Andrum nr 04 2020

Ålderdom på gott och ont

I vår serie Andrumsutgåvor under 2020 har vi skrivit om barn, om ungdomar, och om vuxna. Men vad kommer sen?

I bästa fall kommer en lycklig ålderdom. Den 76-årige äppelodlaren Claes Mark i Figeholmstrakten har en sådan. ”Jag har nog nån bokstavskombination”, säger han. ”Det är nog den där G-L-A-D.” Claes verkar ha knäckt glädjens kod, och enligt honom handlar den väldigt mycket om att hålla sig aktiv och ha något att göra.

När man träffar Claes och ser hans entusiasm inför äpplena blir man själv glad.

Men i den här tidningen vill vi täcka in både det glada och det svåra. Inget är tyngre än döden – det slutgiltiga avskedet här på jorden. Och när man kommer upp i 70-80-års-åldern blir dödens närhet påtaglig. Det är svårt att komma ifrån. Därför har vi talat med den 75-åriga läkaren och prästen Agneta Kinman, som själv suttit vid många dödsbäddar. För egen del har hon överlevt en svår sjukdom där hon var nära att inte överleva. Hon har lång erfarenhet av samtal och funderingar kring döden och delar med sig till oss.

I år har fler dött än vanligt. Tidigt i våras kom coronasmittan till Sverige och till oss, och många drabbades. En av dem var Christina ”Chi” Chavez, en välkänd profil i Västervik och mamma till Andrums fotograf Nathalie Chavez. Det gick fort – på några veckor var hon borta. Nathalie berättar själv om vad som hände. Hon skriver:

”Det är nog lättare för troende… man vill inte dö, men om man ligger där, och tanken är att jag får komma till Gud, så är det ändå något vackert.” 2020 har verkligen varit ett tungt år för många. Kanske är det därför logiskt att det finns en hel del mörkt i årets sista nummer av Andrum. Samtidigt har döden aldrig sista ordet i den kristna världsbilden, för efter döden kommer uppståndelsen – löftet att vi kommer att ses igen, på andra sidan svårigheterna.

På andra sidan nyår kommer 2021, som vi kan hoppas blir ett bättre år. Då kommer också fler nummer av Andrum. En läsarundersökning har visat att Andrum är väldigt uppskattad av sina läsare. Hör gärna av er med tankar och synpukter.

Och God Jul!

Max Wahlund

4 TEMA: Mamma försvann 6 Porträtt: Claes Mark 8 Kyrkoherdens hälsning 9 Personligt 10 TEMA: Utan rädsla 12 Jul 14 Biskopens hälsning 15 Tips 16 Krönika

18 TEMA: Döden tänkte jag mig så 20 Historia 22 Kyrkovalet 23 Andrums fråga

Kyrkoherde och ansvarig utgivare Karin Björk, 0490-842 61

Kontakt Södra Tjusts pastorat, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik 0490-842 00 sodra.tjusts.pastorat@svenskakyrkan.se Maila redaktionen för Andrum: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se

Församlingsherdar

Västervik: Anette Lindblom Franzén, 0490-842 81 Törnsfall: Ingrid Bergman, 0490-842 04 Gladhammar-Västrum: Eva-Lena Karlsson, 0490-842 98 Misterhult: Susanne Elssjö, 0490-842 74 Hjorted: Ulrika Robertsson, 0490-842 91 Hallingeberg-Blackstad: Anton Hultgren, 0490-842 63

Fastighetsansvarig Annika Deltin, 0490-842 97 Administrativt ansvarig Lena Augustinsson, 0490-842 60

Kyrkogårdsförvaltningen 0490-842 06, sodratjust.kyrkogarden@svenskakyrkan.se

Redaktör

Max Wahlund

Utgivning

4 nr/år. Upplaga 19.250 ex Omslagsfoto: Lucas Fredén Produktion/design: Everday.se Tryck: Åtta45

Livet har en förmåga att ramla ner på fötterna också då det har voltat flera gånger om.

– Tomas Sjödin

MAMMA FÖRSVANN

Christina ”Chi” Jacobson Chavez var känd för många i Södra Tjust. I våras gick ”Chi” bort i covid-19 efter ett hastigt sjukdomsförlopp. Andrums fotograf Nathalie Chavez är dotter till ”Chi” och berättar här om vad som hände.

TEXT OCH FOTO: Nathalie Chavez

Min mamma var en frisk fläkt. En människa som hade väldigt mycket energi och använde den till att hjälpa, lyfta, se var hon kunde hjälpa till på något sätt. Om det var att någon behövde nya kläder, eller bara en kram. Hon såg alla, hon brann för dem som hade det svårt. När de fick det bättre så kände hon sig lycklig. Det var drivkraften.

Sen var hon i farten och älskade sång och musik. Det var det hon jobbade med och levde för. Hon var en stor personlighet, hon tog plats i ett rum. Hon var ganska välkänd i Västervik, som musiklärare under många år, som engagerad i kyrkans värld och i hjälporganisationer.

Min mamma och jag stod alltid varandra nära. När jag var ute i Västervik och jobbade och fick en stund över så tog jag alltid upp mobilen och slog henne en signal, det var som en återkommande trygghet.

Vi gjorde mycket ihop och åkte också på resor tillsammans. Kring nyår för ett knappt år sedan reste vi hela familjen, mamma, pappa Jorge, min fästman Lucas och jag till Sydamerika för att hälsa på släkt och vänner. Det var första gången vi var allihopa tillsammans i Chile, som min pappas släkt kommer från. Ingen av oss visste att det också var den sista.

Jag hörde talas om coronaviruset för första gången i januari-februari nån gång. Det var Lucas som hade

läst om det och redan från början sade han att det här är nånting farligt, det kommer att sprida sig. ”Vi måste skydda oss, detta kommer att drabba oss alla”, sa han. Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlade om. Folk dog, viruset kom allt närmare. Det kom från Asien till Europa. Man började inse att det var läskigt. Men fortfarande kändes det avlägset. Det kunde knappast drabba oss, tänkte jag.

2020 var ett jobbigt pollenår, och mamma kände av pollen väldigt mycket i våras – eller vi trodde att det var pollen i alla fall. Hon kände sig dålig och hostade mycket, jämt och ständigt. Den 15 april gick Adam Alsing bort i covid-19. Det blev nog en väckar klocka för många av oss. Vi pratade om det och det var först då mamma insåg hur farlig coronasmittan var. Och från en dag till en annan var hon plötsligt sängliggande med hög feber. Hon skrev till mig: ”Jag har aldrig någonsin haft så hög feber. Jag vet inte vad det är.” Hostan var nästan borta, nu var det febern som dominerade. Det måste ha varit den 18:e-19:e april ungefär. Det var en helg med vackert väder, jag fotograferade konfirmander till Andrum.

