
4 minute read
TEMA: Utan rädsla
UTAN RÄDSLA
TEXT: Agnete Kinman FOTO: Max Wahlund
Advertisement
Prästen, läkaren och författaren Agnete Kinman har suttit vid ett stort antal dödsbäddar. I de allra flesta fall känner den döende stort lugn och frid när det är dags att lämna, berättar hon. Hon är väl förtrogen med existentiella frågor och i denna artikel delar hon med sig av några tankar.
Isamhället möter vi ibland både rädsla för och nedvärdering av ålderdomen. Men ett mognande liv kan föra med sig mycket gott och detta även om kroppen inte orkar som förr, eller kanske sjukdomar tillstöter. Ensamhet är inte bara av ondo. Den goda ensamheten kan vara just en tid av personlig mognad, existentiell och andlig.
Igenom livet möter vi kriser. Lidande får aldrig bortförklaras eller förminskas. Kärlekens Gud sänder inte lidande, och mycket lidande är meningslöst i vårt mänskliga perspektiv, men vårt hopp är att Gud ger mening i en dimension vi ännu inte ser. Och! I allt lidande finns Jesus med, tyst, eller genom att vi blir varse en kraft som leder oss vidare. Vi blir aldrig övergivna. Så är det kristna hoppet. Vi människor kan finnas med varandra, ge värme, ge tid, se i varandras ögon utan att skygga, lyssna – om ord finns, kanske beröra och att vara med. Lidandet, sorgen över förluster av olika slag behöver sin tid och vi behöver då och då, utan att
fastna, se sorgen i ögonen. Där inifrån sorgen börjar resan mot bearbetning och accepterande, när vi kan försonas med det som hänt. Minnet finns kvar men smärtan minskar undan för undan.
När en människa gått igenom livskriser eller blivit ”årsrik” finner hon ofta nya perspektiv på vad som är det väsentliga i livet. Motgångarna vi har klarat av någorlunda har kanske fått oss bli varse en inre styrka, nya prioriteringar, nya perspektiv som hjälper oss senare i livet? Ja, det svåra kan bära på en utvecklingspotential men vi behöver själva komma till den insikten! En dag kanske vi kan se att döden är en del av livet, och vi vågar allt mer vara öppna för livets mysterium.
Det är en stor hjälp senare i livet att lite då och då tidigare ha funderat över de existentiella frågorna. Dit hör tankar om meningen med livet och att vara människa, om ansvar och skuld, kamp och lidande, vad döden innebär, om det finns en fortsättning efter döden och om det finns en god personlig Gud. Att överhuvudtaget våga erkänna sin dödsängslan är ett första steg att börja bearbeta rädslan för döden och att just ibland tänka igenom livsfrågorna som vi ofta står utan svar på. Livet övar oss: Ett provsvar vi är rädda att höra resultatet på får oss att ytterligare bearbeta tankar
på döden. Det kan vara skönt att kunna sätta ord på våra tankar inför en lyssnare. En präst eller diakon kan ge den hjälpen, med tystnadsplikt och kostnadsfritt.
Under flera decennier har jag mött människor som vet att deras tid är begränsad. De har lärt mig att också i svåra situationer kan en människa välja vem hon vill vara. Vårt val är om vi vill gräma oss över livets orättvisor och allt vi förlorat, eller att ta till vara det liv och de förmågor vi fortfarande har kvar.
Bland de viktiga uppgifterna utkristalliserar sig ofta att försöka så gott som möjligt ta vara på tiden och värna sina relationer, inte ta något för givet. Att reda upp sitt liv, be om eller ge förlåtelse till andra, och att förlåta sig själv, leder till befrielse undan bitterhet och grämelse. Vi kan också behöva bekänna och be Gud om förlåtelse. Gud vill oss det allra bästa, och även när vi långa tider glömt Gud, har Gud inte glömt oss: Guds kärlek till oss ligger fast vare sig vi känner tillit, brottas med tvivel eller vänt oss bort en tid. Bär någon kanske med sig vrede mot Gud vill jag berätta ur mitt eget liv att Gud tål vrede och svarar med omsorg. Många gånger kan
”Minnet finns kvar men smärtan minskar undan för undan.” ”Det kan vara skönt att kunna sätta ord på våra tankar inför en lyssnare.”
Agnete Kinman vid hemmet utanför Norrköping i somras.
det ta tid att upptäcka. Att kunna glädjas åt det enkla och känna tacksamhet är gåvor. Tacksamhet öppnar för glädje och livsmod och hjälper oss att välja att leva öppet mot förundran.
För oss alla vill jag lägga till att det aldrig är för sent att börja tro eller att fördjupa relationen till Gud. Tänk på rövaren på korset, som i livets sista stund fick Jesu löfte om att få följa med Jesus till livet efter döden.
Det som hjälpte mig senast jag själv på grund av sjukdom ställdes inför risken att dö var min tro på Guds närvaro i allt, det förunderliga som en del döende kan berätta att vi inte är ensamma när vi dör och upplevelsen att livet – trots allt – varit rikt.
Jesu ord får vi bära med oss: ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska skänka er vila. ■