Temat för detta nummer av Andrum är Södra Tjust under pandemin. Låter det tråkigt, obehagligt? Det kan jag förstå. Den här smittan håller i sig längre än vad många trodde från början, och vi är många som börjar bli trötta på den, vill slippa höra talas om den.
Men om vi gillar det eller inte finns den där. Den påverkar oss, präglar våra liv.
I det här numret av Andrum får vi träffa Tjustbor som hjälper varandra att komma igenom pandemin, så gott vi kan. För de mänskliga behoven finns där och måste tas hand om. I porträttet möter vi sjuksköterskan Sofia på Västerviks sjukhus. Hon har arbetat med covidsjuka i ett helt år snart. Vi tittar in på Johannesgården där människor som livet gått hårt åt får hjälp och en chans att komma tillbaka till arbete. Vi följer med diakonen Clara som handlar mat till dem som behöver det.
Och vi ser på pandemin genom konst, genom fotografi. Andrums egen fotograf Nathalie Chavez är en av de konstnärer som fått stipendium för att skildra Tjustbygden under pandemin. Hennes metod har varit speciell – hon har tillfrågat ett antal Tjustbor om deras erfarenheter under pandemin och sedan tagit fotografier som är delvis dokumentära, delvis iscensatta. Bilderna kommer att ställas ut på biblioteket i Västervik under april-maj, samt på Slottsholmen.
Vi får se några av dem i detta nummer av Andrum.
Nathalie om temat för hennes bilder
– Vi går från mörker till ljus. Vi håller andan uppe och kämpar. Än är det svårt, men ljuset kommer allt närmare.
är det ju, även med våren, som är på väg, och med det kristna budskapet. Snart är det påsk, ljusets högtid i kristendomen. Påsken påminner oss om att hålla ut, för ljuset är på väg.
Max Wahlund4 Fotokonst
8 Porträtt: Sjuksköterskan Sofia
10 Om lidandet
12 Diakon på handlingsrunda
14 Arbetsträning på Johannesgården 17 Krönika
18 Historia
21 Andrums fråga 22 Kyrkor för begravning
Kyrkoherde och ansvarig utgivare Karin Björk, 0490-842 61
Kontakt
Södra Tjusts pastorat, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik 0490-842 00 sodra.tjusts.pastorat@svenskakyrkan.se Maila redaktionen för Andrum: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se
Församlingsherdar
Västervik: Karina Nahlbom, 0490-842 81 Törnsfall: Ingrid Bergman, 0490-842 04 Gladhammar-Västrum: Eva-Lena Karlsson, 0490-842 98 Misterhult: Susanne Elssjö, 0490-842 74 Hjorted: Ulrika Robertsson, 0490-842 91 Hallingeberg-Blackstad: Anton Hultgren, 0490-842 63
Fastighetsansvarig Annika Deltin, 0490-842 97 Administrativt ansvarig Lena Augustinsson, 0490-842 60
Kyrkogårdsförvaltningen 0490-842 06, sodratjust.kyrkogarden@svenskakyrkan.se
Max Wahlund
Utgivning 4 nr/år. Upplaga 19.250 ex Omslagsfoto: Nathalie Chavez Produktion/design: Everday.se Tryck: Åtta.45 Tryckeri
Vårvintern 2020 kom coronan till Sverige och till Södra Tjust. Vi hoppades att sjukdomen skulle dra snabbt förbi – efter sommaren skulle vi kunna leva som vanligt igen. Så blev det inte. Ett år senare har viruset skördat många offer och präglar fortfarande vardagslivet. Men vår längtan efter livet kan viruset inte rubba.
TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez
Vi talar om mörkret, om tröttheten. Tröttheten som etsar sig fast och gör det svårt att hålla ut, hålla avstånd, hålla hoppet uppe. Men snart blir det ljust igen. Lova att försöka hålla lågan uppe, vi klarar detta tillsammans.
Sofia Harrysson är en sjuksköterska med lång erfarenhet. Men när covid-19 kom till Södra Tjust ställdes hon inför situationer hon inte mött förut.
TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez ILLUSTRATION: rawpixel.comSofia tar emot oss på medicinavdelning 5 på Västerviks sjukhus, där många covidpatienter vårdats. Hon urskuldar sig lite för att hon har full skyddsutrustning på – munskydd och visir. Det ser inte så trevligt ut, tycker hon själv. Och vad värre är – det har varit ett stort hinder i hennes arbete, för vård är inte bara sjukdomar och mediciner, det är mänsklig omvårdnad också.
− I vanliga fall kanske man går in till en patient för ett förtroligt samtal, säger Sofia.
− Nu sitter jag där i full skyddsmundering och försöker prata och förmedla trygghet, omvårdnad och empati, men det är inte så lätt att göra under den här masken. Jag tycker det är svårt för man uttrycker så mycket med sitt ansikte. Patienten kanske är lite dement, hör dåligt eller kanske inte
förstår språket och att då dessutom försöka prata med dem genom den här skyddsutrustningen är svårt. Om de hör dåligt måste man höja rösten så mycket under masken att det blir ännu svårare att förmedla omvårdnad och förståelse. Det skär i hjärtat när man inte kan nå fram på samma empatiska sätt som man är van vid. Det intima mötet har blivit svårare.
− En patient som har covid och går i tankarna ”jag är sjuk, jag kommer inte att klara mig” har det väldigt tufft när hon dessutom inte får gå utanför rummet. Man får sitta på sitt rum, inte gå ut till matsalen och inte ta emot besök utan vänta på att personalen kommer in.
