Porträttet: Mats Hermansson

En Tjustbo utan rädsla

Domprost, rättvisekämpe, nyskapare, präst, konstnär. Utskälld och hyllad. Mats Hermansson har haft många roller och har aldrig skyggat för att stå i hetluften på Gotland, i Örebro, Uppsala och ute i världen. Men det är till Misterhults församling och till Flivik han kommer för att få lugn och frid. – Jag känner mig som en Tjustbo, säger han till Andrum.

TEXT: Max Wahlund FOTO: Jenny Holmberg

Iden kyrkliga världen är Mats Hermansson lite av en kändis. Dels för sina tydliga ställ ningstaganden för människors lika värde, som ibland retat upp och satt honom i mediernas strålkastarljus. Dels för sina presenningsikoner – en konstform som förenar gammalt och nytt. I St Petri kyrka i Västervik har tre av ikonerna sin hemvist.

Ikonkonsten är en av världens äldsta konstformer som funnits nästan lika länge som kyrkan själv, i nära 2000 år. (I Andrum 2/2019 berättade vi om ikonmålaren Christina Lundström som ställde ut i Västervik.) Mats Hermansson för sin del har valt en egen variant – han målar på delar av gamla presenningar. På så sätt kommer bruksföremål in i konsten, och avståndet mellan ”högt” och ”lågt” krymper. Ungefär så som Gud enligt den kristna synen valde att stiga ner och bli en vanlig människa en gång: Jesus.

Mats kommer från en utpräglad arbetarbakgrund. Varken mamma, pappa eller någon av deras 15 syskon gick ens gymnasiet. Och Mats egna erfarenheter från skolan är av blandad natur. – Jag hade tidigt problem med att skriva. Idag skulle man nog säga att jag har en liten släng av dyslexi. Därför fick jag gå bland ”idioterna”, som de kallades. Men jag upptäckte att jag hade en väldig talang för att teckna och måla.

Kanske var det i de dåliga upplevelserna från skolan som det livslånga engagemanget för de svaga i samhället föddes. Kyrkans ungdomsverksamhet var en fristad under ungdomstiden och den förde sedan in honom, som annars kom från ett helt sekulärt hem, på den teologiska banan. Det började med studier i sociala frågor och fortsatte med präststudier – som dock fick ta sin ordentliga tid. – Jag var nog världsmästare i studieuppehåll, berättar Mats Hermansson.

Under pauserna blev det arbete med ungdomar i Svenska kyrkans regi, och Mats ledde då också ungdomsresor runt i världen, framför allt till Afrika. Det var äventyrligt. – Vi åkte ner till Sahara med buss, men sen kom vi inte längre med den. Då fick vi istället lifta med ”dadeltransporten”, som tog dadlar från Algeriet ner till Niger och Nigeria.

Mats Hermansson blev ungdomspräst, sedan missionsteolog på kyrkokansliet i Uppsala. Och så småningom domprost i Visby. Rakt igenom denna karriär går som en röd tråd det brinnande engagemanget, och modet. – Jag tänker nog att det är kyrkans uppdrag att få något att hända, att göra saker bättre. Jag tycker väl ibland att vi är lite väl vattenkammade, försiktiga, oroliga. Kyrkan borde våga vara lite mer i framkant, och våga ta konsekvenserna av ett väldigt radikalt evangelium.

En av bilderna för detta radikala evangelium är ikonen föreställande Jesus med en uppslagen bibel med orden ”Var inte rädd”skrivna i versaler, och ett regnbågstecken. Just en sådan ikon, målad av Mats Hermansson, finns nu i S:t Petri kyrka i Västervik. – Att vara en radikal kyrka är inte att stå på några barrikader. Däremot är det att förkunna alla människors lika värde. Det kan leda till att man inte blir populär hos alla – men det kan faktiskt också leda till att man blir nästan oproportionerligt populär hos vissa. Så hur man uppfattas av andra får man inte bry sig om. Man får hålla sig till saken.

Parallellt med det teologiska engagemanget har konstintresset funnits, och Mats berättar en anekdot som handlar om hur det gick till när han började måla presenningsikonerna. Anekdoten utspelar sig många år senare i domprostgården i Visby. – Martin Lönnebo (tidigare biskop i Linköpings stift, reds anm) ville se mina ikoner. Han är en verklig ikonnörd. Jag rullade ut alla bilder jag hade hemma på golvet, och han tittade på dem, länge. Så plötsligt frågade han: ”Mats, varför målar du de här bilderna egentligen?” Då hörde jag mig själv svara någonting jag aldrig någonsin tänkt på. ”Jo, det var så att när jag och min fru Ylva skulle gifta oss så sade hon till mig att jag måste skaffa mig en hobby. Det går inte att jag bara jobbar.” Då skrockade Martin och sade: ”Jo, fruntimren vill vara ifred ibland.” Haha, det är bara en gubbe i 80-årsåldern som kan komma undan med en sån replik!

Det blev tolv år som domprost i Visby, och trogen sina ideal markerade Mats Hermansson tydligt mot rörelser som hotar demokratin och allas lika värden. Mest uppmärksamhet fick han för två särskilda klockringningar under Almedalsveckan. Första gången var 2014 när nynazistiska ”Svenskarnas parti” höll möte. Mats såg till att domkyrkans klockor ringde utanför ordinarie gudstjänsttid, vilket väckte enorm uppmärksamhet i både svenska och internationella medier. Det blev kritik, men också mycket uppskattning. Den andra gången var 2018 när domkyrkans klockor åter fick ringa. Det var onsdagen i Almedalsveckan och det var den dagen som 70 nazister kom till Visby. Mats Hermansson och hans personal trodde att det var de som hade möte utanför domkyrkan. Den gången visade det sig dock att mötet arrangerats av en borgerlig akademiker och kulturskribent.

- Det blev helt fel och jag fick be om ursäkt till honom. Men jag står ändå för den ringningen. Så kan det bli när mantar ställning, man tar risken att det kan bli fel. Men då får man helt enkelt vara stor nog att be om ursäkt. Efter ringning nummer två blev kritiken massiv, vilket inte var så roligt. Men nästan lika besvärligt var att plötsligt få väldiga hyllningar. - En ledarskribent i Stockholm skrev en hel sida om Mats Hermansson som hade stått upp för demokratin. Det hade jag ju inte alls gjort, då i alla fall. Sen ville hon komma och göra reportage om mig, det var väldigt märkligt alltsammans.

I fjol lämnade Mats Hermansson arbetet som domprost. Att efter alla dessa turer nu ha kommit till Flivik tycker han är en glädje. Huset är ett gammalt arbetarhus, och Mats och hustrun Ylva känner sig hemma. – Det problematiska är att det bor en massa nollåttor här som vill att stenbrottet härintill ska vara tyst. Jag känner igen det från Gotland… Stockholmarna vill alltid ha tyst och lugnt till varje pris. Man får försöka komma överens. Det är ju också viktigt att bygden kan leva – och då behövs det arbetstillfällen. ■