Alfvéniana 1-2 2019

alfvéniana nr 1-2 2019

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson e-post: curt.carlsson@hotmail.se

Redaktör: Anton Alfvén e-post: anton.alfven@gmail.com

Sekreterare: Cecilia Gyllang e-post: cecilia.gyllang@telia.com

Medlemsavgifter: Årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr PlusGiro: 42 88 52 - 8

ISSN 1101-5667

Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana

Föreningens e-postadress: alfvensallskapet@hotmail.com

Innehåll

Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén 6 Curt Carlsson

Bergakungens olika slut 10 Joakim Tillman

Notbilaga: Renskrift av första versionen av Bergakungens sluttablå 16

Nybildat Stenhammarsällskap 22

Medlemsavgiften för 2019

Det är nu hög tid att betala medlemsavgiften för 2019, för de som ännu icke gjort detta. I medlemskapet i Alfvénsällskapet ingår prenumeration på sällskapets tidskrift Alfvéniana och deltagande på sällskapets medlemssammankomster, nu närmast den 17 maj i Gustaf Vasa för samlingslokal.

• Vidare gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand.

• Filharmonikernas Alfvénskivor kostar 125 kr vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen i samband med konserter). Alla andra CD 10%

• 40% rabatt på alla noter utgivna av Abraham Lundquist AB Sällskapets kassör ber enträgnast om att avgiften skall vara betald senast den sista juni. Medlemsavgiften är 200 kr för enskild, 300 kr för institution och 2 000 kr för ständig medlem. Avgiften betalas till sällskapets PlusGiro 42 88 52-8. Glöm inte att ange namn och adress.

Alfvénsällskapets webbsida www.alfvensallskapet.se

Välkomna till Alfvénsällskapets årsmöte 2019 Fredagen den 17 maj kl 18.30

På årsmötet kommer musikvetaren Tobias Lund att berätta om arbetet med den nya Alfvénbio grafin, som Musikaliska Akademien har beställt. Detta kommer han att göra under rubriken: Riddarens tårar. Första satsen i Hugo Alfvéns Sonat för violin och piano.

Som en av få svenska musikvetare har Tobias Lund i sin forskning ägnat sig åt den centraleuropeiska musikhistorien. För närvarande arbetar han på en bok om Hugo Alfvén som särskilt behandlar de större verken från åren omkring sekelskiftet 1900. Han är också huvudredaktör för STM–SJM (Svensk tidskrift för musikforskning) och musikkritiker på Sydsvenskan.

Årsmötet detta år hålls i Gustaf Vasakyrkans församlingssal, Västmannagatan 63A i Stockholm. T-bana Odenplan.

Fredagen den 17 maj kl.18.30.

Fritt inträde, men föranmälan till årsmötet behövs.

Anmälan kan skickas till alfvensallskapet@hotmail.com, eller med post till Hugo Alfvénsällskapet, c/o Curt Carlsson, Törners väg 58, 181 57 Lidingö

Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén En musikalisk vänskap

Av Curt Carlsson

Wilhelm Stenhammar (1871−1927) var en av Sveriges mest framstående tonsättare. Kanske framför allt med sina orkesterverk, Serenaden, den andra symfonin och den andra pianokonserten. Han var också en framstående pianist och kammarmusiker, samt dirigent först i Stockholm och sedan i Göteborg.

Liksom Alfvén hade han flera strängar på sin musika liska lyra, men där Alfvéns instrument var violinen var Stenhammars pianot. De var båda professionella på sina instrument och de hade bägge kompletterat sina instru mentala studier utomlands. Stenhammar i Berlin och Alfvén i Bryssel. Alfvén debuterar som tonsättare och violinist 1896 bland annat med sin violinsonat, som han komponerat året innan. Stenhammar å sin sida debuterar med sin första pianokonsert, som han påbörjat i Berlin 1893, i Stockholm i mars 1894 och fick lysande recensioner.

Några veckor senare spelar han konserten även i Köpen hamn där han får en betydelsefull kontakt med den danske impressarion och förläggaren Henrik Hennings, som tidigare också publicerat musik av Emil Sjögren – en av Stenhammars kompositionslärare. Hennings kom att bli Stenhammars mentor och stöttepelare under flera år.