Tankarna kommer och går: ”Jag är 82 år. Jag har fått covid. Jag har haft en hjärtinfarkt. Jag har diabetes och
högt blodtryck. Jag kommer inte att klara mig.” Då är det väldigt svårt att skapa det här nära mötet, speciellt i skyddsutrustning, att säga att jag förstår dig. Det har faktiskt varit väldigt jobbigt.
Våren 2020 kom covid till Sverige och sjukhuset skapade en särskild covid-avdelning med en sammanslagning av tre kliniker, med under sköterskor, sjuksköterskor och läkare. Så vi jobbade där fram till augusti. Sedan gjordes bedömningen att det inte fanns lika många covid-patienter och att vi inte behövde ha en hel covid-avdelning öppen. Istället skulle varje avdelning ha ett par platser var.
– I augusti gick vi tillbaka till våra respektive kliniker och det öppnades upp en allmän sjukvård igen. Då hade vi en väldigt lång kö efter alla inställda operationer, mottagningar och under sökningar. Då fick vi försöka beta av den vårdkö som vi hade.
48 år.
Gift, två barn (19 och 21 år).
Född och uppvuxen i Västervik.
Tidigare jobbat som undersköterska och utbildade sig till sjuksköterska i 35-årsåldern.
Fritidsintressen: Familjen och havet.
Det var en negativ följd av pandemin, utöver själva covidsmittan.
− Väldigt många har väntat in i det längsta med att gå till doktorn för att många i början tänkte att ”jag ska inte belasta sjukvården och söka för krämpor”. Men sedan gick det inte längre, utan de var tvungna att söka vård. Och då var de så pass allvarligt sjuka att de behövde sjukhusvård. Många väntar för länge innan de söker vård. Man får ju hjärtinfarkt och stroke även under en pandemi.
Med den andra vågen gick man tillbaka till att ha en särskild covid avdelning, och den stora smällen har drabbat de covidsjuka. Många var redan tidigare sjuka och sedan fått covid också. De har väldigt mycket grundsjukdomar i botten och har inte mycket kraft eller ork innan de blir sjuka i covid.
− Det har varit en helt ny arbetssituation med ett helt nytt arbetstänk. När vi startade i våras skulle vi vara i nya lokaler med nya arbetskollegor, lära känna och samarbeta med ny personal och jobba med en helt ny sjukdom som vi inte hade en aning
tänker ju tankarna ”Varför jag?” eller ”Varför inte jag?”. Vi har ju patienter som skulle kunna vara vår mamma, mormor, arbetskollega eller kanske till och med våra barn. Det rör sig om alla åldrar. Om det är en solskenshistoria om någon äldre som blir frisk och får komma hem kanske det inte går lika bra för en patient på 30 år. ”Varför gick det bra för 90-åringen men inte för 30-åringen?”
− I en familj kanske det blir en av fem som blir sjuk. ”Varför? Vad är det som gjorde att just den blev jättesjuk och inte de andra?” Jag har inga svar. Vi kan för lite om den här sjukdomen fortfarande.
”Det har också varit många som går bort utan anhöriga, och då försöker vi istället vara inne hos patienten när det är dags. Ibland hinner vi inte.”
om hur den fungerar. I vanliga fall när vi har en patient med en sjukdom kan man ofta förutse förloppet och vara lite på tårna och se tecken. ”Vad händer nu?”, ”nu börjar patienten få feber”, ”nu sjunker blodtrycket” eller ”nu ökar pulsen”. Man har lättare att förutse vad som kommer att ske i nästa steg. Men med den här sjukdomen hade vi ju inte det. Vi blev oförberedda. Det fanns så många nya symptom på varje patient som vi inte hade någon aning om. Nu har vi börjat få lite mer rutin, nu vet vi lite mer om själva sjukdomen, vi kan förutse vissa saker och kan hantera den lite bättre. Men det var tufft i början. − Det har också varit många som går bort utan anhöriga, och då försöker vi istället vara inne hos patienten när det är dags. Ibland så hinner vi inte. Och det känns jobbigt att hitta någon i en sjuksäng som är avliden. Det är inte värdigt.
Hela situationen har lett till en del existentiella funderingar hos både Sofia och hennes kolleger.
– Jo, det är klart att det har. Man
Året med covid har fått Sofia att tänka till lite extra kring några saker. − När patienter är inlagda utan anhöriga närvarande kanske både patient och anhörig kommer på att de inte har sagt allt till varandra som den andre bör veta. Till exempel praktiska saker som var bankpapper och liknande finns. Så både passa på att prata igenom saker som man vill dela med varandra men också om praktiska detaljer.
Några episoder har fäst sig särskilt starkt.
− Det kan bli en tragedi när man som anhörig har träffat sin mamma eller pappa och det visar sig att man är smittad med viruset, föräldrarna får det och inte klarar det. Vetskapen om att man själv har utsatt sin föräld er för smitta blir tung.
− Jag tänker också på två samtal som gjort starkt intryck. Ett handlade om en utländsk herre som kunde lite svenska och som vi märkte inte skulle klara sig i covid. Då gick jag in med en telefon och ringde upp hans barn så att de fick prata med sin pappa. Han orkade
inte prata med dem men de kunde prata med honom på deras hemspråk och jag stod bredvid och höll luren mot hans öra. Jag kunde berätta för dem när han log och skrattade. Så de fick säga farväl. Till och med ett litet barnbarn sjöng för morfar i telefonen, och då grät jag. Dessa avsked har varit väldigt jobbiga att bevittna.