Bara några dagar efteråt ringde hon mig och sade: ”Jag måste till akuten nu och kolla upp detta.” Så satte hon sig i bilen och åkte till akuten, i ren panik egentligen. Hon hamnade på covid-avdelningen och de upptäckte snabbt att det var covid-19 hon hade. Mamma var jätteledsen och ringde till mig och sa: ”Jag kanske dör”. Och vad svarar man på det? Vad säger man då? ”Det går bra”? ”Kämpa”? Det gick fort sen. Hon fick syrgasmask och hamnade på intensiven, på pappas födelsedag den 23:e april. Syresättningen blev sämre. Den 24:e april hamnade hon i respirator. Tidigare kunde vi prata med varandra på telefonen och smsa. Nu var telefonen bara avstängd. Det blev väldigt abrupt. Sen hördes vi aldrig mer av.

Familjen samlad. Från vänster: Nathalie Chavez, Lucas Fredén, Jorge Chavez och Christina ”Chi” Jacobson Chavez.

Ibland har jag tänkt – är det såhär det känns att leva i krig? Man vet att olyckan hänger över en och kan drabba när som helst. Man kan dö vilken dag som helst, så är det ju även i vanliga fall, men med en sån här sjukdom kan varenda människa man träffar vara den som smittar. Det kändes som att min mamma plötsligt bara försvann, som om hon hade blivit kidnappad eller något.

Mamma gick bort den 14:e maj. Den 11:e juni var begravningen. Det var nästan en hel månad senare. Dels var det väldigt högt tryck då vad gällde begravningar, dels ville vi att lite folk skulle kunna komma trots allt.

Det blev en lång väntan. Tiden när hon bara var borta kändes väldigt lång, och det kändes märkligt att förbereda inför begravningen. Det är en så okänd värld – vad är rätt, hur ska det gå till? Samtidigt kändes det så fel. Jag är inte fyllda 30, mamma var 65. Varför ska jag sitta och hålla på med sånt här?

Det var skönt när begravningen äntligen blev av. Samtidigt känns det så konstigt att en människa läggs ner i marken. Mamma hade aldrig hunnit skriva ner hur hon ville att begrav ningen skulle vara. Hon hade bara nämnt en sång hon ville att jag skulle sjunga, eftersom jag sjöng den på

mormors begravning – Mikael

Wiehes låt, ”Den jag kunde va”. Att det skulle vara en kyrklig begravning var förstås helt självklart. Tron har alltid varit väldigt stark för henne, en drivkraft hon utgått ifrån - kärleken hon upplevde i Jesus och i tron. Men sen kunde hon vara arg på Gud ibland när folk gick bort, och jag har tänkt på att hon nog hade varit jättearg nu. ”Varför lät du mig gå?”

Men jag är uppvuxen med en längtan till himlen. Det är nog lättare för troende… man vill inte dö, men om man ligger där, och tanken är att jag får komma till Gud, så är det ändå något vackert. Det tycker jag om. ■

Ett av Nathalies sista foton av sin mamma, våren 2020

Vedensprakar hemtrevligt i öppna spisen och bassethunden Harry är i full färd med att möblera om mattorna på golvet. Andrums reportageteam hugger in på kaffet och kakorna. Vi har tagit oss till ett gammalt torp i en by utanför Figeholm för att försöka lösa åldrandets gåta, eller snarare det lyckliga åldrandets. Claes Mark bor här med sin sambo. De är båda pensionärer men sambon är ändå på jobbet nu. Claes jobbar också och kanske är det en anledning till att han är så tillfreds med tillvaron - det gäller att ha något för händer.

- Nu har jag redan i höst mustat tre ton. Jag har varit i Västervik, Vimmerby och Oskarshamn och levererat. Och så kommer folk hit med sina äpplen och de ska mustas också.

Kärleken till äpplena kom vid ett besök i Storbritannien, hos världens största cidertillverkare H. P. Bulmer.

– Att gå i deras stora äppelplantager, det var så vackert, som att få en spark i huvudet!

Wow – det måste ha varit något alldeles extra. Och så pratar vi lite om Gud – det är ju ändå Andrum detta!

– Man växte ju upp med att gå på julbön, upp till 12 års ålder. Sen har man ju tittat på midnattsmässa och sånt.

det viktigt att det är lugnt runtikring. Att bo inne i stan kan han inte tänka sig. – Här ute tar vi hand om varandra.

Vi går ut för att titta på Claes äpplen. Det finns 11 olika sorter, som Claes samlat in under sina år i Wales när han arbetade med cidertillverkning. Poängen med att ha många sorter är att de mognar vid olika tillfällen, så att inte allt jobbet kommer på en gång. De flesta äpplena i trädgården är inte särskilt goda att äta, säger Claes.

Vi är lite tokiga, gumman och jag, säger Claes.

Medan sambon hjälper psykiskt sjuka i Ålem så har Claes alltid haft en mer praktisk inriktning. Som ung bondgrabb började han jobba ute i skogen. Men sen kom han i kontakt med vad som blev en livslång passion – äpplen. Idag har han 300 äppelträd utanför stugan, elva olika sorter. Strax intill finns ett musteri som Claes sköter – där mustar han egna äpplen, och andra som vill det kan få sina äpplen mustade mot en avgift. Claes konstaterar:

– Tiden kommer ifatt, visst gör den det, när man har jobbat i skogen hela livet. Nu behöver jag ta en lur efter middagen. Men sen kan man hålla på till sent och det är inget monotont jobb. Träden ska beskäras, skötas, trimmas under, ogräs ska hållas efter. Sedan ska det plockas, mustas och säljas. Det är hela spektrat.

Jag vet inte om jag är religiös! Men jag läser kvällsbön varje kväll. Det gör jag. Men vad ber jag till? Det är ju frågan. Men jag tackar för dagen.

Claes reser sig upp och går och hämtar en skrivbok.

– Den här dikten skrev jag när jag kom hem från Afrika, i 25-årsåldern. Den kan du få läsa, så får vi se hur tokigt det låter, haha.

Vi läser Claes dikt (se nedan). Det var väldigt fint.

De är inte ”ätäpplen” utan cideräpplen. Vi provar några och mycket riktigt, de är ganska sura. Men ett av de 310 träden har så kallade ”ananasäpplen” och de är verkligen läckra! Från trädgården går vi vidare ner till musteriet. Här mustas de egna äpplena och tappas upp på dunkar till försäljning. Hit kan även grannar och andra komma för att få äpplen mustade. Äpplen är det som Claes brinner för. När vi är på väg tillbaka till huset stannar han till, och säger med en finurlig min: – Även jag ska ju dö en gång, visst är det så. Traditionen säger att begravningsgästerna ska kasta ner en blomma på kistan. Men jag har tänkt –måste det vara en blomma? Kunde det inte lika gärna vara ett äpple?

– Jag vet inte om det var det… men det är så jag känner det.

