Minnen av Lotten Alfvén

Minnen av Lotten

I Alfvénsläktens gömmor har återfunnits denna teckning av Hugos mamma, signerad av Alfvén men inte daterad. I sina memoarer skildrar han henne vanligen i full verksamhet men här har han fångat henne i viloläge läsande en tidning. Här följer en skildring av hennes liv och betydelsen hon hade för sin son, tecknad av hennes sonsondotter Cecilia Alfvén Gyllang.

Christina Charlotta Axelsson Puke föddes i Kumla i en Närkesläkt 1841. Släktens manliga medlemmar var antingen militärer eller fria företagare. Lottens far hade ett kalkstensbrott i Kumla, men han gjorde konkurs och emigrerade till Amerika där han avled i fattigdom.

Lotten flyttade till Stockholm där hon träffade sin blivande man Anders Alfvén. Han var skräddarmästare och kom från en bondesläkt i Alunda by i Uppland. Båda var varmt religiösa och det är möjligt att de träffades i Baptistkapellet i dåvarande Klarakvarteren. Båda var medlemmar där och Anders blev så småningom ledare för kapellets kör. Tycke uppstod, de gifte sig och fick mellan 1864 och 1880 de sex barnen Ellen, David, Andrew, Hugo, John (som senare tog namnet Johannes) och Gösta. Eftersom föräldrarna var baptister döptes inte barnen som små, dop skulle enligt deras tro ske vid vuxen ålder. Under tiden kom emellertid bröderna i kontakt med andra tankegångar i livåskådningsfrågor, och religionen kom att förlora sitt grepp om dem. Det blev inget dop utom för David. Lotten som nu var änka drev inte frågan.

Anders hade en skräddarfirma i Gamla Stan, där familjen också bodde på en rad adresser: Bredgränd, Kåkbrinken och Munkbron. En tid bodde familjen på Blasieholmen på den plats där Grand Hotell står idag. Ett rum till minne av detta har inretts på hotellet.

Hugo beskriver i sina memoarer sitt föräldrahem som gott och kärleksfullt och föräldrarnas relation som varm och lycklig. Någon barnaga förekom inte, vilket var ovanligt på

den tiden. Man musicerade mycket i familjen och barnen lärde sig alla att spela instrument. Ellen piano, David flöjt och piano, Andrew flöjt, Hugo violin, John piano och flöjt och Gösta klarinett och piano. Lotten samlade barnen till musikstunder då hon spelade på sin taffel och sjöng religiösa sånger. Hugo beskriver dessa tillfällen på följande sätt i sina memoarers första del: ”Mitt vackraste minne från barnaåren är hennes sång, trots att hon inte hade vad man kallar sångröst. Om söndagarna brukade hon ofta sätta sig vid den gamla taffeln och sjunga med sin svaga mjuka stämma några enkla sånger… Vi barnungar stod i en halvcirkel bakom hennes stol och aldrig har väl någon storsångerska sjungit för en tacksammare publik.” Hugo menar att det var dessa stunder som väckte hans slumrande musikalitet.

Anders blev sjuk och dog 1883, troligen i halskräfta, och Lotten lämnades ensam med sina sex barn. Den yngste Gösta var då två år. Hugo skildrar hennes djupa sorg men också hennes beslutsamhet och kraft att ta hand om sin stora familj. Så småningom fick hon stöd av en ungdomsvän till familjen och ekonomisk hjälp att ordna upp sin tillvaro. Familjen hade nu flyttat till en våning i hörnet av Engelbrektsgatan och Östermalmsgatan och i huset inrättade Lotten en matvaruaffär som hon drev med outtröttlig energi. Hugo har beskrivit hennes dagsprogram, som började klockan 6 med ”den vanliga torgronden” och sedan pågick i affären med uppehåll för matpauser till klockan 10 på kvällen. Med detta arbete höll hon på i 25 år. Hennes stora ambition var att ge sina barn en god start i livet och hon fick lön för sin möda: David blev ingenjör, Andrew och John läkare, Hugo musiker och Gösta bonde och agronom. Ellen gifte sig tidigt och flyttade till Amerika. Barnens mormor Clara Axelsson Puke bodde hos familjen och tog hand om barnen när deras mamma arbetade i sin affär. Hugo älskade djupt sin mamma men hade inte lika varma känslor för sin mormor. Han beskriver henne som en sträng, barsk och pliktmedveten kvinna som favoriserade hans yngre bröder.

