Andrum nr 03 2020

Vuxenlivets alla delar!

När vi satte oss för ett redaktionsmöte för att planera Andrums fyra nummer under 2020 var det strax innan jul. Ingen hade hört talas om coronaviruset, som nu kastat omkull tillvaron för oss alla på olika sätt.

Vid det mötet bestämde vi att den röda tråden för årets tidningar skulle vara människans åldrar. Vi skulle börja bland barnen och sluta hos de äldre. På omslaget finns namnet på numrets tema: Barn, Ungdom … Äldre. Men vad skulle nummer tres tema heta? Det är faktiskt lite svårt. ”Vuxen” ligger inte riktigt bra i munnen. Att någon är ”vuxen” säger man kanske när den fyllt 20 eller därikring, som en sorts uppmaning: ”nu är du vuxen”. Men därefter löper livet på, utan att man kanske tänker på vad denna långa så kallade ”produktiva ålder” från 20 till någonstans 60-70 (i normalfallet) har för några särskilda krav och kännetecken.

Detta nummer blir ett litet axplock av högt och lågt, glädje och sorg som kan finnas i det vuxna livet. Giftermål (drop-in-vigslar var fortfarande möjliga på Alla hjärtans dag), gemenskap, lite byggnadsvård och historia. Numrets porträtt. Och så en nyhet – fråga prästen, en slags frågespalt där allt är välkommet. Bland annat.

I nästa nummer har vi kommit fram till ålderdomen, som ju även gränsar mot livets slut. Då talar vi mer corona och vad det inneburit för oss.Till dess lyssnar vi på den gamle Moses, när han i Bibeln säger: ”Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta. Vem känner styrkan i din (Guds) vrede, vem inser hur tungt den drabbar? Lär oss hur få våra dagar är, då vinner

UR INNEHÅLLET

4 Drop-in-vigsel 8 Bönegemenskap i Hjorted 10 Krönika 12 Porträttet: Mats Hermansson 14 Fråga prästen 16 Byggnadsvård 16 Små medarbetare

Historia

Tips 21 Konfirmation 22 Kyrkovalet

Kyrkoherde och ansvarig utgivare Karin Björk, 0490-842 61

Kontakt

Södra Tjusts pastorat, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik 0490-842 00 sodra.tjusts.pastorat@svenskakyrkan.se Maila redaktionen för Andrum: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se

Församlingsherdar

Västervik: Anette Lindblom Franzén, 0490-842 81 Törnsfall: Ingrid Bergman, 0490-842 04 Gladhammar-Västrum: Eva-Lena Karlsson, 0490-842 98 Misterhult: Susanne Elssjö, 0490-842 74 Hjorted: Ulrika Robertsson, 0490-842 91 Hallingeberg-Blackstad: Anton Hultgren, 0490-842 63

Fastighetsansvarig

Annika Deltin, 0490-842 97 Administrativt ansvarig Lena Augustinsson, 0490-842 60

Kyrkogårdsförvaltningen 0490-842 06, sodratjust.kyrkogarden@svenskakyrkan.se

Redaktör

Max Wahlund

Utgivning 4 nr/år. Upplaga 19 250 ex Produktion

Design och form: Everday.se Omslagsbild: Nathalie Chavez, Everday Tryck Åtta45

TEMA

TEMA

Jag har fortfarande svårt att förstå varför vi kan lägga så mycket tid och pengar på att resa ut i rymden för att ta reda på om det finns vatten, liv, växter eller andra levande varelser på andra himlakroppar. När vi bara har börjat förstå hur märkligt det liv är som vi själva tar del av här på jorden.

En av astronauterna som var med om de första rymdfärderna har berättat att det var först när han befann sig i en bana långt utanför atmosfären, som han såg att jorden var den enda planet som hade färg. Den var blå. Ingen annan himlakropp hade den färgen.

De som har sett den blå färgen med egna ögon säger att den är helt unik. Den skimrar och skiftar som om jorden vore en juvel. Den liknar ingenting annat. Och än så länge ser det ut som om vi är ensamma om den i universum.

– Ylva Eggehorn

Foto: Unsplash.com

Störst av allt ÄR KÄRLEKEN

Kärlekens dag, det var det verkligen fredagen den 14 februari i år. Inte bara för att det var Alla hjärtans dag, utan också för att det anordnades drop-in-vigslar i S:t Petri kyrka. 21 par valde att säga ja till varandra och till kärleken på denna fantastiska vinterdag!

Philippa och Fredrik från Rimforsa gifte sig i sällskap av sonen Olov.

TEXT: Malin Ekberg FOTO: Nathalie Chavez ILLUSTRATION: rawpixel.com

VUXEN ÅLDER

Solen strålade från klarblå himmel och temperaturen låg på ett par plusgrader. Mycket bra förutsättningar, i alla fall vädermässigt, för att lova varandra evig kärlek. På väg till S:t Petri kyrka för att göra detta reportage ser jag ett av brudparen och deras familj ta sina bröllopsfoton längs med Gamlebyviken, det ser väldigt härligt ut!

När jag kliver in genom kyrkporten till S:t Petri kyrka är det redan flera par där som väntar på sin tur. Vid ett av borden sitter Philippa, Fredrik och deras son Olov. Familjen bor till vardags i Rimforsa och har egentligen ingen koppling till Västervik, men de tyckte om konceptet med drop-in-vigslar och ville passa på när chansen kom. Paret förlovade sig 2015 och klänningen har varit inköpt länge, men sen har bröllopet bara inte blivit av. En av förklaringarna är att de jobbar som lantbrukare och driver ett jordbruk.

