LÄNETS HISTORIA Text Ola Liljedahl Illustration Emma Harrysson
Gammal flottarkärlek rostar aldrig I dag rullar långtradare med timmer
längs E4, E16, riksvägarna 50, 83, 84 och allt vad Gävleborgs vägar heter. Annat var det förr. När Sverige industrialiserades under andra hälften av 1800-talet blev efterfrågan på timmer stor. Orörda, tidigare rätt ointressanta, skogar blev eftertraktade. Skogsbolagen i bland annat Gävleborg gick samman för att rensa vattendrag så att timret kunde flottas till industrierna som ofta låg vid kusten. Ljusnans flottningsförening bildades 1856. Svindlande 500 000 stockar flottades
året därpå i Ljusnan och många trodde att fler än så kommer det aldrig att bli. Behöver vi säga att de hade fel? År 1900 var antalet stockar uppe i fyra miljoner om året och den absoluta toppen nåddes 1937. 20 miljoner timmerstockar flottades det året. Bara på Ljusnan! På vintern avverkades skogen och 34
BYGD 1 · 2022
timret drogs på snön med häst och släde till vattendragen. När våren kom tog vattnet vid. Men flottningen var farlig. Timret var blött och halt och flottarna måste ofta balansera på stockarna ute i vattnet för att se till att de inte fastnade i varandra utan kunde flyta med strömmen ner till skiljet. Det var den plats där timret sorterades efter respektive ägare och fördes vidare till sågverk och pappersbruk. Många flottare dog i olyckor och ännu
fler skadade sig. Farligast var när det bildades det som kallades en timmerbröt. Lågvatten eller andra orsaker fick stockarna att fastna i stenar, strandkant – och inte minst i varandra. När fler och fler fyllde på kunde det bli, som vid Aborrforsen i maj 1917, där en bröt på uppåt fem miljoner stockar fastnade i varandra. Sveriges genom tiderna största bröt brukar den kallas. Den kunde till slut sprängas loss med dynamit.
Det hårda flottningsyrket hade ändå ett romantiskt skimmer över sig. Kanske tack vare just farorna? Eller för att många var kringresande säsongsarbetare? Flottaren var någon sorts blandning av cowboy och sjöman som det både skrevs, berättades och sjöngs om. Bollnäslegendaren Gösta ”Snoddas”
Nordgren bidrog möjligen till romantiseringen med sin stora hit ”Flottarkärlek” från 1952. Redan första versen i första framförandet i populära radioprogrammet Karusellen satte tonen: ”Jag var ung en gång för längesen, en flottare med färg Alla jäntor var som vax uti min famn I alla torp, i alla byar hade jag en liten vän Ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg” Men 1967 var det tack och adjö. De sista timmerstockarna flöt då fram på Ljusnan. Timmerbilarna tog sedan över. Hur många stockar som då hade flottats på Ljusnan sedan de där första 1856? 1,1 miljarder.