Jag hade ett annat samtal i våras med en herre som ville ringa sin hustru. Men han var för svag för att hålla telefonen så jag höll den åt honom. Hans hustru var också hemma och var sjuk. Hon hade en sjukdom som gjorde att inte hon heller kunde hålla i sin telefon så jag bad kommunsköterskan om hjälp som åkte hem till henne. Mannen sa till sin fru ”Jag vill bara tala om att jag älskar dig och tack för ett gott liv.” Han för stod att han inte skulle klara sig. Det var tufft att stå bredvid och höra de orden när de sa farväl till varandra. ■
Varför just jag? Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta? När något svårt och smärtsamt tar steget in i våra liv är sådana tankar ofta vår första och instinktiva reaktion. Men det kanske är bättre och mer realistiskt att resonera tvärt om?
Ien intervjubok av Erik Bjerager konstaterar Johannes Møllehave att lidandet inte fördelas efter demokratiska principer, och han berättar ett exempel från Karen Blixens liv som visar hur frågan ’Varför just jag?’ kan bli destruktivt medan tanken ’Varför inte jag?’ kan vara ett sätt att komma vidare.
Att lugnt acceptera att jag kan drabbas, precis som alla andra, kan ge en ny värdighet åt livet.
Vi ville gärna slippa det onda, eller åtminstone ville vi gärna att bördorna skulle vara jämt fördelade, men så är det inte. Men frågan ’Vad har jag gjort för ont?’ är fel ställd. Gud svarar inte med samma mynt när vi handlar ont, men det tycks ligga nära till hands för oss människor att anta det, för temat tas upp i Nya testamentet.
Vid ett tillfälle stöter Jesus och hans vänner på en man som är född blind.
Är det han eller hans föräldrar som har syndat eftersom detta har drabbat dem? undrar vännerna. Det är ingen av dem, svarar Jesus, ”men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”.
Oj, marken gungar till under fötterna.
Kan Gud tillåta att någon drabbas av lidande för att hon eller han ska fungera som pedagogiskt exempel för oss andra?
Hur går det ihop med att Gud är kärlek?
Fast, vänta nu …
Om Guds gärningar ska uppenbaras på honom så är den blinde mannen kanske verkligen att gratulera?
Lidandet kanske har jämförelsevis liten betydelse om han ska bli föremål för Guds handlande på ett särskilt sätt? Berättelsen om den blindfödde skaver inom oss, men själv reser han sig från tiggarens underläge och börjar diskutera teologi med den religiösa expertisen som en jämlike.
Det är kanske rent av det viktigaste som händer här? Ikonen visar profeten Jeremia, som ibland kallas den gråtande profeten.
Han ville inte alls bli Guds språkrör, för han förstod att han skulle bli tvungen att framföra impopulära budskap och därmed bli impopulär själv, men Herren lät honom inte komma undan.
Och Jeremias bok är mycket riktigt full av domsord och beskrivningar av profetens eget lidande. Han förbannar t.o.m. sin födelsedag; livet som sådant har med andra ord blivit nästan outhärdligt.
När Jeremia uttrycker att livet är plågsamt är det en upplevelse som många kan känna igen sig i. Men lidande kan också vara sådant som vi – åtminstone utifrån sett och åtminstone ibland – kan uppfatta som mindre saker: att bli utesluten och bortglömd, att känna sig ensam och oförstådd. Varför tillåter Gud detta? undrar vi. Varför får det onda – stort eller litet – överhuvudtaget existera?
Människan är i grunden god; allt annat är omöjligt att tänka sig helt enkelt för att hon är skapad av Gud. Men sedan kom – tyvärr – den listiga ormen och frukten från kunskapens träd in i bilden.
Bortom sin naivism talar berättelsen om syndafallet om en skada på människosläktet som har uppstått genom att vi vill vara vår egen gud.
Gud ville våra liv och Guds vilja är god, men samtidigt finns det något mer, i oss och omkring oss, och vi har själva en del av ansvaret i sammanhanget.
Men den goda skapelsen är fortfarande det primära och skadan sekundär.
Texten är hämtad ur boken
”Trösta mitt folk” av Ingrid-Maria Bergman och Lisa Chemnitz.
Boken finns tillgänglig på bokbordet i St. Petri kyrka och i Erik Hultgrens bokhandel.
Det onda har per definition ingen mening, för bara det som är förankrat i Gud kan vara meningsfullt. Vare sig den blindes föräldrar eller han själv har syndat, säger Jesus; det finns alltså inte ens någon negativ, straffande förankring hos Gud som förklarar sammanhanget.
Men det onda kan, åtminstone indirekt, ges en mening, nämligen genom tacksamhet.
Genom att tacka erkänner vi att det finns något att tacka för och någon att rikta tacket till – dvs. egentligen att Gud existerar och vill oss väl – och därifrån är det möjligt att göra avstamp och ge mening åt också det ondaste onda
genom sättet på vilket vi lever vidare.
Detta är kanske en av de svåraste uppgifter en människa kan ställas inför, men erfarenheten visar att det är möjligt.
Vi har inget teoretiskt svar på frågan varför Gud tillåter lidandet att existera eller varför vissa mäniskor drabbas mer än andra.
Däremot finns det ett mycket praktiskt svar på frågan om hur vi ska orka, och det är Jesus Kristus. Han är där, mitt i lidandet, och hjälper oss att bära det.
Han lämnar oss aldrig.
Vi får därför, trots allt, vara vid gott mod. ■
En av kyrkans viktiga insatser under pandemin är att hjälpa till med att handla mat och mediciner. Inte minst viktig är den mänskliga kontakten som uppstår. Andrum följde med diakonen Clara Lundén ut på en handlingsrunda och ställde några frågor om hur det går till.
TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez
Hur många är det som använder sig av de här
– Det är cirka 60 hushåll vi hjälper just nu (februari 2021). Totalt har vi ungefär 120 olika hushåll vid någon tidpunkt under pandemin fått hjälp. Vi har varit inblandade allihopa i att hjälpa till: präster, diakoner, barnledare och kanslister.
