Bönegemenskap i Hjorted

En av de verksamheter som lockar flest deltagare i den ”vuxna” ålderskategorin är bönegemenskapen i Hjorteds prästgård. Här är det lugnare och mer stillsamt än i kyrkan och församlingshemmet strax intill. Varje torsdag året runt samlas de som vill för bön och stillhet.

Ljuset faller in genom de tre stora fönstren i prästgården i Hjorted. Vi är fem personer på varsin stol, utspridda i rummet. Kvinnan som leder andakten tar upp Bibeln och läser en vers ur Gamla Testamentet, Första Samuelsboken 12:24: ”Frukta Herren och tjäna honom uppriktigt och av hela ert hjärta – kom ihåg allt det stora han har gjort för er.” Hon läser texten en gång till, och blir sedan tyst. Vi är alla tysta.

Jag tittar ner på mina skor. Funderar på vad bibelorden betyder. ”Kom ihåg allt det stora han har gjort för er.” Vad skulle det vara för något stort? Har Gud gjort något stort för mig? För oss? Det kan jag väl inte riktigt komma på vad det skulle vara. Särskilt med tanke på alla dem som insjuknat och dött i covid-19. Bland annat flera vänner och tidigare kolleger till mig. Då känns det ganska obegripligt att Gud skulle ha gjort något stort.

Livet är ganska svårt egentligen. Häromdagen läste jag i tidningen om en psykolog som sade: ”Människan föds olycklig, och dör olycklig”. Jag tittar ut genom fönstren, där det sena kvällsljuset faller in. Antag att bibelorden verkligen betyder något – vad kan det i så fall vara?

På väggen hänger ett krucifix, den döende Jesus på korset. Snacka om att dö olycklig. Ensam och övergiven… Men berättelsen tar ju inte slut där. Mina tankar går till en annan bibelvers, från Första Korintierbrevet 15:20: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna”. Det är inga dåliga anspråk den kristna religionen gör. Jesus dog visserligen, men uppstod igen. Och på samma sätt kommer vi andra som dör också att uppstå. Tanken svindlar en aning, om man nu leker med tanken att verkligen tro att detta skulle vara sant. Det vore verkligen något stort.

Men även i vårt lilla liv här på jorden finns något man kan kalla ett ”nytt liv”. Jag kan misslyckas – och börja om. Jag kan göra fel – och bli förlåten. Och jag kan förlåta andra så att de får börja om.

När klockan åter klingar i det ljusfyllda rummet vaknar jag ur mina funderingar. Det är dags att läsa en gemensam bön. Stunden av eftertanke är över, och jag är redo att ta mig an tillvaron, styrkt av gemenskapen. ■