En nyckel för Claes att må bra är att undvika stress. Även om det kan bli stressigt med jobbet mellan varven så är

Claes visar med sina händer hur äpplena skulle kastas ner i graven och slå emot kistlocket. – Pom! Pom! Pom! Och så skrattar han. ■

Claes dikt:

Du läser kanske Bibeln och finner där en tröst Du känner hur det värmer långt inne i ditt bröst

Det här med ordet Gud är svårt det vet vi var och en Jag kallar det ”ditt inre jag” du får dock välja sen Tänk efter blott en kort minut och sen ska jag förklara min egna åsikt rakt på sak du chockas kanske bara

Det kallas för en högre makt men finns i varje kropp Det undanträngs i flesta fall Det har dock ändå hopp Ditt inre jag är ganska stort består ej blott av luft Där finnes komponenterna som ärlighet och givmildhet samt mycket sunt förnuft

Den femte komponenten är kärleken, så svår att här med ord beskriva så var och en förstår

Men lägg nu dessa delar samman Du kanske då förstår att Jesus Kristus attityd för mången man var svår Han ville alla människor väl Det har vi så förstått Men att följa i hans fotspår har vi ej helt förmått

Din kärlek och din ärlighet skall inte vara sluten till dina vänners lilla krets då blir du snart nerbruten

Om du är sorgsen och vill gå åt sidan för ett slag istället stanna kvar en stund i goda vänners lag Du snart skall märka att det finns en bit av godhet kvar i varje enkel människa i alla och envar.

”Jag vet inte om det var det… men det är så jag känner det.”

”Vi är lite tokiga, gumman och jag, säger Claes.”

”De är inte ”ätäpplen” utan cideräpplen.”

Kära församlingsmedlem,

Vi lever i en speciell tid som är påfrestande för oss alla, inte minst för den som är lite äldre och som rekommenderats att undvika nära kontakter. Det har inneburit att många upplevt sig isolerade och utanför samhällsgemenskapen.

Vi har gått igenom ett covid-präglat 2020 då vi tvingats vara försiktiga med hur vi umgås, allt för att undvika att bli smittade. Det ser ut som att vi även fortsättningsvis behöver skydda oss själva och varandra genom att hålla avstånd och undvika nära kontakter.

Att inte kunna umgås som vanligt i föreningar, i församling, med nära och kära, barn och barnbarn är jobbigt i längden och de flesta av oss längtar så efter att allt ska kunna återgå till det normala.

Även i kyrkans liv har vi tvingats ändra i våra verksamheter då det finns regler för hur många som får mötas samtidigt. Dessa regler om hur många som får mötas samtidigt finns fortfarande kvar när denna tidning går i tryck i början på november.

Vi ser verkligen fram emot då vi åter kan bjuda in till gudstjänst, konserter och gemenskapssamlingar för olika åldrar. Till dess detta är möjligt finns vi tillgängliga för samtal via telefon eller kanske någonstans utomhus.

Tveka inte att höra av dig. ■

Med vänlig hälsning, Karin Björk, kyrkoherd

"Vi ser verkligen fram emot då vi åter kan bjuda in till gudstjänst, konserter och gemenskapssamlingar för olika åldrar."

Ännu är jag här

– Anna, är du där?

– Ja, mamma, jag är här.

Jag ligger i den svängda soffan i mammas alldeles egna rum på äldreboendet. Hit ville hon flytta när pappa dog, rummet med utsikt mot sjön och staden längre bort. Hon hör och ser men behöver inte delta. Hennes möbler, musik och älskade säng, hon är trygg här och jag känner mig trygg, hopkrupen på soffan intill.

Vilken ynnest att få tillbringa så många dagar med henne, i hennes tempo. Läsa högt och fundera kring texten, slumra, bläddra i album, prata och minnas. Hon har ont. Hon är trött men ack så älskvärd och fortfarande så artig - mot kvinnan mitt emot, personal, läkare, mot mig.

Mitt barnbarn, den älskade E, säger: - Snart skall du dö, farmor. Eller: - Jag vill att du alltid finns, hinner jag hälsa på dig igen? Och jag svarar: - En dag skall jag dö, men alla andra dagar skall jag leva.

Så kändes det hos mamma. Timmar tillsammans, som jag visste var bara där och då, hennes tankar och lugna andetag var förtröstansfulla - allt var som det skulle. Det hände att jag börjar drömma om att nuet aldrig skall lämna oss. Och just då behövde vi inte vara någon annanstans, inte försöka påverka livets riktning, inte rucka på något.

– Anna, är du där? – Ja, jag är här. ■

Anna E Hedfors

Ett brev med en fin berättelse från Tommy Rosenlind landade i vår brevlåda

Till ”Andrum”

Onsdagen den 31 mars 2010 satt jag på ett mäklarkontor i Åkersberga och lämnade då över nycklarna till köparen av mitt lilla hus strax norr om Waxholm i vilket jag varit bosatt de senaste tio åren. Därefter satte jag mig i bilen och åkte direkt till mitt nya hem i Västervik.

Dagen därpå, torsdagen den första april besökte jag ”Andhämtningen” i S:t Petri k:a. Det var inte vilken torsdag som helst – det var nämligen Skärtorsdagen och utöver den vackra musiken fick jag även avnjuta en mycket god påsktallrik. Efter denna upplevelse har jag regelbundet besökt andhämtningarna förutom de få gånger jag varit bortrest. Något år tidigare hade jag gått i pension och då bestämt mig för att flytta till min mammas uppväxtstad och min storebrors födelsestad - Västervik. När jag berättade om mina flyttplaner för organisten i min dåvarande församling, Österåker/Östra Ryds församling i Stockholms stift, bad han mig att ta med en hälsning till organisten i Västervik - ” Vi var studiekamrater på Musikhögskolan”.

"Att Västervik var en ”visstad” visste jag redan, men jag har blivit alltmer imponerad av det fantastiska musikutbud som jag kunnat ta del av, inte minst genom kyrkans olika arrangemang."

Under det gångna året har ju den olycksaliga Covid 19-pandemin inneburit att många aktiviteter och arrangemang blivit inställda eller framflyttade på obestämd tid. Därför har jag varit - och ärmycket tacksam över den verksamhet som trots allt kunnat bedrivas i församlingens regi.

Med all respekt för att vi i dessa tider måste iakttaga fysik distans, kan man inte nog framhålla vikten av att upprätthålla sociala kontakter och gemenskap. ■

Tommy Rosenlind

UTAN RÄDSLA

TEXT: Agnete Kinman FOTO: Max Wahlund

Prästen, läkaren och författaren Agnete Kinman har suttit vid ett stort antal dödsbäddar. I de allra flesta fall känner den döende stort lugn och frid när det är dags att lämna, berättar hon. Hon är väl förtrogen med existentiella frågor och i denna artikel delar hon med sig av några tankar.

