6 minute read
Porträtt: Sjuksköterskan Sofia
Man tänker ju tankarna:
Varför jag? eller Varför inte jag?
Advertisement
Sofia Harrysson är en sjuksköterska med lång erfarenhet. Men när covid-19 kom till Södra Tjust ställdes hon inför situationer hon inte mött förut.
TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez ILLUSTRATION: rawpixel.com
Sofia tar emot oss på medicinavdelning 5 på Västerviks sjukhus, där många covidpatienter vårdats. Hon urskuldar sig lite för att hon har full skyddsutrustning på – munskydd och visir. Det ser inte så trevligt ut, tycker hon själv. Och vad värre är – det har varit ett stort hinder i hennes arbete, för vård är inte bara sjukdomar och mediciner, det är mänsklig omvårdnad också. − I vanliga fall kanske man går in till en patient för ett förtroligt samtal, säger Sofia. − Nu sitter jag där i full skyddsmundering och försöker prata och förmedla trygghet, omvårdnad och empati, men det är inte så lätt att göra under den här masken. Jag tycker det är svårt för man uttrycker så mycket med sitt ansikte. Patienten kanske är lite dement, hör dåligt eller kanske inte förstår språket och att då dessutom försöka prata med dem genom den här skyddsutrustningen är svårt. Om de hör dåligt måste man höja rösten så mycket under masken att det blir ännu svårare att förmedla omvårdnad och förståelse. Det skär i hjärtat när man inte kan nå fram på samma empatiska sätt som man är van vid. Det intima mötet har blivit svårare. − En patient som har covid och går i tankarna ”jag är sjuk, jag kommer inte att klara mig” har det väldigt tufft när hon dessutom inte får gå utanför rummet. Man får sitta på sitt rum, inte gå ut till matsalen och inte ta emot besök utan vänta på att personalen kommer in.
Tankarna kommer och går: ”Jag är 82 år. Jag har fått covid. Jag har haft en hjärtinfarkt. Jag har diabetes och högt blodtryck. Jag kommer inte att klara mig.” Då är det väldigt svårt att skapa det här nära mötet, speciellt i skyddsutrustning, att säga att jag förstår dig. Det har faktiskt varit väldigt jobbigt.
Våren 2020 kom covid till Sverige och sjukhuset skapade en särskild covid-avdelning med en sammanslagning av tre kliniker, med undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Så vi jobbade där fram till augusti. Sedan gjordes bedömningen att det inte fanns lika många covid-patienter och att vi inte behövde ha en hel covid-avdelning öppen. Istället skulle varje avdelning ha ett par platser var. – I augusti gick vi tillbaka till våra respektive kliniker och det öppnades upp en allmän sjukvård igen. Då hade vi en väldigt lång kö efter alla inställda operationer, mottagningar och undersökningar. Då fick vi försöka beta av den vårdkö som vi hade.
Det var en negativ följd av pandemin, utöver själva covidsmittan. − Väldigt många har väntat in i det längsta med att gå till doktorn för att många i början tänkte att ”jag ska inte belasta sjukvården och söka för krämpor”. Men sedan gick det inte längre, utan de var tvungna att söka vård. Och då var de så pass allvarligt sjuka att de behövde sjukhusvård. Många väntar för länge innan de söker vård. Man får ju hjärtinfarkt och stroke även under en pandemi.
FAKTA OM SOFIA HARRYSSON
48 år.
Gift, två barn (19 och 21 år).
Född och uppvuxen i Västervik.
Tidigare jobbat som undersköterska och utbildade sig till sjuksköterska i 35-årsåldern.