– Nej, inte alla men de flesta gör det. Det är inte många på landet som vill ha hjälp med att handla. Jag vet inte varför. Man kanske är mer van att ställa upp för varandra där. De i stan
kanske är lite mer ensamma.
”Det är inte många på landet som vill ha hjälp med att handla. Jag vet inte varför. Man kanske är mer van att ställa upp för varandra där. De i stan kanske är lite mer ensamma.”
Tycker du att de i stan verkar ensamma?
– Ja, speciellt i dagens läge under pandemin är de jätteensamma. Många säger ju att ”du är den enda människa jag möter” när jag kommer på besök. Det klart att de har telefonkontakt med andra men annars är de ensamma. Och det sliter ju på många människor, de mår dåligt av det. Sedan finns det andra som finner sig ganska bra i situationen och gör det bästa av det. Det är olika. Men många, nästan 90 procent av dem vi hjälper, är äldre människor, över 70 år. Sedan finns det några yngre.
Nu ska vi träffa en person som du handlar åt, hur ska vi tänka då med tanke på smitta? Man vill ju inte gå för nära men heller inte vara så långt bort att vi inte hör vad ni säger, hur löser man det?
– Hon står säkert i dörren och vi får vänta utanför. Hon bor i ett hyreshus som består av bara två lägenheter på markplan. Så dörren vetter rakt ut. In bör vi inte gå. Det är väldigt få som vi går in hos. Jag har två av de jag besöker som jag går in hos. Det gäller till exempel en kvinna som ser mycket dåligt och skriver sin inköpslista
men är osäker på om den går att läsa. Därför sitter jag med henne vid köksbordet och läser upp vad hon har skrivit. Dessutom har vi alltid kvitton och ett redovisningsunderlag som ska skrivas under så att allt går rätt till. Åker ni till vanliga livsmedelsbutiker? Det är inga särskilda arrangemang där?
– Nej det är det inte. Vi har ju fyra affärer som kyrkan har avtal med. Willys, Coop, Maxi och Hemköp. Då får kunden välja mellan de affärerna. Vi har också apotekstjänster. Men det är skillnad på om kunden vill betala kontant eller med faktura. Vid kontantköp kan vi välja vilket apotek som helst men vid faktura har vi avtal med bara ett apotek. ■
Som ideellt engagerad får du bidra med meningsfulla uppgifter som en del i ett större sammanhang. Du får också mycket tillbaka, som till exempel social gemenskap och utlopp för dina intressen.
Eftersom vi har en bred verksamhet inom många olika områden finns det något att göra för alla. Du behövs! Kontakta någon av våra diakoner för mer information eller mejla på sodra.tjusts.pastorat@svenskakyrkan.se.
Humöret är gott när diakon Clara träffar en av de personer hon hjälper med att handla. Efter några månaders kontakt blir man goda vänner.
En viktig uppgift för kyrkan är att hjälpa människor som har det svårt på olika sätt – det kallas diakoni.
På Johannesgården i Västervik får personer som är sjukskrivna eller av annan anledning är en bit ifrån arbetsmarknaden chansen att komma tillbaka genom att få arbetsträning. Andrum talade med en kvinna som inte vill framträda med namn eller bild – vi kan kalla henne ”Magdalena”.
Diakon Anna Ekelund ser tydligt hur arbetsträningen är till nytta.
– Jag började för ett drygt år sedan här. Vi har mest jobbat i trädgården, och det har varit allt från frösådd, omplantering, kompostering, till ogräs rensning. Vi har snickrat fågelholkar, bihotell, och odlingslådor. Vi har gjort så mycket! Och så har jag varit ute i Hjorted, på prästgården där. Där har vi rensat upp, planterat äppelträd, krydd växter, och gjort rabatter. Där har det funnits att göra. Det är ett fantastiskt hus - stort och mäktigt och med en härlig atmosfär. Det har känts jättefint att få jobba där, säger Magdalena.
Magdalena har en professionell bakgrund som terapeut och inom psykiatrin. Men till slut blev det för mycket och arbetet tog över.
De ansvariga för arbetsträningen är församlingspedagog Malin Sjödén och diakon Anna Ekelund. De ser tydligt hur arbetsträningen är till nytta.
Och Magdalena är väldigt glad över gemenskapen med Malin och Anna.
– Malin har så mycket kunskap att dela med sig av. Och så är hon så entusiastisk, det smittar av sig. Och jag är intresserad av trädgård.
Magdalena tränar oftast cirka 10-12 timmar i veckan, uppdelat på 2-3 dagar. Det passar henne bra. Hon är sjukskriven och har varit det länge, så då blir det bra att kunna öka arbetstiden i lagom takt.
Anna Ekelund berättar att många som kommer till arbetsträningen i Johannesgården står väldigt långt från arbetsmarknaden.
– Det handlar om att testa vilken förmåga man har, vad man orkar, hur mycket instruktioner man kan hantera. Och så genom stöttning ta sig lite när mare ett vanligt arbete. Om man fick önska skulle arbetsgivare överlag bli bättre på att visa tilltro till den enskilde individens förmåga och kompetens.
Samtidigt se att vi måste få vara människor. Alla har vi toppar och dalar.
För närvarande har Johannesgården arbetsträning tre dagar i veckan och max fyra personer åt gången. Man kan inte komma direkt till Johannesgården, utan blir rekommenderad dit, oftast av Arbetsförmedlingen. Så det är en ganska liten skala - men varje person är viktig och om det går att hjälpa någon så är det något att vara mycket glad för.
Innan en ny person kommer till Johannesgården träffas man för ett samtal och ser om det finns möjlighet att fungera bra med den grupp som redan finns på plats.