Isamhället möter vi ibland både rädsla för och ned värdering av ålderdomen. Men ett mognande liv kan föra med sig mycket gott och detta även om kroppen inte orkar som förr, eller kanske sjukdomar tillstöter. Ensamhet är inte bara av ondo. Den goda ensamheten kan vara just en tid av personlig mognad, existentiell och andlig.

Igenom livet möter vi kriser. Lidande får aldrig bortförklaras eller förminskas. Kärlekens Gud sänder inte lidande, och mycket lidande är meningslöst i vårt mänskliga perspektiv, men vårt hopp är att Gud ger mening i en dimension vi ännu inte ser. Och! I allt lidande finns Jesus med, tyst, eller genom att vi blir varse en kraft som leder oss vidare. Vi blir aldrig övergivna. Så är det kristna hoppet. Vi människor kan finnas med varandra, ge värme, ge tid, se i varandras ögon utan att skygga, lyssna – om ord finns, kanske beröra och att vara med. Lidandet, sorgen över förluster av olika slag behöver sin tid och vi behöver då och då, utan att fastna, se sorgen i ögonen. Där inifrån sorgen börjar resan mot bearbetning och accepterande, när vi kan försonas med det som hänt. Minnet finns kvar men smärtan minskar undan för undan.

När en människa gått igenom livskriser eller blivit ”årsrik” finner hon ofta nya perspektiv på vad som är det väsentliga i livet. Motgångarna vi har klarat av någorlunda har kanske fått oss bli varse en inre styrka, nya prioriteringar, nya perspektiv som hjälper oss senare i livet? Ja, det svåra kan bära på en utvecklingspotential men vi behöver själva komma till den insikten! En dag kanske vi kan se att döden är en del av livet, och vi vågar allt mer vara öppna för livets mysterium.

”Det kan vara skönt att kunna sätta ord på våra tankar inför en lyssnare.”

Det är en stor hjälp senare i livet att lite då och då tidigare ha funderat över de existentiella frågorna. Dit hör tankar om meningen med livet och att vara människa, om ansvar och skuld, kamp och lidande, vad döden innebär, om det finns en fortsättning efter döden och om det finns en god personlig Gud. Att över huvudtaget våga erkänna sin dödsängslan är ett första steg att börja bearbeta rädslan för döden och att just ibland tänka igenom livsfrågorna som vi ofta står utan svar på. Livet övar oss: Ett provsvar vi är rädda att höra resultatet på får oss att ytterligare bearbeta tankar på döden. Det kan vara skönt att kunna sätta ord på våra tankar inför en lyssnare. En präst eller diakon kan ge den hjälpen, med tystnadsplikt och kostnadsfritt.

Under flera decennier har jag mött människor som vet att deras tid är begränsad. De har lärt mig att också i svåra situationer kan en människa välja vem hon vill vara. Vårt val är om vi vill gräma oss över livets orättvisor och allt vi förlorat, eller att ta till vara det liv och de förmågor vi fortfarande har kvar.

Bland de viktiga uppgifterna utkristalliserar sig ofta att försöka så gott som möjligt ta vara på tiden och värna sina relationer, inte ta något för givet. Att reda upp sitt liv, be om eller ge förlåtelse till andra, och att förlåta sig själv, leder till befrielse undan bitterhet och grämelse. Vi kan också behöva bekänna och be Gud om förlåtelse. Gud vill oss det allra bästa, och även när vi långa tider glömt Gud, har Gud inte glömt oss: Guds kärlek till oss ligger fast vare sig vi känner tillit, brottas med tvivel eller vänt oss bort en tid. Bär någon kanske med sig vrede mot Gud vill jag berätta ur mitt eget liv att Gud tål vrede och svarar med omsorg. Många gånger kan

”Minnet finns kvar men smärtan minskar undan för undan.”

"Att kunna glädjas åt det enkla och känna tacksamhet är gåvor."

det ta tid att upptäcka. Att kunna glädjas åt det enkla och känna tacksamhet är gåvor. Tacksamhet öppnar för glädje och livsmod och hjälper oss att välja att leva öppet mot förundran.

För oss alla vill jag lägga till att det aldrig är för sent att börja tro eller att fördjupa relationen till Gud. Tänk på rövaren på korset, som i livets sista stund fick Jesu löfte om att få följa med Jesus till livet efter döden.

Det som hjälpte mig senast jag själv på grund av sjukdom ställdes inför risken att dö var min tro på Guds närvaro i allt, det förunderliga som en del döende kan berätta att vi inte är ensamma när vi dör och upplevelsen att livet – trots allt – varit rikt.

Jesu ord får vi bära med oss: ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska skänka er vila. ■

Agnete Kinman vid hemmet utanför Norrköping i somras.

Ljus i mörkret

NÄRdetta

skrivs härjar coronapandemin i vårt land och vår värld. Ingenting är sig riktigt likt även om det snart är det ”nya normala”. Vi väntar för att se om Folkhälsomyndig heten och regeringen ska komma med några lättnader i restriktionerna för vårt samhälle och våra liv, det finns en oro att så inte kommer att ske. Ska vi fira advent och jul med social distansering, inte kunna mötas som vi brukar? Våra egna och gemensamma traditioner kan inte bli som de brukar. Advents- och julkonserter ställs in. Luciatablån blir digital och som vi får ta del av i vår ensamhet. Kan vi handla vår julmat och julklappar eller besöka julottan? Hur det än är så kommer vi att komma in i adventstiden, Luciadagen kommer som vanligt den 13 december och julafton den 24 och ett nytt år firar vi in den 31 december. Tiden stannar inte trots pandemier.

Ljus i advent

Vi längtar efter ljuset och det är just när november är som mörkast som det är dags att plocka fram våra adventsljusstakar. Den här veckan har dom kommit fram igen i våra hem och offentliga lokaler. Gatorna är upplysta med jul- och ljusdekorationer. De lyser där som en protest mot mörkret och genast känns det lite lättare att leva.

Raderna ur adventsången från barnkörstiden: ”Adventstid kom till mitt ensamma hus; jag sätter i staken ett sparat ljus. Något ska ske bortom frostig advent jag väntar en gåva som Herren sänt”. Och orden från en av Bibelns böcker:

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Jesaja bok 9:2

Advent betyder ankomst. Det handlar naturligtvis om Jesu ankomst. Han kom inte till en stämningsfull adventsidyll. Han kom inte till en sagovärld där alla levde lyckliga, han kom till den här världen. Det är detta som adventstiden påminner oss om; att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Jesus kallar sig världens ljus och han kommer för att uppfylla vår dröm om helhet och sammanhang. Ljus ställs mot mörker, närhet mot utanförskap värme mot kyla. Vårt hopp lever när vi tänder ljus.

