Andrum nr 3 2023

ANDRUM

NUMMER 3 2023

Tema: GRÅTA

Aktuellt från församlingarna i Västervik, Törnsfall, Hjorted, Hallingeberg-Blackstad, Gladhammar-Västrum & Misterhult

"Det är modigt att gråta"

Då hade jag velat se pappa gråta

1 juni 1990. En kruttorr försommarfredag.

De gulnade gräsmattorna skrek efter tårar från himlen. Ropade efter ett riktigt skyfall som skulle vattna jorden och rensa luften. Min mamma var hemma och bakade när grannen ringde.

– Det brinner på ert tak!

Jag minns hur min sammanbitna och skärrade mamma hämtade mig i klassrummet. Chock. Jag minns alla brandmännen runt vårt hus. Kaos. Jag minns också hur jag mötte min pappa där på gräsmattan och hur förvånad jag blev att han inte verkade ledsen. Då hade jag velat se pappa gråta. När jag tänker på den här episoden i efterhand antar jag att han förmodligen grät och var superstressad på insidan. Men som ett försvar mot kaoset utanför höll han upp en sköld för att vara stark. En sköld för att rädda vårt hus, vår oas och ett livsverk.

Min pappa var absolut inte känslokall, snarare tvärtom. Men jag kan inte minnas att jag såg honom gråta särskilt ofta. Jag antar att våra barn skulle kunna ge ungefär samma beskrivning av mig. Min fru däremot, hon gråter för två brukar jag säga! Hon har nära till både glädjetårar och tårar i sorg. Det är något fint i det där med att gråta. Att tillåta sig att öppet visa sina känslor. Jag kan sakna gråten och känna en viss avundsjuka mot de som har nära till tårarna. Med åren kan jag dock konstatera att jag har närmare till att bli rörd, men tårar är fortfarande en bristvara.

I det här numret kan du läsa om vad barn tänker om att gråta, hur det var för Patrik som förlorade sin familj och om sorgens och tårarnas betydelse vid en begravning. Och så slår vi hål på myten att riktiga män inte gråter.

När jag skriver det här är det 13 juni 2023. En kruttorr försommartisdag.

De gulnade gräsmattorna skriker efter tårar från himlen. Ett rop efter ett riktigt skyfall som vattnar jorden och rensar luften. Jag minns återigen orden ”det är modigt att gråta”. Tårar kan vara som ett skyfall som vattnar vår inre människa, rensar luften och gör det lättare att andas igen. ■

Filip Ewertsson, redaktör

UR INNEHÅLLET

4 Riktiga män gråter inte

6 Inför Alla Helgons dag

8 Intervju med kommunalrådet

12 Konfa på spåret

15 Att förlora en familjemedlem

18 Eva-Lena om begravning

20 Historia

22 Matilda Helg mot nya uppdrag

Ansvarig utgivare

Matilda Helg

Kontakt

Södra Tjusts pastorat, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik

0490-842 00

sodra.tjusts.pastorat@svenskakyrkan.se

Maila redaktionen för Andrum: filip.ewertsson@svenskakyrkan.se

Församlingsherdar

Västervik:

Anette Franzén, 0490-842 81

Törnsfall:

Riitta Eklund Sandström, 0490-842 25

Gladhammar-Västrum:

Eva-Lena Karlsson, 0490-842 98

Misterhult:

Vakant

Hjorted: Ulrika Robertsson, 0490-842 91

Hallingeberg-Blackstad: Anton Hultgren, 0490-842 63

Fastighetsansvarig

Annika Deltin, 0490-842 97

Administrativt ansvarig

Lena Augustinsson, 0490-842 60

Kyrkogårdsförvaltningen 0490-842 06, sodratjust.kyrkogarden@svenskakyrkan.se

Redaktör

Filip Ewertsson

filip.ewertsson@svenskakyrkan.se

Utgivning

4 nr/år. Upplaga 19.250 ex

Omslagsfoto: Nathalie Chavez

Produktion/design: Everday.se

Tryck: Åtta.45 Tryckeri

Nästa nummer av Andrum

delas ut i november.

FOTO: Unsplash.com

Och han ska torka alla tårar från deras ögon.

Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga.

Uppenbarelseboken 21:4

@svenskakyrkanvastervik

Du hittar mer om oss på: svenskakyrkan.se/sodratjust.

Scanna QR-koden för direktlänk.

@hjortedsforsamling

@hallingebergblackstad

@misterhultsforsamling

@gladhammarvastrumsforsamling

@svenskakyrkanisodratjust

@ungisodratjust

”Det är väldigt befriande att gråta”

Hur står det egentligen till med uttrycket ”riktiga män gråter inte”? Är det bara en produkt av en machokultur och en myt att slå hål på eller? Andrum undersökte saken med Torbjörn Wessman, Fredrik Johansson och Larz Netz.

De har åtminstone tre saker gemensamt. Det första är att de är män. Det andra är att de alla arbetar i Södra Tjusts pastorat. Torbjörn är kyrkogårdsvaktmästare i Törnsfalls församling, Fredrik är kyrkogårdsansvarig och Larz är präst i Västerviks församling. Det tredje är att de just denna dag träffas för att prata om att gråta.

”Det kom en tår idag”

Vi ses på ett café i Västervik en solig torsdagseftermiddag. Det finns en för väntan och nyfikenhet runt bordet. Torbjörn har upplevt många begravningar i sin roll som vaktmästare.

– Begravningar tycker jag kan vara känslosamma. Då får man ta av sig glasögonen ibland för att torka tårarna. Det är extra känslosamt om det är en yngre människa som gått bort eller om

TEXT: Filip Ewertsson FOTO: Nathalie Chavez

Tre män om att gråta. Larz – präst i Västerviks församling, Torbjörn – kyrkogårdsvaktmästare i Törnsfalls församling och Fredrik – kyrkogårdsansvarig.

något barnbarn skrivit något som de läser vid kistan, säger Torbjörn.

Prästen Larz Netz kommer direkt från en begravning och har haft ytterligare en begravning på förmiddagen.

