5 minute read
Lilly berättar
Lilly
berättar
Advertisement
TEXT: TORLEIF STYFFE FOTO: TORLEIF STYFFE OCH ROGER NABBEN
När norska turistbussar kommer till finngården Kallstan, Rikkenbergs hembygdsgård i Södra Finnskoga, har guiderna som krav att Lilly Bengtsson ska stå i dörröppningen och ta emot.
Sedan vill de höra henne berätta. Så har hon gjort i åtskilliga år men nu har hon trappat ner lite, sedan hon har fyllt 90 år. – Det har inte blivit så mycket i år. Man kan väl säga att jag har tagit pension, säger hon och ler finurligt.
PIGG ÅLDERN TILL TROTS
I 40 år har hon funnits till hands och ställt upp på olika ideella sysslor på gården. Detta med att berätta om finnskogen för turister har hon nog bara gjort i 30 år, menar hon. Jag hörde talas om hennes berättarkonst och fick lov att besöka henne i hemmet i Bjurberget, där hon bor tillsammans med sonen Ingemar, även han en stöttepelare i hembygdsföreningen. Med en giktvärkande stortå haltar jag in som en stel 90-åring och möts av Lilly som trippar som en pigg 70-åring trots höftvärk. När hon börjar berätta känns hon ännu mycket yngre än så. Jag förstår ganska snart de norska guidernas krav.
ETT SEKEL I FÖRÄNDRING
Samtalet rör sig mycket kring krigsåren, men först måste jag fråga om gränsen. Man har ju alltid hört att den svensknorska gränsen genom finnskogen bara är ett streck, ett streck utan betydelse. Hade Lilly upplevt det så, hon som var uppväxt i Baksjøberget, bara några meter in på norska sidan? – Jo visst var det så, svarar hon. Vi hade kamrater lika väl på svenska som på norska sidan. Det var först när kriget kom som man insåg vad en gräns var. Så börjar hon berätta och levandegör hur otroligt mycket som har förändrats under ett knappt sekel. Från hemmet i Baksjöberget hade hon åtta kilometer till skolan i Løvhaugen och denna sträcka fick hon gå fram och tillbaka varannan dag. Det var nämligen varannandagsläsning, så hon och den äldre systern gick samma väg men aldrig på samma dag. Systerns dagar inföll de dagar då Lilly var ledig. – Visst var det långt att gå, men ibland var båten ledig så jag kunde ro en sträcka med den och på så vis gena lite. I Baksjøberget fanns tre boställen som låg på rad men en bit ifrån varandra. Från det ena stället kom Oliver som sedan blev handlare i Bjurberget. Hans far Halvor var skräddare, och Lilly brukade titta in till honom på söndagarna. Då satt han och högläste ur Bibeln med tordönsstämma och märkte aldrig att hon knackade och klev in. När han var klar med läsningen vände han sig och såg på henne. – Jaså, jinta mi har kommi, sa han och skar av en bit socker och bjöd på. Socker var lyx. De närmaste ställena på svenska sidan var Mackaretjärn och Blind-Hanstorpet.
MARDRÖMMAR OM NÄTTERNA
Så kom kriget, och riksgränsen fick ny betydelse. För Lillys del märktes förändringen tydligt då hon ”läste för prästen” och vandrade hela långa vägen till Svullrya en gång i veckan. Det var en promenad på tre mil, och på vägen hem hade hon en ryggsäck med varor hon passat på att handla i samhället. I Svullrya hade då tyskarna lagt beslag på en byggnad och stod där med sina gevär var gång hon gick förbi. – Det var ingen som angrep mig, men jag var rädd och hade mardrömmar om nätterna. Min syster Rut flyttade till Sverige direkt efter konfirmationen för att undvika tyskarna. Vi märkte ju att de var intresserade av flickorna. Allt blev så mycket besvärligare när kriget kom. Radioapparater beslagtogs, men Lillys bror Leif hade en undangömd på svenska sidan, och dit tog han sig då och då för att få rapporter utifrån. Det hände också att den unga Lilly följde med över gränsen för att lyssna. Ett riskfyllt företag.
FLYKTEN TILL SVERIGE
Flyktingtrafiken tilltog. Det hände att folk från de inre delarna av Norge kom in i Lillys hem för att få värme, mat och vägledning. Tankarna på flykt fick hela tiden näring. I Sällboda, mellan Baksjøberget och Løvhaugen, blev det dramatiskt en höstdag 1943. Fadern i huset hade varit inspärrad på Grini men var tillfälligt hemma och jobbade i skogen. Då kom besked att tyskarna skulle hämta honom tillbaka. Det blev bråttom, familjen tog med vad de kunde och skyndade över till svenska sidan. I brådskan hade den äldsta flickan blivit kvarlämnad, för hon var i skolan när de andra flydde. Då hon kom hem fanns en tysk soldat och en norsk överlöpare, ”quisling”, i hemmet. De stannade hos henne och vaktade, och när hon var tvungen att gå på dass blev en av vakterna med. Detta upprepades ett par gånger men fjärde gången ansåg de att hon kunde gå utan vakt. Då lyckades hon smita efter sin familj som anlänt till Blind-Hanstorp i Sverige. Nu blev det bråttom också i Lillys hem. Hennes bror Leif kom till Sällboda just när familjen där hade flytt, och där mötte han inkräktarna. Han sprang fort därifrån. De kom jagande efter och sköt flera skott, men han tog sig hem oskadd. Utan lång betänketid bestämde sig familjen för att lämna landet. Det enda man fick med var kläderna man hade på sig och de husdjur man lyckades få med – tre kor, en häst och en griskulting. Katten och hönsen fick bli kvar. – Vi fick veta senare att några hade sett tyskarna skjuta rakt mot vårt hus, sedan vi hade rymt. De skulle väl skrämma ut den som eventuellt kunde finnas kvar.
JOBB PÅ POSTSTATIONEN
Lillys familj kom till Svenshöjda. Där fanns en enkel uppsamlingsplats och sängar, men där kunde man inte stanna någon längre tid. Det löste sig så att Karl Martinsson i Nerby norr om Bjurberget tog emot såväl familjen som djuren. Han hjälpte dem att sälja djuren och ställde husrum till förfogande. Hans hushållerska hade nämligen gett sig iväg och han var i behov av en sådan. Lillys familj fick stanna och hjälpa till. – Jag var stor nog att börja arbeta, säger Lilly, och jag blev erbjuden jobb i Bjurberget på poststationen, där det också fanns en kafélokal. Jag fick ta hand om kök och servering, och när jag hade fått ordning på det hela blev det samlingsplats främst för beredskapsgubbar. När Lilly kunde besöka sitt barndomshem efter kriget kom hon till ett alldeles länsat hus. Vilken sorglig syn! Ett enda minne fick hon med sig – ett konfirmationskort som låg i sågspånet på vinden!
PENSIONÄR PÅ DELTID
Dagen efter mitt besök hos Lilly ringde jag för att kolla några uppgifter. Då berättade hon att hon just hade varit med och tagit emot ett sällskap på hembygdsgården tidigare på dagen. Pensionär? Njaaa, hur var det nu med den saken, Lilly?
Artikeln har tidigare varit publicerad i Nya Wermlands-Tidningen och återges med tillstånd.