Med sig har de barnen Hampus, Tilda, Casper och Lova. Mer hinner vi inte prata innan det blir deras tur. Jag passar på att följa med in i kyrkan för att vara med under ceremonin. Kanske kan vissa tycka att drop-in-vigslarna är av en enklare form jämfört med en mer traditionell vigsel, men det är inte mindre känslosamt för det. Stämningen griper tag i mig och det känns stort att få vara med på Ninas och Niclas stund.

Efter vigseln träffar jag Patrik Hellberg, en av de två präster som arbetar under dagen.

NINA BRÅNSTRAND

– Vi hade förväntat oss kanske 10 vigslar, så det här är över förväntan, säger han och ser både glad och kanske lite stressad ut. Nu ska jag iväg och träffa nästa brudpar, säger han samtidigt som han försvinner iväg genom kyrkan.

– Tiden finns helt enkelt inte till att planera ett stort bröllop, plus att vi inte har möjligt att vara borta från gården någon längre tid. Både jag och Fredrik tycker att det är viktigt att gifta oss i kyrkan, så när vi såg den här möjligheten tyckte vi att det passade oss perfekt, berättar Philippa.

Ett annat par som funderat på att gifta sig i flera år är Nina Brånstrand och Niclas Lindblad. – Ett ”vanligt” bröllop, säger Nina och gör citationstecken kring vanligt, kräver så mycket planering, det här med drop-in-vigslar känns enkelt och smidigt men vi får ändå möjligheten att gifta oss i kyrkan, något vi båda ville!

På väg ut ur kyrkan träffar jag Tony Axelsson och Sylvia Ståhl, de har varit förlovade sedan 1988. Nu verkade deras anhöriga tycka att det var hög tid för bröllop, då de fick hintar från flera olika håll om drop-in-vigslarna.

– Så då tänkte vi, varför inte, berättar Tony och Sylvia, som numera båda två heter Axelsson i efternamn. En stor fördel var dagens datum (14/2) berättar Tony skämtsamt, det blir lätt att komma ihåg i framtiden.

På vägen hem tänker jag att det känns fint att få vara en liten del av en så kärleksfull dag, sam tidigt som S:t Petris kyrkklockor ringer för att fira vigseln av ännu ett par. ■

Drop-in-vigslar känns enkelt och smidigt men vi får ändå möjligheten att gifta oss i kyrkan

Varför drop-in-vigslar?

– Vi vill fira kärlekens dag och samtidigt skapa ett enkelt sätt för människor att säga ja till varandra. Man kanske inte vill ha ett stort bröllop utan man vill ha ett enklare, smidigare och mer ekonomiskt hållbart samtidigt som man tycker att det är viktigt att gifta sig i kyrkan. Planeringen är i full gång för nästa års drop-in-vigslar som blir den 14 februari 2021 i S:t Petri kyrka. Vi hoppas på en lika fin och kärleksfull dag som det blev i år, berättar Patrik Hellberg, präst i Södra Tjusts pastorat.

Drop-in-vigsel

Nästa tillfälle för drop-in-vigsel är 14 februari 2021 i S:t Petri kyrka.

Hur går det till?

Du och din partner kommer till S:t Petri-kyrkan i Västervik. Där träffar ni personal som tar emot er och ni överlämnar er hindersprövning. Ni får en broschyr med olika musikalternativ för in- och utgångsmusik, solosång och psalm. Därefter får ni en stund för att fundera igenom era musikval. Sedan träffar ni prästen för ett vigselsamtal. Nu är det bara att vänta en liten stund, ladda för den stora stunden, och sedan är det bröllop där själva ceremonin tar cirka 15 minuter.

Nina och Niclas tyckte drop-in-bröllop var en bra och smidig lösning.

Bönegemenskap

I HJORTED

En av de verksamheter som lockar flest deltagare i den ”vuxna” ålderskategorin är bönegemenskapen i Hjorteds prästgård. Här är det lugnare och mer stillsamt än i kyrkan och församlingshemmet strax intill. Varje torsdag året runt samlas de som vill för bön och stillhet.

TEXT OCH FOTO: Max Wahlund och pexels.com

Ljuset faller in genom de tre stora fönstren i prästgården i Hjorted. Vi är fem personer på varsin stol, utspridda i rummet. Kvinnan som leder andakten tar upp Bibeln och läser en vers ur Gamla Testamentet, Första Samuelsboken 12:24: ”Frukta Herren och tjäna honom uppriktigt och av hela ert hjärta – kom ihåg allt det stora han har gjort för er.” Hon läser texten en gång till, och blir sedan tyst. Vi är alla tysta.

Jag tittar ner på mina skor. Funderar på vad bibelorden betyder. ”Kom ihåg allt det stora han har gjort för er.” Vad skulle det vara för något stort? Har Gud gjort något stort för mig? För oss? Det kan jag väl inte riktigt komma på vad det skulle vara. Särskilt med tanke på alla dem som insjuknat och dött i covid-19. Bland annat flera vänner och tidigare kolleger till mig. Då känns det ganska obegripligt att Gud skulle ha gjort något stort.

Livet är ganska svårt egentligen. Häromdagen läste jag i tidningen om en psykolog som sade: ”Människan föds olycklig, och dör olycklig”. Jag tittar ut genom fönstren, där det sena kvällsljuset faller in. Antag att bibelorden verkligen betyder något – vad kan det i så fall vara?

