Alfvéniana 1-2 2020

alfvéniana nr 3-4 2019

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson e-post: curt_carlsson@hotmail.se

Redaktör: Anton Alfvén e-post: anton.alfven@gmail.com

Sekreterare: Cecilia Gyllang e-post: cecilia.gyllang@gmail.com

Medlemsavgifter: Årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr PlusGiro: 42 88 52 - 8

ISSN 1101-5667

Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana

Föreningens e-postadress: alfvensallskapet@hotmail.com

Omslagsbild

Ur Alfvéns skissbok, En dröm (1888?)

Innehåll

Alfvén och filmmusiken 4 Gunnar Ternhag

Christer Åsberg 1940-2020 7 Jan Olof Rudén

Ungdomsverk av Alfvén till Carolina 7 Jan Olof Rudén

Oscar Quensel - Alfvéns ädle välgörare 8 Curt Carlsson

Tonsättarens skjutvapen 13 Jan Olof Rudén

CD: Hugo Alfvén - complete piano music 14 Jan Olof Rudén

Bli medlem i Hugo Alfvénsällskapet

Som medlem får Du för endast 200 kr/år (institutioner 300 kr/år) inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att delta i intressanta aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid som han verkade i. PlusGiro 42 88 52-8, ange namn och adress.

Medlemsförmåner i urval

• Tidskriften Alfvéniana

• Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand

Alfvénsällskapets webbsida www.alfvensallskapet.se

Några ord från ordföranden

Dessvärre har vi ju alla drabbats av Coronapandemins effekter på det ena eller andra sättet. Jag får verkligen hoppas att våra medlemmar har hållit sig friska och klarat sig från detta virus. Effekterna av pandemin har ju drabbat hela vårt samhälle på många sätt. Vi i Alfvénsällskapet har inte kunnat träffas och ha vårt årsmöte, som vi nu hoppats skulle kunna hållas i höst. Detta kommer inte att kunna ske under nuva rande omständigheter. Vi kommer alltså inte heller att kunna ha något höstmöte i år. Vi får skjuta på årsmötet till nästa år. Kanske kan vi slå i ihop årsmötet för 2019 med 2020 i vår.

Detta har också inneburit att Alfvéniana inte kunnat hålla sin bestämda utgivnings takt. Jag hoppas att ni skall ha överseende med detta. När nästa nummer av Alfvénia na utkommer är lite svårt att sia om, men vi hoppas att det skall finnas i era brevlådor till jul.

På grund av coronan kunde inte årets Alfvéndag anordnas som vanligt i Alfvéngår den. I stället så presenterades Alfvéndagen virtuellt med bild och ljud på nätet. Årets Alfvénstipendiat var violinisten Agnes Lax. Karin Malmlöf-Forslings stipendier till unga musiker som också brukar delas ut under Alfvéndagen tilldelades cellisten Jo sefine Fransén, klarinettisten Filippa Hedberg, och slagverkaren David Alin. Vidare presenterades Karin Malmlöf-Forslings tonsättarspristagare. Det stipendiet gick i år till Jesper Nordin. De kan allesammans ses och avlyssnas i den video som i år fick ersätta den publika Alfvéndagen. Den videon kan man se på Alfvénsällskapets hem sida: alfvensallskapet.se/2020/08/arets-alfvendag-digital/

Med förhoppning att vi alla kan mötas till våren på sällskapets vårmöte, Curt Carlsson, Alfvénsällskapets ordförande

Alfvén och filmmusiken

Som ordförande i Hugo Alfvénfonden välkomnade professor Gunnar Ternhag varje år publiken till den så kallade Alfvéndagen på tonsättarens gård i leksandsbyn Tibble. Och varje år höll han ett kort föredrag på ett tema med Alfvénsk anknytning. Det här en lätt bearbetad version av hans anförande vid Alfvéndagen 2016.

När Hugo Alfvén flyttade in på den nybyggda gården 1945 tillsammans med hustru Carin var hans musikaliska skapande inte särskilt intensivt. Han var trots allt pensionerad från tjänsten som director musices vid Uppsala universitet och kunde med ålderns rätt ta det lugnt som tonsättare. Det mesta skapandet handlade för Alfvéns del om att skriva sina memoarer som till slut kom ut i inte mindre än fyra band (1946, 1948, 1949, 1952). En mycket stor satsning från före målets sida, måste man tycka. Alltför stor, tyckte en del recensenter, som stördes av mångordigheten och de flitiga brevcitaten.

Men han skrev ändå musik i huset i Tibble, bland annat till två filmer. Att Hugo Alfvén också var kompositör av filmmusik kanske inte alla känner till. Han förknippas med orkestermusik, körverk, sånger – och kanske med en konservativ inställning till den musikaliska moder nismen som han mycket riktigt tyckte hjärtligt illa om. Han var i grunden en konservativ person som höll på traditioner och förfäktade fasta värden. Men faktum är att han inte alls föraktade det moderna livet, utan tvärtom i många stycken bejakade det. Hans passion för nya, stora bilar är det kanske bästa tecknet på hans intresse för det moderna, men också hans livsföring i det stora hela, inklusive hans lust att göra interna tionella resor. Ett lika tydligt tecken på hans positiva inställning till det moderna livet är hans engagemang som kompositör av filmmusik.

