Krönika

Tiden går fort

"O, vad tiden går fort” säger vi ibland till varandra. När jag var tonåring trodde jag nog att jag var odödlig och att livet var hur långt som helst - men den uppfattningen blir ju ganska snart reviderad.

TEXT: Britt Alf, präst FOTO: Nathalie Chavez och Olenka Sergienko/Pexels

Vart har mitt yrkesverksamma liv tagit vägen? När jag bläddrar i varje års kalender ser jag ändå hur mycket som har hänt.

Att få arbeta tillsammans med alla åldrar är fantastiskt. Jag tänker bland annat på alla 80-årskalas vi har haft i Västerviks församling. Vilken glädje det har varit att få gratulera med blomma och ljus. Jag kommer även med tacksamhet ihåg alla möten med olika föreningars verksamhet. Min speciella uppgift har ofta varit att leda parentationen, hedra de avlidnas minne, vid årsmötena. Det har känts viktigt.

Under mina 40 år som präst har jag haft förmånen att få vara med vid stora händelser i människors liv i samband med de kyrkliga handlingarna.

Dop – glädjen över ett barns födelse. Det är även mäktigt att döpa en ungdom eller vuxen.

Konfirmation – att under en tid få samtala om livets stora frågor och sedan avsluta med en härlig gudstjänst.

Vigsel – att känna brudparets lycka och förväntningar i luften. en stor tragedi till en skön befrielse. En del får lämna jordelivet hastigt, en del efter lång tids kamp mot svår sjukdom.

Det har varit mycket berikande att, tillsammans med anhöriga, få utforma begravningsgudstjänsten så att den blir i den avlidnes anda men också förmedlar ett hopp. Frågorna om livet blir så aktuella. Vad händer efter döden? Finns det en evighet? Det sista en man sa till sin hustru innan han slöt ögonen var: ”NN! Det här har jag aldrig varit med om tidigare”.

Jag har fått ta emot många förtroenden och fått lyssna till åtskilliga levnadsbeskrivningar – ju äldre man blir desto mer ödmjuk tycker jag att man blir. Det svåraste har nog varit att följa barn och ungdomar till den sista vilan liksom när det varit unga föräldrar som har efterlämnat små barn och ungdomar. Då har jag känt mig väldigt liten – det finns liksom inga ord till tröst – rosknoppen bröts av innan den hann slå ut.

I Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” berättar Jonatan för sin sjuke bror Skorpan, som snart ska dö, om landet Nangijala. Det är dit alla kommer när de dör. ”Hur kan det vara så hemskt att en del måste dö när dom inte har fyllt tio år ens” undrar Skorpan. ”Vet du Skorpan, jag tror att du får det härligt”, försäkrar Jonatan. ”I Nangijala får man vara med om äventyr från morgon till kväll och om nätterna också. För det är i Nangijala som alla sagor händer”.

I ”Bröderna Lejonhjärta” varvas ljus med mörker – tillvarons ytterligheter. Där finns sjukdom, död, tyranni och förtryck – men också ljusa inslag som syskonkärlek, hopp och mod. Vårt hopp finns i något som inte är saga utan verklighet – i Guds löfte ”att Gud inte är en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande”. Det finns en evighet som väntar. En evighet som vi inte har sett och som vi inte kan få bevisad för oss, men som är alldeles sann och verklig. I det löftet får vi vila när vi lämnat barndomens sagor bakom oss.

Jag köpte för några dagar sedan skådespelerskan Stina Ekblads självbiografi ”Här brusar strömmen förbi”. En av många tänkvärda dikter om döden Stina läste som barn var ”Ung bortgång” av Harry Martinsson:

Han dog ung. Tolv års ålder. Aftonstund. Fåglarna sjöng som

aldrig förr. Det var så, att han hade rusat in i det långa gräset.

Där låg plankbiten. Den försummade sig inte, men högg till hårt och raspade vasst med idyllens rostiga spik.

Sedan kom blodförgiftningen och lasarettsdöden om sommaren då annars alla mänskor stoja i lundar och på hav.

Om sommarkvällen kan man höra deras röster tränga in genom det vita lasarettsfönstret ännu sedan bara någon timma återstår av ens eget liv.

Jag har i sommar läst prinsessan Christinas bok ”Hon kallades Daisy – att finna en farmor” som hon skrivit tillsammans med Carl Otto Werkelid. Boken handlar om kronprinsessan Margareta som avled 1920 endast 38 år gammal i blodförgiftning. Hon efterlämnar kronprins Gustaf Adolf och deras fem barn, den äldsta 14 år. Kronprinsessan var viljestark och kom att betyda mycket under sitt korta liv. Hon besökte gärna mässan i Engelska kyrkan i Stockholm.

Vid några tillfällen har jag fått leda en begravningsgudstjänst för någon som fyllt 100 år. En mäktig känsla infinner sig – vilket perspektiv – tänk så mycket han eller hon har fått uppleva! Tänk att kroppen har orkat så länge! Astrid Lindgrens beskrivning av Skalle-Pers död i boken ”Ronja Rövardotter” uppskattar jag. Vi känner igen orden: ”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!” och ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Vi anar även hoppet i konstaterandet: ”Men vintern gick. Och våren kom, det gjorde den ju alltid, vilka som än levde och dog”.

I min tjänst har ingått att leda sorgegrupper, där vi har samtalat, gråtit och skrattat tillsammans. Det har känts bra att få dela tankar med andra som har upplevt nästan samma sak. Fullt ut kan man inte förstå hur det är att förlora en livskamrat om man inte har varit i den situationen. Så är det ju egentligen med mycket här i livet! Vi har också ätit något enkelt men gott tillsammans – många tycker att det är så tråkigt att laga mat och äta ensam.

Livet kan vara tungt att leva när åren blir många och sjukdom och ensamhet ofta kommer men jag vill ändå lyfta fram det kanske slitna uttrycket ”carpe diem” som vi lite fritt kan översätta med: försök leva i nuet, försök ta vara på de ljusa ögonblicken och var glad åt din livserfarenhet! ”En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva”. Ingmar Johansson skriver i sin pilgrimssång:

”Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det vi kallar tid och rum.

Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration till att möta åren som jag nu har framför mig.

Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.

Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om detta osynliga land som kallas himlen” ■