– Det kom en tår idag på en av begravningarna. Ibland blir det väldigt starkt och då tillåter jag mig att dras med, men inte mer än att jag kan hålla ihop begravningen när jag är i tjänst. Jag tror det kan vara befriande för begravningssällskapet att se att jag som präst är berörd, säger Larz.

”Då bröt jag ihop fullständigt”

Alla tre är överens om att de har fått lättare till gråten med åren, men att de som män inte alltid är bekväma med att visa sina tårar.

– Jag tror att man kanske associerar gråt med svaghet. Man blottar sig när man som man gråter. Senast jag grät ordentligt var när min svärmor gick bort och min ena dotter sjöng på begravningen. Då bröt jag ihop fullständigt som jag aldrig gjort förut. Jag och övriga familjen blev nog överraskad över hur starkt jag reagerade, säger Fredrik Johansson.

Torbjörn tror att han är lika lättgråten som sin fru och att de också kan gråta glädjetårar. Han berättar om sin reaktion när frun fick det glädjande provsvaret att det inte var något allvarligt.

– I väntan på provsvaret skulle jag vara stark, men när vi fick svaret då bröt jag ihop och grät jättemycket av lättnad.

De delar en erfarenhet av att deras egna fäder aldrig eller mycket sällan grät, men Larz pappa ”blev mer gråtmild när han blev äldre”.

– Han var väldigt kraftfull och sträng, men hade samtidigt väldigt nära till känslorna. Men min mor däremot var som ett isblock, säger Larz.

– Jag är lite avundsjuk på andra som har lättare till tårar, för det är väldigt befriande att gråta. Jag ångrar fortfarande att jag inte grät ordentligt när min morfar gick bort för 18 år sedan.

Fredrik Johansson

”Det är modigt att gråta” Larz berättar om när familjen vid två tillfällen tvingats att ta bort två hundar.

– Jag har nog aldrig gråtit så mycket som då när vi suttit där med hela familjen. Gråten drar oss närmare varandra, säger Larz.

Torbjörn tycker att han gråter lagom ofta, men Fredrik skulle gärna gråta mer.

– Jag är lite avundsjuk på andra som har lättare till tårar, för det är väldigt befriande att gråta. Jag ångrar fortfarande att jag inte grät ordentligt när min morfar gick bort för 18 år sedan, säger Fredrik och berättar att han just nu tycker att det är väldigt jobbigt att äldsta dottern ska ut och resa.

– Jag kan inte skydda henne längre. Det är klart att hon ska resa och se världen. Det är bara att gilla läget, men det blir nog mycket tårar den dagen hon åker, säger Fredrik.

Kaffet är uppdrucket och kakorna har lämnat smulor på faten. Torbjörn, Larz och Fredrik verkar vara rörande överens om att uttrycket ”riktiga män gråter inte” varken är en sanning eller är något att sträva efter.

– Det är inte farligt för oss män att gråta. Gråt mer, säger Larz och Fredrik lägger till:

– Det är modigt att gråta. Det är snarare modigt än en svaghet att gråta. ■

Alla helgons dag

4 november

På Alla helgons dag besöker 1000-tals församlingsbor våra kyrkogårdar för att med eftertanke minnas dem som lämnat det här jordelivet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns och drabbar oss alla.

Vi hedrar våra anhöriga med att tända ett eller flera ljus. I skymningstimmen lyser ljusen upp mörkret och påminner oss om Guds ljus, som räddar oss ifrån döden och som ger oss ett himmelskt hopp.

Vi som jobbar på våra kyrkogårdar och i församlingsverksamheten har förstått hur viktigt det är att få komma till våra fina kyrkogårdar denna helg för att besöka gravarna. Vi kommer att finnas på plats under allhelgonahelgen på kyrkogårdarna och bjuda våra besökare på någon lättare förtäring med kaffe och kaka. På våra landsbygdskyrkogårdar kommer det att finnas personal på fredagen den 3/11.

På kyrkogården i Misterhult kommer vi även lansera ett antal porträtt i projektet ”Kyrkogården berättar” i samarbetare med Västerviks museum.

I Västervik kommer det finns personal lördagen den 4/11 och det blir även en konstutställning i Stillhetens kapell.

➜ Se program och tider i annons, på hemsidan och i sociala medier. Varmt välkommen!

Med vänliga hälsningar, Göran Svensson och Fredrik Johansson med personal på begravningsverksamheten, Södra Tjusts pastorat.

Checklista inför begravning

En begravning innehåller en mängd olika moment och detaljer. Att planera och tänka igenom alla de alternativ som finns är en förutsättning för att begravningen ska bli så personlig och passa den avlidne och de efterlevande så bra som möjligt.

Många vill gärna vara med och planera för begravningen, men känner sig osäkra. Man kan också välja att anlita en begravningsbyrå som hjälper till med det som åligger de anhöriga att göra.

Här följer en checklista över detaljer som kan vara bra att ha tänkt igenom:

●  Dokumenterade önskemål från den avlidna. (Kyrklig eller borgerlig begravning, dokument som ”Mina önskemål”, ”Önskemål inför livets slut” osv

●  Kremation eller jordbegravning

●  Gravplats, askgravlund, askgravplats, minneslund eller spridning i havet

●  Utformning av ceremoni, psalmer, med mera

●  Eventuellt kontakt med en begravningsbyrå

●  Tacksägelse

●  Minnesstund

Enligt begravningslagen

får tiden mellan dödsfall och gravsättning alternativt kremering vara högst 30 dagar.

Begravningsavgifter täcker:

●  Lokal för förvaring och visning av stoftet

●  Lokal för begravningsceremoni

●  Transport från bisättningslokal till ceremonilokal, krematorium och begravningsplats inom huvudmannens förvaltningsområde

●  Förvaring av aska, max 1 år ifrån kremationsdatumet

●  Gravplats i 25 år

●  Gravsättning inklusive gravöppning återfyllnad och iordningställande av öppen grav

TEXT & FOTO: Göran Svensson

”Jag tror på Gud”

Andrum träffar kommunalrådet Harald Hjalmarsson. Från hans kontor skymtas stadsparken och den stad som blivit en del av spelplanen där politikern, företagaren och familjefadern Harald Hjalmarsson rör sig.