Synnöve Solbakken

Hugo Alfvén skrev musik till tre långfilmer. Den första hade premiär redan 1934, då han fortfarande bodde i Uppsala. Det var en svensk filmatisering av Bjørnsti erne Bjørnsons roman Synnöve Solbakken. Regissör var Tancred Ibsen, barnbarn till både Bjørnstierna Bjørnson och Henrik Ibsen, och verksam i Danmark, Norge, Sverige och USA. Tancred Ibsen hade tre år tidigare regisserat sin – och Norges – första ljudfilm. I huvudrollerna i den svensk-norska produktionen syntes Karin Ekelund (som Synnöve Solbakken) och Frithiof Billqvist (Torbjörn Granliden). Det väckte stor uppståndelse i Norge att en svensk tonsättare gavs upp draget att skriva musik till detta genuint norska verk. Alfvén både arrangerade existerande musik och skrev

egna bidrag. Sammanlagt 18 korta musikstycken behövdes. Bland arrangemangen fanns både sådant som han lånade från annat håll och sådant han tog ur sin egen tidigare produktion. Ingen kan säga att hans musik till filmen har särskilt stort konstnär ligt djup, men den fungerade helt utmärkt till filmens berättelse. Jag har själv sett filmen, en verklig kostymfilm, där man inte riktigt vänjer sig vid att karaktärerna i denna helt norska miljö genom gående talar svenska.

Alfvén gjorde en svit för liten orkester på filmmusiken (op. 50), en lättlyssnad svit som på sin tid spelades en hel del.

Mans kvinna

Nästa film att musiksättas av Hugo Alfvén var Mans kvinna, byggd på Vilhelm Mobergs roman med samma namn från 1933. Filmen hade premiär 1945 och det är troligt att åtminstone delar av kompositionsarbetet ägde rum i hemmet i Tibble. Mans kvinna är också ett landsbygdsdrama, men förlagt till 1700-talet. Gunnar Skoglund regisserade, i huvudrollerna såg man Birgit Tengroth (Märit) och Edvin Adolphson (Håkan Ing elsson), då mycket uppburna skådespelare. Man kan undra varför budet att skriva musik till filmen gick till Hugo Alfvén. Den radikale Vilhelm Moberg och den konservative Alfvén borde ha varit ett oförenligt par. Men antagligen avgjorde berättelsens förläggning till svensk landsbygd att Alfvén blev tillfrågad.

Alfvéns musik till Mans kvinna är mycket mer själv ständig och mer dramatisk än den till Synnöve Sol bakken. Man måste tänka att 1934 var i filmmusikens barndom och få förebilder fanns att inspireras av. På elva år hade mycket skett när det gäller musikens utformning i förhållande till de rörliga bilderna. Hugo Alfvén skriver ingenting i sina memoarer om biobesök, men han måste ha gjort åtskilliga sådana – annars kan man inte komponera så väl fungerande filmmusik.

Bland annat använder han sig av Wagnerska ledmotiv, dvs huvudpersonerna har egna små igenkänningsme lodier som Alfvén arrangerar med den aktuella scenens karaktär som utgångspunkt.

Strax efter filmens premiär satte Alfvén ihop ett antal av de 23 mindre musikstyckena till en orkestersvit som han gav namnet En bygdesaga (op. 53). Varför han inte använde sig av filmtiteln och i stället gav den ett intet sägande namn, är smått obegripligt, kanske fanns det upphovsrättsliga orsaker. Den här sviten har faktiskt spelats en hel del, också sedan filmen själv definitivt försvann från biorepertoaren.

Singoalla

Den tredje spelfilmen med musik av Hugo Alfvén hade premiär 1949. Filmen hette Singoalla och var en svensk-fransk samproduktion, för övrigt den dyraste film som dittills gjorts i Sverige. Berättelsen byggde på Viktor Rydbergs roman från 1857 som i medeltidsmiljö handlar om en ung riddare som blir förälskad i en zige narflicka. Den svenska publiken fick se Viveca Lindfors som Singoalla och Alf Kjellin som Erland Månesköld. Edvin Adolphson spelade Singoallas far. Det kan nämnas att den blivande författaren, m.m. Katarina Taikon medverkade i en dansscen.

Hugo Alfvén var 77 år gammal när han fick uppdraget att musiksätta den här historicerande berättelsen. Han var då ganska skröplig och fick anlita kollegan Albert

Ur Mans kvinna (1945)

Henneberg för en hel del av det kompositoriska hant verket. Det allra mesta av musiken består av återan vändningar ur Alfvéns egen produktion. Henneberg fick sitta med stoppuret och på Alfvéns order plocka ut bitar av de verk som användes som förlagor. Det säger sig själv att filmmusiken inte blev särskilt helgjuten. Och någon orkestersvit var aldrig aktuell att göra.

Men det finns faktiskt ytterligare en film att nämna. Alfvéns inledning till Midsommarvaka togs i början av 50-talet upp av den amerikanske orkesterledare Percy Faith (1908–1976). Hans ”Swedish Rhapsody ” blev en stor framgång, men förorsakade också Hugo Alfvén rättsliga bekymmer, men det är en annan historia. I alla fall gjordes 1955 filmen Schwedenmädel (Som marflickan), en svensk-tysk samproduktion i regi av Thomas Engel (tyska versionen) och Håkan Bergström (den svenska). Maj-Britt Nilsson spelade den kvinnliga huvudrollen. I denna film sjunger Alice Babs Alfvéns melodi som då var på allas läppar. Även om tvisten med Percy Faith vållade Alfvén bekymmer, var han säkert nöjd med de slantar som filmmelodin gav honom –utan att han behövde lyfta ett finger.

Alfvén och filmen

Hugo Alfvén skaffade sig sammanfattningsvis ganska stor vana vid att skriva filmmusik. Han var väl inte en av de mest anlitade, men ändå en tonsättare som till frågades åtminstone vid tre tillfällen. Man kan nog för utsätta att han fick förfrågningar att skriva musik till ännu fler filmer, men att han tackade nej med hänvis ning till andra kompositionsuppdrag – en stor del av hans kompositioner tillkom på beställning, precis som uppdragen att skriva filmmusik.

