Lilly N
är norska turistbussar kommer till finngården Kallstan, Rikkenbergs hembygdsgård i Södra Finnskoga, har guiderna som krav att Lilly Bengtsson ska stå i dörröppningen och ta emot. Sedan vill de höra henne berätta. Så har hon gjort i åtskilliga år men nu har hon trappat ner lite, sedan hon har fyllt 90 år. – Det har inte blivit så mycket i år. Man kan väl säga att jag har tagit pension, säger hon och ler finurligt. PIGG ÅLDERN TILL TROTS I 40 år har hon funnits till hands och ställt upp på olika ideella sysslor på gården. Detta med att berätta om finnskogen för turister har hon nog bara gjort i 30 år, menar hon. Jag hörde talas om hennes berättarkonst och fick lov att besöka henne i hemmet i Bjurberget, där hon bor tillsammans med sonen Ingemar, även han en stöttepelare i hembygdsföreningen. Med en giktvärkande stortå
38
berättar
haltar jag in som en stel 90-åring och möts av Lilly som trippar som en pigg 70-åring trots höftvärk. När hon börjar berätta känns hon ännu mycket yngre än så. Jag förstår ganska snart de norska guidernas krav. ETT SEKEL I FÖRÄNDRING Samtalet rör sig mycket kring krigsåren, men först måste jag fråga om gränsen. Man har ju alltid hört att den svensknorska gränsen genom finnskogen bara är ett streck, ett streck utan betydelse. Hade Lilly upplevt det så, hon som var uppväxt i Baksjøberget, bara några meter in på norska sidan? – Jo visst var det så, svarar hon. Vi hade kamrater lika väl på svenska som på norska sidan. Det var först när kriget kom som man insåg vad en gräns var. Så börjar hon berätta och levandegör hur otroligt mycket som har förändrats under ett knappt sekel. Från hemmet i Baksjöberget hade hon åtta kilometer till
TEXT: TORLEIF STYFFE FOTO: TORLEIF STYFFE OCH ROGER NABBEN
skolan i Løvhaugen och denna sträcka fick hon gå fram och tillbaka varannan dag. Det var nämligen varannandagsläsning, så hon och den äldre systern gick samma väg men aldrig på samma dag. Systerns dagar inföll de dagar då Lilly var ledig. – Visst var det långt att gå, men ibland var båten ledig så jag kunde ro en sträcka med den och på så vis gena lite. I Baksjøberget fanns tre boställen som låg på rad men en bit ifrån varandra. Från det ena stället kom Oliver som sedan blev handlare i Bjurberget. Hans far Halvor var skräddare, och Lilly brukade titta in till honom på söndagarna. Då satt han och högläste ur Bibeln med tordönsstämma och märkte aldrig att hon knackade och klev in. När han var klar med läsningen vände han sig och såg på henne. – Jaså, jinta mi har kommi, sa han och skar av en bit socker och bjöd på. Socker var lyx. De närmaste ställena på svenska sidan var Mackaretjärn och Blind-Hanstorpet.
FINNSKOGMAGASINET 2022
