Om lidandet

Varför just jag? Vad har jag gjort för ont för att drabbas av detta? När något svårt och smärtsamt tar steget in i våra liv är sådana tankar ofta vår första och instinktiva reaktion. Men det kanske är bättre och mer realistiskt att resonera tvärt om?

Ien intervjubok av Erik Bjerager konstaterar Johannes Møllehave att lidandet inte fördelas efter demokratiska principer, och han berättar ett exempel från Karen Blixens liv som visar hur frågan ’Varför just jag?’ kan bli destruktivt medan tanken ’Varför inte jag?’ kan vara ett sätt att komma vidare.

Att lugnt acceptera att jag kan drabbas, precis som alla andra, kan ge en ny värdighet åt livet.

Vi ville gärna slippa det onda, eller åtminstone ville vi gärna att bördorna skulle vara jämt fördelade, men så är det inte. Men frågan ’Vad har jag gjort för ont?’ är fel ställd. Gud svarar inte med samma mynt när vi handlar ont, men det tycks ligga nära till hands för oss människor att anta det, för temat tas upp i Nya testamentet.

Vid ett tillfälle stöter Jesus och hans vänner på en man som är född blind.

Är det han eller hans föräldrar som har syndat eftersom detta har drabbat dem? undrar vännerna. Det är ingen av dem, svarar Jesus, ”men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”.

Oj, marken gungar till under fötterna.

Kan Gud tillåta att någon drabbas av lidande för att hon eller han ska fungera som pedagogiskt exempel för oss andra?

Hur går det ihop med att Gud är kärlek?

Fast, vänta nu …

Om Guds gärningar ska uppenbaras på honom så är den blinde mannen kanske verkligen att gratulera? Lidandet kanske har jämförelsevis liten betydelse om han ska bli föremål för Guds handlande på ett särskilt sätt? Berättelsen om den blindfödde skaver inom oss, men själv reser han sig från tiggarens underläge och börjar diskutera teologi med den religiösa expertisen som en jämlike. Det är kanske rent av det viktigaste som händer här? Ikonen visar profeten Jeremia, som ibland kallas den gråtande profeten.

Han ville inte alls bli Guds språkrör, för han förstod att han skulle bli tvungen att framföra impopulära budskap och därmed bli impopulär själv, men Herren lät honom inte komma undan.

Och Jeremias bok är mycket riktigt full av domsord och beskrivningar av profetens eget lidande. Han förbannar t.o.m. sin födelsedag; livet som sådant har med andra ord blivit nästan outhärdligt.

När Jeremia uttrycker att livet är plågsamt är det en upplevelse som många kan känna igen sig i. Men lidande kan också vara sådant som vi – åtminstone utifrån sett och åtminstone ibland – kan uppfatta som mindre saker: att bli utesluten och bortglömd, att känna sig ensam och oförstådd. Varför tillåter Gud detta? undrar vi. Varför får det onda – stort eller litet – överhuvudtaget existera?

Människan är i grunden god; allt annat är omöjligt att tänka sig helt enkelt för att hon är skapad av Gud. Men sedan kom – tyvärr – den listiga ormen och frukten från kunskapens träd in i bilden.

Bortom sin naivism talar berättelsen om syndafallet om en skada på människosläktet som har uppstått genom att vi vill vara vår egen gud.

Gud ville våra liv och Guds vilja är god, men samtidigt finns det något mer, i oss och omkring oss, och vi har själva en del av ansvaret i sammanhanget.

Men den goda skapelsen är fortfarande det primära och skadan sekundär.

Texten är hämtad ur boken ”Trösta mitt folk” av Ingrid-Maria Bergman och Lisa Chemnitz. Boken finns tillgänglig på bokbordet i St. Petri kyrka och i Erik Hultgrens bokhandel.

Det onda har per definition ingen mening, för bara det som är förankrat i Gud kan vara meningsfullt. Vare sig den blindes föräldrar eller han själv har syndat, säger Jesus; det finns alltså inte ens någon negativ, straffande förankring hos Gud som förklarar sammanhanget.

Men det onda kan, åtminstone indirekt, ges en mening, nämligen genom tacksamhet.

Genom att tacka erkänner vi att det finns något att tacka för och någon att rikta tacket till – dvs. egentligen att Gud existerar och vill oss väl – och därifrån är det möjligt att göra avstamp och ge mening åt också det ondaste onda genom sättet på vilket vi lever vidare.

Detta är kanske en av de svåraste uppgifter en människa kan ställas inför, men erfarenheten visar att det är möjligt.

Vi har inget teoretiskt svar på frågan varför Gud tillåter lidandet att existera eller varför vissa mäniskor drabbas mer än andra.

Däremot finns det ett mycket praktiskt svar på frågan om hur vi ska orka, och det är Jesus Kristus. Han är där, mitt i lidandet, och hjälper oss att bära det.

Han lämnar oss aldrig.

Vi får därför, trots allt, vara vid gott mod. ■