TEXT: Filip Ewertsson FOTO: Nathalie Chavez

Han är fjärde generationens Hjalmarsson på släktgården Tindered i Västra Ed, norr om Västervik. Harald har läst ekonomi, men har även en lantbruksutbildning.

– Det är fantastiskt kul med skog, lantbruk och företagande. Vi har Highland cattle (långhårig nötkreatur), vi odlar egna kräftor och så driver vi Tindered Lantkök vid E22:an tillsammans med familjen. Där erbjuder vi bland annat laddningsstationer, café, lunch, bad och så brygger vi egen öl. Även svärsöner, svärföräldrar och barnbarnen är med och hjälper till, säger Harald.

Första företaget som 14-åring Företagande verkar vara en röd tråd i moderaten Hjalmarssons liv. Redan som 14-åring startade han sitt första företag, då han och klasskompisar odlade obesprutade grönsaker. Under gymnasietiden sydde han och två klasskamrater sjömanssäckar som sedan såldes i Göteborg. När saknaden av en kafeteria på gymnasieskolan blev för stor så tog han och skåpsgrannarna saken i egna händer.

– På rasterna sålde vi kaffe och egna bakverk direkt i korridoren. Ett initiativ som ledde till att skolan senare startade ett ”riktigt” café, berättar han.

Tillsammans med frun Nettan driver han sedan många år ett fastighetsbolag, främst med fokus på att hjälpa äldre att hitta nytt boende när villan blivit för stor.

Flest personkryss

I unga år fick Harald Hjalmarsson frågan från flera partier om att engagera sig.

– Då hade jag nog lika gärna kunnat bli centerpartist, men jag blev moderat då jag tror väldigt mycket på individen, säger Harald.

Sedan gick det fort. I början av 2000-talet blev Moderaterna för första gången det största borgerliga partiet i Västervik och Harald fick flest personkryss. I samråd med familjen valde han då att satsa fullt ut på politiken som nytt kommunalråd.

Genom åren har han slagit ett slag för många olika frågor, såsom exempelvis att byta länstillhörighet, starta Gotlandstrafik till Visby, ny södra infart och att rädda Gamleby hamn.

– Man måste vilja något. Det är oerhört viktigt att vi lyckas med större etableringar här. Jag brinner för dessa frågor. Men vårt huvuduppdrag alla dagar i veckan är att ta hand om våra äldre och att vi har en bra skola.

Drevet efter ”Uppdrag granskning”

Och så var det ju det här med etableringen av Slottsholmen. Harald Hjalmarsson gick i täten för att göra något av det centralt belägna ödehuset vid Slottsholmen direkt vid havet. Kontakt togs med bland annat ABBA-stjärnan och Västervikssonen Björn Ulvaeus, och planer fanns på att skapa ett Visans hus. Men förhandlingar med kommunen och den ursprungliga detaljplanen strandade. I stället köptes marken av Ulvaeus, utan upphandling, för etablering av det Slottsholmen som finns idag med hotell, lägenheter, spa och restaurang. SVT:s ”Uppdrag granskning” gav sig in i leken. De hävdade att Harald Hjalmarsson blivit mutad av Björn Ulvaeus och granskade Harald och hans bolag i detalj.

– Jag hade egentligen inget att dölja. SVT höll på under 1,5 års tid och lade ned enorma resurser. De filmade oss hemma på vår gård och bad kommunen skriva ut och skicka all e-postkorrespondens flera gånger. I all stress och trötthet var jag dum nog att

MER MED

HARALD HJALMARSSON

Lyssna och se på vår podcast

Pausa när Harald Hjalmarsson

gästar avsnitt 10.

Du hittar Pausa

där poddar finns

och på YouTube

(se QR-kod)

ändra i ett tidigare e-postmeddelande, något som inte gick SVT förbi, berättar Harald.

Inför rullande kamera nekade först Hjalmarsson, men insåg snabbt sitt misstag och erkände redan dagen efter. Han beskriver drevet som en oerhört tuff tid.

– Jag fick hotfulla brev och meddelanden skickade till oss. Vi levde under en period under skydd av Säpo och i flera dagar var vi på hemlig ort med personlarm. Trots detta så är jag glad att jag inte slängde in handduken, säger han.

I kommande val skulle det visa sig att väljarna, trots drevet, fortfarande hade förtroende för Harald.

– Jag lärde mig otroligt mycket av allt detta. Det är mänskligt att göra fel, men viktigt att vara ärlig och erkänna när man gjort fel. Rätt måste bli rätt, säger Harald.

Stark koppling till kyrkan

Harald Hjalmarsson känner en stark koppling till kyrkan.

– Jag tror på Gud. Det tillhör mina värderingar. Jag brukar kanske inte be, men jag kan tänka ”hoppas verkligen att det ska gå bra för alla”. Det är väl en sorts bön och tanke som jag skickar i väg. Men bönen ”Fader vår” kan jag så klart utantill, säger han och fortsätter:

– Jag skulle vilja engagera mig mer och jag tycker faktiskt att kyrkan skulle kunna göra ännu mer, framför allt för våra barn. Men jag vet att det krävs mycket engagemang.

Han är ingen van kyrkobesökare, men känner att han hittar ett lugn när han är i en kyrka. Han tycker att det är viktigt med traditioner och seder.

– På julafton läser vi alltid julevangeliet för våra gäster och sjunger gärna psalm 31 tillsammans, säger Harald Hjalmarsson. ■

”Jag gråter när jag inte får det jag vill ha”

Vad är det som får barn att börja gråta och hur går det över? Andrum träffade 4-åriga Iris och 5-åriga Lilly.

TEXT: Filip Ewertsson FOTO: Nathalie Chavez

Det är en solig måndag när vi träffar barn och föräldrar i Stadsparken i Västervik. Det är säsongsavslutningen av ”Sommarklapp”, som är en del av Västerviks församlings barnverksamhet. När vi kommer dit är grillen i full gång. På en filt i solskenet hittar vi Iris Elvström. Hon visar med sin ena hand att hon är fyra år gammal och berättar att hon är där med sin mamma. På frågan om när hon gråter kommer svaret blicksnabbt:

– Jag gråter ibland när jag inte får det jag vill ha. Om jag inte får glass på en söndag. Jag får glass på lördagar, säger Iris och avbryter plötsligt sig själv och tittar på sina skor:

– Titta vilka fina skor jag har! Jag har fått dem av farmor och farfar. Hon berättar vidare att hon brukar titta en stund på TV när hon blivit ledsen ”då blir jag gladare”. Hon säger också att om hon ramlar och det kommer

blod så kan hon också börja att gråta.