Jesus sade; Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Johannesevangeliet 8:12

Lucia - ljusdrottningen

En gång fanns det en flicka som hette Lucia som kom från en liten stad i Italien som heter Syrakusa. Lucia var kristen, hon trodde på Jesus och berättade gärna om sin tro. Men på den tiden i Italien var det farligt att göra det för kejsaren som regerade menade att den kristna läran hotade hans makt. Men Lucia vågade stå för det hon trodde på. Det blev svårt för henne och till slut dödades hon.

Senare blev Lucia ett helgon, Sankta Lucia. Det är berättelsen om den verkliga Lucia. När det är som mörkast ute kommer hon med ljus och värme. Hela luciagestalen är fylld med symbolik, den vita dräkten, symbolen för renheten som Gud skänker oss. Lucia blev martyr, hon blev dödad för hon höll fast sin tro på Gud. Martyrskapet får vi också en påminnelse om i det röda bandet runt hennes midja, blodet som rann när hon dödades. Ljuskronan blir hennes gloria.

Ljuset som hon och hennes följe kommer med är det enkla budskapet att det aldrig är helt mörkt. Hoppets ljus finns alltid också när allt hopp verkar ha lämnat oss. En av våra främsta mänskliga upp gifter är att vi alla får vara budbärare om detta hopp. I olika skeden i livet är vi olika starka, men med gemensamma krafter lyser och hjälper vi varandra framåt i livet.

Julens ljus...

...sammanfattas så fint i en av våra mest älskade julpsalmer

Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund

Och över stad och land i kväll går julens glada bud att född är Herren Jesus Krist vår Frälsare och Gud

Du stjärna över Betlehem o, låt ditt milda ljus få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus!

I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid!

Svensk psalm 116

Med önskan om en advents- och jultid i ljusets och hoppets tecken! ■

Karin Björk, kyrkoherde

Gud kommer nära

Håll avstånd”. Det har väl varit en av de vanligaste uppmaningarna under året som har gått. Och just därför har vi hela tiden behövt tala om behovet av att upprätthålla närhet. I coronakrisens början talade alla om social distans. Men någon gång under resans gång så började många av oss i stället tala om fysisk distans, för det blev så tydligt att det var just den sociala närheten som vi behövde upprätthålla.

Avstånd och distans är ett uttryck för människans stora brottning med Gud. Hela Bibeln är full av rop på Gud: ”Var är du?”, ”Varför svarar du inte när jag ropar?” Bönens början tycks snarare vara upplevelsen av Guds frånvaro än av Guds närvaro.

Jesusberättelsen, som börjar med det lilla barnet i krubban, är en berättelse som försöker få oss att se att Gud är nära, i det lilla. När människor kanske mer har försökt att framkalla upplevelsen av Gud i det storvulna så kommer Gud själv i ett litet barn. Och människor samlas runt honom, kring krubban. Fattiga och rika, gamla och unga. Och djuren.

Men hyllningarna vid födelsen leder inte Jesus till kungatronen, han leds till korset. Återigen tar Guds närhet plats där vi inte anade det, i nederlaget.

Efter uppståndelsen, i slutet av Jesusberättelsen, lämnar han jorden, från himmelsfärdsberget. Också den berättelsen handlar om närhet. Genom sin heliga Ande finns Gud ännu närmre oss än vi kan föreställa oss. Guds Ande andas i oss och med oss.

Vi behöver de många bilderna för att med hjärtats språk kunna höra, se och ta till oss hur nära Gud är. Försök att någon gång under julen, i tanke eller i handling, hålla ett barn i famnen. Titta barnet i ögonen och se hur de är som fönster som vetter mot oändligheten. Gud i dig och Gud i mig. Gud i medmänniskan. Gud i Jesus, barnet i krubban.

Jag önskar er alla en god och välsignad jul! ■

Martin Modéus, biskop i Linköpings stift

Månadsprogram över allt som händer i församlingarna!

Vill du hänga med i vad som händer i våra församlingar kan du kostnadsfritt få månadens program hemskickat i brevlådan eller via mail. Kommunikatör Malin Ekberg berättar:

I månadsprogrammet samlas information om aktiviteter, gudstjänster, evenemang med mera. Programmet ger en bra överblick av vad som händer i pastoratets alla församlingar månadsvis. Programmet mailas eller skickas till din brevlåda i slutet av varje månad.

Vill du prenumerera?

Ring pastoratsexpeditionen 0490-842 00 eller besök svenskakyrkan.se/sodratjust/manadsprogram och gör din anmälan digitalt. ■

Som liljan på sin äng till slut ska vissna ner, går sommaren mot höst och dagen lugnt mot kväll.

Men blomman som i vila går ska snart slå ut i evig vår och vad som sås i ringhet här du ger sin blomning där.

Svensk psalm 798:4

Text: Jan Arvid Hellström 1975, professor och biskop

Tiden går fort

"O, vad tiden går fort” säger vi ibland till varandra. När jag var tonåring trodde jag nog att jag var odödlig och att livet var hur långt som helst - men den uppfattningen blir ju ganska snart reviderad.

TEXT: Britt Alf, präst FOTO: Nathalie Chavez och Olenka Sergienko/Pexels

Varthar mitt yrkesverksamma liv tagit vägen? När jag bläddrar i varje års kalender ser jag ändå hur mycket som har hänt.

Att få arbeta tillsammans med alla åldrar är fantastiskt. Jag tänker bland annat på alla 80-årskalas vi har haft i Västerviks församling. Vilken glädje det har varit att få gratulera med blomma och ljus. Jag kommer även med tacksamhet ihåg alla möten med olika föreningars verksamhet. Min speciella uppgift har ofta varit att leda parentationen, hedra de avlidnas minne, vid årsmötena. Det har känts viktigt.

Under mina 40 år som präst har jag haft förmånen att få vara med vid stora händelser i människors liv i samband med de kyrkliga handlingarna.

Dop – glädjen över ett barns födelse. Det är även mäktigt att döpa en ungdom eller vuxen.

Konfirmation – att under en tid få samtala om livets stora frågor och sedan avsluta med en härlig gudstjänst.

Vigsel – att känna brudparets lycka och förväntningar i luften.

Begravning – som kan vara allt ifrån

en stor tragedi till en skön befrielse. En del får lämna jordelivet hastigt, en del efter lång tids kamp mot svår sjukdom.

Det har varit mycket berikande att, tillsammans med anhöriga, få utforma begravningsgudstjänsten så att den blir i den avlidnes anda men också förmedlar ett hopp. Frågorna om livet blir så aktuella. Vad händer efter döden? Finns det en evighet? Det sista en man sa till sin hustru innan han slöt ögonen var: ”NN! Det här har jag aldrig varit med om tidigare”.

Jag har fått ta emot många förtro enden och fått lyssna till åtskilliga levnadsbeskrivningar – ju äldre man blir desto mer ödmjuk tycker jag att man blir. Det svåraste har nog varit att följa barn och ungdomar till den sista vilan liksom när det varit unga föräldrar som har efterlämnat små barn och ungdomar. Då har jag känt mig väldigt liten – det finns liksom inga ord till tröst – rosknoppen bröts av innan den hann slå ut.

I Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” berättar Jonatan för sin sjuke bror Skorpan, som snart ska dö, om landet Nangijala. Det är dit alla kommer när de dör.

”Hur kan det vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens” undrar Skorpan.

”Vet du Skorpan, jag tror att du får det härligt”, försäkrar Jonatan. ”I Nangijala får man vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också. För det är i Nangijala som alla sagor händer”.

I ”Bröderna Lejonhjärta” varvas ljus med mörker – tillvarons ytterligheter. Där finns sjukdom, död, tyranni och förtryck – men också ljusa inslag som syskonkärlek, hopp och mod. Vårt hopp finns i något som inte är saga utan verklighet – i Guds löfte ”att Gud inte är en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande”. Det finns en evighet som väntar. En evighet som vi inte har sett och som vi inte kan få bevisad för oss, men som är alldeles sann och verklig. I det löftet får vi vila när vi lämnat barndomens sagor bakom oss.

Jag köpte för några dagar sedan skådespelerskan Stina Ekblads självbiografi ”Här brusar strömmen förbi”. En av många tänkvärda dikter om döden Stina läste som barn var ”Ung bortgång” av Harry Martinsson:

Han dog ung. Tolv års ålder. Aftonstund. Fåglarna sjöng som

aldrig förr. Det var så, att han hade rusat in i det långa gräset.

Där låg plankbiten. Den försummade sig inte, men högg till hårt och raspade vasst med idyllens rostiga spik.

Sedan kom blodförgiftningen och lasarettsdöden om sommaren då annars alla mänskor stoja i lundar och på hav.

Om sommarkvällen kan man höra deras röster tränga in genom det vita lasarettsfönstret ännu sedan bara någon timma återstår av ens eget liv.

Jag har i sommar läst prinsessan Christinas bok ”Hon kallades Daisy – att finna en farmor” som hon skrivit tillsammans med Carl Otto Werkelid. Boken handlar om kronprinsessan Margareta som avled 1920 endast 38 år gammal i blodförgiftning. Hon efterlämnar kronprins Gustaf Adolf och deras fem barn, den äldsta 14 år. Kronprinsessan var viljestark och kom att betyda mycket under sitt korta liv. Hon besökte gärna mässan i Engelska kyrkan i Stockholm.

Vid några tillfällen har jag fått leda en begravningsgudstjänst för någon som fyllt 100 år. En mäktig känsla infinner sig – vilket perspektiv – tänk så mycket han eller hon har fått uppleva! Tänk att kroppen har orkat så länge! Astrid Lindgrens beskrivning av Skalle-Pers död i boken ”Ronja Rövardotter” uppskattar jag. Vi känner igen orden: ”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!” och ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Vi anar även hoppet i konstaterandet: ”Men vintern gick. Och våren kom, det gjorde den ju alltid, vilka som än levde och dog”.

I min tjänst har ingått att leda sorgegrupper, där vi har samtalat, gråtit och skrattat tillsammans.

Det har känts bra att få dela tankar med andra som har upplevt nästan samma sak. Fullt ut kan man inte förstå hur det är att förlora en livskamrat om man inte har varit i den situationen. Så är det ju egentligen med mycket här i livet!

Vi har också ätit något enkelt men gott tillsammans – många tycker att det är så tråkigt att laga mat och äta ensam.

Livet kan vara tungt att leva när åren blir många och sjukdom och ensamhet ofta kommer men jag vill ändå lyfta fram det kanske slitna uttrycket ”carpe diem” som vi lite fritt kan översätta med: försök leva i nuet, försök ta vara på de ljusa ögonblicken och var glad åt din livserfarenhet! ”En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva”.

Ingmar Johansson skriver i sin pilgrimssång:

”Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det vi kallar tid och rum.

Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration till att möta åren som jag nu har framför mig.

Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.

Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om detta osynliga land som kallas himlen” ■

Prästen Britt Alf refelekterar över vår tid på jorden.

”Döden tänkte jag mig så...”

- om praktiska frågor inför begravning

TEXT OCH FOTO: Malin Sjödén

Inte sällan är det anhöriga till den som gått bort som ställs inför alla frågor och beslut som rör avsked och begravning. Det är många frågor av praktisk karaktär men också mycket känslor som ska hanteras. Och många har nog tänkt att hur skönt det hade varit om den bortgångna själv hade uttryckt sin önskan om hur den sista vilan ska se ut. Det kan vara en tröst i sorgen att allt blev som hen hade önskat.

Ska det vara minnesstund? Vilken sorts gravplats ska det vara? Vill jag ha en gravsten? Finns det behov av en plats att sörja på, eller att gå till för att minnas? En plats där man själv får bestämma hur efterlevande vill utsmycka graven? Eller vill jag bli en del av alltet utan stora åthävor? Vill jag vila i en minneslund där mitt stjärnstoft inte nödvändigtvis behöver märkas ut utan det räcker med vetskapen att mitt stoft återbördats till jorden?

Många frågor finns att ställa och det finns goda skäl att ställa dem till sig själv för både egen och anhörigas skull.

Här följer en kort beskrivning av de olika gravskick kyrkan erbjuder. Och vill man läsa mer finns skriften ”Om begravning” att hitta på Södra Tjusts pastorats hemsida under kyrkogårdsförvaltningen, och skriften kan även hämtas på kyrkogårdsförvaltningens expedition. I denna skrift kan man även fylla i sina egna val om hur man vill ha sin begravning.

➼ Svenska kyrkans församlingar har ansvar för kremering och gravsättning av avlidna. Detta ansvar går mer än 1000 år bakåt i tiden. Alla måste gravsättas och även om huvudmannen är Svenska kyrkan tillhandahålls gravplatser även för den som inte tillhör något trossamfund, eller tillhör annat trossamfund.

➼ Om ingen anhörig finns är det kommunen som är skyldig att ordna med begravningen, men oavsett vem som ordnar bör den avlidnes egna önskemål om kremering och gravsättning i möjligaste mån beaktas.

➼ Saknar dödsboet ekonomiska tillgångar ordnas bidrag från kommunen. Då kan man vända sig till socialkontoret i aktuell kommun.

➼ En hel del kostnader ingår i begravningsavgiften som vi alla betalar. I avgiften ingår kostnad för gravplats, gravsättning, transport inom huvudmannens område, kremering och lokal för begravningsceremoni.

Det man själv får bekosta är:

➼ Kista med eventuella dekorationer, annonsering, begravningsceremoni (medlem i Svenska kyrkan har rätt till begravningsgudstjänst utan kostnad), minnesstund, urna, gravstenens tillverkning och montering samt skötsel av gravplatsen.

I begravningslagen regleras bara gravsättning och kremering. Där finns inga bestämmelser om hur de anhöriga ska utforma avskedet, utan det är en privat angelägenhet.