Alfvéns första symfoni uruppfördes i Stockholm 1897 av hovkapellet och Stenhammars opera Tirfing får året därpå sin premiär på Kungliga Teatern. I maj 1899 möts de båda på operan då Hugo Alfvéns andra symfoni får sitt uruppförande med Stenhammar som dirigent. Detta blir Alfvéns stora genombrott som kompositör. Symfonin blir också utgiven av dansken Hennings och spelad i Köpen hamn ett par gånger två år senare.

1901 uruppför Stenhammars gode vän violinisten Tor Aulin Wilhelm Stenhammars Violinsonat, påbörjad ett par år tidigare, med tonsättaren vid flygeln. Sten hammar hade samarbetat i flera år med Aulin, både med solisten Aulin och hans stråkkvartett. Samarbetet hade redan resulterat i Stenhammars tre första stråkkvartetter. Aulin, hans kvartett och Stenhammar spelade mycket tillsammans och turnerade också runt i Sverige. Redan 1899 hade Aulin och Stenhammar framfört Alfvéns violinsonat. Kammar musiken var viktig för tonsättaren Stenhammar medan Alfvén samlade sig för praktfulla, klangrika orkesterverk. Alfvén var ju också en duktig målare, som tidigt hade svårt att bestämma sig för om han skulle välja tonkonsten eller målarkonsten som sin framtid. Det blev nu tonkonsten. ”Att komponera för orkester, det är för mig ett slags örats måleri” som han själv kommenterade sitt val. Valet

Wilhelm Stenhammar (stående) och Aulin-kvartetten

blev beseglat i och med framgången med de två symfonierna och att han därför utsetts till mottagare av Akademiens Jenny Lind-stipendium och så småningom också Statens tonsättarstipendium under några år. Detta gav honom möjligheter till långa utlandsvistelser, då han kunde komma i kontakt med och få möjlighet att höra den nya orkester musiken. I Stockholm vid denna tid var Hovkapellet på operan stadens enda professionella orkester, som förutom de sceniska verken gav ett fåtal orkesterkonserter varje säsong. Detta var ju också före radions och grammofonens genombrott.

Under sommaren 1903 var Wilhelm Stenhammar färdig med sin första symfoni. Den bars till dopet i december detta år av vännen Tor Aulin, som nu också blivit dirigent, med den då nybildade Svenska Konsertföreningen i Stockholm. Aulin flyttar så till Göteborg där han faktiskt också just är med vid bildandet av Göteborgs symfoniker. För denna orkester blir sedan Stenhammar chefdirigent 1907. I Göteborg kom sedan Stenhammar att stanna i femton år, innan han åter vänder till Stockholm.

För Stenhammar är vännen Hugo Alfvén ett av den svenska musikens stora framtidshopp. För Alfvén är Stenhammar en av de verkligt få svenska tonsättare han högaktar. Trots sina olika bakgrunder blir de två vänner — skräddarsonen Alfvén och arkitektsonen Stenhammar. Mellan dem finns aldrig någon avund eller missunnsamhet, tvärtom.

Våren 1905 konserterar de tillsammans, Stenhammar vid flygeln och Alfvén med fiolen. De turnerar runt Sverige och framför då varandras fiolsonater och Sten hammar spelar då också Alfvéns tre nyligen komponerade Skär gårdsskisser. Ett fint exempel på denna vänskap från Stenhammars sida är det brev han skriver till Musikaliska Akademins sekreterare den 20 maj 1907. Bakgrunden är den ständiga pengabristen hos den lätt bohemiske tonsättarkollegen – bohemisk i varje fall då det gäller pengar.

