applåd fick han röna varmaste erkännande för sin briljanta tolkning av den patetiska, vemodstunga kompo sitionen. --Efter att ha tillgodosett även

mera materiella behov samlades man åter klockan sju till andra konserten uppta gande först Alfvéns stora D-dursymfoni [nr 2] och efter ett par symfoniska dikter ’Om lyckan’ av Bror Beckman och ’Dityramb’ av Ture Rangström även avslutad med Alfvéns ’En skärgårdssägen’ och ’Midsommarvaka’.

Dirigent för det hela – behöver det sägas – var Uppsala Universitets nya director musices Hugo Alfvén, som ju också bestämt hela programmet. Svenska Dag bladet fortsätter:

Det har sagts att Alfvén alltför mycket fram hållit sitt eget namn på programmet. Men denna lilla svaghet torde dock lätt ursäktas med tanken på att han med denna musik fest velat helt presentera sig som tonsät tare inför den omgivning där han numera är satt att vara en tonkonstens fanbärare. Skarpt klander har även riktats mot hans uteslutande ur programmet av namnet Peterson-Berger. Vilka skäl han även kan ha för en dylik ’prickning’ av en för honom misshaglig person, så hade dock vid ett till fälle sådant som detta personliga hänsyn bort få vika. Och detta även av det skäl att i dessa dagar nämnde tonsättare invalts till hedersledamot i en av nationerna.

Dagen därpå – lördagen den 6 maj –

Julia Claussen

fortsatte och avslutades musikfesten i Uppsala. Andra dagens konserter hölls i vokalmusikens tecken. Orkestern var betydligt mindre denna dag, större delen av Hovkapellet hade redan återvänt till Stockholm. Förutom de tre vokalsolis terna: Julia Claussen, Nanny Larsén och Carl Lejdström medverkade en kör på hela 300 personer, som gav en impone rande anblick på estraden. Orkestern var

decimerad inte enbart till numerären utan även till kvaliteten, skriver Patrik Vretblad i Svenska Dagbladet. Han fort sätter:

Det var ett oerhört arbete hr Alfvén åtagit sig och med varmt erkännande för hans otroliga energi kunde man ej undgå att märka en förklarlig trötthet under lörda gen.

… Förmiddagskonserten verkade matt i stämningen. Endast [August] Södermans legend ’Vallfarten till Kevlaar’, där den präktiga kören och hr Carl Lejdströms vackert burna soloparti gjorde förträfflig verkan samt [Emil] Sjögrens ’Alt vandrer Maanen’, med utsökt smak och klangs könhet sjungen av fru Claussen, lyckades hålla publiken i den högre stämningen. Fröken Nanny Larsén hade för sin vackra röst utom att tolka Karl Valentins ’Decem bersaga’ även den otacksammare lotten att framföra Tor Aulins två sånger som ej stodo å programmet, men nu av okänd anledning instuckits, till oreda för publiken och helt visst till föga favör för tonsättaren i det halvfärdiga skick vari orkesterpartiet nu avlevererades. Dylika arrangemang är för vanskliga att upprepa.

På kvällen följde den avslutande konser ten med enbart musik av Alfvén. Val borg Svärdström-Werbeck sjöng fyra av Alfvéns orkesterromanser och så fram förde Carl Lejdström Klockorna, även den med orkesterackompanjemang. Innan kvällens slutnummer Alfvéns sekelskifteskantat hedrades dirigenten tillika kompositören Alfvén med en stor lagerkrans, publikens jubel och orkes terns touche. Efter konsertens slut sam lades 400 musiker, sångare och gäster på supé i Universitetshuset. Festen varade ända in på natten fram till halv två. Som ett lämpligt post festum kunde man i tid ningen den 7 juni läsa att Hugo Alfvén tilldelats Vasaorden.

Mellan den 12 och 17 juni hölls den sjätte internationella kvinnorösträttskongres sen i Stockholm. Vid den högtidliga invigningen i Musikaliska Akademiens stora sal framfördes en nykomponerad sång av Alfvén till text av K.G. Ossi an-Nilsson Kvinnornas lösen av en dam kör ledd av Elsa Stenhammar. På kvällen vid banketten på Grand Hotel framför des av samma kör Elfrida Andrées stora rösträttskantat till ord av Sigrid Leijon hufvud.