På väggen hänger ett krucifix, den döende Jesus på korset. Snacka om att dö olycklig. Ensam och övergiven… Men berättelsen tar ju inte slut där. Mina tankar går till en annan bibelvers, från Första Korintierbrevet 15:20: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna”. Det är inga dåliga anspråk den kristna religionen gör. Jesus dog visserligen, men uppstod igen. Och på samma sätt kommer vi andra som dör också att uppstå.

Tanken svindlar en aning, om man nu leker med tanken att verkligen tro att detta skulle vara sant. Det vore verkligen något stort.

Men även i vårt lilla liv här på jorden finns något man kan kalla ett ”nytt liv”. Jag kan misslyckas –och börja om. Jag kan göra fel – och bli förlåten. Och jag kan förlåta andra så att de får börja om.

När klockan åter klingar i det ljusfyllda rummet vaknar jag ur mina funderingar. Det är dags att läsa en gemensam bön. Stunden av eftertanke är över, och jag är redo att ta mig an tillvaron, styrkt av gemenskapen. ■

Krönika:

Jag satt i fängelse och ni besökte mig

Frosten biter i kinderna och det knastrar i gruset när jag går mellan de gamla ekarna som leder fram till det så kallade ”klockhuset” i Gertrudsvik. Klockan är strax nio och om en stund ska jag ha mitt första samtal för den här dagen.

Med förväntan styr jag mina steg mot personalingången. Jag tar upp min tagg, knappar in min kod, öppnar dörren och så börjar min vandring genom kulvertarna på anstalten Västervik Norra. Jag kommer fram till nyckelskåpet, där hämtar jag ut nycklar och jag tar ett larm, sätter fast det i byxorna och så fortsätter jag gå mot lokalerna som vi använder till samtalsrum.

Idag har jag tre samtal inbokade, tre möten med människor som av en eller annan anledning har hamnat här bakom de låsta dörrarna. Jag kommer fram till vårt kontor, hälsar på kollegorna och frågar dem om det är något speciellt som har hänt sedan jag var här förra gången. Jag kollar i mina anteckningar där jag noterat vart jag ska gå och hämta min första klient. Och så börjar jag åter att gå genom de långa kulvertarna. Och när jag går där så slås jag av miljön, det är kallt och ruggigt, färgen har lossnat från väggarna och i golvet finns det många sprickor. Jag kan nästan känna historiens vingslag. I de här lokalerna har det hänt mycket genom åren, för det var på det här området som Sankta Gertruds sjukhus låg en gång i tiden. Så många olika människoöden har utspelat sig och utspelar sig här än idag.

så sitter klienten som jag har bokat tid med och väntar på att jag ska komma och hämta honom. Jag kollar med personalen att det är okej att vi går till samtalsrummet några hus bort och sedan väntar vi in vakten som meddelar att vi kan börja gå.

THERESE ANDERSSON

Väl framme i samtalsrummet så hämtar jag kaffe och bjuder på några kakor. Så börjar samtalet. Ett samtal som ofta handlar om personens livs historia, vägval i livet som inte gått så bra, längtan efter att få ordning på sitt liv och inte hamna på den här platsen igen. Även längtan efter sina nära och kära gör sig ofta påmind i våra samtal. Samt längtan efter Gud. För här innanför murarna så händer det ofta något, det väcks en längtan efter andlighet och de existentiella frågorna ställs på sin spets.

Jag fortsätter att gå genom kulvertar, i trappor och kommer till sist fram till rätt hus och rätt våning. När jag kliver in på våningen

Hur ska jag hitta tillbaka till mig själv? Till den jag vill vara. Hur ska jag klara av att inte hamna i kriminaliteten igen? Hur ska jag ta mig ur alla år av missbruk och hur ska jag klara av att stå på egna ben när jag en dag kommer ut? Vad finns det för hjälp att få? Hur ska jag orka kämpa mig tillbaka och få ett jobb? Kan jag förlåta mig själv för det som hänt och kommer jag någonsin att bli förlåten? Samtalen är ofta djupa och de berör, här inne är allt på riktigt. I samtalsrummet kan man lägga av sig sin mask som ofta är tuff och hård på utsidan, här kan man släppa den och andas en stund.

TEXT: Therese Andersson, fängelsepräst

För här innanför murarna så händer det ofta något, det väcks en längtan efter andlighet

Tiden går fort när vi sitter och pratar. Vi måste börja runda av, eventuellt boka en ny tid att ses och kanske tänder vi ett ljus och ber en bön. Sen kollar jag återigen med vakten om det är okej att gå tillbaka och när vi får ett ja så börjar vi gå. När vi kommer fram dit vi ska så säger vi hejdå och önskar varandra en fin dag. Sen börjar

min vandring tillbaka genom kulvertarna igen för att hämta nästa klient som sitter och väntar. Väntar på att få prata om livet, få komma ifrån stojet och stimmet på våningen för en stund och få möjlighet till en stund i stillhet där inga roller eller masker behövs. ■

Fakta om

själavård inom institutioner

Svenska kyrkan har en central roll för att se till att människor på olika institutioner ska ha tillgång till själavård.

Varje intagen i svenska fängelser och på häkten skall ”tillförsäkras religionsfrihet; frihet att ensam och tillsammans med andra utöva sin religion”, som det står i Regeringsformen kapitel 2, §1, 6:e stycket.

Sveriges kristna råd har fått i uppdrag av kriminalvården att utveckla och samordna den andliga vården vid samtliga anstalter och häkten i landet. Det innebär att en präst från Svenska kyrkan, en pastor från någon av frikyrkorna

samt vid större häkten och anstalter en katolsk präst, någon präst från de ortodoxa kyrkorna och en imam från de muslimska församlingarna är förordnade till Nämnden för Andlig Vård, NAV. Den främsta uppgiften för dem är den enskilda själavården och att anordna gudstjänster.