… Men värre med vännen Alfvén. Jag har haft ett jämmerligt

brev från honom nyligen. Och jag måste tillstå att han måst ha det svårt. Ty få människor äro väl så illa funtade för att tjäna sitt bröd i sitt anletes svett som han. Som dirigent tror jag aldrig han slår sig fram. Och som fiolspelare har han väl vid detta laget försuttit sin tid. Vad lever han på för närva rande? Han skrev till mig, att då han fick de 1000 kronorna från Akademien hade han 40 kronor på fickan. För honom borde väl ändå något ordentligt göras. Kunde man inte få riksdagen att ta reson och för en gångs skull klämma till med ett ordentligt gage åt en sådan karl, som han

Wilhelm Stenhammar omkring 1916

i alla fall är. Sjögren är gammal och slut, Hallén är gammal och har väl också för länge sedan givit sitt bästa, men Alfvén är ännu ung, och nu, just nu ha vi alla skäl att vänta oss en rik blom string av honom. Här är ett enas tående fall, kunde man inte få de mäktige att begripa det? Och nu göra någonting ordentligt?

Så skedde inte. Men bland det första som Stenhammar gjorde, när han kom till Göteborg, var att hos några av sina nya, förmögna kontakter ordna ett lån till Alfvén.

personligen alls inte om Peter son-Bergers musik, och den musik, jag som ensembleledare vid en fest anför, … skall jag naturligtvis sympa tisera med, annars anför jag den inte.”

1915 var det så dags för nästa musikfest med bara svensk musik. Den äger rum i Göteborg, där orkesterföreningen

På samma konsert framfördes också Alfvéns Uppenbarelsekantat, som komponerats några år tidigare för invigningen av Saltsjöbadens kyrka. Den dirigerade Alfvén.

Uppenbarelsekantaten hyllades av de flesta kritiker, medan man hade lite svårare att förstå det något kärvare, kontrapunktiska tonspråket

När så Stenhammar utses till Director Musices i Uppsala 1910 avsäger han sig strax denna befattning innan han ens tillträder och Alfvén blir istället vald. En av de första åtgärderna Alfvén vidtar när han tillträtt är att anordna en svensk musikfest där under två dagar i maj 1911. Här framförs en hel del musik av de unga svenska tonsättarna Adolf Wiklund, Harald Fryklöf och Ture Rangström, men naturligtvis också en lång rad av Alfvéns egna verk, bl.a. den andra symfonin, En Skärgårdssägen, orkes terballaden Klockorna och Midsom marvakan. Stenhammar kom och spelade sin andra pianokon sert och man fick också höra hans ballad till Levertins text Flores och Blanzeflor. Musikfesten blev en stor succé. En av de missnöjda var emellertid Dagens Nyheters recensent Peterson-Berger. Av honom fick man nämligen inte höra en endaste ton under festen. Alfvén själv kommenterade det hela: ”Jag tycker

firade 10-årsjubileum där Sten hammar är chefdirigent. Endast verk av fyra tonsättare framfördes denna gång: förutom Stenhammar, Hugo Alfvén, Emil Sjögren – som represen terades med sånger och kammarmusik - samt den nyligen avlidne vännen Tor Aulin, som ju varit med och bildat orkestern tio år tidigare. Det var tre svenska tonsättare som Stenhammar satte högst och som också alla var hans vänner. Hugo Alfvén dirigerade vid den första konserten sin tredje symfoni, Klockorna och Midsommar vakan. Den stora nyheten denna gång var uruppförandet av Stenhammars g-mollsymfoni, som han tillägnat sina vänner i Göteborgsorkestern. Stenhammar dirigerade själv.

i Stenhammars nya symfoni, som dessutom var komponerad i en arkaiserande dorisk tonart. Alltså i en gammal kyrkotonart som var vanlig på medeltiden, men som dock förekom i en hel del gamla svenska folkvisor. Alfvén var också förbryllad av det medeltida tonspråket och yppade senare i ett brev till en vän, att han trodde att Stenhammar möjligen blivit senil.

Senare generationer lyssnare har dock försonats med Stenham marsymfonin och dess tonspråk.

Den har numera intagit sin rätt mättiga plats i den svenska orkes termusikens kanon vid sidan om Alfvéns och Berwalds symfonier.