I sina memorarer återger Hugo två för honom viktiga minnen vilka tydligt fångar Lottens betydelse för honom. I den ena episoden berättar han om sin klasslärare som med rottingen går lös på en av Hugos klasskamrater. Då denne inte ger ett ljud ifrån sig växer lärarens raseri alltmer och pojken faller till slut ihop med ett stön. Först då blir läraren nöjd och slutar med pryglingen. Månad efter månad fortsätter bestraffningarna och den ena efter den andra pojken får stryk vid minsta förseelse — dock inte Hugo. Han tog mycket illa vid sig och kunde till slut inte tiga mer. Under tårar berättar han för sin mamma om lärarens beteende och sin skräck för att gå till skolan, på vilket hon svarar: ”Jag har nog märkt att något varit på tok för du har sett så betryckt ut. Men nu ska du sova gott för imorgon ska jag tala med din lärare”. Hugo blev inte lugnare av detta. Han såg framför sig hur hans bleka avtärda mamma skulle möta denne ”grymme, brutale orangutang i katedern”. Full av oro satt han i sin bänk nästa dag, då dörren öppnades. In i klassrummet trädde hans mamma, som med lugn och värdig hållning oförskräckt går fram till katedern och borrar blicken i ansiktet på klassläraren. Det är dödstyst ett ögonblick, varpå läraren osäker i rösten frågar vad hon vill. ”Vad jag vill det ska ni genast få höra”. Med en klar och kall stämma, vibrerande av tillbakahållen förbittring skäller hon ut honom och kallar honom för omänsklig fähund och otäckt vilddjur. Läraren överrumplas fullkomligen och förlorar helt sin fattning. Lotten tillägger: ”Om ni vågar så mycket som peta på min gosse så river jag ögonen ur er”. Så gick hon med bestämda steg ut ur klassrummet, och rottingen kom inte fram mera under det läsåret.

Lotten som ung

Lottens vigselring som Hugo fick i gåva

Det andra återgivna minnet är från Hugos ungdomstid. Han hade påbörjat sin musikkarriär och violinsonaten och första symfonin hade båda blivit uppförda. Han stod nu i begrepp att påbörja arbetet med sin andra symfoni men kände sig trött och uttömd i sin ”andliga kraftreservoar”. Dessutom var det mycket annat som lockade och han drogs in i en virvel av sena nätter, starka drycker och vackra kvinnor som tog allt mer av hans tid och lust. Ofta mötte han sin mamma på väg till torget tidigt på morgonen, när han själv kom hem från en festnatt. ”Mor sade ingenting men hennes kärleksfulla ögon blev allt sorgsnare” skriver han. Han lovade sig själv att börja ett nytt liv men lyckades inte motstå alla frestelser. Sent en natt när han kom hem hörde han sin mor gråta i sin säng. Hon berättade under snyftningar hur hon kämpat för sina barn och att hon nu var så orolig för Hugo, som var på väg att förspilla sitt liv. När hon gråtit en stund kom hon på råd, steg upp ur sängen, gick fram till sin sekretär och tog fram en slät och mycket tunn guldring. ”Detta är min vigselring. Genom arbetet för dig och dina syskon blev den så smal och liten att jag inte vågade bära den längre. Nu skänker jag dig min vigsel-

ring, den dyrbaraste ägodel jag har. Med den följer en mors välsignelse över hennes stackars gosse och Guds välsignelse över hans arbete, sträck fram din hand.”