Detta rör alltså kriminalvården. Därutöver finns också institutionell själavård på sjukhusen, i Försvarsmakten, på universiteten och i poliskåren.

Enskilda personer kan dessutom få själavård i den fysiska kyrkan eller genom att kontakta Jourhavande präst. Läs mer på www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

En Tjustbo utan rädsla

Domprost, rättvisekämpe, nyskapare, präst, konstnär. Utskälld och hyllad. Mats Hermansson har haft många roller och har aldrig skyggat för att stå i hetluften på Gotland, i Örebro, Uppsala och ute i världen. Men det är till Misterhults församling och till Flivik han kommer för att få lugn och frid.

– Jag känner mig som en Tjustbo, säger han till Andrum.

Iden kyrkliga världen är Mats Hermansson lite av en kändis. Dels för sina tydliga ställningstaganden för människors lika värde, som ibland retat upp och satt honom i mediernas strålkastarljus. Dels för sina presenningsikoner – en konstform som förenar gammalt och nytt. I St Petri kyrka i Västervik har tre av ikonerna sin hemvist.

Ikonkonsten är en av världens äldsta konstformer som funnits nästan lika länge som kyrkan själv, i nära 2000 år. (I Andrum 2/2019 berättade vi om ikonmålaren Christina Lundström som ställde ut i Västervik.) Mats Hermansson för sin del har valt en egen variant – han målar på delar av gamla presenningar. På så sätt kommer bruksföremål in i konsten, och avståndet mellan ”högt” och ”lågt” krymper. Ungefär så som Gud enligt den kristna synen valde att stiga ner och bli en vanlig människa en gång: Jesus.

Mats kommer från en utpräglad arbetarbakgrund. Varken mamma, pappa eller någon av deras 15 syskon gick ens gymnasiet. Och Mats egna erfarenheter från skolan är av blandad natur. – Jag hade tidigt problem med att skriva. Idag skulle man nog säga att jag har en liten släng av dyslexi. Därför fick jag gå bland ”idioterna”, som de kallades. Men jag upptäckte att jag hade en väldig talang för att teckna och måla.

Kanske var det i de dåliga upplevelserna från skolan som det livslånga engagemanget för de svaga i samhället föddes. Kyrkans ungdomsverksamhet var en fristad under ungdomstiden och den förde sedan in honom, som annars kom från ett helt sekulärt hem, på den teologiska banan. Det började med studier i sociala frågor och fortsatte med präststudier – som dock fick ta sin ordentliga tid.

– Jag var nog världsmästare i studieuppehåll, berättar Mats Hermansson.

Under pauserna blev det arbete med ungdomar i Svenska kyrkans regi, och Mats ledde då också ungdomsresor runt i världen, framför allt till Afrika. Det var äventyrligt.

– Vi åkte ner till Sahara med buss, men sen kom vi inte längre med den. Då fick vi istället lifta med ”dadeltransporten”, som tog dadlar från Algeriet ner till Niger och Nigeria.

Mats Hermansson blev ungdomspräst, sedan missionsteolog på kyrkokansliet i Uppsala. Och så småningom domprost i Visby. Rakt igenom denna karriär går som en röd tråd det brinnande engagemanget, och modet.

– Jag tänker nog att det är kyrkans uppdrag att få något att hända, att göra saker bättre. Jag tycker väl ibland att vi är lite väl vattenkammade, försiktiga, oroliga. Kyrkan borde våga vara lite mer i framkant, och våga ta konsekvenserna av ett väldigt radikalt evangelium.

TEXT: Max Wahlund FOTO: Jenny Holmberg

En av bilderna för detta radikala evangelium är ikonen föreställande Jesus med en uppslagen bibel med orden ”Var inte rädd”skrivna i versaler, och ett regnbågstecken. Just en sådan ikon, målad av Mats Hermansson, finns nu i S:t Petri kyrka i Västervik.

– Att vara en radikal kyrka är inte att stå på några barrikader. Däremot är det att förkunna alla människors lika värde. Det kan leda till att man inte blir populär hos alla – men det kan faktiskt också leda till att man blir nästan oproportionerligt populär hos vissa. Så hur man uppfattas av andra får man inte bry sig om. Man får hålla sig till saken.

Parallellt med det teologiska engagemanget har konstintresset funnits, och Mats berättar en anekdot som handlar om hur det gick till när han började måla presenningsikonerna. Anekdoten utspelar sig många år senare i domprostgården i Visby. – Martin Lönnebo (tidigare biskop i Linköpings stift, reds anm) ville se mina ikoner. Han är en verklig ikonnörd. Jag rullade ut alla bilder jag hade hemma på golvet, och han tittade på dem, länge. Så plötsligt frågade han: ”Mats, varför målar du de här bilderna egentligen?” Då hörde jag mig själv svara någonting jag aldrig någonsin tänkt på. ”Jo, det var så att när jag och min fru Ylva skulle gifta oss så sade hon till mig att jag måste skaffa mig en hobby. Det går inte att jag bara jobbar.” Då skrockade Martin och sade: ”Jo, fruntimren vill vara ifred ibland.” Haha, det är bara en gubbe i 80-årsåldern som kan komma undan med en sån replik!