– De personer som kommer måste också passa in i arbetet här, eftersom vi har flera olika arbetsuppgifter.
”Det är viktigt att det finns någon som går runt och ser alla som är där, pratar med dem.”
Anna ser arbetsträningen som en viktig uppgift för kyrkan. Samhället har blivit ganska hårt, ganska pressat. De som ”faller vid sidan” har ofta ingen bra plats att ta vägen. Då behövs Johannesgården.
– Vi hade en kvinna som fysiskt inte orkade nånting, inte klarade nånting. Hon började med att komma hit när vi hade kafé, och var med och var social med gästerna. En uppgift som passade just henne och något att börja med för att sedan i lugn takt öka arbetstid och ansvar. Sådana här platser behövs och det är viktigt att vi som kyrka är med och skapar dem. ■
Karina Nahlbom är prästen som har bott i USA, inte har något emot att mocka hästbajs och som brinner för att möjliggöra för andra. Sedan några månader tillbaka är hon arbetsledare för ett tjugotal anställda i Västerviks församling.
TEXT: Malin Ekberg FOTO: Nathalie Chavez
Familjen, tron och hästarna är en stor del av mitt liv, berättar Karina när vi ses i Kyrkans hus en ganska regnig och grå dag i januari. Karina har hunnit jobba på sin nya tjänst ett par månader men starten på tjänsten blev inte riktigt som hon hade hoppats på. Det beror förstås på den Corona-pandemi vi befinner oss i.
– Jag hade sett fram emot att göra verksamhetsbesök, träffa församlingsbor och församlingsråd, helt enkelt sätta mig in i verksamheten och lära känna människorna här. Men så har det inte riktigt blivit. Det har varit ganska märkligt att börja en ny tjänst mitt i en pandemi.
Men vi tar det från början. Karina föddes i Norrköping, men har sedan dess bott på flera olika platser. Bland annat i både England och USA.
– Vi flyttade till USA tack vare min mans dåvarande arbete. Vi bodde i Pennsylvania där vi hade en hästgård, samtidigt som min man Mats arbetade och jag, under en period, pluggade teologi. Efter fem år i USA skulle företaget min man arbetade för flytta till en annan stat och då bestämde vi oss för att flytta tillbaka till Sverige. Flyttlasset gick till Östergötland där de byggde en hästgård och där bor Karina och hennes man fortfarande kvar.
Det var efter flytten tillbaka till Sverige som hon påbörjade sin prästutbildning och hon prästvigdes 2012. Efter det har hon arbetat bland annat i Norrköpings pastorat och nu senast i Norra Tjusts pastorat.
– Jag har aldrig lämnat mitt kära Linköpings stift, säger hon med ett skratt.
När tjänsten som arbetsledare i Västervik blev ledig tvekade hon inte att söka.
– Jag tycker om att arbeta administrativt och jag gillar ordning och reda. Att få chans att möjliggöra och försöka göra det så smidigt som möjligt för andra i deras arbete, det tycker jag om. Sedan har jag faktiskt
rötter härifrån. Min pappa är född i Västervik och bodde bland annat på Hamngatan i sin barndom. Jag har ibland varit på besök här under sommaren, men nu ska det bli roligt att lära känna staden på riktigt.
I veckorna bor Karina i en övernattningslägenhet i Västervik. Det var viktigt att komma nära arbetslaget och arbetsplatsen berättar hon. – Jag vill vara närvarande och tillgänglig.
Vi kommer in på kyrkans framtid och hur hon tänker kring kyrkans plats i samhället. – Jag tycker att det är viktigt att visa att kyrkan är en resurs att räkna med. Kyrkan behövs och vi behöver samarbeta med andra aktörer i samhället. Det här är något jag tycker Södra Tjusts pastorat är väldigt bra på och jag ser fram emot att få vara en aktiv del av det arbetet. Jag brukar tänka ”What would Jesus do?” och det är något jag har med mig i situationer jag ställs inför – vad skulle Jesus göra? Förhoppningsvis återgår vi snart till ett lite mer vanligt liv där vi kan träffas och ha verksamheter som vi brukar.
– Jag längtar till att vi startar upp våra verksamheter igen och jag får en chans att lära känna församlingen på riktigt, avslutar Karina. ■
Namn: Karina Nahlbom. Familj: Man och två vuxna söner med familjer. Bor: På en hästgård i Gusum, Östergötland. Favoritcitat från bibeln: Johannesevangeliet kapitel 14:1: "Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”. Ett citat som på lite olika sätt återkommit flera gånger under mitt liv och betyder mycket för mig.
TEXT: Malin Ekberg, kommunikatör i Södra Tjust pastorat ILLUSTRATION: Rawpixel.com
Med dunder och brak belägrade covid-19 världen och vi såg på när land efter land stängde, restriktioner infördes och mun skydd blev ett lika vanligt inslag i vardagen som att ta på sig skor när en går ut. Nåja. Nästan. 2020 blev pandemi-året med stort P och vi blev alla medvetna om vilka begränsningar en pandemi förde med sig för privatliv, arbetsliv och hur mycket vi har fått ställa in och skjuta upp.
För mig personligen har det varit tufft att inte kunna medverka vid min gammelmormors begravning. Min gammelmormor skulle ha fyllt 95 förra året, men det hann hon inte uppleva. Hon dog i våras och jag tycker att det är sorgligt att hon under sin sista tid inte kunde ta emot besök på boendet hon bodde på. Hon hade sju barn, en hel drös med barnbarn, barnbarnsbarn och till och med barnbarns barnbarn och var van vid mycket besök. En begravning kan inte ställas in, skjutas upp eller göras om. Det är oåterkalleligt på ett sätt. Jag vet att flera av oss har den här typen av händelser med oss från den här speciella perioden, att inte ha kunnat säga hejdå på det sätt vi önskat.
