TEMA: Mamma försvann

MAMMA FÖRSVANN

Christina ”Chi” Jacobson Chavez var känd för många i Södra Tjust. I våras gick ”Chi” bort i covid-19 efter ett hastigt sjukdomsförlopp. Andrums fotograf Nathalie Chavez är dotter till ”Chi” och berättar här om vad som hände.

TEXT OCH FOTO: Nathalie Chavez

Min mamma var en frisk fläkt. En människa som hade väldigt mycket energi och använde den till att hjälpa, lyfta, se var hon kunde hjälpa till på något sätt. Om det var att någon behövde nya kläder, eller bara en kram. Hon såg alla, hon brann för dem som hade det svårt. När de fick det bättre så kände hon sig lycklig. Det var drivkraften.

Sen var hon i farten och älskade sång och musik. Det var det hon jobbade med och levde för. Hon var en stor personlighet, hon tog plats i ett rum. Hon var ganska välkänd i Västervik, som musiklärare under många år, som engagerad i kyrkans värld och i hjälporganisationer. Min mamma och jag stod alltid varandra nära. När jag var ute i Västervik och jobbade och fick en stund över så tog jag alltid upp mobilen och slog henne en signal, det var som en återkommande trygghet. Vi gjorde mycket ihop och åkte också på resor tillsammans. Kring nyår för ett knappt år sedan reste vi hela familjen, mamma, pappa Jorge, min fästman Lucas och jag till Sydamerika för att hälsa på släkt och vänner. Det var första gången vi var allihopa tillsammans i Chile, som min pappas släkt kommer från. Ingen av oss visste att det också var den sista.

Jag hörde talas om coronaviruset för första gången i januari-februari nån gång. Det var Lucas som hade läst om det och redan från början sade han att det här är nånting farligt, det kommer att sprida sig. ”Vi måste skydda oss, detta kommer att drabba oss alla”, sa han. Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlade om. Folk dog, viruset kom allt närmare. Det kom från Asien till Europa. Man började inse att det var läskigt. Men fortfarande kändes det avlägset. Det kunde knappast drabba oss, tänkte jag.

2020 var ett jobbigt pollenår, och mamma kände av pollen väldigt mycket i våras – eller vi trodde att det var pollen i alla fall. Hon kände sig dålig och hostade mycket, jämt och ständigt. Den 15 april gick Adam Alsing bort i covid-19. Det blev nog en väckarklocka för många av oss. Vi pratade om det och det var först då mamma insåg hur farlig coronasmittan var. Och från en dag till en annan var hon plötsligt sängliggande med hög feber. Hon skrev till mig: ”Jag har aldrig någonsin haft så hög feber. Jag vet inte vad det är.” Hostan var nästan borta, nu var det febern som dominerade. Det måste ha varit den 18:e-19:e april ungefär. Det var en helg med vackert väder, jag fotograferade konfirmander till Andrum.

Bara några dagar efteråt ringde hon mig och sade: ”Jag måste till akuten nu och kolla upp detta.” Så satte hon sig i bilen och åkte till akuten, i ren panik egentligen. Hon hamnade på covid-avdelningen och de upptäckte snabbt att det var covid-19 hon hade. Mamma var jätteledsen och ringde till mig och sa: ”Jag kanske dör”. Och vad svarar man på det? Vad säger man då? ”Det går bra”? ”Kämpa”? Det gick fort sen. Hon fick syrgasmask och hamnade på intensiven, på pappas födelsedag den 23:e april. Syresättningen blev sämre. Den 24:e april hamnade hon i respirator. Tidigare kunde vi prata med varandra på telefonen och smsa. Nu var telefonen bara avstängd. Det blev väldigt abrupt. Sen hördes vi aldrig mer av.

Ibland har jag tänkt – är det såhär det känns att leva i krig? Man vet att olyckan hänger över en och kan drabba när som helst. Man kan dö vilken dag som helst, så är det ju även i vanliga fall, men med en sån här sjukdom kan varenda människa man träffar vara den som smittar. Det kändes som att min mamma plötsligt bara försvann, som om hon hade blivit kidnappad eller något.

Mamma gick bort den 14:e maj. Den 11:e juni var begravningen. Det var nästan en hel månad senare. Dels var det väldigt högt tryck då vad gällde begravningar, dels ville vi att lite folk skulle kunna komma trots allt. Det blev en lång väntan. Tiden när hon bara var borta kändes väldigt lång, och det kändes märkligt att förbereda inför begravningen. Det är en så okänd värld – vad är rätt, hur ska det gå till? Samtidigt kändes det så fel. Jag är inte fyllda 30, mamma var 65. Varför ska jag sitta och hålla på med sånt här?

Det var skönt när begravningen äntligen blev av. Samtidigt känns det så konstigt att en människa läggs ner i marken. Mamma hade aldrig hunnit skriva ner hur hon ville att begravningen skulle vara. Hon hade bara nämnt en sång hon ville att jag skulle sjunga, eftersom jag sjöng den på mormors begravning – Mikael Wiehes låt, ”Den jag kunde va”. Att det skulle vara en kyrklig begravning var förstås helt självklart. Tron har alltid varit väldigt stark för henne, en drivkraft hon utgått ifrån - kärleken hon upplevde i Jesus och i tron. Men sen kunde hon vara arg på Gud ibland när folk gick bort, och jag har tänkt på att hon nog hade varit jättearg nu. ”Varför lät du mig gå?” Men jag är uppvuxen med en längtan till himlen. Det är nog lättare för troende… man vill inte dö, men om man ligger där, och tanken är att jag får komma till Gud, så är det ändå något vackert. Det tycker jag om. ■