Det blev tolv år som domprost i Visby, och trogen sina ideal markerade Mats Hermansson tydligt mot rörelser som hotar demokratin och allas lika värden. Mest uppmärksamhet fick han för två särskilda klockringningar under Almedalsveckan. Första gången var 2014 när nynazistiska ”Svenskarnas parti” höll möte. Mats såg till att domkyrkans klockor ringde utanför ordinarie gudstjänsttid, vilket väckte enorm uppmärksamhet i både svenska och internationella medier. Det blev kritik, men också mycket uppskattning. Den andra gången var 2018 när domkyrkans klockor åter fick ringa. Det var onsdagen i Almedalsveckan och det var den dagen som 70 nazister kom till Visby. Mats Hermansson och hans personal trodde att det var de som hade möte utanför domkyrkan.

gången visade

- Det blev helt fel och jag fick be om ursäkt till honom. Men jag står ändå för den ringningen. Så kan det bli när mantar ställning, man tar risken att det kan bli fel. Men då får man helt enkelt vara stor nog att be om ursäkt. Efter ringning nummer två blev kritiken massiv, vilket inte var så roligt. Men nästan lika besvärligt var att plötsligt få väldiga hyllningar.

- En ledarskribent i Stockholm skrev en hel sida om Mats Hermansson som hade stått upp för demokratin. Det hade jag ju inte alls gjort, då i alla fall. Sen ville hon komma och göra reportage om mig, det var väldigt märkligt alltsammans.

I fjol lämnade Mats Hermansson arbetet som domprost. Att efter alla dessa turer nu ha kommit till Flivik tycker han är en glädje. Huset är ett gammalt arbetarhus, och Mats och hustrun Ylva känner sig hemma.

– Det problematiska är att det bor en massa nollåttor här som vill att stenbrottet härintill ska vara tyst. Jag känner igen det från Gotland… Stockholmarna vill alltid ha tyst och lugnt till varje pris. Man får försöka komma överens. Det är ju också viktigt att bygden kan leva – och då behövs det arbetstillfällen. ■

Den

det sig dock att mötet arrangerats av en borgerlig akademiker och kulturskribent.

Fråga prästen ?

I detta nummer är det premiär för en frågesida som vi kallar ”Fråga prästen”. Här kan du ställa en fråga om vad som helst. Mejla frågan till sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se Redaktionen väljer ut frågor som sedan besvaras av någon av pastoratets präster.

Fråga 1

– Jag har en vän som jag sällan träffar, han bor i en annan del av landet. Vi hörs ibland via Facebook. Häromveckan skrev han något som jag blev väldigt upprörd över, så jag skrev några arga kommentarer.

Strax därefter fick jag ett meddelande där han berättade att han tycker att jag är elak och hånfull, inte bara just nu utan även tidigare, och att han inte vill ha någon mer kontakt med mig. Sedan tog han bort mig som vän. Jag känner mig ledsen. Hur ska jag göra? /B, 40 år

Prästen svarar:

– Hej B och tack för din fråga. Det är tråkigt att höra att det blivit såhär mellan dig och din vän. Vi vet ju att relationer inte alltid är helt enkelt och i skrift över nätet kan det lätt bli missförstånd. Kanske behöver din vän lite tid för att fundera över det som hänt.

Du känner dig ledsen och jag får känslan av att det här är en vän som du vill ha tillbaka kontakten med. Att vara en vän är ju också att respektera när vännen inte vill ha kontakt. Men kanske det nu har gått lite tid och du kan vänförfråga igen eller skicka ett sms eller ringa för att kunna prata om vad det är som hände. Jag hoppas att ni kan hitta tillbaka till varandra. Var rädd om dig.

Fråga 2

– Mitt liv känns ensamt och svårt. Jag har ett ganska bra arbete, men ingen nära familj och få vänner. Mycket av min lediga tid tillbringas på nätet där det finns gemenskaper av olika slag, men de känns som en ganska futtig ersättning för ”riktig” mänsklig närhet. Jag tänker ofta på att avsluta mitt liv, men det känns fel att göra det. /L, 55 år

Prästen svarar:

– Hej L och tack för att du skriver till oss. Det känns verkligen hårt att du känner dig ensam och längtar efter mänsklig närhet. Så fint att du hittat olika slags gemenskaper på nätet där du får mänsklig kontakt men visst är det något som inte kan föras över via skärmarna. Du låter klok och har kanske redan tänkt i de banorna men kan du få mer gemenskap och mänsklig närhet på jobbet? Har du något fritidsintresse som ger möjligheter till att hitta gemenskapen i en förening till exempel?

Du skriver att du har få vänner. Vi är ju olika som personer vi människor. Vissa av oss behöver ett stort kontaktnät medan andra behöver några få nära. Kanske är det här en tid att fördjupa dina relationer till de vänner du redan har? Tack för att du skriver så öppet om dina tankar på suicid. Många i din situation har tankar både om att det är svårt att leva och att ta sitt liv skulle kunna vara en utväg. När livet är svårt så är det okej att de tankarna dyker upp. Det vill jag att du ska veta.

Oavsett om de här tankarna har kommit nyligen till dig eller om de funnits ett tag så kanske du behöver någon att prata med om allt det du bär på. Om du vill så får du gärna ta kontakt med någon av oss präster eller diakoner för samtal. Det är gratis, vi har tystnadsplikt och pratar om allt i livet. Jag önskar att du hittar den mänskliga närhet som du längtar efter. Var rädd om dig.

Törnsfalls kyrka

Renoveras med stil

TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez

- Sådär ja. Detta ska hålla minst hundra år! Annika Deltin ser nöjd ut där vi står och tittar upp mot tornet på Törnsfalls kyrka. Där jobbar byggnadsarbetare flitigt med att plocka bort alla takspån och göra rent. Sedan ska nya spån läggas på som ska behandlas med tjära enligt ett recept från 1700-talet.