I slutet av juni kommer den svenske kon sertledaren, impressarion och OD-isten Gustave Thalberg åter till Stockholm efter ett längre amerikabesök. I tidningen den 27 juni intervjuas han och avslöjar att han ”före utresan till Amerika hade han med director musices Hugo Alfvén överenskommit om förberedande arbete för en turné med det frejdade Uppsalien siska sångsällskapet O.D. till Amerika”. Den 12 juli kunde man läsa att Hugo Alfvén fått tjänstledigt under ”nästkom mande september månad”.

I tidningen den 18 september fanns en liten notis som säkert gladde Hugo. Där stod nämligen att Midsommarvaka just framförts i London i Queens Hall ”under Henry Woods ledning och rönt ett entu siastiskt mottagande. Applåderna ville ej sluta förrän hela orkestern rest sig för att tacka för bifallet.”

Under 1912 skulle de olympiska spelen

Carl Lejdström

Nanny Larsén

anordnas i Stockholm i den nybyggda Stadion vid Valhallavägen. Redan den 7 november 1911 kunde man läsa att Alfvén och O.D:s sångkör förklarat sig beredda att anordna en konsert till för mån för idrottsmännens träningsarbete. Konserten ägde rum den 3 december på Cirkus på Djurgården där O.D. sjöng ett helsvenskt program – utan en enda sång av Alfvén. Konserten var glest besatt, men O.D. under Alfvén fick de bästa lov ord av recensenten ” – ck”:

”… Det nuvarande O.D. besitter en stäm prakt och en klangenhet, som väl knappast har överträffats av någon manskör, och dirigenten lyckades särskilt i kraftnumren få upp kören till en verkligen sällan hörd effekt, såsom i ’Stå stark’, ’Mandom, mod’ och i vissa partier i [Södermans] ’Bond bröllop’. Även i de vekare, mjukare styck ena, exempelvis i [Lindblads] ’Över skogen, över sjön’, uppnådde kören genom samfälld

avkoppling inte bara av röststyrkan utan även av det individuella uttrycket en memorabel lyrisk verkan. Sången liksom sjöng sig själv.”

I tidningen den 11 november kunde man läsa att Alfvén framlagt att man skulle bilda en orkesterförening i Uppsala, med en orkester på ca 35 man. Orkestern skulle kunna enga geras under sju av årets tolv månader och ge tolv årliga stora konserter. Vid mötet på Göteborgs nation bildades detta sällskap med landshövdingen Hammarsköld som ordförande och Alfvén som dirigent.

Den 12 november anordnade Svenska Musikerförbundet sin första symfo nikonsert i Musikaliska Akademiens stora sal med ett helsvenskt program. Programmet med musik av Berwald, Andreas Hallén, August Söderman avslutades med Alfvéns Midsommar vaka spelad av 50-mannaorkestern under ledning av Hovkapellmästaren Armas Järnefeldt. Biljetterna kostade 1 krona. Recensenten A.R. i Svenska dagbladet var lyrisk:

… Ovanpå all den tyngre kosten kom efter Södermans välbekanta inledning till ’Marsk Stigs döttrar’ Hugo Alfvéns ’Midsommar vaka’ som en sval förlossning. Komposi tionen är värderad och ’känd i orten’, som det heter. Man behövde icke vara särskilt partisk predestinerad för sommarstäm ning genom den trista novemberdager som silade in genom fönstren, för att ånyo kon statera, vilken lysande toningivelse detta är: en ljum och juniblå sommarnatt, som stiger över klampet från loggolvens klackar och piglockens ursvenska hiaderalla motiv.

Tre dagar senare kan man läsa att det till Konsertföreningen i Stockholm inkom mit en inbjudan till en svensk musikfest i Dortmund i juni 1912. Konsertfören ingens styrelse hade med nöje antagit inbjudan och tillsatt en musikkommitté där bland annat Wilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén och Tor Aulin ingick. Man hade även intresserat O.D. att komma till denna musikfest, självfallet under Alf véns ledning.

