Emil Sjögren 1853-1918

Ett porträtt tecknat av Michael Waldenby

“I den svenska musikhistorien kan jag för min del endast se tre verkliga genier: Söderman, Sjögren och Stenhammar...”

(Hugo Alfvén 1872-1960)

Iår är det hundra år sedan Emil Sjögren, av samtiden betraktad som den kanske främste bland svenska tonsättare, gick ur tiden. Emil Sjögren föddes i Klara församling i Stockholm den 16 juni 1853. Hans fader, Johan Gustaf, var klädeshandlare till yrket och hade sina släktband i Kalmar, modern Christina Catarina kom från Värmland. Hemmet var ganska anspråkslöst, inte fattigt men heller inte på något sätt överdådigt. En tänkare och filosof som Karl Marx hade säkerligen betecknat Emil Sjögrens barndomshem som småborgerligt. Efter faderns död 1863 kom Sjögren att växa upp i en kvinnodominerad miljö på Drottninggatan där hans moder drev en pensionatsrörelse. Mor och son stod varandra mycket nära och det är ställt utom allt tvivel att hon starkt påverkade sin son, inte minst genom sitt stora intresse för litteratur. Emil Sjögren hade som ung vad man förr i tiden kallade läshuvud och man kunde väntat sig att han skulle klara sig bra i skolan. Så var ingalunda fallet och när han lämnade Nya Elementarskolan, där han var elev 1864-1868, var det som en ganska slätstruken lärjunge. Året efter kom han att börja som elev vid Kgl Musikaliska Akademiens konservatorium där han bland andra hade Gustaf Mankell (1812-1880) som lärare i orgel och liszteleven Hilda Thegerström (1838-1907) i piano. Mycket betydelsefull för Sjögrens utveckling var också hans förste orgellärare och välgörare, organisten i Klara kyrka Ludvig Ohlson (1838-1891). Denne drev, tillsammans med den mångfrestande Isidor

Dannström (1812-1897), ett pianomagasin där Sjögren fick anställning ungefär samtidigt med att han började sina konservatoriestudier. Vad hans båda principaler egentligen ansåg om sin skyddsling - som pianoförsäljare betraktat - torde vara oklart, även om man kan anta att de var ganska kritiska. Men de båda, och särskilt Ludvig Ohlson, insåg att de hade en ovanligt begåvad ung tonsättare i sin tjänst och de möjliggjorde också Emil Sjögrens första utländska studieresa. Den gick till Berlin där han spelade orgel för en numera bortglömd storhet, August Haupt (1810-1891). Något mindre bortglömd är möjligen den man som kom att undervisa Sjögren i kontrapunkt och komposition: Friedrich Kiel (1821-1885). En sträng och fordrande lärare! Hem till sin dyrkade moder i Stockholm skrev Sjögren att ”den som studerar kontrapunkt för Kiel har ej tid för något dolce far niente.” Men övningarna tycks ha gjort sin verkan och resultatet av mödorna kan studeras bland annat i ett Preludium och fuga g-moll, opus 4, ett av Sjögrens få större verk för orgel. Det är inte förvånande att denna musik, när den gavs ut i Stockholm efter tonsättarens hemkomst från den årslånga berlinvistelsen, tillägnades vännen och mentorn Ludvig Ohlson. Genom hela utlandsvistelsen hade de båda tät kontakt. Nå, det var mest Ohlson som skrev till Sjögren, inte tvärtom. Det kan tyckas märkligt att en så litterärt intresserad person som Sjögren inte producerat sig mer i skrift. Breven av hans hand är få till antalet och någon önskan att skriva exempelvis reseberättelser, en för dåtidens utlandsstudenter lika lukrativ som omhuldad sysselsättning, kan man inte spåra.