Att inte kunna träffa sina vänner, fira deras barnafödslar, förlovningar eller bara ses och hänga har varit trist. Men bortsett från allt detta ser jag faktiskt tillbaka på ett väldigt roligt och utvecklande år rent jobbmässigt. Jag jobbar som kommunikatör i Södra Tjust pastorat och det innebär arbete med kommunikation, webb, sociala medier och film bland annat. Att jobba som kommunikatör när saker ändras från en dag till en annan, när vi ständigt har behövt tänka nytt, ställa om, utmana oss själva, bli mer digitala, tänka annat format… Ja det har varit utmanande, men samtidigt kul! Inte omständigheterna såklart, men det arbete som det har inneburit. Bakom all information som kommer ut från företag, organisationer, församlingar, regioner, kommuner sitter det i de allra flesta fall en kommunikatör. Vi har fått jobba hårt under denna konstiga period.
Nu har vaccinationskarusellen börjat snurra och vi blickar med hopp framåt mot en tid där vi kan hänga i gäng, kramas med vänner, åka till leklandet med barnen, sitta på en uteservering i solen och kanske, kanske få kolla på Håkan Hellström på Ullevi? Är det att drömma? Ett Håkan-fan kan alltid få hoppas!
Ta hand om dig, snart är vi över på andra sidan. ■
Trots att han var präst i en mindre landsbygdsförsamling för snart 400 år sedan är han ganska känd. Philippus Bononius blev kyrkoherde i Locknevi och Blackstad pastorat den 1 maj 1635 och tjänstgjorde där nästan ända fram till sin död 1669.
TEXT: Eva JohanssonAtt han fortfarande är ganska känd beror både på att han var en omstridd präst på sin tid och på hans ursprung på moderns sida. Hans far var kyrkoherden Bonde Holstensson i Furingstad öster om Norrköping. Fadern dog 1605, när Philippus var tolv år gammal. Samma år som Philippus föddes 1593 var hans far med på det stora kyrkomötet i Uppsala.
Philippus mor var Sigrid Laurin. Hennes far var den omtalade slottsfogden Lars Olofsson på Stegeborg vid Söderköping, gift med Helena Johansdotter. Lars Olofsson påstås av många komma från Skottland och släkten MacLaren där men senare forskning har visat att det inte stämmer. Lars Olofsson tog sig namnet Laurin och anses som stamfader för den stora släkten Laurin med många kända personer.
Philippus fick studera och prästvigdes 1620. Samma år blev han hovpredikant hos Pfalzgreven Johan Casimir på Stegeborg, far till Karl X Gustav. Philippus morfar slottsfogden var då död sedan länge. Johan Isak Håhl skriver i herdaminnet för Linköpings stift att Philippus var "mycket munter och ställde till åtskilliga upptåg för att roa den mjältsjuke Pfalzgreven".
Philippus yngre bror Christoffer blev också präst, en än mer kontroversiell sådan. Två gånger avsattes han från sin präst tjänst efter att ha smädat biskopen, som han kallat skälm. Efter tio år i grevens tjänst blev Philippus komminister hos sin morbror Laurentius Laurinus d ä som var kyrkoherde i Häradshammars och Jonsbergs pastorat. 1634 blev han själv kyrkoherde i Locknevi och Blackstad. Där gjorde han sig ovän med församlingsborna. Den 7 juni 1640 tog domkapitlets konsistorium upp ett klagomål från tre bönder i Blackstad. De klagade på att kyrkoherden inte hållit gudstjänst som han skulle både under påsken och pingsten utan att han i stället varit i Västervik och druckit.
Dopfunten som Helena Philipsdotter och hennes make Johan Axelsson Bohm skänkte till Blackstad kyrka finns ännu kvar och används. Foto: Manne Hofrén 1946. Bildkälla: Kalmar Läns Museum.
Dessutom skulle han ha struntat i den bänkordning som församlingsborna i Blackstad sedan gammalt hade bestämt och i stället tvingat flera kvinnor att sitta där de inte skulle, genom att hota dem med käpp. Det var viktigt var i kyrkan var och en fick sitta. De förnämsta satt längst fram och längst ut mot mittgången.
Han skulle också ha utelämnat några drängar vid utskrivningen av soldater plus att han skrutit med att han kunde muta biskopen med ett par oxar för att blir prost. Kyrkoherden nekade till anklagelserna och något straff verkar inte ha utdelats. Prost blev han också så småningom men om några oxar var inblandade i utnämningen vet vi inte.
Strax före 1620 gifte Philippus sig med köpmansdottern Margareta Edvardi (Edvardsdotter) från Söderköping. Med henne fick han minst fyra barn.
Äldste sonen Edvard studerade men valde inte prästbanan utan blev kunglig tjänsteman. Först kanslist och diplomat, senare statssekreterare och kansliråd. För sina insatser och sin duglighet adlades han 1657 och tog namnet Ehrensteen.
Dottern Margareta gifte sig med befallningsmannen Lars Andersson på Ankarsrum och efter hans död med Petrus Laurentii Arenander som efterträdde sin svärfar som kyrkoherde i Locknevi och Blackstad 1668. Sonen Erik blev militär och gifte sig med prästdottern Brita Reitz från Gladhammar men stupade i Polen 1656 innan de fått några barn. Philippus Bononius förekommer i en
Porträttet av Philippus Bononius finns i Österåkers kyrka. Det hänger på en svårfotograferad plats.