Stenhammar målad av Robert Thegerström

De båda tonsättarbröderna, med sina olika kompos itoriska inriktningar, hade nu utvecklats åt olika håll. Stenhammar med sina svala, strama stråkkvartetter och Alfvén med sin växande virtuosa orkesterbehandling i verk som baletten Bergakungen och den fjärde symfonin, med sitt musikaliska erotiska utspel, som Stenhammar faktiskt tog avstånd från. Alfvén hade dock haft de högsta tankar om vännen Sten hammar och hans skaparkraft. Ett brevcitat från Alfvén till Stenhammar visar detta, efter det att Stenhammars första symfoni hade framförts i Stockholm i december 1903. Alfvén var utomlands och hade alltså inte kunnat höra symfonin.

Käraste Sten!

Har i dag fått mig tillsänt en tidning i vilken jag har läst om Din stora framgång med symfonin.

Hur mycket jag gläder mig däråt, både som din vän och som svensk behöver jag ej säga: jag betraktar ju Din framgång som min egen. Mitt hopp är nu, att Du skall vara frisk för all framtid, ty jag kan ej värja mig för tanken, att Du en räcka av år haft något djävulstyg i själen, som lagt en förlamande hand över Din alstringslust. Älskar nu att tro att den återkommit och återkommit för alltid. Vi behöver det! …

Vill man läsa mer om Stenhammar och hans musik finns Bo Wallners lysande biografi i tre omfångsrika delar ”Wilhelm Stenhammar och hans tid”. I dagarna utkommer också en ny biografi om Stenhammar utgiven i Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie: ”Wilhelm Stenhammar” av Magnus Haglund. Den hoppas vi skall recenseras i nästa nummer av Alfvéniana.

Skulptural relief vid Stockholms stadshus på väggen där även Alfvéns profil återfinns.

BERGAKUNGENS OLIKA SLUT

Av Joakim Tillman

Från John Bauers inledande arbete 1913 till urpremiären 1923 kom handlingen i Bergakungen att genomgå många förändringar. Den här artikeln kommer att fokusera på de olika varianterna av slutet, en aspekt som är extra intressant då Alfvén först tonsatte en annan version av sluttablån än den som finns i det färdiga verket. En renskrift av Alfvéns första version publiceras i anslutning till denna artikel (se sida 13). Artikeln, som är en del av en kommande större studie av Bergakungen, bygger på de olika librettout kast till baletten som finns i Kungliga operans arkiv.

Dessa utgör en deposition från Justitierevisionens arkiv och har sitt ursprung i de handlingar som lämnades in till rådhusrätten i samband med målet mellan John Bauers arvingar och Kungliga operan som följde efter urpremiären (se Lennart Hedwalls Alfvén-biografi, s. 224, för en koncis presentation av denna tvist). Som jag påpekat tidigare är Alfvéns redo görelse i memoarerna (I dur och moll, s. 133) för när och hur han blev engagerad att komponera musiken till Bergakungen felaktig, och jag hänvisar till den artikeln för mer information om Bergakungens tillkomst (Tillman 2012, s. 199ff).

Sluten i John Bauers handlingsutkast

Det finns tre handlingsutkast till Bergakungen (jag använder här den slutgiltiga titeln även om baletten under den största delen av tillkomsten kallades Den bergtagna) av John Bauer. Som Helen Agrenius (2006) påpekar var det första librettoutkastet i två akter och har rubriken Troll. Då slutet saknas i de kopior som finns i Kungliga operans arkiv kan jag inte beakta den versionen i den här artikeln. De två andra skisserna är mer utförliga. I ett brev till sina föräldrar den 7 februari 1914 skriver Bauer: Hemkommen fick jag på allvar ta i med balettskiss åt Fokin. Vi hade flera sammanträffande och det dillades mycke. Baletten skall bli dubbelt så stor som den jag gjort. Omfatta en hel afton och ha minst 4 akter. Samma skog, bergasal och vinter. Fokin va förtjust i mina figurer och i vissa moment var han stormförtjust. Men jag är sannerligen inte glad åt omläggningen. Min balett förlorar sin konsentrerade form när så mycket skall till-lägas i början och slutet. Jag skulle hälst villa behålla den som en sak för sig. Det gäller i alla fall för mej att ta i och försöka göra någonting ändå… (citerat efter Agrenius 2006)