På andra delar av kyrkan läggs taket också om. Alla trädetaljer behandlas eller byts utan, fönster målas och behandlas. Inuti kyrkan ska de pampiga 16-1700-talsporträtten av svenska monarker restaureras och återges sin forna glans genom minutiös restaurering.

När läsarna får denna tidning i sin hand ska hela upprustningsprocessen till största delen vara klar och kyrkan stå öppen igen – något som är välkommet eftersom Törnsfall utöver att vara pastoratets äldsta kyrka dessutom är den mest populära för par som gifter sig. Kyrkan är vacker och ligger också vackert i den gamla kyrkbyn nordväst om Västervik.

Några vigslar har det alltså inte blivit i kyrkan under större delen av året hittills. Å andra sidan hade det knappt varit möjligt ändå med tanke på coronaviruset. Det är inte den första pandemin kyrkan har bevittnat –värst var förstås digerdöden på 1300-talet.

Kyrkans äldsta del är tornet, ett försvarsverk från 1100-talet. På 1200-talet tillkom långhuset och under kommande sekler förändrades byggnaden gradvis. Interiören har i princip sett likadan ut sedan 1700-talet och har en karaktäristisk och lite ovanlig grön färg. Sammantaget ger detta kyrkan en speciell prägel och även om Annika Deltin tycker om alla kyrkor i pastoratet (något annat vore tjänstefel) så är Törnsfall en favorit.

Annika Deltin är pastoratets fastighetsansvariga och den som leder arbetet med att hålla kyrkor och andra fastigheter i gott skick. Den senaste gången kyrktaket lades om var på 1990-talet – alldeles för nyligen.

Denna gång måste arbetet hålla mycket längre. Men förutsättningarna är goda. Stora framsteg har gjorts, bland annat vad gäller förståelsen av hur tjära bäst fungerar.

– Tjäran behöver inte tränga in i träet, vilket man

tidigare trodde, utan det väsentliga är att det bildar som en film ovanpå som hindrar fukt att komma in. Man använder ett särskilt recept med inblandning av kimrök (fint kolpulver). Tjärlagret måste vårdas de första åren – ny tjära ska strykas på vartannat år i början, så det är en omfattande process.

Ungefär hälften av kostnaden för projektet bekostas av statliga medel. Den andra halvan står kyrkans medlemmar för med sin kyrkoavgift.

– Vi har ett ansvar för kommande generationer, säger Annika Deltin.

– Här har människor firat gudstjänst i niohundra år. Det här taket ska hålla tills vi fyller tusen! ■

Annika Deltin.

Sju barn miste livet i branden

Sjuåriga Helga skickades till köket för att koka morgonkaffet medan mamma Nanny och småsyskonen gjorde sig redo för dagen. Klockan var någon gång mellan sex och sju på morgonen tisdagen den 3 augusti 1920, för precis 100 år sedan.

TEXT: Eva Johansson

Helga hällde fotogen på elden i spisen så att den skulle ta sig ordentligt. Genast slog lågorna upp, elden spred sig blixtsnabbt och köket var övertänt på några sekunder. Så beskrevs den förfärliga olyckan i tidningarna dagarna efter branden.

Åtta personer dog av branden vid Sundsholm. Sju av dem var barn och den åttonde var mor till tre av dessa barn. På kyrkogården i Gladhammar finns ett minnesmärke över de döda.

I församlingens dödsbok kan vi läsa om dem som dog:

● Marta Nancy Maria, född 1906, "avled av brännskador"

● Ebba Cecilia, född 1908, "avled av brännskador"

● Britta Gulli, född 1913, "innebränd"

● Ernst Ivar, född 1916,"innebränd"

● Nanny Axelia Octavia Möller, född 1892 "innebränd"

● Helga Maria Linnéa, född 1913, "innebränd"

● Karl Sören Henry, född 1916, "innebränd"

● Erik Lennart, född 1920, "innebränd"

Huset som brann ner hörde till Botorps gård som var en utgård under Sundsholm. Byggnaden hade två våningar och på övervåningen bodde rättarefamiljen Karlsson. I huset bodde också änkan Nanny Möller med sina tre barn. Yngste sonen Erik var född i februari samma år. Nanny var 28 år gammal och tre veckor tidigare hade hennes man, statkarlen Karl Möller dött. Ytterligare två familjer ska ha bott i huset. Helga, Henry och Erik var barn till Nanny. De övriga barnen kom från rättarefamiljen.

Rättaren Gottfrid Karlsson hade redan börjat sin arbetsdag och befann sig utomhus när det började brinna. En pojke på väg till den när liggande sjön för att fiska slog larm. Gottfrid fick tag i en stege som han reste mot fönstret på övervåningen. Genom fönstret lyfte han ut sin hustru och fem av sina sju barn ur det brinnande huset. Hustrun Hedvig försökte sedan ta sig in i huset igen för att få ut de andra två barnen och fick hindras med våld.

Rättaren lyckades också få ut Nanny ur huset men hon rusade tillbaka in i elden för att rädda sina barn och kom aldrig ut mer. Troligen blev hon kvävd av röken. På bara några få veckor hade hela denna familj utplånats.

Två av rättarens egna barn, de två äldsta döttrarna, var så svårt brännskadade att de dog senare på eftermiddagen på Västerviks sjukhus. De andra tre barnen som räddades var oskadda. Elden spred sig oerhört snabbt i trähuset. Huset brann ner till grunden på ett par timmar. Grannarnas räddningsinsatser hjälpte inte, elden gick inte att släcka.

Den fruktansvärda tragedin uppmärksammades i tidningar i hela landet och efter några dagar sände drottningen sina kondoleanshäls ningar till familjerna. Minnesstenen på kyrkogården restes senare av sockenborna.