Foto: Cecilia Ramäng
arvstvist i Tjust härads dombok 1658 där han utkrävde ett arv på 17 daler efter sin son Erik.
Dottern Helena gifte sig med ryttaren Johan Axelsson Bohm vid Smålands regemente, född i Trästad i Blackstad. Han gjorde militär karriär och blev till slut ryttmästare innan han stupade i Landskrona 1677. Sönerna adlades Ehrenmarck. Samma år som Helena dog på Trästad 1671 skänkte de en dopfunt i röd kalksten till Blackstad kyrka med sina namn inristade.
Den används fortfarande. Efter hustrun Margaretas död gifte Philippus om sig med Anna Eriksdotter och de fick troligen två gemensamma barn. Philippus Bononius levde till 1669, då han dog i Locknevi. Han var kanske sjuklig på slutet av sin levnad eftersom mågen utsågs till kyrkoherde redan året innan.
Det är Philippus morbror Laurentius Laurinus d ä som gett upphov till psalmen "I himmelen, i himmelen" som ännu är i bruk. ■
Påskmust, sill, marsipankycklingar och ägg i alla dess former. Påskbuffén närmar sig med allt som du och jag tycker är gott att få smaka på. Den här påsken längtar vi nog ännu mer än tidigare påskar efter våra nära och kära. Vi längtar efter att få skratta tillsammans igen när vi målar äggen och bli tokiga tillsammans när vi inte hittar de gömda godisäggen från den luriga haren. Vi längtar bort från skärmarna till kramarnas påsk.
Kanske är det så att påsken inte bara handlar om vad som hände för 2 000 år sedan utan också om påskarna i ditt och mitt liv. Tänk dig alla känslor i skärtorsdagsnatten när Jesus äter sin sista middag tillsammans med vännerna. Där finns Petrus tvivel och kamp. Där finns kvinnorna som är osynliga och namnlösa, de som endast får lov att existera i bakgrunden. Judas besvikelse och ångest. Genom livet känner vi igen varenda en av de här känslorna. Att kämpa med tvivel på sig själv, på andra eller på något större som du kanske kallar för Gud. Att få stå i skuggan och inte vara med för att du har fel kön, fel sexualitet eller vilket fack någon nu satt dig i. Att nästan drunkna i ångesten över att bli sviken eller svika.
I långfredagens ångest känner sig Jesus helt övergiven och ensam. Uppspikad och dödad på ett kors på grund av ett budskap som kastade omkull hierarkier och visade den lilla människans potential. I ditt och mitt liv är det kanske när någon vi älskat tagits ifrån oss genom döden, när en relation tagit slut eller i ett övergrepp som vi befunnit oss i långfredagens becksvarta mörker. När allting rasat och ingen väg ut finns.
Påskaftonen är ett enda stort tomhetens rum för Jesus vänner. Deras älskade vän som hade gett så mycket hopp var bara borta. Där väntade de med ett andetag i taget på att få gå till graven nästa dag efter sabbaten och ta hand om hans kropp. Kanske känner du igen påskaftonens stora tystnad och tomhet från olika perioder i ditt liv. Bortom all kontroll sitter vi där och väntar. Alla frågor river och sliter. Varför? Vad ska jag göra nu? Hur ska jag orka? Det bränner, skaver och blöder i ensamhetens tomrum. Men precis som vännerna för 2 000 år sedan så hittar vi inga svar. I livets påskaftnar finns bara en längtan efter en närhet som bär.
Enligt Spotify lyssnade jag väldigt mycket på Håkan Hellströms låt Tillsammans i mörker under 2020.
En låt som passar fint som soundtrack i långfredagens mörker och påskaftonens tomhet. Här är några rader:
Vad fick dig att tro att du att du var ensam?
Jag följer dig utför, tillsammans i mörker. Jag har också varit där.
Och om du skadar dig själv, så skadar du mig med. Du är min värld.
Till slut kommer påskdagen och några kvinnor är på väg till graven för att göra iordning hans kropp. Med trötthet, sorg, saknad och tårar, som vi alla som förlorat någon nära känner igen, så möter de en tom grav. ”Var inte rädda. Gå och berätta om Jesus” får de med sig. Kanske är det viktiga inte om eller hur Jesus lever igen. Det stora för mig är att några kvinnor i ett patriarkalt samhälle blir de första apostlarna eller budbärarna som sprider Jesus kärleksbudskap vidare ut i världen. Ett ljus tändes i deras mörker och tomheten vändes till närvaro. Ur det döda växte allt till liv igen och glada fortsatte de att berätta om att vi inte är ensamma i mörkret. Att det finns någon som bär igenom tomheten. Att den gränsöverskridande och villkorslösa kärleken gäller dig, mig och alla. Från våra påskar i våra liv vet vi också att det kommer en påskdag när allting kanske inte är bra igen men det är i alla fall annorlunda och liv börjar spira igen. Det kan vara en alldeles grå torsdag, en bitande frostig eftermiddag i december eller en kväll i juli när du fått känna ljuset värma kroppen tillbaka ur ensamhetens och ångestens långfredag. När du fått ropa Glad påsk! ■
Andrums fråga:
Rói Johannessen, Västrum, 44: – Jag skulle åka och hälsa på familj i Danmark och på Färöarna.
Hyfaa Al-Badrawi, Västervik, 55: – Jag skulle åka på semester! Till ett varmt land, haha!
Mohammad Al-Badri, Västervik, 64: – Ja, jag skulle följa med Hyfaa.
Den 17 april blir det uppstart av pilgrimsåret 2021. Klockan 09:30-16 i Västrums kyrka: samtal, lunch och vandring.