– Då brukar mamma eller pappa komma med plåster och då känns det bättre, säger Iris.

Bredvid Iris på filten sitter Lilly med en korv med bröd i handen. Hon berättar att hon är där med sin farfar.

– Jag gråter när min lillebror Frans slår mig. Det gör ont och jag slår tillbaka. Då blir han ledsen. Då slutar vi. När vi slutar blir vi gladare, säger Lilly. ■

Vi har grupper här på höstlovet och sportlovet och under Stilla veckan också, säger Sofia Falk, och i påskveckan var det 700 konfirmander!

Att ta emot svenskar som är på resa är en av huvuduppgifterna för Svenska kyrkan i utlandet överallt i världen där den finns.

I Victoriaförsamlingen på Lanthausstrasse i Berlin, där Sofia är kyrkomusiker, innebär det bland annat att laga spaghetti och köttfärssås eller ordna med tacos när svenska församlingar kommer med sina konfirmandgrupper. Och att berätta om församlingens historia:

– De kommer hit och äter lunch och hyr våra lokaler för att ha lektion, och så brukar de vilja ha ett föredrag om Victoriaförsamlingen. Vi firar 120 år i år.

Victoriaförsamlingen i Berlin byggdes för svenska hantverkares skull med personligt stöd från Sveriges dåvarande drottning Victoria, som var född som prinsessa av Baden. Därför fick den också hennes namn.

Pusselbit för konfirmander

Victoriaförsamlingen i Berlin välkomnar unga och förmedlar historia

Konfirmanderna från Västervik hör till de mer än tusen svenska tonåringar som har besökt Victoriaförsamlingen i Berlin i år. Sofia Falk är en av dem som tar emot.

Den fanns alltså redan under första världskriget, men när Victoriaförsamlingens medarbetare talar om ”kriget” är det andra världskriget de menar.

Det som hände under det kriget är också en viktig anledning till att svenska konfirmander och ungdomsgrupper kommer på besök.

– Alla i församlingen visste inte om allt, men det var många medlemmar som bildade nätverk och hjälptes åt, berättar Sofia. Det var mycket arbete med flyktinghjälp här. Dels gömde församlingen flyktingar, dels togs det fram förfalskade dokument åt dem, och så gömdes det dokument i byggnaderna också.

I kyrkans trädgård föll det bomber vid flera tillfällen under krigsåren, och så sent som förra året hittades en, fyrtio centimeter under jordytan.

– Kriget är så närvarande, säger Sofia. Det hittas bomber här i Berlin varje vecka.

De svenska konfirmandgruppernas besök blir också en återkommande påminnelse för Sofia och hennes

kolleger om församlingens uppgift.

– Föredraget om församlingens historia är ju en pusselbit för dem, tillsammans med deras besök i ett koncentrationsläger och vid muren och Brandenburger Tor. Församlingen består av människor, det är vi som håller kyrkans budskap levande hela tiden, och kyrkan finns mitt i samhället. Vi måste våga vara obekväma när det behövs. ■

TEXT: Anna Braw FOTO: Magnus Aronson, Ikon

Drottning Viktoria

Sofia Falk

Aldrig ensam och

ALLTID ÄLSKAD

Konfirmation betyder bekräfta, stärka, trösta och uppmuntra.

Det är ett vackert sätt att se på konfirmation, som kyrka möter vi unga människor, som står där i början av sitt liv, som är både härligt och förfärligt. Å ena sidan, ett äventyr och en möjlighet, ett liv där jag kan få bli jag fullt ut. Å andra sidan en oro, en ångest över allt som man skall möta, kommer jag räcka till? Kommer jag att duga och kommer jag att orka?

Vad ger vi för medskick till livet?

Vi har just kommit till lägergården Gransnäs. Jag har ännu inte mött de drygt 40 konfirmanderna, vi äter och så samlas vi i en stor gympahall. Det är riktigt rörigt och hög ljudnivå. Vi får tag i en mikrofon och försöker få alla att ställa sig i en ring och till slut står alla där.

Det finns så mycket liv i kropparna, jag står i mitten och försöker få dem att böja på ryggarna så de står med raka ben och ser ned på sina fötter. En ganska enkel instruktion som tar tid, men till slut står alla där med böjd rygg och efter någon minut börjar det

värka. Så läser jag berättelsen då Jesus möter en kvinna som varit krokryggig i arton år och så rör han vid henne och hon kan räta på sig.

Så rör jag vid varje konfirmand och de reser sig upp. Så blir det glam, stoj och spring igen.

Älskade för dem de är När jag står där i en fullsatt S:t Petri kyrka och hör och ser på konfirmanderna tänker jag på den där stunden i gympahallen. Nu är de vackra i sina kåpor, men inte bara det, de har fått ett medskick. Att de är älskade för just dem de är. Att de kan vara stolta och starka och aldrig glömma det.

De behöver inte kröka ryggarna, de kan räta på dem. Att de liksom är iklädda Kristus som älskar, stöder och bär.

Många konfirmander berättar att vad de tar med sig från konfirmationstiden är gemenskapen.

”Se hur de älskar varandra”, sa man om de första kristna. Det är ett Guds verk och det är så starkt när vi får se det och vara en del av det.

”Kan man få ha det så här bra?”

Jag står i matkön på lägergården Vårdnäs. Det är vår andra lägerhelg och vi ska strax åka därifrån.

Några konfirmander säger: ”Kan man få ha det så här bra? Men det är klart, man ska sluta när man är på topp”. Jag bara ler, det är det där med gemenskapen.

”Jag är med er alla dagar”

Vi reser till Berlin. Koncentrationsläger, Sachsenhausen, den delade staden. Vi pratar om människosyn och om alla människors lika värde.