Filmmediet passade utan tvekan Hugo Alfvén. Han kunde skriva fångande melodier, han hade känsla för musikens dramatiska förmåga och för dess möjlighet att skriva fram känslor. I bakgrunden fanns Hugo Alfvéns erfarenheter som violinist i Hovkapellet, där han i orkesterdiket fick lära känna operapartituren. Och bland hans tillgångar fanns också arbetet med baletten Bergakungen och musiken till skådespelet Vi som skrevs till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs död. Han var med andra ord kunnig i hur musik och drama

kunde kombineras.

Faktum är att temat Hugo Alfvén och filmen hållits levande efter hans bortgång 1960. Med regelbundna mellanrum används Alfvéns musik i filmiska samman hang. Förvånande ofta hittar regissörer och musikläg gare vägen till Alfvéns uttrycksfulla musik. Jag måste särskilt nämna den svensk-danska filmen Balladen om Marie som kom 2012 och som Bille August regisserade. Den handlar som bekant om Alfvén och Marie Kröyer, men också om hennes dåvarande make PS Kröyer. Sverrir Gudnason spelade Alfvén och gjorde det enligt mitt förmenande riktigt bra. Jag och många vänner av Alfvéns musik hade förstås väntat att filmen skulle fyllas av bitar ur olika Alfvénverk, men den enda Alf vénmusiken var en försiktig spelning av Midsommar vakas inledning på ett piano. Fastän Hugo Alfvén själv syntes på vita duken i nästan två timmar, ställdes hans musik utanför dramat på Skagen.

Det går säkert fler filmtåg för Hugo Alfvén. Filmmusik är en ganska konservativ musikgenre som fortfarande lutar sig mot operan och som gärna använder sig av symfoniorkestrar. Det är i stora stycken Hollywood som regerar och där gillar man fortfarande den klas siska filmmusiken. Så länge det tänkandet råder, och det verkar vara i många år framöver, kommer regissörer och musikläggare upptäcka Hugo Alfvéns verk. Det är jag säker på.

Gunnar Ternhag

Läs gärna Camilla Hambros artikel ”Hugo Alfvéns gjenbruk av Norges sangskatter i filmmusikken til Synnøve Solbakken (1934): en Reader´s Digest til norsk nasjonalromantikk?”, publicerad i anto login Hugo Alfvén – liv och verk i ny belysning (2012).

Christer Åsberg 1940-2020

En grundlärd och mångsidig styrelseledamot i Alfvén sällskapet har gått bort. Hans egentliga sysselsättning var att vara huvudsekreterare i Bibelkommissionen och föra Bibel 2000 till ett lyckligt slut och att sedan verka för dess förståelse. För detta tilldelades han professors namn.

Hans arbetskapacitet visas av att han redan året därpå gav ut en bok om Uppsala stadsteater och 2003 var han huvudredaktör och huvudsaklig författare av En orkes ter av röster: Orphei Drängar 150 år. Det kunde inte undvikas att Alfvéns tid som dirigent för OD blev före mål för behandling där med många talande citat från de närmast inblandade.

också nyligen varit ordförande i Karlfeldtsamfundet (se Alfvéniana 3-4/10)!

När Alfvénsällskapet höll årsmöte i maj 2015 i Uppsa la hade Christer förberett det hela i Orphei Drängars borg. I Alfvénsalen höll han ett tal som erinrade om ”När Alfvén kommer in i OD” (Alfvéniana 3-4/15) vil ket mycket uppskattades av åhörarna. Han hade också lockat dit OD:s Veteraner anförda av Robert Sund som sjöng ett knippe manskörssånger av Alfvén. Så blev det en minnesvärd kväll.

Jan Olof Rudén

Ungdomsverk av Alfvén till Carolina

När Christer Åsberg blev invald i Alfvensällskapets sty relse i maj 2009 var det som representant för OD och eftersom han redan var väl insatt i Alfvéns verksam het kom hans insatser omgående sällskapet till godo. När Alfvénjubileet firades den 8 maj 2010 av Uppsalas samlade musikresurser med anledning av att det var 100 år sedan Alfvén blev director musices i Uppsala och på dagen 50 år sedan han avled var Christer Ås berg påläst konferencier i universitetsaulan. Han höll också i domkyrkan en introduktion till framförandet av Luthers hammare, den andra delen av Alfvéns Kan tat vid reformationsfesten i Uppsala 1917. Vokaltex tens författare var Karlfeldt och vem kunde bättre än Christer tala om det ämnet mot bakgrund av att han Uppsala universitetsbibliotek har genom köp från Bukowskis i maj 2019 förvärvat ett nothäfte som innehåller ungdomsverk för sång, piano, violin, flöjt i olika kombinationer. Häftet har fogats till övriga notautografer av Alfvén och fått signum Vokalmusik i handskrift (VMhs) 205. De flesta verken finns inte med i min verkförteckning 1972 men har senare blivit kända och till och med blivit publicerade i Alfvéniana med kommentarer. De kan dessutom laddas ned från www.alfvensallskapet.se/noter-for-nedladdning Innehållet i häftet är med gamla och nya nummer enligt min verkförteckning:

12c Festmarsch. Qvartett opus IV (1888?) flöjt, 2vl, pf

12 Souvenir d’Säter opus I (1888) violin och piano

12a Serenade opus II (1888?) violin och piano

12b En dröm opus III (1888?) violin och piano

11 Barcarol opus V (1888) violin och piano

Modulationer i olika tonarter

12 Aftonstämning opus VI (1888?) sång och piano

9 Romans (1885) flöjt och piano

Jan Olof Rudén

Foto: Karlfeldtsamfundet

Oscar Quensel – Alfvéns ädle välgörare

upptäckas. Hans val föll på Storlien – där han aldrig varit – men som var känt för sin storslagna fjällnatur. Stor lien låg dessutom nära norska grän sen, så där kunde han snabbt ta sig över till Norge om det skulle behövas.