Detta brev tyder på att Bauers treaktsutkast är hans andra version och att det med fyra akter är den tredje. I treaktsversionen är det Humpe som är ”den unge bergakungen” (något som inte är fallet i det första utkastet Troll). Han smyger trånsjuk omkring i skogen och längtar efter vallflickan, men blir våldsamt svartsjuk när han ser hennes möte med vallpojken. Efter att vall pojken gått räddar flickan Humpe från morgonsolens strålar. Han dårar henne med bergets guld och juveler, och efter att bergatrollen sövt henne med sin dans, bär han in henne i berget. Vallpojken kommer och letar efter sin flicka. Skogsfrun och småtrollen berättar vad som har hänt. De hämtar ett trollsvärd till pojken och när han riktar det mot berget visar sig porten.

Den andra akten utspelar sig i bergakungens sal. Vall flickan är fortsatt dårad av guldet, men när hon ser ringen vallpojken gett henne bryts förtrollningen och hon flyr mot porten. Humpe försöker lidelsefullt övertala henne att stanna. Flickan är först förtvivlad, men får sedan en

idé. Hon binder för Humpes ögon och de leker blind bock. Vid lämpliga tillfällen försöker hon öppna porten, men den är obevekligt stängd. Humpe anar oråd, sliter bindeln från ögonen och störtar i vrede emot henne med sin dolk när han förstår hennes svek. Då rämnar porten för vallgossens svärd. Trollen förlamas inför svärdets makt och vallgossen fäller Humpe. Men när vallpojken omfamnar flickan släpper han svärdet och trollen samlar sig till ett ursinnigt anfall. Pojken och flickan räddas av solen som strömmar in genom den rämnade porten och kringstrålar dem medan trollen bländade ryggar tillbaka. I den korta tredje akten är folket samlat till midsommarvaka och det pågår lekar och danser. Solen går upp. Pojken och flickan kommer med guldkronor på sina huvuden och berättar vad som har hänt. Glädje och fröjd resulterar i ännu våldsammare lekar och danser. Pojken och flickan bärs i gullstol.

I Bauers fyraktsversion är det Humpe och vallflickan som är de två huvudpersonerna medan vallpojken är en mindre roll som endast är med i de två första akterna. Humpe får syn på vallflickan redan i början av den första akten och blir lidelsefullt förälskad, och hans kärlek till henne är det centrala elementet i handlingen. Redan tidigt i den tredje akten, i bergakungens sal, öppnar Humpe porten med sitt trollsvärd och dödar bergakungen i envig. Med hjälp av en magisk kärleks blomma och bergets skatter bedårar han sedan vall flickan. Men när blomman faller av bryts trollmakten och hon minns sin vallpojke. Genom egen list lyckas hon med hjälp av svärdet öppna porten och springa ut ur berget.

I den fjärde akten är det tidig vintermorgon och flickan vacklar fram i snön, fortfarande klädd i trollens guld och krona. Humpe har följt efter och ber henne att åter vända till berget med honom. När hon besvarar hans lidelsefulla kärleksförklaringar med förakt och hån sjunker han förtvivlad ner i snön. Grupper av kyrkfolk kommer från julottan och vallflickan söker förgäves bland dem efter sin vallgosse. En gammal gumma tycks så i henne känna igen den längesedan försvunna vallflickan. Vallflickan grips av ångest och förtvivlan. Humpe som är rädd att förlora flickan springer mellan henne och folket som skräckslaget flyr. Med vrede

vänder sig flickan mot Humpe och befaller honom att gå. Han ryggar tillbaka med bedjande framsträckta händer. Då kommer en solstråle som bländar och dödar honom. Flickan inser nu att hon står ensam i världen utan några levande varelser att söka skydd hos. Med denna insikt förstår hon vad Humpe betyder för henne och hennes känslor undergår en hastig förvandling. Hon skyndar fram till Humpe, bara för att upptäcka att han är död, och i förtvivlan sjunker hon ner över hans lik. Snön börjar falla och begraver dem båda medan bergtrollen dansar en vild snödans.