Information: Märta Blomberg 0490-84237, www.svenskakyrkan.se/sodratjust ■
Sankt Nicolai kapell tar över när Sankta Marias kapell på Nya kyrkogården renoveras under 2021. Sankta Marias kapell står för 90 procent av alla begravningar i Västervik, så många kommer att påverkas. Andrums team följde med när Sankt Nikolai valdes ut, i konkurrens med flera andra vackra alternativ.
TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez
Det är en iskall eftermiddag i januari när ett litet team samlas i Sankta Gertruds kyrka, strax utanför Kyrkans hus i centrala Västervik. Pastoratets kyrkogårdsansvarige Göran Svensson och fastighetsansvariga Annika Deltin finns där tillsammans med Jan-Peter Brinkby, regionchef på Fonus Öst. Det gäller att hitta en kyrka som uppfyller en rad olika praktiska kriterier och Sankta Gertrud, vacker som den är, verkar inte riktigt fungera nu i coronatider.
– Toaletten är en flaskhals där många kan samlas, påpekar Jan-Peter Brinkby. Göran Svensson instämmer:
– Den är inte handikappanpassad. Dessutom fungerar kyrkan dåligt för borgerliga begravningar.
– Wifi finns inte heller vilket är ett problem, säger Jan-Peter Brinkby. Många skulle behöva vara med digitalt, och det är svårt att skicka mobilsignaler genom de massiva väggarna här.
Inte heller parkeringssituationen vid kyrkan är tillfredsställande och det är dags att åka vidare.
När vi kommit ut till Sankt Nikolai stiger humöret.
– Kyrkorummet är renodlat och vackert, golven är nyslipade och oljade, säger Annika Deltin.
– Entrén, toaletterna, hur man kommer in är helt perfekt, säger Jan-Peter Brinkby, som dock är lite orolig för storleken – får det plats 20 personer?
Då gör Andrums fotograf Nathalie Chavez ett inlägg:
– Man kan väl öppna den här vikväggen?
Alla brister ut i jubel!
– Ja, hurra! Vad bra! Man får en helt annan bredd!
– Titta! Här är golvet också fräscht och nyslipat!
– Jättebra att det blir så mycket luft!
Nikolai är den nya favoriten. Nu åker vi till nästa station.
– Entrén är ju inte coronavänlig. Det räcker med att två personer kliver in, så är det en folksamling, konstaterar Jan-Peter Brinkby.
”Kyrkorummet i Sankt Nikolai är renodlat och vackert, golven är nyslipade och oljade”
– Man får släppa in en och en, säger Annika Deltin. – Ja, det behövs en portvakt. När man väl är inne är det vackert. Stolarnas stoppning harmonierar genomtänkt med 70-talsinredningen. Göran Svensson sätter sig ner vid pianot och börjar spela. Akustiken är det inget fel på. Men problemen i entrén ligger Sankt Andreas i fatet.
Sista anhalten är Marieborgskyrkan. Ett aber här är att byggnaden inte tillhör Svenska kyrkan utan en församling inom Equmenia, det är en frikyrka. Det innebär bland annat att kyrkan måste hyras. Fördelen är att kyrkan är stor och rymlig.
Ett par av Marieborgskyrkans medlemmar tar emot oss och visar runt.
– En fördel är att begravningsbyråerna är vana att genomföra begravningar här, påpekar Jan-Peter Brinkby. Och inte verkar det bli så dyrt heller. Men det finns några nackdelar, bland annat pågår barnverksamhet i lokalerna och den får förstås inte krocka med begravningarna. Ett annat problem är frågan om borgerliga begravningar. Det har församlingen tidigare sagt nej till.
Till slut står det mellan Sankt Nikolai och Marieborgs kyrkan, och Sankt Nikolai får tummen upp. Här finns vad som behövs. Den 15 april stängs Sankta Maria enligt planen. Förhoppningen är att öppna igen den 15 oktober. Till dess kommer Sankt Nikolai att vara plats för det stora flertalet av Västerviks begravningar.
– Jag tror att detta kommer att fungera mycket bra, säger Annika Deltin. ■
Tävla om rättvisemärkta varor! 1:a pris värde 500 kr, 2:a pris värde 300 kr, och 3:e pris värde 200 kr.
Ditt namn:
Adress:
FÖRSVARSGREN
UTGÅNGSSTÄLLNING
UPPSJÖ KORVTYP
GUBBVÄLDE
SMAKA DE RENTJUR
FRAM STÄLLER STRÖM VRISTEN BETER SIG SOM FÄN
UT FODRING AVSLAG I DUMAN VITAMIN GER VA RIABEL POTATIS VÄXT MÅRDDJUR INGÅR I EN INSEKTS GRUPP
HYCK LARE I FÅRA KLÄDER
FÖR SÖKA UPPNÅ
UTÖVADE EMIL I LÖNNE BERGA MÅNGA
BEHÄRS KAR
STÖTESTE NENS
BANANSTOCK AR
MUSIKARBETE BOKPUBLIK
TAPIR UTAN AR SÖNDER FIRAS 4 JULI SORDI NERADE
ANGÅEN DE KORT PARKERA KUTTER GRÅBEN TRYCK ARE
HJÄLPORGAN
AVSER OKÄND PERSON SOLGUD
SMILA
VAR HÄLSAD I BÖN
GRAM KORT ODENBROR
AVKASTA
Post: Svenska kyrkan, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik E-post: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se Senast: Vi behöver din lösning senast 31/3 2021 Vinnarna presenteras på www.svenskakyrkan.se/sodratjust och i nästa nummer.
1:a pris Arne Thurehult, Blackstad 2:a pris Birgitta Johansson, Västervik 3:e pris Maj Nilsson, Västervik
Barnpyssel: Winston Lithner, Hjärup