"Hans etiska nivå var lika hög som min var låg"

Här satt han nu ensam i en sovvagns kupé en sommarkväll 1902 på väg till den svenska fjällvärlden, men redan i Uppsala fick han sällskap. En äldre, mager herre av medellängd, ytterst korrekt klädd i hård, rundkullig hatt och rock av engelskt snitt. Mannen har ett något gråsprängt skägg och då han tar av sig hatten visar det sig att håret är tunt och hjässan kal. Först nästa dag presenterade sig den äldre mannen.

Det var professorn i praktisk teologi vid Uppsala universitet Oscar Quen sel, som blev synnerligen glatt över raskad när han fick reda på vem som var hans resesällskap. Han erbjöd sig genast att se till att Alfvén skulle få ett rum i det på sommaren av turister överfulla Storlien. Här inled des så en livslång vänskap mellan de bägge männen.

Av Hugo Alfvéns många personliga vänner och gynnare är Uppsalaprofessorn Oscar Quensel (1845-1915) en av de allra mest betydelsefulla. Den andra delen av Alfvéns memoarer Tempo furioso. Vandringsår är tillägnad minnet av Quensel och där finns också ett helt kapitel ägnat honom mestadels bestående av några av de brev som de utväxlat från deras för sta möte 1902 fram till Oscar Quensels död 1915.

De möttes första gången i en kupé på nattåget från Stock holm till Storlien. Hugo hade varit i Stockholm på sin brors bröl lop och hade sedan fortsatt ut till skärgården för att umgås med sin mor och sina bröder på deras som marställe. Det var dock en hake med denna skärgårdsvistelse. Han hade fått Musikaliska Akademiens Jenny Lindstipendium, som hade som villkor att man skulle studera

utomlands och vidga sina musikaliska vyer. Att komma hem till sin brors bröl lop var tillåtet, men sedan måste man ge sig iväg igen. Att tillbringa somma ren i skärgården var riskabelt – när som helst kunde ryktet sprida sig till Musikaliska Akademiens styrelse, att herr Alfvén faktiskt var kvar i Sve rige, när han egentligen borde vara utomlands. Den förslagne tonsättaren letade därför efter en plats dit han kunde dra sig tillbaka, säker att inte

Alfvén skriver att han inte kunde för stå hur denna djupa vänskap kunde uppstå. De var i allt varandras mot sats. ”Han var varmt religiös”, skriver Alfvén, ”jag var varmblodig hedning. Han var lagd för askes och smakade inte starka drycker, medan jag älskade god mat och så starka drycker som möjligt. Hans etiska nivå var lika hög som min var låg; och talade han någon gång om sig själv, så skedde det med få och blygsamma ord – en ofrivillig, men förkrossande lärdom för mig, som helst, och med största öppenhjär tighet, talade om mig själv i ordalag, där blygsamheten visserligen lyste –men tyvärr endast med sin frånvaro.”

Vem var då denne blide, lärde teolog

som kom att bli Alfvéns kanske främste mecenat?

Oscar Quensel var född i Göte borg, tog studenten i Uppsala 1863 och blev prästvigd 1875. Efter att ha verkat som sjömanspräst i West Hartlepool i nordöstra England blev han kyrkoherde i Marstrand 1877. Tio är senare begav Quensel sig åter till Uppsala där han 1898 blev extra ordinarie professor i praktisk teologi. Han disputerade 1907 för doktorsgraden och blev 1909 ordinarie professor i pas toralteologi, men avgick redan året därpå. Han var en flitig författare med flera böcker och uppsatser i teologiska ämnen. I tio år var Quensel medredaktör i Kyrklig tid skrift. Men sist men inte minst var han konst- och kulturintresserad. Han kände väl till Alfvén och hans musik redan när han första gången träffade honom. Oscar Quensel var förmögen och lät tillsammans med sin engelskt uppfostrade hus tru Florence Dickson uppföra den

s.k. Trädgårdsvillan eller Engelska villan på Trädgårdsgatan i Uppsala. Florence bodde under flera år av sin uppväxt hos en moster i London. Och i den Engelska villan vid Trädgårdsga tan talade familjen alltid engelska med varandra.

Under samvaron i Storlien där Alfvén och Quensel umgicks var dag talades det emellertid svenska. Den vänlige Quensel förhörde sig bland annat om Alfvéns ekonomiska situation och han tog därefter initiativet till att skaffa Alfvén ett stadigvarande stipendium, genom att kontakta några av sina likasinnade vänner. När sommaren nalkades sitt slut begav sig så Alfvén på resa igen söderut. Han höll sin nye vän informerad om såväl resmål som framsteg via brev.

Verona den 28 maj 1903: Jag har nu slutat min spanska resa, som var övermåttan intressant och längtar efter att få slå mig till ro och arbeta, komponera av alla kraf ter. Mitt närmaste arbete skall bli

en svensk rapsodi, en apoteos över den ljusa svenska sommarnattens skära poesi, av hela naturens fagra, jublande feststämning vid midsom martid. Ämnar själv dirigera den i vinter, såvida den blir färdig, och skall då glädja mina kolleger med att jag även kan skriva annan musik än åttastämmiga körfugor i fyrdubbel kontrapunkt.