När Emil Sjögren framåt sommaren 1880 återvände hem till Stockholm var det inte utan skäl. Genom Ohlson hade han fått veta att Gustaf Mankell, den till synes oförstörbare mannen som året innan försäkrat sina överordnade att han aldrig var sjuk och därför inte behövde någon vikarie, i mars samma år avlidit. Därigenom blev hans två befattningar naturligtvis lediga. Sjögren sökte båda men fick ingen. Det blev, för Sjögrens del, att återvända till pianoaffärerna. Naturligtvis var det en besvikelse, men med tanke på vad Emil Sjögren kom att åstadkomma med sitt liv det bästa som kunnat hända – och detta sagt inte bara ur eftervärldens perspektiv.

Emil Sjögrens livsuppgift var inte konservatorielärarens stundtals enahanda kall. Han var född till tonsättare. Redan under de sena tonåren hade han, livligt uppmuntrad av sina överordnade, komponerat flera av de sånger som senare skulle göra honom berömd, ja, under något decennium till Sveriges kanske störste tonsättare. Just solosången kom, jämte violinsonaten, att bli Sjögrens specialgenre. Han skrev runt tvåhundra sånger och redan från början kom hans största inspirationskällor från utlandet, främst Norge, Danmark och Tyskland men senare också Fjärran Östern. Detta har sin naturliga förklaring. Tonsättaren Sjögren var ytterst beläst. Långa perioder lär han inte ha gjort stort annat än läst och han var en nogräknad kännare av dåtidens nya lyrik. Med den svenska poesin var det under hans yngre år ytterst klent beställt, dominerad som den var av de så kallade signaturpoeterna. Endast några enstaka verser har tålt tidens gång, ironiskt nog kanske främst Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirséns (1842-1912) kända psalm ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Svenska Akademien var under Wirséns trettio år som sekreterare – från 1882 – minst lika skandalomsusad som dagens, låt vara av helt andra skäl. Med aktivt stöd av, inte minst, konung Oscar II lyckades Wirsén under decennier hålla dåtidens främsta författare utanför sin akademi. De mest kända exemplen är väl numera August Strindberg och Verner von Heidenstam. Stort rabalder vållade också Svenska Akademiens val av den förste mottagaren av nobelpriset i litteratur, Sully Prudhomme, en gallisk dussinpoet och ledamot av Svenska Akademiens franska motsvarighet. Med detta sagt är det inte förvånande att den framåtblickande romanstonsättaren Emil Sjögren främst hämtade sitt material från våra grannländer. Några fina exempel är bland andra hans första opus, ”Fyra dikter av Björnstjerne Björnson”, som snart kom att följas av ”Sju sånger ur Holger Drachmanns Tannhäuser” (prisbelönta av Musikaliska Konstföreningen) och ”Sieben spanische Lieder”. Pianosamlingen ”Erotikon” från 1883 vann även den ett kompositionspris och framgångarna som tonsättare gjorde att Sjögren bestämde sig för att, äntligen, våga lämna pianoförsäljarbranschen. Tack vare frikostigt stöd från en av dåtidens kända stockholmsfabrikörer - hans namn, Carl Bodach, kan vara värt att lägga på minnet - kunde Sjögren ge sig ut på en längre studie- och bildningsresa. Syftet med resan var mer att samla nya intryck och att komponera än att studera i mer konventionell bemärkelse. Som för så många andra svenskar och norrmän blev Köpenhamn den första anhalten. Där lärde han känna både Ernst von der Recke och Holger Drachmann, ett par av de diktare vilkas poesi han redan tidigare tonsatt. Mest betydelsefullt blev dock mötet med en dansk självlärd tonsättare, Peter Erasmus Lange-Müller (1850-1926), numera mest bekant för körsångerna ”Kornmodsglansen ved Midnatstid” och ”Madonne over Bölgene”. Sjögren och Lange-Müller slog 1884 följe på en fortsatt resa via Wien, Merano och München till Paris, där Sjögren fullbordade sin första violinsonat i g-moll. Efter återkomsten från Köpenhamn skildes deras vägar för denna gång. Väl hemma i Stockholm hade Sjögren en välbehövlig ekonomisk framgång och vintern 1885-1886 kunde han tack vare ett svenskt statsstipendium tillbringa i Berlin. Där gjorde han ännu en mycket betydelsefull bekantskap i violinisten Tor Aulin (1866-1914). De två blev vänner och när det gäller Sjögrens violinsonater, särskilt de tidigare, kan Aulin betraktas mer