Hugo Alfvéns första version av sluttablån

I den slutgiltiga versionen av Bergakungen, som hade urpremiär på Kungliga operan den 7 februari 1923, utspelar sig den sista tablån i skogen. Vallpojken och vallflickan söker sig hem efter räddningen ur berget. När Humpe försöker föra bort flickan jagar vallgossen bort honom med trolls värdet. Utmattade sjunker ynglingen och flickan ned och slumrar in med armarna slingrade om varandra.

Den svartsjuke Humpe smyger sig tillbaka och frambesvärjer en rasande snöstorm. När stormen dragit bort

anar man de båda sovandes gestalter i en snödriva.

Som framgår av Hedwalls Alfvénbiografi (s. 227f) tillkom detta slut, på Prins Eugens initiativ, under måna derna före premiären. Enligt prinsen krävdes det en rejäl övertalning för att få den uttröttade Alfvén att komponera det nya slutet. Den första versionen finns i Alfvéns kompositionsskiss till tredje akten (daterad 20 augusti 1917) och i klaverutdrag i Uppsala universitetsbibliotek och Kungliga operans arkiv.

I denna första version utspelar sig den tredje aktens andra tablå på samma plats i skogen som den andra akten, men hundra år senare. Det är vinter och till höger på scenen står en liten förfallen koja. Handlingen som den återges i klaverutdraget är som följer.

Vallgossen, nu en bruten gubbe, sitter utanför kojan i svårmodiga drömmar. Han fattar flickans lur och blåser den låt, varmed hon brukade kalla honom till sig. Han försjunker ånyo i drömmar, reser sig och går in i stugan. Vallflickan visar sig i en bergöppning, fortfarande i guld och gnistrande stenar. Hon ser sig omkring, undrande och förvirrad. Gripes av ångest och utbrister i förtvivlan. Gubben träder ut ur kojan, stannar orörlig då han får syn på flickan, mållös av häpnad. Vågar ej tro att det verk ligen är hon. Så stapplar han emot henne med utbredda armar. Hela hans livs kärlek och tärande längtan och sorg genomströmma hans åtbörder, medan vallflickan oför stående och förbryllad betraktar

Humpe, målning av John Bauer

honom. Nu skymtar flickan dock likheten mellan gubben och vallgossen. Det verkliga förhållandet slår henne som en blixt. Hon sjunker vanmäktig ned i snön, kvidande, jämrande, avslitande trollguldet. Ser upp mot gubben med en blick av outsäglig kärlek och vemod och sjunker ånyo ned. Gubben knäböjer och lägger varsamt sina darrande armar om henne. De smeka varandra i namnlös smärta, hon höjer sig långsamt mot honom, slingrar armarna om hans hals och kysser honom till avsked. Sjunker sakta tillbaka och dör. Gubben gör en ofrivillig rörelse av fasa, löser från sin hals det lilla kors han fått av sin älskade, lägger det på hennes bröst och knäpper händerna samman till bön.

Men vem är det som räddar vallflickan från bergakungen om nu vallgossen blivit kvar utanför berget? I klaverutdraget till den tredje aktens första tablå framgår att Humpe är den som kommer till undsättning:

Berget rämnar för ett förfärligt slag utifrån och Humpe står i porten, orörlig stirrande på bergakungen. Kungen drar sitt svärd, samtidigt som Humpe lik ett vilddjur kastar sig emot honom. De kämpar. Bergakungen segnar till jorden och dör. Humpe och flickan flyr mot porten. Ånyo bländad av guldet, hejdar sig flickan och hänger på sig alla smycken hon kommer över. Humpe söker med våld draga henne med sig, men hon gör motstånd allt under det hon översållar sig med kedjor och gnistrande stenar. Humpe slänger då upp henne på skuldran och skyndar mot den nu klart upplysta porten. Just då han skall störta ut, träffar en solstråle honom i ögat, så han faller död till marken. Vallflickan, befriad från alla trollmakter, vänder sig i överströmmande jubel mot sol ljuset. Hennes rörelser forma sig till en extatisk dans. Hon ilar ut genom porten.