När jag var yngre, ansåg jag ej for men vara så betydelsefull som innehållet och att det var ytligt att för mycket vinnlägga sig om själva framställningssättet.

Nu däremot anser jag båda ele menten vara lika viktiga, ty jag har märkt, att innehållet alltid blir mer eller mindre förfuskat, att det aldrig framträder fullt klart och begripligt och i hela sin skönhet (för så vitt det över huvud taget äger någon dylik), såvida ej formen är så harmonisk och så klart fördelad i alla sina sam hörande delar och så mjukt och full ändat smyger sig efter innehållets egenart, att den med logisk nödvän dighet sammanbinder och enhet liggör de sammansatta och delvis motstridiga känslor, för vilka konst

Midsommarvakas första blad i Alfvéns handskrift

"...att jag även kan skriva annan musik än åtta stämmiga körfugor i fyrdubbel kontrapunkt".

verkets innehåll söker uttryck.

Sommaren tillbringade han alltså i Italien, men i augusti var han i Danmark, på Skagen. Den 27 augusti avlägger han rapport till sin vän i Uppsala.

En lugnare och ljuvligare arbets plats än denna finns inte på jorden. Jag arbetar nu på den svenska rapsodi, som så många år tonat i mitt huvud. Den skall skildra midsommarnattens yra glädje och trånande kärleksläng tan — två ting, som jag inte är alldeles främmande för. Arbetet har gått med liv och lust, så att jag är snart färdig med blyerts skizzen, som jag från början for made ut rent orkestralt, emedan jag har orkestersatsen alldeles klar i huvudet.

I december befinner sig Alfvén i Tyskland, i München på väg hem. Han längtar hem.

…Nu däremot längtar jag att min restid snarast möjligt måtte bliva fullbordad, så jag får komma hem och börja mitt kompositionsarbete. […] Raps odin hoppas jag själv få dirigera på någon symfonikonsert vid min hemkomst; och jag vill tro att ingen sedan skall säga att jag

nu kan ha berott på, vill jag inte uttala mig om. Varför skulle jag pina mig ned till förenkling? Har vi inte haft, och har vi inte fort farande alltför många ’enkla’ ton sättare i vårt land? I den svenska musikhistorien kan jag för min del endast se tre verkliga genier: Söderman, Sjögren och Wilhelm Stenhammar, men ingen av dessa har visat prov på kontrapunktisk begåvning. Deras styrka ligger inom det homofona området.

”för alltid är förlorad för den mera lättfattliga musiken”. Med rapsodin tycker jag att jag köpt mig en viss rätt att i nästa tonsätt ning göra en djupare analys över människohjärtat. Det blir en skild ring av en episod ur mitt eget liv, men jag aktar mig noga för att tala om programmet!

Alfvén beskylldes ofta av musikkri tiken för att skriva för komplicerad musik. Fyra dagar senare – den 14 december 1903 – avgår ett längre brev till Uppsala. Ett brev som är något av en musikalisk trosbekännelse.

Jaså, man beskyller mig för att vara en musikgrubblare, som behöver lära förenkling! Det var då själva… förlåt Herr Profes sor… jag menar bara, att jag för min del tror, att man kan tänka sig möjligheten att detta utta lande innehåller ett felslut. Visserligen älskar jag att röra mig i sammansatta former och i rik polyfoni, ty min hjärna är nu en gång så skapad. Det är helt enkelt mitt naturliga uttryckssätt, och det brister icke i fråga om klar het. Jag förstår att det är de fem-, sex- och åttastämmiga körsat serna i ’Herrans bön’ man vill åt. Mig veterligt, har ingen svensk tonsättare någonsin använt sig av en så komplicerad faktur; vad det

Jag nämnde ordet klarhet. Det är just den jag strävar efter, och den kan man nå inom alla musikformer, från den enklaste melodi upp till fuga och canon. Jag medger villigt, att det är icke lätt att skriva en sats med åtta reella stämmor, där alltså varje stämma är rytmiskt och tonalt olik de andra och går sin egen självständiga väg. Men det hin drar icke att denna sats kan vara klar som kristall, och det skall den också vara. I annat fall är den misslyckad.

Om jag t.ex. tar i min hand noterna till ’Gubben Noak’ –han, som var fader till Sem, Ham och Jafet (Professorn ser att jag kan min Bibel) – om jag alltså tar ’Gubben Noak’ i ena handen och den åttastämmiga slutfugan i ’Herrans bön’ i den andra, kan jag ej avgöra vilketdera stycke är klarast och lättfattligast. Fugan är ju åtskilligt mera sammansatt, större i formen och djupare i tan ken och känslan, men jag håller dock orubbligt på, att den är – i varje fall för mig – lika klar som ’Gubben Noak’.

Det är lättare att se botten i ett vattenglas än i ett hav, hur klart dess vatten än är. För övrigt tror jag ej att det gives ett plan i kon sten, lika åtkomligt för alla, och jag kan ej heller inse det nödvän diga i att det så skulle vara. Detta blev ju nästan en hel liten försvarsskrift för mitt oratorium ’Herrans bön’, men meningen

Vy av Storlien

var endast att söka giva Pro fessorn en så klar inblick som möjligt i mitt förhållande till min konst.

Mycket vore att berätta om musiklivet här i München, men det får anstå till en annan gång. Hinner inte mer i dag.