som medskapare än enbart inspiratör, ungefär som Joseph Joachim gav Johannes Brahms god hjälp vid utformningen av solostämman i den sistnämndes violinkonsert.

Trots sina konstnärliga framgångar hade Emil Sjögren tidvis stora ekonomiska problem. Han arbetade som organist i Franska reformerta kyrkan och vikarierade också tidvis i Klara kyrka för sin mentor Ludvig Ohlson men dessa inkomster förslog inte långt, inte ens när han lade till en del ströarbeten som lärare. Han behövde en egen, ordentlig befattning och han fick den äntligen 1890 i den då nybyggda Johannes kyrka i Stockholm. Templet ritades av Carl Möller, en av dåtidens kändisarkitekter med många nygotiska kyrkor på sitt samvete. Den väckte stor uppmärksamhet och lär ha beundrats av storheter som exempelvis Edvard Grieg: "Dette er det vakreste jeg har sett!” - så löd den berömde norrmannens omdöme om Möllers skapelse. Vid den dåförtiden obligatoriska provspelning som alltid föregick ett organistval framförde Sjögren en Fantasi av Johann Sebastian Bach. Dagens Nyheter betygade att Fantasin var ”egendomlig... aldrig här offentligt uppförd, stor... oerhört svår.” Sjögren vann naturligtvis provspelningen, valdes 1891 till ordinarie organist i Johannes kyrka och kom att stanna där till sin död 27 år senare. Snart blev han en av Stockholms mer berömda och omtyckta organister. Mest tycks Sjögren ha ägnat sig åt improvisation och han kunde ibland dröja sig kvar efter söndagens aftonsång för att fantisera på orgeln för sina beundrare – och beundrarinnor. De var inte få.

Under hela 1880-talet hade Emil Sjögren, som framgått, haft stora framgångar som tonsättare. Inte minst med sin andra violinsonat, den i e-moll, hade han etablerat sig som vårt lands mest betydande tonsättare. Lägg därtill en bra organistbefattning i en ny fin kyrka och framtiden borde vara ljus. Så blev inte fallet. Sjögren led av allvarlig psoriasis och var därtill svårt begiven på sprit, en vana han dessvärre inte alls kunde hantera. I kombination med sinande inspiration är brännvinet livsfarligt och när han dessutom förlorade sin dyrkade och älskade moder, i sviterna efter ett rånöverfall, gick korken definitivt ur den plågade konstnären. 1890-talet blev för Sjögren en enda lång utförsbacke och när han 1897 mötte sin räddande ängel – floskeln är högst berättigad – var han nära undergången.

Sjögrens ängel hette Berta Dahlman, dotter till en dåförtiden känd kartograf som besjungits av Carl Snoilsky. Hon var en ängel med krut i. Med en kraft och viljestyrka som trotsar all beskrivning lyckades hon få sin make på fötter. Hon ordnade ett vackert hem vid Lill-Jans plan åt dem båda, men valde 1904 att flytta ut till trakten av Södertälje. Därigenom kom Sjögren undan många frestelser men de miste också kontakten med de konstnärskretsar som utgjort ett viktigt forum för Sjögren. Han hade trivts bra i de högborgerliga salongerna med dessas ofta goda kulturutbud. Det är ingen djärv gissning att han till dels saknade sitt forna liv. Men utan Berta hade hans sista, stora skaparperiod inte varit möjlig. 1910 skapade de sig ett eget hem i Knivsta utanför Uppsala. Det finns ett vackert fotografi som visar dem ute på sjön, i en liten eka. Bilden andas ro och försoning.