vallpojken. En märklig omständighet är att klaverutdragen, trots att det är Humpe som kommer in i berget i tredje akten, ändå i slutet av den andra akten anger att det är vallgossen som tar svärdet från Humpe och krossar porten till berget. Denna brist på ”logiskt sammanhang” var något som påtalades av Bauer-arvingarnas advokat i rättegången (Svenska Dagbladet 21 september 1923). Advokaten krävde därför att den ursprungliga texten skulle ingivas och denna kom rätten tillhanda en dryg månad senare (Svenska Dagbladet 30 november 1923).Enligt ett vittne var detta ett av Fokin utarbetat förslag som i översättning skickats till Alfvén (Svenska Dagbladet 23 maj 1924). Att avgöra vem som egentligen var ansvarig för denna text är en fråga som kräver mer forskning. Men oavsett upphovsmannens identitet talar mycket för att detta var den version som var Alfvén utgick ifrån när han gjorde kompositionsskissen till Bergakungen 1916-17. Handlingsförloppet är nästan identiskt med det i klaver utdraget, men det finns många skillnader som visar att Alfvén modifierade handlingen när han komponerade musiken.

I detta librettoutkast är det Humpe som tar svärdet och slår sig in i berget i andra akten. Först därefter kommer vallpojken in, trött av sitt sökande efter vallflickan. Han får syn på hennes lur och blåser i den för att locka fram henne, men inget svar hörs och den andra akten slutar med att han gråtande kastar sig ned på marken. Här finns således ingen brist på logiskt sammanhang mellan andra och tredje akten.

alfvéniana13 nr 1 2 2019 Även sluttablån är något annorlunda i detta libretto jämfört med den första versionen av klaverutdraget. Här dör inte Humpe i bergakungens sal utan flyr med vall flickan, och i sluttablån gör hon entré i sällskap med Humpe efter att vallpojken gått in i stugan. Men när solen går upp träffar dess strålar Humpe som dör och försvinner genom att liksom smälta bort. Flickan får syn på luren som hänger utanför stugan, känner igen den som sin och börjar blåsa. Detta lockar ut gubben som känner igen sin så länge saknade vallflicka. Hon blir först förskräckt när han närmar sig henne, men börjar sedan gråta när hon förstår att gubben är hennes forne vallpojke. Han smeker henne varligt och kysser henne. I denna version slutar

När det istället blev vallgossen som räddar flickan kom detta att medföra vissa revideringar av musiken i den tredje aktens första tablå. I kampen med bergakungen ersatte Alfvén det motiv som i den första versionen repre senterar Humpe med vallgossens ledmotiv (s. 288-292 i det av Gehrmans utgivna partituret, där det anges språng för detta avsnitt som inte spelas på Musica Sveciaeinspelningen under Svetlanovs ledning). Alfvén har sedan utelämnat avsnittet från det att Humpe och flickan flyr mot porten fram till och med Humpes död. Musiken för vallflickans extatiska dans är kvar, men har i den slutgiltiga versionen blivit en dans för vallflickan och

dock inte baletten med att vallflickan dör. Istället sliter hon sig plötsligt lös, plockar av sig alla dyrbarheter och flyr liksom gripen av vansinne. Gubben stapplar efter henne på självande ben, sträcker armarna efter henne och ropar hennes namn.

Musiken i Alfvéns första version av sluttablån

När Alfvén komponerade den andra versionen av sluttablån behåll han några delar av musiken från den första versionen. Inledningen (takt 1-20 i notexemplet, s. 16) föregår även i slutversionen ridåns uppgång (Spår 25, 01:26-02:56 på Svetlanovs inspelning). Men före detta avsnitt har Alfvén komponerat ny musik som fungerar som en överledning från slutet av den första tablån. När ridån går upp följer även takt 21-24 från den första versionen innan musiken tar nya vägar. Efter att vallpojken jagat bort Humpe återanvänds ett annat avsnitt från den första versionen (takt 35-47), men transponerat en helton ned (Spår 25, 04:53-05:50). Den därpå följande snödansen i version 2 är helt ny, men början av gryningsmusiken (Spår 27, 00:05-01:00) är identisk med takt 115-124 i version 1.

att låta teman uppträda ”i en mängd omgestaltningar alltefter situatio nens krav”, för att citera tonsättarens egna ord om ledmotivstekniken i Bergakungen (Final, s. 282). Denna rikedom på olika versioner av vallgos sens ledmotiv är något man kan sakna i det färdiga verket.