Professorns varmt tillgivne Hugo Alfvén

I Oscar Quensels svarsbrev någon tid senare skriver professorn:

…Mycken tack för sista Skagenbrevet, på vilket jag satte syn nerligen värde. Just så talar och tänker den verklige konst nären. Och dock skymtar jag nog även där en fara på hatten: faran att skapa sig svårigheter för tillfredsställelsen att kunna övervinna dem (jag tänker sär skilt på uttrycket: ’det, för vars utförande fordras stor ansträng

Välkommen snart till gamla Sverige och till Herr Alfvéns gamle tillgivne vän

Oscar Quensel

På våren 1904 är Hugo tillbaka på Skagen, sommaren är han åter i Stock holms skärgård för att på höstkanten återvända till Skagen. I ett brev date rat 1 november 1904 ger han professor Quensel en utförlig skildring av den vilda naturen där, då vind och stor migt hav möter den danska kusten.

Detta Skagen är ett egendomligt ställe. Det vilda havet verkar här som en ond och hotfull makt, och de nakna, öde klitterna ge en gripande bild av på samma gång armod och seghet, uthållighet i kampen mot de starka vågorna. Gräver havet undan stranden på ett ställe, uppstår en sandbank strax på ett annat. Går man dagligen på stranden, ser man att formationerna alltid skifta; alltid en oändlig mångfald i en till utseen

man hur de fradgande brottsjöarna brytas över dem. Hur många fartyg ha inte blivit vrak på dessa lömska undervattensdyner, och hur många sjömän ha inte där ute funnit sin grav!

I juli 1908 begav sig Alfvén upp till Dalarna för att där tillbringa som maren. Han hyr en stuga i Tibble.

I ett brev till Quensel skildrar han hur han cyklar omkring på de små grusvägarna, beundrar naturen och utsikten över Siljan. För sin vän och gynnare beskriver han i ett brev den 5 november den sköna omgivningen.

Käre Professor Quensel! Det jag nu vill berätta, är, som van ligt, icke av något värde. Det är endast fantasier och stämningar, sådana de kommit och farit under de otaliga gånger jag på min rull lande cykel nött den en fjärdels mil långa vägen mellan Tibble och Lek sands-Noret.

"Åtminstone får ’ansträngningen’ aldrig märkas."

ning’). Åtminstone får ’ansträng ningen’ aldrig märkas

…Jag har en gång liknat Sjögren vid bäcken med det genomskin liga, porlande vattnet och Herr Alfvén vid den djupa, breda bergströmmen. Denna blir ju lätt lite grumlig, men – ju när mare fjället, desto klarare rinner vattnet!

Som bevis på, vad värde jag sät ter på Herr Alfvéns brev, kan jag anföra, att de äro de enda i min korrespondens, jag bevarar. De utgöra för mig uttrycket för en mycket betydelsefull brytnings period i Herr Alfvéns konstnärs utveckling. …

Jag antar, att Herr Alfvén numera slutat sina ’musikaliska’ studier på Skagen, ehuru jag nog förstår att även där är mycket att just musikaliskt lära.

det oföränderlig, enformig enhet. Den egendomligaste stämningen är dock de svartmulna kvällarna, då jag strövar fram utefter vattenkan ten och ser vågorna lysa och flamma i mareldens mystiska trollprakt. Det är helt enkelt sagolikt. Jag hör en vågkam fräsa till ute i mörkret och vänder blicken ditåt. Ser första ögonblicket ingenting, men så flam mar det plötsligt till ett gröngult fos forescerande ljus. Det är som om ett självlysande väldigt pärlband ring lade sig på vågkammen, utskjutande dunkla strålknippor åt alla sidor i vattnet, för att vid vågens sänkning slockna och försvinna. Detta skåde spel har jag aldrig förr sett här uppe i norden, endast i Medelhavet, och jag tröttnar aldrig att njuta därav. Ja, detta är senhöstens Skagen, vilt, ödsligt, och med tragiken lurande över de tre sandrevlarna där ute, långt bort i mörkret. Nu om natten synas de icke, men om dagen ser

Tibble är en liten idyllisk, gammal dags by, som någon gång långt bort i tiden växt upp på sluttningen mel lan landsvägen och den slingrande Östra Dalälven. De små röda eller grå stugorna, varav gårdarna bestå, ha tryckt sig tätt intill varandra. I sommarnattens mystiska skymning syntes de mig som en flock skrämda lamm, vilka darrande trängt sig samman av fruktan för någon hem lighetsfull fara. Nu, i den bistra höst kvällen är det, som om de kröp tätt ihop liksom sparvarna, för att hos varandra söka skydd för den inbry tande nattens kyliga vindar. Här finns ännu kvar den åldriga formen på härbrena med gamla, konstnär ligt sirade järnsmiden tvärs över dörrarna och invecklade lås med väldiga nycklar.

I ett senare brev daterat den 14 november avslöjar komponisten sina framtidsplaner. Han vill bosätta sig

häruppe och låta bygga ett eget hem, bo på egen jord här i Tällberg. Han bifogar också uträkningar på vad det hela skulle kosta och har till och med utsett en tomt där huset skall ligga. Här skulle han få ro. Han beskriver också sitt ”inre öra”, som nog är den mest utvecklade egenskap han besitter.

Det finns intet jag är så känslig för som för ljud: stäm

Så följer en omfångsrik korrespondens om husplaner och ekonomi – eller snarare brist på ekonomi. Men den ädle mecenaten bistår genast med erforderliga belopp. På nyårsdagen 1909 fattar den tacksamme Alfvén åter pennan.