Berta Sjögren var mycket franskorienterad och mellan åren 1901 och 1914 vistades paret årligen långa tider i Paris. Där rönte Sjögrens musik en hel del uppmärksamhet, men det genombrott i Griegs stil som kanske föresvävat dem båda uteblev, om man skall vara realistisk, om än inte helt så i väsentlig mån. Det hindrade inte att Sjögren trivdes gott i den franska huvudstaden, trots att han inte lär ha talat någon särskilt bra franska. Det finns en känd anekdot, som berättar om en beundrarinna: ”Monsieur, vous êtes un geni!” lär hon ha sagt. ”Oui, Madame!” lär han ha svarat. Första världskriget krossade en hel värld och kastade Europa in i en sjuttiofemårig mardröm. För paret Sjögren återstod tryggheten i Knivsta och Emils arbete i kyrkan. Många anekdoter berättar om Sjögrens tjänstgöring i Johannes kyrka. Men vad är sant och vad är falskt? Han var en av sin tid stora berömdheter, en superkändis i det lilla Stockholm. Det är bara naturligt att det berättades historier om hans göranden och låtanden och så kommer det att förbli. Om man bortser från några svåra år under 1890-talet var Emil Sjögren under hela sin verksamma tid en mycket produktiv tonsättare. De många solosångerna har redan berörts. Också i de lite större formerna var han mycket sysselsatt. Fem violinsonater, två för piano och en för violoncell och piano jämte några större variationsverk för piano talar här sitt tydliga och mycket attraktiva språk. Därtill kommer en mängd pianostycken i mindre format, ofta arrangerade i sviter, som i ”På vandring” – med den berömda Morgonvandring – från 1884. Titeln är i sin anknytning till en omtyckt fritidssysselsättning verkligt tidstypisk. Ut på promenad skulle man – Strindberg, Peterson-Berger och Heidenstam, Brahms och kejsar Wilhelm – alla som hade råd och möjlighet gav sig ut på längre eller kortare exkursioner. Och musiken blev mer lättsåld om den presumtive köparen/ exekutören kunde identifiera sig med det tänkta programinnehållet som gärna kunde vara lite spännande och farligt, ungefär som i ”Erotikon”.

Sjögrens musik är mycket formsäker. En del av hans samtida ansåg att han inte tillräckligt genomarbetade sina idéer, men tonsättaren själv var naturligtvis av en annan åsikt och antydde

”Monsieur, vous êtes un geni!” lär hon ha sagt. ”Oui, Madame!” lär han ha svarat.

att det vore betydligt värre om de musikaliska tankarna skulle visa sig vara överarbetade än tvärtom. Hans motivbildning bygger påfallande ofta på den användbara idén fråga-svar. Den intresserade kan hitta många tillämpningar av denna teknik hos Sjögren, exempelvis sidotemat i Preludium och fuga a-moll opus 49. Också i violinsonaterna kan man studera hans lika lätta som skickliga handlag. Under decennierna kring förra sekelskiftet var violinsonaten en särskilt omtyckt form för den som ville skapa i ett större format och samtidigt ha en möjlighet att få sin musik framförd. Man måste hålla i minnet att det i Sverige vid den här tiden bara fanns en enda fast anställd orkester: Kgl Hovkapellet. Konsertföreningens orkester grundades först 1914. Medan orkesterapparaten var för stor, dyr och sällsynt och stråkkvartetten som genre ansågs för gammalmodig och osvensk framstod violinsonaten som ett bra alternativ. Wilhelm PetersonBerger har givit en utomordentligt fin karaktäristik av Emil Sjögrens behandling av violinsonaten som form och då ställd i relation till solosången: Sjögrens sonater är ”knippen av klingande visor utan ord, men ofta längtande efter ordet, skickligt sammanknutna i den hävdvunna sonatens godtyckligt valda band.” Det var inte bara Wilhelm Peterson-Berger som menade att en modern kammarmusikform främst borde utgå från solosången. Många andra anslöt sig till denna tanke och en stor förebild hade man på nära håll i Edvard Griegs musik. Sjögren var en stor griegbeundrare och han har, för ovanlighetens skull, skrivit ned några av sina intryck från norrmannens första besök i Stockholm. Detta var 1877 och Sjögren berättar om Griegs “förmåga att framkalla egendomliga klang- och melodieffekter” och om densammes pianospel som “så individuellt” att det framstod som något helt nytt. Succén skulle hålla i sig och Edvard Grieg blev stockholmarnas särskilde favorit – och till dessa stockholmare hörde också Emil Sjögren.

