Personligt

Ännu är jag här

– Anna, är du där? – Ja, mamma, jag är här.

Jag ligger i den svängda soffan i mammas alldeles egna rum på äldreboendet. Hit ville hon flytta när pappa dog, rummet med utsikt mot sjön och staden längre bort. Hon hör och ser men behöver inte delta. Hennes möbler, musik och älskade säng, hon är trygg här och jag känner mig trygg, hopkrupen på soffan intill.

Vilken ynnest att få tillbringa så många dagar med henne, i hennes tempo. Läsa högt och fundera kring texten, slumra, bläddra i album, prata och minnas. Hon har ont. Hon är trött men ack så älskvärd och fortfarande så artig - mot kvinnan mitt emot, personal, läkare, mot mig.

Mitt barnbarn, den älskade E, säger: - Snart skall du dö, farmor. Eller: - Jag vill att du alltid finns, hinner jag hälsa på dig igen? Och jag svarar: - En dag skall jag dö, men alla andra dagar skall jag leva.

Så kändes det hos mamma. Timmar tillsammans, som jag visste var bara där och då, hennes tankar och lugna andetag var förtröstansfulla - allt var som det skulle. Det hände att jag börjar drömma om att nuet aldrig skall lämna oss. Och just då behövde vi inte vara någon annanstans, inte försöka påverka livets riktning, inte rucka på något.

– Anna, är du där? – Ja, jag är här. ■

Anna E Hedfors

Ett brev med en fin berättelse från Tommy Rosenlind landade i vår brevlåda

Till ”Andrum”

Onsdagen den 31 mars 2010 satt jag på ett mäklarkontor i Åkersberga och lämnade då över nycklarna till köparen av mitt lilla hus strax norr om Waxholm i vilket jag varit bosatt de senaste tio åren. Därefter satte jag mig i bilen och åkte direkt till mitt nya hem i Västervik.

Dagen därpå, torsdagen den första april besökte jag ”Andhämtningen” i S:t Petri k:a. Det var inte vilken torsdag som helst – det var nämligen Skärtorsdagen och utöver den vackra musiken fick jag även avnjuta en mycket god påsktallrik. Efter denna upplevelse har jag regelbundet besökt andhämtningarna förutom de få gånger jag varit bortrest. Något år tidigare hade jag gått i pension och då bestämt mig för att flytta till min mammas uppväxtstad och min storebrors födelsestad - Västervik. När jag berättade om mina flyttplaner för organisten i min dåvarande församling, Österåker/Östra Ryds församling i Stockholms stift, bad han mig att ta med en hälsning till organisten i Västervik - ” Vi var studiekamrater på Musikhögskolan”.

"Att Västervik var en ”visstad” visste jag redan, men jag har blivit alltmer imponerad av det fantastiska musikutbud som jag kunnat ta del av, inte minst genom kyrkans olika arrangemang."

Under det gångna året har ju den olycksaliga Covid 19-pandemin inneburit att många aktiviteter och arrangemang blivit inställda eller framflyttade på obestämd tid. Därför har jag varit - och är - mycket tacksam över den verksamhet som trots allt kunnat bedrivas i församlingens regi.

Med all respekt för att vi i dessa tider måste iakttaga fysik distans, kan man inte nog framhålla vikten av att upprätthålla sociala kontakter och gemenskap. ■

Tommy Rosenlind