Vi besöker Svenska kyrkan i Berlin (läs mer om Victoriaförsamlingen på sidan 11). Där firar vi mässa med dop. Tre ungdomar tar emot det heliga dopet, kärlekens vattenstämpel präglad på deras liv, alla konfirmandernas liv, iklädda Kristus.

Vi delar bröd och vin, tänder ljus, skriver bönelappar, sjunger och delar gemenskap. Jesus säger; ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Där har vi medskicket; aldrig ensam, alltid älskad och skapad för stora ting. ■

TEXT: Larz Netz FOTO: Maria Elmerfjord

Brage Barck, Alois Åhlin, Sofia Bäckström Palm, Mariana Karlsson, Adam Spets Sabuding, Ingrid Ahlin och Ebba Schmid var några av ungdomarna som var med på Berlinresan i konfirmationsgruppen ”På spåret”.

Är du nyfiken på att veta mer om våra konfirmationsgrupper?

Läs mer på direkt via QR-koden eller på www.svenskakyrkan.se/ sodratjust/konfirmation

Johannesgården 50 år!

Det firar vi med mässa och servering

Söndag 24 sept.

kl. 14:00

Du som arbetat, varit med i någon grupp eller gått på förskolan hälsas särskilt välkommen.

En plats för gråt

TEXT: Anna E Hedfors

Ibland behövs en särskild plats för gråt, både en fysisk plats och möjligheten att ge plats för sin sorg, inombords. För att begrunda vad den gör med oss.

Jag minns silverpilen, som vi kallade för tårpil, vid källarnedgången. Hur grenarna och lövverket böjde sig ner och de smala gråvita bladen nuddade våra huvuden. ”Den gråter”, sa vi. Det var egentligen inte droppar från bladen, eller tårar – det var bladlöss och andra små kryp. Men det var genomskinligt och vackert.

MÅNADSPROGRAMMET – PERFEKT FÖR DIG!

I vårt månadsprogram (kostnadsfritt) får du en bra överblick över allt som händer, inte bara där du bor utan i hela Södra Tjusts pastorat. I månadsprogrammet samlas information om aktiviteter, gudstjänster och evenemang med mera.

Vill du få Månadsprogrammet hemskickat till dig en gång i månaden i din brevlåda eller via e-post? Anmäl dig direkt via vår hemsida: svenskakyrkan.se/sodratjust/manadsprogram eller sodra.tjusts-pastorat@svenskakyrkan.se. Scanna QR-koden för att komma direkt. ■

Och platsen under det rikliga, silvriga lövverket var som gjord för att betrakta världen genom en dimma av gråt. Jag minns känslan av hur det bildades ett vakuum omkring mig som gjorde att gråten, sorgen och förlusten kändes och gjorde mig upplöst, kanske utom mig? För i gråten är jag närmare det jag sörjer.

– Eftersom vi lever livet med andra går också jag förlorad när jag förlorar dig och denna förlust gör mig annorlunda. Det skriver den amerikanska filosofen och genusvetaren Judith Butler, som talar om sorgen som förlust i många olika bemärkelser.

Och i Göran Tunströms dikt ”När mammor dör” skriver han om hur man ”förlorar ett av väderstrecken, hur man förlorar vartannat andetag”. Så är det. Vårt beroende av varandra blir så påtagligt när tomheten är total.

Hur grenarna och lövverket böjde sig ner och de smala gråvita bladen nuddade våra huvuden.

”Den gråter”, sa vi.

”De första dagarna var jag i fritt fall”

Han har upplevt det många fruktar: att förlora en anhörig. Inte bara en gång, utan tre gånger. Andrum har träffat Patrik Hagman.

Vi träffas på Patrik Hagmans kontor på Svenska kyrkans stiftskansli i Linköping.

Han är författare, teolog och docent i politisk teologi. Första intrycket är att Patrik känns som en avskalad och enkel man. Men hans historia känns allt annat än enkel.

Cancern präglade tonåren

Patrik Hagman växte upp i Finland. När han precis klivit in i tonåren drabbades hans pappa av cancer. Ett sjukdomstillstånd som skulle prägla Patriks tonårstid.

– När pappa varit på kontroll höll vi andan tills vi fått provsvar. Var svaret bra så firade vi med jordgubbsbakelse och körde på ett tag till, säger han.

Familjen var troende och aktiva i frikyrkan under ett 1990-tal med mycket betoning på

helande och i viss mån framgångsteologi. Trots det beskriver Patrik att han var ”ganska grundligt vaccinerad mot all typ av tro som handlade om att komma undan livets svårigheter”. Pappans hälsostatus gick upp och ner under åtta år, tills den där dagen när 21-årige Patrik satt på cykeln på väg till jobbet på McDonalds.

– När jag fick samtalet vände jag för att i stället cykla till sjukhuset. Just då trodde jag inte att han skulle dö. Jag hade väl påverkats av dem som bett att han skulle bli helad, säger han.

Men pappans död skapade ingen kris i tron, för någonstans var Patrik grundad i tron ”att Gud är med oss i smärtan och att troende inte på något vis har något frikort från svårigheter”.

Överlevnadstillstånd

Patrik Hagman hittade så småningom kärleken

TEXT & FOTO: Filip Ewertsson

Vi tiger så mycket om döden. Det är viktigt att vi sätter ord på saker som är väldigt

allmänmänskliga.

Patrik Hagman

i Kika och tillsammans fick de sonen Joel. Familjen bodde i skärgården några mil från Åbo. Allt var frid och fröjd tills Joel var 3 år gammal.

– Han föll ur sängen en natt och vi och även läkare trodde att han hade fått en hjärnskakning. Men när han fortsatte att spy och mådde konstigt på förskolan gjorde vi en ny undersökning, säger Patrik. Det var då som man upptäckte något i Joels huvud. Tumören var stor som en avokado och Joel opererades i stort sett omgående.

– Så klart väckte hela situationen en massa känslor och rädsla. Men det som hände var också att vi anpassade oss och ställde om snabbt. Vår uppgift var att göra det så bra som möjligt för Joel. Det är svårt att föreställa sig en sådan här situation innan, men man hamnar i ett överlevnadstillstånd där man trots allt orkar, berättar han.