Mot bakgrund av det ovan sagda kan man fundera över Emil Sjögrens stundtals väl ofta påtalade franska musikinfluenser. Det franska inslaget i hans musikbibliotek var måttligt. Mest tycks Sjögren ha fascinerats av Georges Bizets opera Carmen, låt vara att han hade musik av bland andra Camille Saint-Saëns på sin orgelrepertoar. Pianisten Sjögren verkar mest ha spelat egna verk – så gjorde för övrigt också Grieg. Ett längre resonemang i frågan faller utanför ramen för denna framställning, men med vetskap om den yngre franska tonsättargenerationens

Hans motivbildning bygger påfallande ofta på den användbara idén fråga-svar

Emil Sjögren av Albert Engström

stora intresse för varje nytt verk av Grieg ligger det närmare tillhands att framhålla intressegemenskapen mellan Sjögren och hans yngre franska kolleger. Den gemensamma nämnaren fanns i Bergen, inte i Paris.

Under många år drogs Emil Sjögren med dålig hälsa. Han avled den 1 mars 1918 på Pensionat Engelbrekt i Stockholm och jordfästes en vecka senare i Johannes kyrka av vännen ärkebiskop Nathan Söderblom. Sjögrens stoft vilar nu på Norra kyrkogården. Hans tretton år yngre hustru Berta överlevde sin make med närmare femtio år och avled först 1967 i en ålder av drygt hundra år. Sedan tjugotalet hade hon varit bosatt i Paris, ständigt sysselsatt med att vårda Emil Sjögrens minne. Hon översatte i stort sett alla hans solosånger till franska och drev igenom samlingsutgåvor av dessa och sonaterna. Dessutom skrev hon en del artiklar.

Det var inte bara genom sin musik Sjögren var älskad och beundrad. Också som människa var han mycket avhållen. Många, däribland Otto Olsson, har skrivit rörande och vackert om sin kärlek och beundran. Sista ordet om Emil Sjögren för den här gången får bli Hugo Alfvéns: “Han var den noblaste och mest hjärtevinnande tonsättare jag råkat i Sverige och fullständigt fri från avund mot sina kolleger. En dylik känsla hade han inte heller anledning att hysa lika litet som millionären har anledning att avundas den mindre bemedlade. Jag hörde honom aldrig säga ett elakt ord vare sig till eller om någon – utom en gång vid en middag hos en känd sångpedagog, då hans vrede kokade över.” Så skriver Alfvén och berättar att föremålet för Sjögrens vrede var en recensent som nu inte vågade stå för sin kritik av några sjögrensånger: “- Stå inte där och ljug, din fega stympare! Du har aldrig gjort annat än skrivit illvilligt och giftigt om min musik, men aldrig har du framlagt ett sakligt skäl varför du gjort det. Jag önskar att du vore en husvägg och jag en liten hund!”

Michael Waldenby är kompositör, organist och körledare i Storkyrkan och Sankt Jacobs kyrka i Stockholm samt författare, bl.a. till Människor, myter och musik, om senromantikens inflytande på kyrkomusikens utveckling i Stockholm under 1900-talet.