Med den andra vågen gick man tillbaka till att ha en särskild covidavdelning, och den stora smällen har drabbat de covidsjuka. Många var redan tidigare sjuka och sedan fått covid också. De har väldigt mycket grundsjukdomar i botten och har inte mycket kraft eller ork innan de blir sjuka i covid. − Det har varit en helt ny arbetssituation med ett helt nytt arbetstänk. När vi startade i våras skulle vi vara i nya lokaler med nya arbetskollegor, lära känna och samarbeta med ny personal och jobba med en helt ny sjukdom som vi inte hade en aning
om hur den fungerar. I vanliga fall när vi har en patient med en sjukdom kan man ofta förutse förloppet och vara lite på tårna och se tecken. ”Vad händer nu?”, ”nu börjar patienten få feber”, ”nu sjunker blodtrycket” eller ”nu ökar pulsen”. Man har lättare att förutse vad som kommer att ske i nästa steg. Men med den här sjukdomen hade vi ju inte det. Vi blev oförberedda. Det fanns så många nya symptom på varje patient som vi inte hade någon aning om. Nu har vi börjat få lite mer rutin, nu vet vi lite mer om själva sjukdomen, vi kan förutse vissa saker och kan hantera den lite bättre. Men det var tufft i början. − Det har också varit många som går bort utan anhöriga, och då försöker vi istället vara inne hos patienten när det är dags. Ibland så hinner vi inte. Och det känns jobbigt att hitta någon i en sjuksäng som är avliden. Det är inte värdigt.
Hela situationen har lett till en del existentiella funderingar hos både Sofia och hennes kolleger. – Jo, det är klart att det har. Man tänker ju tankarna ”Varför jag?” eller ”Varför inte jag?”. Vi har ju patienter som skulle kunna vara vår mamma, mormor, arbetskollega eller kanske till och med våra barn. Det rör sig om alla åldrar. Om det är en solskenshistoria om någon äldre som blir frisk och får komma hem kanske det inte går lika bra för en patient på 30 år. ”Varför gick det bra för 90-åringen men inte för 30-åringen?” − I en familj kanske det blir en av fem som blir sjuk. ”Varför? Vad är det som gjorde att just den blev jättesjuk och inte de andra?” Jag har inga svar. Vi kan för lite om den här sjukdomen fortfarande.
Året med covid har fått Sofia att tänka till lite extra kring några saker. − När patienter är inlagda utan anhöriga närvarande kanske både patient och anhörig kommer på att de inte har sagt allt till varandra som den andre bör veta. Till exempel praktiska saker som var bankpapper och liknande finns. Så både passa på att prata igenom saker som man vill dela med varandra men också om praktiska detaljer.
Några episoder har fäst sig särskilt starkt. − Det kan bli en tragedi när man som anhörig har träffat sin mamma eller pappa och det visar sig att man är smittad med viruset, föräldrarna får det och inte klarar det. Vetskapen om att man själv har utsatt sin förälder för smitta blir tung. − Jag tänker också på två samtal som gjort starkt intryck. Ett handlade om en utländsk herre som kunde lite svenska och som vi märkte inte skulle klara sig i covid. Då gick jag in med en telefon och ringde upp hans barn så att de fick prata med sin pappa. Han orkade inte prata med dem men de kunde prata med honom på deras hemspråk och jag stod bredvid och höll luren mot hans öra. Jag kunde berätta för dem när han log och skrattade. Så de fick säga farväl. Till och med ett litet barnbarn sjöng för morfar i telefonen, och då grät jag. Dessa avsked har varit väldigt jobbiga att bevittna.
Jag hade ett annat samtal i våras med en herre som ville ringa sin hustru. Men han var för svag för att hålla telefonen så jag höll den åt honom. Hans hustru var också hemma och var sjuk. Hon hade en sjukdom som gjorde att inte hon heller kunde hålla i sin telefon så jag bad kommunsköterskan om hjälp som åkte hem till henne. Mannen sa till sin fru ”Jag vill bara tala om att jag älskar dig och tack för ett gott liv.” Han förstod att han inte skulle klara sig. Det var tufft att stå bredvid och höra de orden när de sa farväl till varandra. ■