Efter den svåra operationen fick Joel cellgifter och strålbehandling. Nu följde en ny livsstil under några år med ett skyddat liv för att inte utsätta Joel för risker att bli sämre. Patrik och Kika turades om att arbeta under Joels fysiska upp – och nedgångar. Efter sonens sista cellgiftsbehandling blev han riktigt dålig. Hoppet levde, men Joel åt dåligt och kom aldrig tillbaka. Joel var bara 6 år gammal när han gick bort.

– Det är klart att det var en tuff dag. Men det kom inte som någon chock, det var en lång process och det fanns inget mer någon kunde göra, säger Patrik. Han tror absolut att de hade nytta av sin kristna tro i samband med Joels död.

– Vi hade en livshållning att inte ta något för givet utan se livet som en gåva. Att förundras över det lilla, det goda i livet, snarare än att inte förstå det onda.

Så hände det obeskrivliga igen

Patrik och Kika hade mycket stöd från släkt och vänner under Joels sjukdomstid och när han gick bort. Så småningom kom de på fötter igen och Patrik beskriver den tiden som ”en vacker period efter allt vi hade varit med om”. De kunde åter träffa vänner och resa igen obehindrat. Men så hände det obeskrivliga igen. En gång till. Två år

efter Joels död fick Patriks fru Kika en hjärnblödning och kom inte tillbaka till livet igen.

– De första dagarna efter att hon gått bort var jag i fritt fall. Vi hade varit ett par i 15 år. Vem var jag nu?

Utan både sin son och fru fanns återigen betydelsefulla vänner med runt om honom som ett viktigt stöd. Hans bästa vän flyttade in hos Patrik under de första dagarna efter Kikas död.

– Jag kan förstå att det låter fullständigt galet det jag har gått igenom. Men jag kan samtidigt se exempel på saker som är mycket värre. Jag träffade ett par som berättade att deras barn hade begått självmord. Där måste det finnas plats för så många skuldkänslor, säger Patrik.

Behov att prata om döden och sorgen Patrik Hagmans upplevelser att förlora sin pappa, sin son och sin fru resulterade i boken ”Sorgens gåva är en vidgad blick”.

– Jag märkte i mötet med människor att det fanns ett behov av att prata om döden och sorgen. Med alla mina erfarenheter hade jag kanske något att säga som kunde vara till glädje för andra. Vi tiger så mycket om döden. Det är viktigt att vi sätter ord på saker som är väldigt allmänmänskliga, säger han.

Idag lever Patrik tillsammans med frun Emma Audas i Vadstena. Var det svårt att hänge sig helhjärtat till kärleken igen efter allt han varit med om?

– Jag antar att man skulle kunna känna så. Men jag blev bara väldigt väldigt kär i Emma. Vi har fattat ett ömsesidigt beslut att vi inte vill ha barn ihop. En följd av allt som jag varit med om är att jag lever mycket i nuet och tar saker som det kommer. Jag är väldigt befriad från förväntningar om framtiden, säger han.

Om Joel hade levt idag skulle han ha varit 16 år, något som Patrik har svårt att föreställa sig.

– Om han hade överlevt, hade han fått leva ett liv utan men? Jag drömde faktiskt om honom i natt, då var han en liten och pratsam kille. Han finns på något sätt kvar i mitt liv. Det är en verklighet att han finns i mina drömmar och i mina minnen, säger Patrik Hagman. ■

”KYRKORUMMET är en plats där man får vara den man är”

Andrum träffar prästen Eva-Lena Karlsson för ett samtal om gråtens plats i begravningen, om hennes första begravning och om hur det är att lämna dödsbesked när döden kommer alldeles för tidigt.

Vi träffas i Gladhammars kyrka. Här har Eva-Lena förrättat många begravningar. Hon minns sin allra första som präst. Det var 1997 i Örebro. Eva-Lena var 25 år gammal, och det var en begravning för en 102årig dam där döden inte kom oväntat.

– Jag är tacksam att min första begravning var för en person som fått leva ett långt liv. Jag minns den begravningen än idag. Det var mycket tal om hoppet och glädjen över ett långt liv.

Många dimensioner

Hon tror att människor behöver begravningen som en viktig rit, som ett sätt att minnas, men också att se framåt.

– Det finns många dimensioner i en begravningsgudstjänst. En begravning kan också vara glädjefull och ha en känsla av värme, och till och med humor, bland annat beroende på hur personen var som gått bort och omständigheterna, säger Eva-Lena.

”Det finns inget sätt som är fel” Hennes uppfattning är att det är väldigt personligt, hur man sörjer, och när i tid som sorgen tar sig mest uttryck.

– Det finns inget sätt att sörja som egentligen

är fel. I mina griftetal på begravningar försöker jag alltid att hitta något personligt att nämna.

”Det viktigaste är att vara där”

Eva-Lena tycker helt klart att det svåraste kring död och begravning är vid de tillfällen, när prästen tillsammans med polis ska lämna dödsbesked vid plötsliga dödsfall, särskilt när den avlidne är ung.

– Det är viktigt att jag som präst är närvarande och har mycket tid vid de situationer när det värsta beskedet skall lämnas. Det viktigaste är att vara där. Ord kan vara begränsande och svåra att hitta. Även tystnaden kan vara ett språk i svåra stunder. En vanlig reaktion i dessa fall kan vara förnekelse, att man inte vill och har svårt att ta in vad som verkligen har hänt, säger Eva-Lena.

Ord som inger hopp

Hon tycker att en präst i tjänst får gråta, även om hon själv inte brukar göra det.

– Det som brukar beröra mig mest är när de sörjande av hjärtat säger ”vi ses igen”. Då brukar jag få rysningar och de orden inger också ett hopp. Gråten kan vara en bra hjälp i sorgearbetet och att gråta kan vara en befrielse. Kyrkorummet är en tillåtande plats, där man får vara den man är. ■

TEXT: Filip Ewertsson FOTO: Nathalie Chavez

Den mångsidiga familjen Nilsson i Blackstad

Under sitt långa liv var Maria Nilsson engagerad i många verksamheter i Blackstad församling. Hon blev också mor till sex barn och var hustru till folkskolläraren och klockaren Per Alfred Nilsson, allmänt kallad P A i sin samtid.