Måndagen den 20 november ger hov sångaren John Forsell en soloafton i Musikaliska Akademiens stora sal. På programmet står återigen Alfvéns Sko gen sover, som redan har blivit en av Hugos mest älskade och oftast framförda sånger. Den framförs även vid en konsert tre dagar senare vid en konsert i Veten skapsakadmiens hörsal av sångerskan Märta Petrini med Gustaf Nordqvist vid flygeln.

Samma dag som Forsells konsert, den 30 november, kunde man i Svenska Dagbla det under rubriken ”Osämja i en ’sämje delning’” läsa att matematikprofessorn i Stockholm Gösta Mittag-Leffler drar Hugo Alfvén inför rätta angående en tvist om ett avsöndrat tomtstycke i Täll berg. Mittag Leffler hade under föregå ende år uppfört en större fritidsbostad i Tällberg, liksom Alfvén. Tidningen hade emellertid svårt att få några närmare detaljer i detta delikata spörsmål. Pro fessorn befann sig i ett grannland och director musices Alfvén hade överläm nat ärendet till Uppsala juridiska byrå och ville inte uttala sig. Det rörde sig emellertid om en liten tomtbit som grän sade till Alfvéns tomt där han hade sitt sommarnöje i Tällberg. Denna lilla tomt hade både Alfvén och Mittag-Leffler intresse av att införskaffa. Mittag-Leffler hade uppenbarligen flera tomter i närhe

Valborg Svärdström-Werbeck, här i scen kläder för Romeo och Julia på Kungl. Operan 1905

Gösta Mittag-Leffler

ten. Alfvén köpte den, men Mittag-Leff ler menade att det av Alfvén förvärvade markstycket tillhör en ”sämjedelad” by som ägs av flera bönder, som samtliga måste ge sitt tillstånd till försäljningen, vilket professor Mittag-Leffler hävdade inte skett. Denna juridiska process mel lan två så namnkunniga och bemärkta parter väckte viss uppmärksamhet. I Svenska Dagbladet några dagar senare kunde man läsa att göteborgsfotografen och vitsmakaren Aron Jonason hade kommenterat den uppkomna processen på följande sätt, nämligen att professor Mittag-Leffler måtte ha ett fasligt sen sibelt musiksinne, när han ansett att till och med en så musikalisk celebritet som direktör Alfvén behöva stämmas. Men han tror, att svaranden skall göra sitt till för att det hela skall uppgå i ljuv harmoni, så att man till sist icke skall behöva vädja till andra rätter, än sådana som serveras vid en gemytlig försonings-Mittag.

Den celebra rättegången ägde rum vid Falu rådhusrätt med start den 30 novem ber. Svenska Dagbladet ägnar hela två spalter åt att redogöra för det delikata juridiska läget, med såväl Mittag-Leff lers som Alfvéns synpunkter, men rät tegången uppsköts så småningom till februari nästa år.

Samma kväll den 30 november är emel lertid Alfvén i Stockholm för att där framträda vid Folkkonsertförbundets fjortonde kommunalunderstödda musi

kafton och där spela solostämman i sin fiolsonat i det gamla Folkets hus vid Barnhusgatan tillsammans med pianis ten Aurora Molander. Hela konsertpro grammet ägnades enbart Alfvéns musik, där också sångerskan Ebba Nyström medverkade. Några dagar senare är det dags för Svenska Musikerförbundets femte symfonikonsert även den med uteslutande verk av Hugo, som själv diri gerar i Musikaliska Akademiens kon sertsal.

Dagen före julafton har Olallo Morales i Svenska Dagbladet sammanfattat en del av det, som han tycker magra utbud av noter som utgivits under 1911, under rubriken ”Ur årets svenska tondiktning”.

Hugo Alfvén företrädes av två sånger samt den högstämda drapan vid Gustaf Frödings jordafärd, vars gripande toner äro det dju paste uttryck för ett helt folks sorg vid den hädangångne bardens bår. Tonsättningen föreligger såväl för manskör som för piano med bifogad text. Alfvéns nya Julsång är folkligt enkel och stämningsfull, och i hans Pioner klingar ett självande lidelsefullt stråkdrag, som känsligt tolkar diktens hek tiska tungsinne.

Hugo var alltså ständigt i farten, både på konsertestraden och i pressen.

Curt Carlsson