Men det finns många olika bestämmelser beroende på vilken sorts grav man väljer. Så var skulle jag vilja få vila när mitt jordeliv är slut? Det finns olika gravplatstyper i Sverige och beroende på vad man önskar så följer även vissa villkor gällande hur man får plantera eller smycka platsen.

Väljer man en kistgravplats eller urngravplats så har man rätt att smycka gravplatsen och med huvudmannens godkännande montera en gravsten. Att ha gravsten är helt frivilligt. Blommor och ljus kan du sätta utan att det finns en gravsten. Dessa två är platser med gravrätt och du är skyldig att själv hålla graven i ordnat skick eller så kan man välja att köpa tjänsten av kyrkogårdsförvaltningen.

Väljer du en gravplats med begränsad gravrätt får du inte bestämma helt själv hur den utsmyckas och sköts. En askgravplats har begränsad gravrätt. I södra Tjusts pastorat finns askgravplats i Blackstad och Hjorted.

Gravplatser utan gravrätt är bl.a. askgravlundar och minneslundar. Vid gravsättning i askgravlund erbjuds anhöriga att vara med. I askgravlunden kan man, om man så önskar, efter beställning få en skylt uppsatt med namnet på den gravsatte. I minneslunden däremot ska gravsättningen ske anonymt av kyrkogårdspersonalen.

Begravningslagen öppnar även för möjligheten att strö askan över land eller vatten men för detta måste du ha sökt särskilt tillstånd från länsstyrelsen.

Hur vi än må tänka oss döden så får vi alla med visshet vila ut och åter bli till mylla, ja till stjärnstoft till slut.

Hur tänker du dig döden? ■

Ovan: Askgravplats, Hjorteds kyrkogård Till höger, överst: Minneslund och gravstenar. Längst ner till höger: Askgravlund

Jakob Sivers skrev Västerviks historia

1748 kom Henric Jakob Sivers i biskopens ställe till Västerviks trivialskola som examinator. Tio år senare hade han skrivit en bok om Västerviks historia.

TEXT: Eva Johansson

Dåvarkyrkan huvudman för skolorna i landet och det var biskopen som var den egentliga examinatorn för trivialskolan. Trivialskolan motsvarade senare tiders läroverk och det var bara pojkar som fick gå i skolan.

Skolan var inte stor, den hade en rektor, en lärare och 20 elever detta år. De flesta av den tidens lärare var män som studerat till präst och som arbetade som lärare ett antal år innan de fick en prästtjänst.

Jacob Sivers föddes i staden Lübeck den 8 april 1709 och dog i Tryserum den 8 augusti 1758. Teologiska studier hemma i Tyskland ledde honom till prästbanan.

För oss i Tjust är det kanske inte präst gärningen som är det vi hört talas om utan hans bok "Westerviks Stads Historia och Beskrifning uti trenne delar". Det är det första samlade verket om vår lokala historia och som många historiker därefter refererat till.

En vecka före sin död, den sista juli 1758, daterade Jakob Sivers sitt förord till boken. Den kom att tryckas ganska omgående av boktryckaränkan Catharina Martinsson i Linköping. I bouppteckningen efter Jakob Sivers nämns i en uppräkning 280 riksdaler som avsatts till bokens tryckning.

Den gavs senare ut i faksimil 1905. Om Jakob Sivers besök i Västervik vid examinationen 1748 var hans första vet vi inte. Han återvände varje år därefter som examinator. Under dessa tio år måste han ha blivit intresserad av staden, trots att han aldrig bodde här.

boken "Westerwiks Stads Historia och Beskrifning", utgiven 1758. Illustration av C. Fritzsch 1756.

Porträtt av Henrik Jakob Sivers från

I boken har han upptecknat sägner och berättelser men ger också en beskrivning av staden som han ansåg hade "ifrån sjösidan ett ganska skönt och behagligt utseende". Han beskriver staden i detalj, vilket betyder att vi kan få en bild av hur det såg ut för 250 år sedan med byggnader som sedan dess försvunnit eller förändrats.

Han ger till exempel en målande beskrivning av det nya varvet som anlades i stadens södra del 1745 och det är Jakob Sivers som är upphovsman till uttrycket att "I Västervik bor de fattige bättre än de rike" sedan Cederflychtska fattighuset byggts, ett uttryck som är välkänt än idag.

Här träffade han sin första hustru Anna Maria Aschania. Efter hennes död 1738 gifte han sig 1739 med prästdottern Maria Margareta Rising från Vimmerby. Det blev skilsmässa samma år och därefter gifte han sig med änkan Helena Retzia. Under de här åren gjorde han karriär som präst och utsågs till hovpredikant 1746. Året därpå blev han prost i Tryserum och 1750 för hela Norra Tjust kontrakt. 1756 utnämndes han till teologie doktor vid universitetet i Greifswald.

samlat på sig ett ansenligt bibliotek som vid hans död fick en egen katalog.

Hela hans kvarlåtenskap värderades till 16 143 riksdaler, en mycket stor förmögenhet vid denna tid. I döds boet ingick bland annat en mängd porträttmålningar och ett apotek med både mediciner och utensilier som han använde när Jakob Sivers praktiserade läkekonst.

Jakob Sivers blev far till minst nio barn. I bouppteckningen nämns sex av dessa, de övriga var uppenbarligen döda då. Äldste sonen Nils blev

I bouppteckningen efter Henrik Jakob Sivers 1758 nämns 280 riksdaler avsatt för tryckning av boken om Västerviks historia. Bildkälla: Arkiv Digital

Västerviksborna beskrivs som "hederlige, hövlige och fägnesamme emot sina vänner och främmande; älska renlighet och snygghet samt stadighet" och de flesta hustrur i staden är "artiga, snälla och dygdiga; och så uppfostra de även sina döttrar". Anledningen till att Jakob Sivers bosatte sig i Sverige 1735 ska vara att han råkade bryta ett ben då han befann sig i Linköping på resa. Under tiden som konvalescent utsågs han till pastor i tyska församlingen i Norrköping.

Jakob Sivers var inte bara präst och teolog utan även medicine kandidat, vetenskapsman och hembygdsforskare.

Han hade en stor mineralsamling som i bouppteckningen värderades till lika mycket som en större gård. Det var för att förkovra sig i natur vetenskap som han gett sig ut på sin resa till Sverige.

Dessutom var han författare och gav ut flera skrifter före sitt storverk om Västerviks historia. Han hade

polismästare i Stockholm, han utredde mordet på Gustav III och blev adlad Liljensparre men kallade sig von Sivers, vilket bestått in i vår tid.

I Västervik finns Siversgatan som fått sitt namn efter Jakob Sivers.