Polisutredningen var klar dagen efter och visade att branden uppstått genom användningen av fotogen på elden i spisen. Senare framkom att huset var kraftigt underförsäkrat. Det var försäkrat för 10 000 kronor men värderades till 30 000 kronor. Inget lösöre var försäkrat och rättare familjen stod utblottad efter branden. I tidningarna uppges att huset var mangårdsbyggnad till gården Botorp

och ska ha legat intill Sundsholms huvudbyggnad.

Nanny Möller var född i Fagerhults församling 1892. 1913 hade hon gift sig med stataren Karl Möller och de hade då redan dottern Helga, född samma år. 1917 flyttade de till Botorp från Konglebo i Västrums socken. Karl var född på Rumma gård vid Helgerum, där hans far var rättare. Den 11 juli 1920, tre månader innan han skulle fylla 28 år, dog han i sjukdomen encephalit lethargica, som också kallas europeisk sömnsjuka. Åren 19181920 drabbades flera länder i Europa av denna epidemi.

Gottfrid Karlsson kom från Lunds by där hans far var arrendator en tid. Hustrun Hedvig var född i en arbetarfamilj i Svinnersbo i Törnsfall. Efter branden lämnade de Botorp och flyttade till Mörhult i Västrum där han åter blev rättare.

Så småningom kom familjen till Frälsegården i Västrum som Gottfrid då arrenderade. I Västrum föddes ytterligare två barn, en dotter och en son. ■

BILDTEXTER:

1. På Gladhammars kyrkogård finns minnesstenen över dem som dog i branden för 100 år sedan. Sju av dem var barn. Foto: Fredrik Hulting.

2. Dagens Nyheter skrev om den förfärliga olyckan redan dagen efter branden. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

3. I Svenska Dagbladet fortsatte rapporteringen den 5 augusti. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Ställ upp i kyrkovalet

Vill du vara med och göra skillnad? Då kan uppdraget som förtroendevald i Svenska kyrkan vara något för dig! Här får du veta hur du gör för att ställa upp i kyrkovalet: www.svenskakyrkan.se/kyrkoval/stall-upp

Evenemangstips

ANDHÄMTNING I S:T PETRI KYRKA I VÄSTERVIK

Välkommen på kort lunchmeditation och musik. Efteråt serveras baguette, kaffe och kaka. När och var: Torsdagar, kl 12.10 i S:t Petri kyrka.

UNGDOMSGRUPP I VÄSTERVIK

En kravlös plats där du kan pausa från skolan och träffa nya vänner. Allt är gratis och du får komma hit så ofta du vill.

När: Måndagar, kl 18.15-20.30 Kontakt: Putte 073-810 69 60

BARNKÖR I VÄSTERVIK

Till hösten kommer vi att ha en gemensam barnkör för alla barn som gillar att sjunga! När och var: Tisdagar 17.15-18.00 på Elvan vid Prostgården. Mer information hittar du på vår webb.

BARNVERKSAMHET

Vi har aktiviteter för barn från de lägsta åldrarna ända upp genom hela skolåldern. Läs mer om pastoratets barngrupper på www.svenskakyrkan.se/sodratjust

Du är viktig

Anmäl dig till årets konfirmation

Du har väl inte missat att anmäla dig till årets konfirmation? Du är välkommen vare sig du tror, tvivlar eller bara är nyfiken. Det vore jättekul att få lära känna dig! Du hittar mer information om konfirmationsgrupper och anmälan på www.svenskakyrkan.se/sodratjust

Andrum frågade tre personer: Hur har du påverkats av coronaviruset?

Birgitta, 77 år:

– Det är väldigt ledsamt. Den sociala kontakten är nästan obefintlig. Jag har brukat gå mycket i kyrkan men alla våra aktiviteteter är inställda.

Wilma och Wilma, 15 år: – Om man är förkyld så har man gått till skolan tidigare, men nu gör man inte det. Väldigt mycket saker är inställt, som konserter till exempel.

Fredrik, 74 år: – Mycket! Jag bor egentligen i Nacka i Stockholm… men eftersom man inte fick umgås med barn och barnbarn så fick jag låna min sons hus här intill kyrkan i Figeholm. Jag kom hit den 8 mars och har varit här sen dess! Jag målar och gör trädgårdsarbete.

Du som vill bli kandidat i kyrkovalet måste: • vara medlem i Svenska kyrkan

• vara döpt i Svenska kyrkan eller annat kristet samfund, eller tidigare ha varit förtroendevald i Svenska kyrkan • fylla 18 år senast på valdagen

• vara kyrkobokförd i det område valet gäller

Till dig som funderar på att ställa upp i kyrkovalet

Du som är engagerad i Svenska kyrkan kan ställa upp som kandidat i kyrkovalet. Skulle du bli invald får du vara med och bestämma vad kyrkan ska satsa sina resurser på.

TEXT: Maria Sandell FOTO: Magnus Aronson/Ikon

Karin Perers är ordförande för kyrkomötet. Hon tycker att de kandidater som väljs in i kyrkovalet ska representera de breda grupperna av kyrkotillhöriga.

– Svenska kyrkan behöver förtroendevalda med väldigt olika erfarenheter. Det är då vi kan bilda goda lag tillsammans.