Den 2 maj 1899 uruppfördes den andra symfonin på Kungliga Operan. ”På första raden satt mor, mina bröder och jag. Dagen till ära bar jag den tunna vigselringen, ty det var ur den, som symfonin sprungit fram, och symfonin var som gengåva tillägnad min mor.” När Hugo senare på natten kom hem gick han in till sin mor. ”I natt vätte inte hennes tårar min panna. Hon log ännu i sömnen. Jag böjde mig ned och viskade: ”Tack för ringen mor.” ”

Lotten var mycket mån om barnens hälsa och varje sommar hyrde hon en stuga på öar i Stockholms skärgård för att de skulle få leva ett friskt uteliv långt från stadens dåliga luft. Barnens mormor var då med dem. Dessa återkommande vistelser med båt- och badliv kom att prägla barnen. Man skaffade en kosterbåt och med den hade bröderna många spännande seglatser i både storm och stiltje. Det blev starka upplevelser, som inom Hugo tog form och återgavs i flera musikverk, bl.a. Andra symfonin, En

I natt vätte inte hennes tårar min panna. Hon log ännu i sömnen. Jag böjde mig ned och viskade: ”Tack för ringen mor”

skärgårdssägen och I havsbandet. Själv unnade sig Lotten ingen vila. ”Endast på lördagkvällarna kom hon ut, fortfarande i sin dystra svarta dräkt för att redan på söndageftermiddagen återvända till trampkvarnen. Vilken glädje när hon kom och vilken sorg när hon vinkade till avsked!” skriver Hugo.

1907 lade hon ner sin butik. Hon var då 66 år och barnen var sedan länge vuxna och klarade sig själva. Gösta, som hade ett starkt naturintresse, hade slagit sig ner i skärgården på Edö Ö, där familjen hade införskaffat ett hemman. Här skulle han bedriva jordbruk och hit flyttade Lotten för att sköta hushållet.

I slutet av december 1913 insjuknade hon i lunginflammation och fördes in till Andrew på Odengatan. Alla sönerna, som hela livet hyste en djup och innerlig kärlek till sin mor samlades kring hennes bädd i stark oro. Detta var en tid långt innan det fanns någon antibiotika. De två läkarna Andrew och Johannes diskuterade hennes tillstånd med största allvar och sa till varandra: ”Har du någonsin upplevt att en 72-årig kvinna överlevt en lunginflammation?” Det gjorde hon inte heller. Den 27 december slutade hon sitt verksamma liv omgiven av fem djupt sörjande söner.

I tidningen Idun kunde man i januari 1914 läsa en nekrolog av CG Nyblom. Rubriken löd ”Ett stordåd i det obemärkta.”

”Fru Lotten Alfvén, född Axelsson Puke, som tredjedag jul gick ur tiden, var en märklig kvinna. Hon hörde till dem, som offra sig själva för en lifsuppgift […] Man kan säga att fru Lotten Alfvén gifvit sig själf för sina ”pojkar” på ett rent enastående sätt […] Jag såg hennes vigselring — den satt så tunn som ett segelgarnssnöre rundt fingret, så hade arbetet nött af guldet på den. […] Genom uppmuntrande ord till arbete och uthållighet hade hon skapat en liten flock omkring sig af präktiga svenska män, hennes egna söner […] Om någon kvinna är värd beundran, värd att hedras och i älskadt minne bevaras så är det fru Lotten Alfvén”.

Cecilia Alfvén Gyllang är Lotten Alfvéns sonsondotter. Hon har tidigare skrivit boken Det gröna skåpet om sin farmor Anna Clara Romanus, en av Sveriges första kvinnliga läkare.

Lotten med sonsonen Hannes (som senare f ö kom att tilldelas Nobelpriset i fysik). Bilden är hämtad ur Idun nr 2 1914.