1963 blev Gunnar von Sivers gatuchef i Västerviks kommun. Han var född i Örnsköldsvik 1928 men återkom till sina rötter eftersom Jakob Sivers är hans farfars farfars farfar. ■

”I Västervik bor de fattige bättre än de rike”

Ställ upp i kyrkovalet

- Var med och påverka Svenska kyrkans framtid

Vill du vara med och göra skillnad? Då kan uppdraget som förtroendevald i Svenska kyrkan vara något för dig! Här får du veta hur du gör för att ställa upp i kyrkovalet.

Söndagen den 19 september 2021 är det val i Svenska kyrkan. I kyrkovalet 2017 ställde nästan 30 000 personer upp som kandidater och 23 000 valdes till minst ett uppdrag. Kyrkovalet är viktigt eftersom Svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka. Svenska kyrkan är beroende av människors engagemang och i kyrkovalet har du och andra en möjlighet att påverka.

Det här krävs för att bli kandidat  Du som vill ställa upp som kandidat i kyrkovalet måste:

• tillhöra Svenska kyrkan

• vara döpt i Svenska kyrkan eller annat kristet samfund, eller tidigare ha varit förtroendevald i Svenska kyrkan

• fylla 18 år senast på valdagen

• vara kyrkobokförd i det området valet gäller (för kyrkomötet är du bara valbar i det stift där du är kyrkobokförd)

Om du blir vald

Om du blir vald inom Svenska kyrkan är du med och bestämmer vad kyrkan ska göra de kommande fyra åren. Det handlar framför allt om tre olika områden:

• Vad kyrkan ska göra – den strategiska inriktningen

• Vad det får kosta – budgeten och resursfördelning

• Hur de grundläggande uppgifterna ska bedrivas – att följa upp och utvärdera den grundläggande uppgiften: att fira gudstjänst, undervisa i och berätta om kristen tro, och att möta och hjälpa utsatta människor.

Gå med i en nomineringsgrupp

De grupper som ställer upp i kyrkovalet kallas för nomineringsgrupper. De motsvarar ungefär partier i de allmänna valen. Du kan ansluta dig till en nomineringsgrupp som redan är aktiv eller skapa en ny nomineringsgrupp tillsammans med människor som vill arbeta med samma saker som du.

Om du vill ställa upp i en nomineringsgrupp kontaktar du dem direkt. De berättar mer om hur du gör för att ställa upp tillsammans med dem.

Bilda en ny nomineringsgrupp För att bilda en ny nomineringsgrupp krävs det ett antal stödpersoner som vill stödja er registrering. Ni behöver också kandidater som vill ställa upp och som är valbara. Stödpersonerna måste vara röstberättigade i det val som ansökan gäller.

Mycket mer information om hur det går till att ställa upp i kyrkovalet hittar du på svenskakyrkan.se/kyrkoval/stall-upp

Andrums

fråga

Vad är det bästa med att bli äldre?

Kent Lundström, Törnsfall:

Att man alltid är ledig! Man får tid för sina intressen. Jag är fågelskådare, och hårdrockgitarrist. Och så är jag kyrkvärd i Törnsfall kyrka.

Birgitta Svanbäck, Västervik:

Man känner friheten på ett annat sätt! Man kan njuta av livet. Jag njöt när jag jobbade också, men då fanns en annan press. Nu kan man ta dagen som den kommer och gå efter hur tankarna faller in

Hans von Kern, Törnsfall: Man samlar nog på sig en del klokhet. Man har gjort de flesta felen och sen försöker man inte göra om dem. Men det är lite tragiskt att vi håller på ett helt liv och tränar på att vara människor, och när vi börjar bli som bäst så får vi inte vara med längre. När man kommer upp i åren blir man påmind om sin förgänglighet. Vet du varför japanerna går ut och tittar på körsbärsträd? Det är inte för att det är vackert utan för att lära sig att livet är som en körsbärsblomma. Två dagar, sedan faller kronbladen.

Liten ordlista:

Förtroendevald – den som är vald till något uppdrag i Svenska kyrkan, i kyrkorådet, i församlingsrådet eller på annat sätt, exempelvis som kyrkvärd.

Kandidat – den som ställer upp som valbar i kyrkovalet. Kandidaternas namn står på nomineringsgruppens valsed lar. I kyrkovalet går det att sätta kryss för ett, två eller tre namn.

Visste du att...

Vart fjärde år är det val i Svenska kyrkan. Förra kyrkovalet, 2017, ställde nästan 30 000 personer upp som kandidater. 23 000 valdes till minst ett uppdrag. Kyrkovalet är viktigt eftersom Svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka. Svenska kyrkan är beroende av människors engagemang och i kyrkovalet har du och andra möjlighet att påverka.

Nomineringsgrupp – kyrkovalets motsvarighet till partier. En del grupper finns bara i en viss församling, andra ställer upp även på stiftsnivå och i valet till kyrkomötet.

Alla medlemmar som fyllt 16 år senast på valdagen får rösta. Förra kyrkovalet röstade ungefär en miljon människor. Nästa val hålls söndagen den 19 september 2021.

KORSORD

Ditt namn:

Tävla om rättvisemärkta varor!

1:a pris värde 500 kr, 2:a pris värde 300 kr, och 3:e pris värde 200 kr.

Adress:

HIVAR STEN FICK DET MESTA IN NATURA

BARNPYSSEL

1 vinnare av pysslet får en barnbok. Ange din ålder när du skickar in lösningen.

Vilken väg leder dinosaurien Tina fram till snögubben Gustav?

Skicka in din lösning!

LINORNA OM BORD

VILSELEDD BIFALL I DUMAN

DANSKÖ OXUDDE 1378 FISK PÅ ÄGG MACKAN

ALLIHOP MALVAVÄXT VARS FRUKT VÄXER DI REKT PÅ STAMMEN OSTADIGA STRECK AXELKLÄDE NA HOPPAS PÅ SOM VI

VASSBÅT FRÅN TBILISI

FÖRFLYTTNING LÄR JUNGEN SISTA PÅ GK

PM UPPREPADE SIG

FN UTOMLANDS

I ÅBO IHOP

FRIA FÖRR I VÄRLDEN

ENSAM I SITT SLAG

OPE RATIVT FLYG FÖRBAND

SPIRA FÖR HANDLA DES OM INTEN SIVT 4-EVER PÅ FILM

KAN VARA OSALIGA

500 I ROM URAN

ÄR VERKSAMMA PÅ SPÅRET

KORTA DAGAR

SKICKA DIN LÖSNING TILL:

Post: Svenska kyrkan, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik E-post: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se

Senast: Vi behöver din lösning senast 31/3 2020 Vinnarna presenteras på www.svenskakyrkan.se/sodratjust och i nästa nr.

Vinnare förra numret:

1:a pris Sven-Olof Nilsson, Västervik

2:a pris Sune Gunnar Lundgren, Västervik

3:e pris Maj Nilsson, Västervik

Barnpyssel: Evelina Riikonen, Gamleby

GRUSAR

KALIUM