Bibliografi

Agrenius, Helen. ”Bakgrund Bergakungen.” https://jonkopingslansmu seum.se/lar-och-upptack/kategori/ historia/bakgrund-bergakungen/. Sidan besökt 2019-03-03.

Alfvén, Hugo. I dur och moll: Från Uppsalaåren. Norstedt: Stockholm, 1949

Alfvén, Hugo. Final. Stockholm: Nor stedts, 1952

Hedwall, Lennart. Hugo Alfvén: En svensk tonsättares liv och verk. Stock holm: Norstedt, 1973.

Tillman, Joakim. ”’Jag ville dikta en apoteos över den jordiska kärle kens högsta lycka’: om tillkomsten av Hugo Alfvéns fjärde symfoni och dess erotiska innehåll”, i Hugo Alfvén: Liv och verk i ny belysning, red. Gunnar Ternhag och Joakim Tillman. Hedemora: Gidlunds förlag, 2012, s. 191-237.

Musiken till Bergakungen finns utgiven på CD med Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Evgenij Svetlanov på Musica Sveciae MSCD 614.

John Bauers skisser till Ber gakungen finns på Jönköpings Läns museum.

Sammanlagt återanvände Alfvén således 47 av de 142 takterna i den första versionen. Den andra versionen av sluttablån är utan tvekan mer över tygande ur dramatisk synvinkelän den första. Däremot är musiken i den första versionen av yppersta kvalitet, och på många sätt mer intressant än den tämligen konventionella snö stormsskildringen. Inte minst visar de många transformationerna av vallgos sens ledmotiv på Alfvéns skicklighet i

Självporträtt av John Bauer

Bergakungen

Alfvén

honom, slingrar armarna

och kysser honom till

Sjunker sakta tillbaka och dör.

Gubben gör en ofrivillig rörelse av fasa, löser från

Wilhelm Stenhammarsällskap bildat

Under 2017 bildades i Göteborg för första gången ett Wilhelm Stenhammarsällskap, som har till främsta uppgift att sprida Stenhammars musik genom att främja framföranden av hans musik och forsk ningen kring hans musik och person. Så har Sverige äntligen fått ett vårdande sällskap kring en av de mest betydelsefulla svenska tonsättarna. Tidigare har vi ju förutom Alfvénsällskapet också i många år ett Wilhelm Peterson-Bergersällskap samt sällskap för Allan Pettersson och Emil Sjögren.

I Stenhammarsällskapets senaste medlemsblad kan man bl.a. hitta uppgifter om kommande framfö randen av Stenhammars musik. Där märks framför allt Stenhammarentusiasten Herbert Blomstedts strävan att sprida Stenhammars musik runt om i världen. Han dirigerade Stenhammars andra symfoni i Tokyo i oktober i fjol och i Leipzig i mars i år och i Berlin med Berliner Philharmoniker i maj. Vidare har dirigenten Andrew Manze tagit med sig Stenhammars orkesterserenad och uppfört den i såväl i Edinburgh som Glasgow i februari

Tänk om Alfvén hade haft lika entusiastiska musi kaliska ambassadörer!

Mer Om Stenhammarsällskapet kan man läsa på sällskapets hemsida:

Stenhammar var ju en av Alfvéns bästa musikaliska vänner så vi önskar Stenhammarsällskapet lycka till!

Vill man bli medlem i Stenhammarsällskapet kostar det 200 kr i årsavgift. (Familj 300 kr, Förening/ Företag 500 kr) Avgiften sätts enklast in på sällska pets bank- eller plusgiro, eller betalas på plats vid sällskapets aktiviteter. Sällskapet har sitt säte i Göteborg och i styrelsen sitter: Susanna Pernheim, Bodil Sporsén, Caj Strandberg, Dan Olsson, David Björkman, Anna Hussfelt och Anders Wikström Kontakt: stenhammar@telia.com Bankgiro 5134-4166 Plusgiro: 806937-9

Curt Carlsson

Bli medlem i Hugo Alfvénsällskapet

Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan bjuds in att delta i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag m.m.