Genom både sitt eget engagemang och makens arbete hade hon en nära anknytning till kyrkan och församlingen. Med sina barn utgjorde de en familj som många i socknen kände till och hade beröring med och som på olika sätt var delaktiga i kyrkan och samhället. Makarnas kyrkliga engagemang ledde till att de instiftade en fond för kyrkans prydande.

Maria hette Gabrielsson innan hon gifte sig. Hon var bonddotter från Mjöltorp i Hallingeberg där hon föddes 1880. I tonåren flyttade hon till sin morfar P. G. L Rosander i Blackstad kyrkby. Han var skollärare men också Blackstad sparbanks förste kamrer och förestod även den

lokala poststationen. Maria fick hjälpa honom med arbetet och när han dog på hösten 1898 fick hon överta hans syssla som poststationsföreståndare.

På landsbygden fanns många poststationer. 1873 hade riksdagen beslutat att varje kommun skulle ha en egen poststation och på den tiden var Blackstad en egen kommun, lika stor som församlingen. Så poststationer byggdes på många håll i landet, 1876 var antalet nästan 1 700. Föreståndarna kunde vara en sockenbo som också hade ett annat arbete. Men det var också ett av ett fåtal yrken som var öppna för kvinnor.

1906 gifte Maria sig med P. A Nilsson men fortsatte som poststations-

föreståndare, ett arbete hon hade kvar i 50 år. För sitt mångåriga arbete fick hon guldmedalj när hon några år före sin död gick i pension.

P. A Nilsson var född i Vena 1871 och hade flyttat till Blackstad 1899 då han efterträdde Marias morfar.

P. A kom från Södra Vi där han varit lärare i sex år. I Blackstad blev han både folkskollärare, klockare och organist. Hemma i hans födelseförsamling Vena var hans far småskollärare.

Det var vanligt att folkskollärare också var organister, musikutbildningen ingick normalt i lärarseminariets utbildning. Från början, innan det fanns utbildade lärare, var det

TEXT: Eva Johansson

Maria Gabrielsson

Per Alfred Nilsson

Bildkälla: Porträttgalleri från Småland, utgiven 1932.

ofta socknens klockare som undervisade barnen.

Sedan Maria Gabrielsson och P. A Nilsson gift sig bodde de i skolhuset i Blackstad. Där föddes de sex barnen Göte, Maja, Lisa, Kjell, Bo och Börje mellan 1906 och 1916.

Båda makarna engagerade sig i samhället. Maria var ledamot i barnavårdsnämnden, ordförande i församlingens missionsförening och i Röda Korsavdelningen, vid sidan om sitt arbete som poststationsföreståndare. P. A var under en tid ordförande i kommunalstämman men också i pensionsnämnden och valnämnden, liksom i Södra Tjusts Folkskollärarförening.

Inte nog med detta, han fick snart ett arbete till. P. A blev bankkamrer i Blackstad sparbank, som då troligen låg i sockenstugan. Ett nytt bankhus byggdes 1929 och familjen flyttade in. Poststationen låg också i bankhuset, med Maria som föreståndare.

P. A var både kamrer på banken och ledamot i bankens styrelse, både lokalt och i länet. Enligt nekrologen i Västerviks-Tidningen vid Marias

död hade hon också fortsatt sitt arbete på bankkontoret. Någon gång före 1932 hade P. A fått guldmedalj för medborgerlig förtjänst. Det var en kunglig medalj som ofta delades ut till just kommunala förtroendemän.

Hans samhällsengagemang sträckte sig också till järnvägen. I slutet av 1910-talet pågick utbyggnaden av järnvägen och kommunalmännen i flera av de mindre kommunerna i Tjust ville att järnvägens sträckning skulle gå genom deras kommun. P. A engagerade sig också i detta och skrev insändare i Västerviks-Tidningen där han argumenterade för att banan skulle dras genom Blackstad.

1940 flyttade Maria och P.A till ett eget hus på tomten bredvid bankhuset, som fick namnet Fornhem. Där dog P. A efter ett år, men Maria levde till 1959.

Alla fyra sönerna bytte efternamn till Backstad, och det är många Blackstadbor som ännu idag känner till familjen. Flera av barnen gick i föräldrarnas fotspår, åtminstone i yrkeslivet.

Göte blev folkskollärare i Nykil i Östergötland. Maja arbetade först som sjuksköterska men sadlade sedan om och blev poststationsföreståndare som sin mor och flyttade till Luleå. Lisa blev småskollärarinna och gifte sig senare med kantorn i Rävlanda i Västergötland. Även Kjell valde lärarbanan, han blev folkskollärare i Mariestad. Minstingen Börje tog sig till Stockholm där han blev sångare på Kungliga Teatern, så småningom operasångare och skådespelare och till sist kantor i Hovförsamlingen.

Bo, den näst yngste i syskonskaran, var den ende som stannade kvar hemma i Blackstad. Han tog över sin fars arbete som bankamrer och bodde också i bankhuset. Det gjorde han ända till sin död 1999, samma år som bankverksamheten las ner.

Bo Backstad var, liksom sina föräldrar, engagerad i lokalsamhället. Under mitt arbete på VästerviksTidningen på 1990-talet kom han ofta in med insändare i olika ämnen. En gång när vi talades vid berättade han om sin bostad, att bankvalvet var kvar i huset, sedan den tiden det byggdes. Det är det fortfarande. ■

Makarna Nilssons barn, från vänster Göte, Maja, Lisa, Kjell, Bo och Börje.

Bankhuset i Blackstad där familjen bodde, fotograferat 1930.

Privat bild från Gerth Hjalmarsson.

Foto: Karl Ludvig Berner.

TEMA: GRÅTA

Hallå Matilda Helg…

… som slutade som kyrkoherde i Södra Tjusts pastorat 31 augusti. Hon börjar sin nya tjänst som domprost i Uppsala 1 september.

Hur känns det?

