4 minute read
Krönika
Krönika: Jag satt i fängelse och ni besökte mig
Frosten biter i kinderna och det knastrar i gruset när jag går mellan de gamla ekarna som leder fram till det så kallade ”klockhuset” i Gertrudsvik. Klockan är strax nio och om en stund ska jag ha mitt första samtal för den här dagen.
Advertisement
TEXT: Therese Andersson, fängelsepräst
Med förväntan styr jag mina steg mot personalingången. Jag tar upp min tagg, knappar in min kod, öppnar dörren och så börjar min vandring genom kulvertarna på anstalten Västervik Norra. Jag kommer fram till nyckelskåpet, där hämtar jag ut nycklar och jag tar ett larm, sätter fast det i byxorna och så fortsätter jag gå mot lokalerna som vi använder till samtalsrum.
Idag har jag tre samtal inbokade, tre möten med människor som av en eller annan anledning har hamnat här bakom de låsta dörrarna. Jag kommer fram till vårt kontor, hälsar på kollegorna och frågar dem om det är något speciellt som har hänt sedan jag var här förra gången. Jag kollar i mina anteckningar där jag noterat vart jag ska gå och hämta min första klient. Och så börjar jag åter att gå genom de långa kulvertarna. Och när jag går där så slås jag av miljön, det är kallt och ruggigt, färgen har lossnat från väggarna och i golvet finns det många sprickor. Jag kan nästan känna historiens vingslag. I de här lokalerna har det hänt mycket genom åren, för det var på det här området som Sankta Gertruds sjukhus låg en gång i tiden. Så många olika människoöden har utspelat sig och utspelar sig här än idag.
Jag fortsätter att gå genom kulvertar, i trappor och kommer till sist fram till rätt hus och rätt våning. När jag kliver in på våningen så sitter klienten som jag har bokat tid med och väntar på att jag ska komma och hämta honom. Jag kollar med personalen att det är okej att vi går till samtalsrummet några hus bort och sedan väntar vi in vakten som meddelar att vi kan börja gå.
Väl framme i samtalsrummet så hämtar jag kaffe och bjuder på några kakor. Så börjar samtalet. Ett samtal som ofta handlar om personens livshistoria, vägval i livet som inte gått så bra, längtan efter att få ordning på sitt liv och inte hamna på den här platsen igen. Även längtan efter sina nära och kära gör sig ofta påmind i våra samtal. Samt längtan efter Gud. För här innanför murarna så händer det ofta något, det väcks en längtan efter andlighet och de existentiella frågorna ställs på sin spets.
För här innanför murarna så händer det ofta något, det väcks en längtan efter andlighet THERESE ANDERSSON Hur ska jag hitta tillbaka till mig själv? Till den jag vill vara. Hur ska jag klara av att inte hamna i kriminaliteten igen? Hur ska jag ta mig ur alla år av missbruk och hur ska jag klara av att stå på egna ben när jag en dag kommer ut? Vad finns det för hjälp att få? Hur ska jag orka kämpa mig tillbaka och få ett jobb? Kan jag förlåta mig själv för det som hänt och kommer jag någonsin att bli förlåten? Samtalen är ofta djupa och de berör, här inne är allt på riktigt. I samtalsrummet kan man lägga av sig sin mask som ofta är tuff och hård på utsidan, här kan man släppa den och andas en stund.
Tiden går fort när vi sitter och pratar. Vi måste börja runda av, eventuellt boka en ny tid att ses och kanske tänder vi ett ljus och ber en bön. Sen kollar jag återigen med vakten om det är okej att gå tillbaka och när vi får ett ja så börjar vi gå. När vi kommer fram dit vi ska så säger vi hejdå och önskar varandra en fin dag. Sen börjar min vandring tillbaka genom kulvertarna igen för att hämta nästa klient som sitter och väntar. Väntar på att få prata om livet, få komma ifrån stojet och stimmet på våningen för en stund och få möjlighet till en stund i stillhet där inga roller eller masker behövs. ■
Fakta om själavård inom institutioner
Svenska kyrkan har en central roll för att se till att människor på olika institutioner ska ha tillgång till själavård.
Varje intagen i svenska fängelser och på häkten skall ”tillförsäkras religionsfrihet; frihet att ensam och tillsammans med andra utöva sin religion”, som det står i Regeringsformen kapitel 2, §1, 6:e stycket.
Sveriges kristna råd har fått i uppdrag av kriminalvården att utveckla och samordna den andliga vården vid samtliga anstalter och häkten i landet. Det innebär att en präst från Svenska kyrkan, en pastor från någon av frikyrkorna samt vid större häkten och anstalter en katolsk präst, någon präst från de ortodoxa kyrkorna och en imam från de muslimska församlingarna är förordnade till Nämnden för Andlig Vård, NAV. Den främsta uppgiften för dem är den enskilda själavården och att anordna gudstjänster.
Detta rör alltså kriminalvården. Därutöver finns också institutionell själavård på sjukhusen, i Försvarsmakten, på universiteten och i poliskåren.
Enskilda personer kan dessutom få själavård i den fysiska kyrkan eller genom att kontakta Jourhavande präst. Läs mer på