Det gångna året har varit ganska tungt och strävsamt: en svartgrå himmel och mycken stormig vind; och mest

man i alla dess känsloyttringar, vindsus, vågbrus, åskans mullrande osv. Hur gärna ville jag ej beskriva, hur jag hör det i huvudet. Vid minsta musikaliska idé som vak nar, är det som förnumme jag i fjärran det stigande och fallande tonbruset från en orkester. Ju mer inbillningen livas, dess tydligare förnimmer jag de skilda instrumen ten och deras klangkombinationer, klingande massor, ensamma stämmor, stundom ett inferno, stundom en himmel. Detta är en värld, mera verklig för mig än den yttre, vari jag lever. Men jag förmodar att det är ställt på liknande sätt för varje komponist.

segling bidevind med hårt åtdragna skot. Det var först mot årets slut, som vinden slog om, skyarna brusto och den blå himlen begynte skimra. Det var, då min kära dröm blev verklighet och jag äntligen skulle få något, som jag kunde kalla mitt.

Jag har skrivit så många tacksamhetens rader, att orden tyckas mig som de små, runda stenar man hittar på havsstranden, gnidna och nötta av det ständiga vågsvallet. Så är ock mina ord gnidna och nötta av tack samhetens ständiga vågsvall, så nötta, att de förlorat alla säregna konturer. Liksom oljedroppar halka de ur pennspetsen redan innan den nått papperet.

Jag kan därför ej tacka mer …

Sommaren 1911 var delar av den planerade gården i Tällberg färdig – till stor del tack vare ekonomiska insatser av Oscar Quensel. Alfvén hade tidigare tackat sin välgörare och vän bl.a. genom att tillägna honom sin tonsättning av Runebergs Fosterlandspsalm Bevara, Gud, vårt fosterland. Vidare komponerade Hugo en bröllopsmarsch till Quensels dotter Winnifreds bröllop i februari 1909. Denna bröllopsmarsch instrumente rade Otto Trobäck för militärorkester.

En kanske ringa tacksamhetsgärd från komponist till välgörare – men verkligen välment och välförtjänt. När Quensels kista - den 5 augusti 1915 - med tåg skulle färdas från Uppsala till Göteborg för gravsättning, hade Alfvén sammankallat några medlemmar ur OD, som han vid stationen ledde i J.A. Josephsons Kyrie eleison och i sin egen tonsättning av Heidenstams dikt Gustaf Frödings jordafärd, medan tåget satte sig i rörelse och långsamt och stilla gled ut från stationen.

”Bort gå de, stumma skrida de en efter en till skuggor nas värld …” Dagen innan hade han vid Quensels kista tagit ett käns lomässigt avsked av den älskade vännen – hans ädle välgörare.

Curt Carlsson

"...en svartgrå himmel och mycken stormig vind; och mest segling bidevind med hårt åtdragna skot. Det var först mot årets slut, som vinden slog om, skyarna brusto och den blå himlen begynte skimra."

"Engelska villan" – Quensels bostad på Trädgårdsgatan i Uppsala

Bli medlem i Hugo Alfvénsällskapet!

Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängs lande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet

får du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan bjuds in att delta i intressanta aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner:

• Tidskriften Alfvéniana

• Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand

• Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten

• Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag

Tonsättarens skjutvapen

Under inventeringen förra året av bildmaterial rörande Alfvén dök det upp ett oväntat föremål, nämligen en hagelbössa av märket Husquarna, vars fodral är märkt med ”Fil Dr Hugo Alfvén” på en silverplakett. Ägare är Rutger Palmstierna, Lidingö, vars familj stått i nära kontakt med Hugo inte minst på Edö ö. Enligt en tradi tion i familjen är det Bruno Liljefors som skänkt honom bössan. Om den någonsin kommit till användning förtäljer inte historien.

Alfvén var van att handskas med skjutvapen sedan ungdomen. I

memoarerna återges hur han köpte sig en revolver i en lumpaffär 1888 efter en obehaglig upplevelse. Hugo hade börjat på musikkonservato riet året innan, men eftersom han hade börjat ta lektioner för Otto Hesselbom i målning och kommit till det stadiet att måla efter naturen, hade han varje morgon kl 6 uppsökt samma motiv i Lilljansskogen (Första satsen s 120). Men en morgon kröp det fram ett par nymorgnade busar ur buskarna bakom honom, som visserligen bara tiggde pengar, men Hugo föreställde sig vad som kunnat hända om de blivit våldsamma.

Nu var det dags att lära sig skjuta revolver. Salongsgevär kunde han och hans bröder hantera när de jagade ekorrar. De hade lovat mor Lotten att aldrig rikta ett vapen mot en människa. Detta var så mycket lättare för Hugo, som på nära håll sett klasskamrater som vådaskjutit sig. Men var provskjuta revolvern? ”Hemma hos mig var det uteslutet och i Lilljansskogen inte tillåtet. Min tanke gick då till Otto Hesselbom …någon gång, när hans fru inte var hemma …”

Hesselbom hade aldrig sett ett sådant skjutjärn och han ville gärna vara med att prova det i sina rum, när lämpligt tillfälle gavs. Han ställde när det var dags upp ett par vedträn med en järn plåt bakom för att skydda tapeten. Men det var inte vilken järnplåt som helst utan fru Hannas bakplåt.

Hugo började (s 123). ”Jag sköt den första serien. Trots att jag siktade på tränas nedre kant gick de två första

kulorna i plåten någon tum ovanför träna. Vid tredje skottet siktade jag på mattan. Då träffade jag det ena vedträt. Det fjärde skottet var lagom högt, men gick till höger om målet

skjutas – och att busen är ett ofantligt mycket större mål än Ottos vedträn och alltså mycket lättare att träffa. Denna tanke stärkte min självtillit i hög grad.”

skjutvapen kommit till användning.”

När Otto förklarade att de bara skjutit till måls på några vedträn med Hugos revolver, förstod man situationen.