Du som funderar på att ställa upp i kyrkovalet behöver vara förankrad både i din tro och i kyrkan. Du ska ha lust att dela med dig av det som du brinner för. Däremot behöver du inte kunna bidra i teologiska samtal. Karin tycker att det ska du bara göra om du känner dig bekväm med det:

– Det räcker med att du har ditt engagemang i och för kyrkan. Kyrkan bär tron åt oss alla. Vi duger som vi är. Det är Svenska kyrkans människosyn! De mest viktiga

uppgifterna för dem som blir invalda som lokala kyrkopolitiker är att bestämma om kyrkans pengar och verksamhet.

Direkt efter kyrkovalet behöver de nyvalda bestämma hur församlingens eller pastoratets budget ska se ut. Där finns det möjlighet att välja vilka verksamheter som ska lyftas fram och hur mycket man ska satsa på byggnader, verksamhet och personal. Det kan vara mycket konkret: Vill vi satsa på en ungdomsledare, på musiklivet, på stöd till ensamma och äldre? Eller något helt annat?

– Den stora och riktigt viktiga frågan är beslutet om budget, den är ju ett sätt att prioritera, säger Karin.

Efter varje kyrkoval behövs också en ny församlingsinstruktion. I den formuleras vad församlingen vill och åt vilket håll den ska utvecklas.

Det är ett gemensamt arbete i församlingen att ta fram den. Sedan beslutar kyrkopolitikerna om församlingsinstruktionen.

När du vill engagera dig ska du börja med att ta reda på vilka nomineringsgrupper som tidigare ställt upp i kyrkovalet på din hemort. Oftast finns det någon nominerings grupp du kan känna dig hemma i.

Karin tycker att de som redan är aktiva i kyrkopolitiken har ett ansvar att fråga dem som hittills inte är engagerade om de vill ställa upp. Själv gick hon som ung kyrkopolitiker till en kyrkokör med många unga och frågade om någon ville engagera sig i hennes nomineringsgrupp. Efteråt var det två körmedlemmar som tackade ja.

– Den erfarenhet jag har efter många års arbete är att väldigt många väntar på frågan. När den kommer är det

”Min vision är att kyrkan ska fortsätta att vara öppen och närvarande i hela landet och finnas i både glädje och sorg. Kyrkan ska finnas för alla som vänder sig till henne, utan att fråga vem du är, hur du tror eller ens OM du tror. Om du vill är du välkommen att höra till Svenska kyrkan. ”

KARIN PERERS, KYRKOMÖTETS ORDFÖRANDE

förhållandevis många som tackar ja. Det är lättare att tacka ja än att kliva fram och anmäla sig! Skulle det inte finnas någon nomineringsgrupp som passar dig går det också att bilda en ny grupp. Då behöver ni vara ett antal människor som har samma vision och ni behöver stödpersoner för att kunna registrera en ny grupp.

Karin tipsar också om dom olika församlingsråden. Att vara med i ett sådant råd är också ett sätt att engagera sig. Ofta har flera församlingar gått samman i ett

gemensamt pastorat.

I så fall ska det finnas församlingsråd i varje församling. Vilka som ska vara med i råden bestäms inte i kyrkovalet utan efteråt.

– Det är föreskrivet att det ska vara öppna möten dit alla är välkomna att vara med och föreslå vilka som ska vara med i församlingsråden. Kyrkofullmäktige väljer sedan vilka som ska ingå i församlingsråden, säger Karin Perers.

Karin Perers kommer från en bondgård i Dalarna där kyrkan var

en självklar del av livet. Hennes eget engagemang som förtroendevald startade när hon som mycket ung kom till Stockholm och Sofia församling på Södermalm. Hennes allra första uppdrag var att delta i arbetet med församlingsbladet.

– Kontakten med kyrkan gav mig en hemhörighet i storstaden, säger hon.

Liten ordlista:

Förtroendevald – den som är vald till något uppdrag i Svenska kyrkan, i kyrkovalet, i församlingsrådet eller på annat sätt, exempelvis som kyrkvärd.

Kandidat – den som ställer upp som valbar i kyrkovalet. Kandidaternas namn står på nomineringsgruppens valsedlar. I kyrkovalet går det att sätta kryss för ett, två eller tre namn.

Nomineringsgrupp – kyrkovalets motsvarighet till partier. En del grupper finns bara i en viss församling, andra ställer upp även på stiftsnivå och i valet till kyrkomötet.

Visste du att...

Vart fjärde år är det val i Svenska kyrkan. Förra kyrkovalet, 2017, ställde nästan 30 000 personer upp som kandidater. 23 000 valdes till minst ett uppdrag.

Kyrkovalet är viktigt eftersom Svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka. Svenska kyrkan är beroende av människors engagemang och i kyrkovalet har du och andra möjligheter att påverka.

Alla medlemmar som fyllt 16 år senast på valdagen får rösta. Förra kyrkovalet röstade ungefär en miljon människor. Nästa val hålls söndagen den 19 september 2021.

namn:

Tävla om rättvisemärkta varor!

1:a pris värde 500 kr, 2:a pris värde 300 kr, och 3:e pris värde 200 kr.

BARNPYSSEL

1 vinnare av pysslet får en barnbok. Ange din ålder när du skickar in lösningen.

Vilken väg leder fram till Valle val?

Rätt svar är nummer:

SKICKA DIN LÖSNING TILL:

Post: Svenska kyrkan, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik E-post: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se

Senast: Vi behöver din lösning senast 31/9, 2020 Vinnarna presenteras på www.svenskakyrkan.se/sodratjust och i nästa nr.

Vinnare förra numret:

1:a pris: Linda Guiron Ilvall, Vallentuna 2:a pris: Margareta Johansson, Västervik 3:e pris: Rolf Leidzén, Västervik

Barnpyssel: Linnea Roberg, Upplands Väsby