– Det är blandade känslor. Jag känner ett vemod att lämna fina Södra Tjusts pastorat. Men också en glädje att ha fått en spännande och utmanande tjänst och samtidigt en bävan inför ett stort uppdrag.

Varför valde du att tacka ja till jobbet i Uppsala?

– En del av svaret är att dessa typer av tjänster sällan kommer ut. Så det är lite nu eller aldrig. Uppsala är ett intressant stift med domkyrkan som är vår rikshelgedom. Det är en spännande stad att få verka i.

I din nya tjänst kommer du att ha ett nära samarbete med ärkebiskopen Martin Modeus. Hur känns det?

– Det känns jätteroligt. Jag lärde känna ärkebiskop Martin när han var biskop i Linköpings stift. Jag har ett väldigt stort förtroende för honom och är väldigt glad för att det är han som är vår ärkebiskop. Jag har också ett stort förtroende för biskop Karin, som jag kommer att arbeta nära och ser fram emot att få lära känna.

Vad tar du med dig från dina år här?

– Jag tar med mig fina möten med medarbetare, församlingsbor och förtroendevalda. En rik och myllrande verksamhet och en stolthet över hur mycket Södra Tjusts pastorat gör för

så många människor på så många olika sätt. Pastoratet ligger på en väldigt vacker plats med den fina naturen.

Vad kommer du att sakna från Södra Tjusts pastorat?

– Jag kommer att sakna människorna som jag har lärt känna.

Avslutningsvis, vad vill du hälsa till tidigare medarbetare och förtroendevalda?

– Ett stort tack för allt! Tack för sättet jag blev mottagen på och tack för allt roligt vi gjort tillsammans. Jag vill också säga tack för alla förtroenden och för att jag fick vara er kyrkoherde. Var stolta över Södra Tjusts pastorat! Det är ett väldigt fint pastorat som har mycket att ge.

Matilda Helg avtackades som kyrkoherde och höll sin avskedspredikan vid en mässa i S:t Petri kyrka söndagen 20 augusti. Vid pressläggning

18 augusti är inte någon ny kyrkoherde tillsatt ännu, men rekryteringsprocessen pågår. En eventuell vakansperiod kommer att lösas genom en tillfällig kyrkoherde. ■

TEXT: Filip Ewertsson FOTO: Nathalie Chavez

EFTER FLERA TUSEN RAD*

Inledningsorden på Reidar Ekners bok ”Efter flera tusen rad” från 1974. Boken handlar om författarens dotter Torun och hennes cancersjukdom.

”Du andas ännu, mitt barn. Du sover stilla, utan drömmar, fast hoppet sedan länge är ute. Ännu ett par timmar håller medicinen smärtorna borta till de vänder tillbaka och väcker dig till ännu en spruta. På nytt ska du hålla hårt i min hand – kom närmare, far! –och skrika tills nålen dras ut ur lår och svedan försvunnit.

Du ber om sprutorna nu, sakligt och lugnt, du som förut blev grå av rädsla bara du hörde det svaga klirret från ”stickvagnens” provrör utanför dörren.

Du ber om dem nu, för du vet att de hjälper, om också bara för stunden, vet att de gör så att du kan uthärda plågan”

ANDRUMS FRÅGA:

Vad får dig att gråta?

Lena Jenefeldt, Höckhult:

hjälper dig att pausa

*rad: enhet för strålning av cancer en tidigare enhet för absorberad strålningsdos

– Jag gråter mycket. Jag är lättrörd och gråter ganska ofta över vackra saker. Vi har djur på gården. Jag kan gråta när exempelvis ett djur klarar sig, trots att man trott att det inte ska överleva.

Pontus Carlsson, Västervik:

– Senaste jag grät var vid ett dödsfall, på grund av det som hade blivit osagt. Jag kan bära på sorg även om det inte leder till en fysisk reaktion.

Robert Ohlzon, Västervik: – Senaste det kom tårar var när vi var med familjen på Legoland. Barnen var så glada, så då grät jag. Jag gråter oftast glädjetårar när jag skrattar.

Sedan starten i oktober förra året kommer podcasten Pausa ut med ett nytt avsnitt en gång i månaden. Podden finns att lyssna på där poddar finns, bland annat på Spotify. Du kan också se Pausa som video på YouTube. ■

Scanna QR-koden för att hitta alla länkar till aktuella avsnitt av Pausa, eller sök på "Pausa" där poddar finns. Vi hörs och ses!

KORSORD

Tävla om rättvisemärkta varor!

1:a pris värde 700 kr, 2:a pris värde 500 kr, och 3:e pris värde 300 kr.

Ditt namn:

Adress:

UNDERRÄTTAS PÅ BIL I OSAKA

EXCEPTIONELLA

KUDDFORMADE MATEN RUNNITS TILL SAKTA MYNT

MAGONT VRÅNG BLODSUGARE

TAR SIG GÄRNA EN SVÄNG OM BRÅDSKA ORKAR

LITEN TEXT I TIDNINGEN

PLÖTSLIGT LJUSSKEN

KATAKOMBER SKÄR

GRUNDADE ”TOPSY”

DELSTAT MEDELTAL

POJKE I SKOLAN MISSTANKE

PLATSER FÖR NÖJEN SKE

TRANSPORTERAR ORD & BILD

RAPPAKALJA

SKICKA DIN LÖSNING TILL:

ALTARÅLATS

Post: Svenska kyrkan, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik

E-post: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se

Senast: Vi behöver din lösning senast 1/10 2023. Lycka till!

Vinnarna presenteras i nästa nummer.

KORT KNEKT I LEKEN

NATRIUM MÅLSMAN JOBB

PÅ BIL I HAAG DROPPE

LOCKBETET HJÄLPER

FÖNSTER

SKÅNSKA KVARNAR INSEKTSGIFT

UNG FLICKA OCH FÅGEL

DAGSMEJA

HÖGKLASSIGA

ARVSANLAG FRONT

JÄMRA SIG SOM SPETS

VINNARE FÖRRA NUMRET:

1:a pris Rolf Leidzen, Västervik

2:a pris Christer Johansson, Gunnebo

3:e pris Helmut Schütz, Västervik

OXUDDE 71-23