Men när Hanna höll upp en bakplåt och den närmast såg ut som ett såll, brakade en orkan lös över Hesselbom

och slog igenom bakplåten. Det femte och sista blev en träff på det andra vedträt. Två träffar och tre bommar på fyra à fem meters håll,

Hesselbom föll i extas när det var hans tur och tryckte i rask följd av hela magasinet. En kula hamnade i plåten och fyra på spridda ställen högt upp i tapeten.

det var inget att skryta med. Men jag tröstade mig med den hastiga reflex ionen, att ett skott mot en Lilljans skogsbuse måste givetvis avlossas på mycket nära håll – om det nu måste

”I nästa ögonblick stod fru Hanna i dörren och bakom henne några bleka grannar. Rummet var fyllt med krutrök, och i töcknet skymtades Otto och jag med rufsigt hår precis som om vi varit i slagsmål. Och på golvet skräpade vedträn och sönderskjutna bakplåtar, tydligen använda som tillhyggen och försvar vid den batalj som utan minsta tvivel hade rasat och då även

Jan Olof Rudén

Det har hävdats att man kan skriva musikhistoria utgående från tonsättarnas pianomusik, att komponerandet för piano är en integrerad del av deras verksamhet och att det håller samma höga kvalitet som övriga genrer. Ja, för vissa tonsättare är det kanske i första hand pianomusiken man associerar till, tänk Chopin, tänk Liszt. 1800-talet karakte riseras i hög grad av pianomusik och romanser inte minst därför att man kunde spela och sjunga dem i hemmet. Musik hörde till god borgerlig uppfostran för döttrarna i huset och det skapades mängder av salongsmusik. Alfvén växte upp i den traditionen och hemma hörde han mor

14 alfvéniana 1 2 2020 Men när Hanna höll upp en bakplåt och den närmast såg ut som ett såll, brakade en orkan lös över Hesselbom medan Hugo fegt försvann. När han hemma på kvällen berättade om händelsen ansåg mamma Lotten att det var Hugos fel och han skick ades att köpa nya bakplåtar och fick med sig några godsaker från Lottens affär till Hanna Hesselbom. Hon hade inte förväntat sig något sådant och när Hugo kom med ursäkter, tog hon hans parti mot sin man: gamle karln skulle väl ha mer vett än en ung pojke. Sätta hennes plåtar bakom vedträna!

Lotten spela på taffeln. Hans bröder fick också undervis ning på flöjt, klarinett och piano.

Hugo tröttnade på pianospelet och fick i stället fiolundervisning, vilket passade honom bättre. Han blev aldrig riktigt vän med pianot och det saknas tyngre vägande verk som sonater, pianotrior och pianokonserter i hans verkförteckning. Pianots klangskapande egen skaper räckte inte heller för att måla i toner, det som kom att bli ett karakteristikum för Alfvéns kompositioner och som bara en stor orkester kunde erbjuda. Därför är det dryga tjugotalet småstycken som har spelats in av Stefan Lindgren som ”complete piano music” inte tillräckligt för att ge en rättvisande bild av Alfvén som tonsättare.

Pianot var ändå förlösande för honom. Hellre än att spela musik av andra började han fantisera vid pianot. Det är därför småstycken från tonåren och ungdomsåren blev nedslag av tidens salongsmusik, av hans sommarvistelser i skärgården och av hans förälskelser. "Bertha" var täck namnet på hans starka förälskelse innan han träffade Marie Krøyer. Tonarten E-dur valde Alfvén för just det tillståndet. Den återfinns i Andantino E-dur med en för Alfvén karak teristisk suck i början och i Drömmeri (Rêverie). Detta stycke publicerades först i det prestigefyllda häftet ”Musik för piano af svenska tonsättare tillegnat Oscar II” och kom att spridas i många utgåvor av förlaget Abr. Lundqvist. Det yngsta och längsta stycket Margita dansar torde kompone rats när Hugo var i 40-årsåldern med den älskade dottern i tankarna. De tyngre bidragen är de kända Skärgårdsbilder och Fyra låtar från Leksand. Dem har Alfvén nedtecknat efter Lekatt Mats i Tibble när han bodde där i väntan på att hans gård i Tällberg skulle byggas. Lekatt Mats blev senare förevigad i två porträtt av Alfvén. Om man själv vill pröva på pianostyckena finns flera att ladda ned gratis från www.alfvensallskapet.se/noter-for-nedladdning

Inspelningen är en redovisning av dessa charmiga småstycken som har sitt värde i förhållande till Alfvéns liv och som serveras så njutbart i Stefan Lindgrens kärleks fulla framförande. Skivbolaget Opus 3 har namn om sig att återge djup och rymd så att man får intrycket att befinna sig i samma rum som flygeln. De egenskaperna gör det värt att köpa denna CD.

En helt annan typ av pianosats än i dessa stycken med melodi och ackompanjemang finner man i Alfvéns romanser, där både stämföring och harmonik i piano stämman lockas fram av innehållet i dikten. I några fall som i Saa tag mit Hjerte kan pianostämman stå på egna ben vilket jag fått mig påpekat.

Ett verk som inte får glömmas bort i detta sammanhang är versionen för fyrhändigt piano av Midsommarvaka, som gav möjlighet att spela verket hemma och på så sätt lära känna det och tycka om det.

Alfvén kunde inte vara utan pianot. Knappt hade han fått musikstugan i Tällberg färdig så levererades en Malmsjö flygel. Den skulle han inte bara spela på. Notstället var utmärkt som stöd till partituret vid kompositions- eller renskrivningsarbetet.

Jan Olof Rudén

Flygel med flera användningsområden, här som notställ