Barbro Åstrand Adelgatan I b

det kontinentala tapetväveriet under 1500-1700-talen. De norska bildväverskornas uppfattning av senmedeltidens och den tidiga renässansens blom- och bladomramade figurframställningar har tagits upp av konstnären i bildvävnaden Sankt Göran och draken, och återgivits med egen frisk fantasi, en äkta Märta Måås-Fjetterström.

Om Jubmel

Till färgbild Xa Denna vävnad illustrerar några kapitel ur Sagan om Beijves solskatt i Valdemar Lindholms Solsönernas saga. Boken anmäldes av professor K. B. Wiklund i Svenska Dagbladet 30.12.1909. Han sparade inte på krutet. Högtsvävande och mångordig skrivbordslyrik, Lindholm sysslar med poetiska fiktioner istället för att söka sanningen om lapparna. Men tecknaren, Ossian Elgström, berömdes för vignetterna och typografin. Han kom senare att bli känd för sina uttrycksfölla och egenartade framställningar ur fornnordisk och grönländsk mytologi, ibland med inslag av ostasiatisk konst. Sagan om Beijve inspirerade honom till två bildvävnader, Själens vandring och Jubmel vänder jorden. Den senare inköptes av Kulturen 1965. Båda fanns med på Baltiska utställningen.

Sagan om Jubmel berättas på vävnaden i fem bilder med början i övre vänstra hörnet och visar situationer som leder till att Jubmel vänder jorden på det praktfullt dramatiska mittfältet. I. Jubmel, den store guden, står vid randen av stora vatten, på varje våg en jamikiats, en underjordisk ande som skränar och skriker, gastarna svarar med avgrundslika tjut. Jubmel håller för öronen.

Han vill bygga en ny värld där hans son Beijve, himlastrålaren (mellan de övre bilderna), skall lysa. Dödar därför sin lilla renko.

2. Tar ett litet ben av renkon, kastar det i de stora vattnen, ber jamikiatsema bygga en bro därav mellan underjorden och den

" Jubmel vänder jorden" , Ossian Elgström, 1911. Bildvävnad i gobelängteknik utförd på Den Norske Husflidsforening, Kristiania. Mått: 31 2 x 200 cm. KM 58. 11 2.

undre himlen. På bron bygger han av renkons delar den goda världen. Huvudskålen blir himlen och ögonen morgon- och aftonstjärnorna. 3. Jubmel skapar två söner till Beijve, av renspillning, Njavvis och Attjis. I början är allt frid mellan bröderna men Mano, månen, Beijves yngre bror, dryper avundsjuka i Attjis' sinne. 4. Slutar med att Attjis dödar sin broder. Den goda tiden är slut, gastarna kommer åter upp.

5. (mittfältet) Då blir Jubmel vred och beslutar att vända världen. Alla vilda vindar släppas lösa över jorden, över mörka urtidsvatten. Jubmel vänder hastigt hela jorden. Floder strömmar uppför bergen. Mörkret sänker sig, människorna slukas av urtidsvattnen.

En gobelängväverska

Till färgbilder IX och Xb

Sommaren 1964 fick Kulturen efter den nyligen avlidna fru Alma Andreasson-Wenchert, Torna-Hällestad, en stor textil mönstersamling. På vinden i hennes hus låg gobelängkartonger, flamskförlagor, studier och arbetsritningar i en stor ekkista och i flera högar runt om. Några osignerade figurkompositioner förde tanken till Sigrid Hjerten, några kartonger kändes igen från gamla Konstslöjdanstalten på Kulturen, där den unga Alma Andreasson en gång började som gobelängväverska; mycket annat var helt okänt. Samlingen kompletterades med betyg, intyg och brev. Allt handlade om bild vävning.

Alma Andreasson-Wenchert levde mellan åren 1880-1964. Hon var lantbrukardotter och växte upp i Torna-Hällestad inte långt från Lund. Hon tillhörde den generation där vävkunskapen ännu gick i arv från mor till dotter och mor Elna kunde väva det mesta, dock inte gobeläng och flamsk. Det lärde Alma när hon var 16 år av en god vän, som varit på kurs på Handarbetets Vänner i Stockholm. Redan året därpå 1897 fick hon på Kultur-

historiska museets jubileumsutställning ett andrapris ''för vackra gobelin- och flamskväfnader". År 1898 blev hon anställd på museets Konstslöjdanstalt för att hjälpa Anna Karlin med undervisning i gobeläng och flamsk och bodde i början hos familjen Karlin inne på museiområdet.

Men först några ord om Konstslöjdanstalten där Alma började och om hur det kom sig att undervisning bedrevs inom ett museum.

I Vägledning för Kulturhistoriskt museum i Lund skriver museiintendenten Georg J :son Karlin 1888 bl.a. att huvud uppgiften för museet är att samla allt som kan tjäna till upplysning om kulturutvecklingen och ge en faktisk illustration av vår odlings historia. Vidare - och vad som är det intressanta i det här sammanhanget: ''En sådan samling torde ej heller komma att sakna sin betydelse för hemslöjdens och konstflitens fortgående utveckling". Han vill att den ska bli en mönstersamling av samma betydelse som den hos Handarbetets Vänner i Stockholm. Bakom deklarationen märker man de nya ideerna från England, från John Ruskin och William Morris och deras krets som reagerade mot! materialförsämringen och smakförfallet hos I industrialismens massprodukter. Nyskapande på grundval av gediget hantverkskunnande stod på deras program. Skönhet för alla var deras motto.

I den andan såg Georg J:son Karlin hela museet som en inspirerande, pedagogisk mönstersamling. År 1896 förverkligade han en djärv ide och grundade Konstslöjdanstalten, en liten konstfackskola inom museet med konstnärliga lärarkrafter, med avdelningar för metallsmide, keramik, bildhuggeri, textil och möbelkonst. Studiematerialet hade ju eleverna dagligen för ögonen. Konstslöjdanstalten fungerade ända in på 1930-talet.

För William Morris var " tapetväveriet" den förnämsta vävarten, eftersom den var den minst mekaniska. I Norden, med teknikens näraliggande traditioner i norskt bildväveri och skånsk flamsk, upplevde den en verklig renässans, som började i Norge på 1870-talet och i Sverige på Handarbetets Vänner i början av 80-talet. Vävtekniken var nästan bortglömd när den nya vågen kom, men det fanns ännu en och annan som mindes den i flamskbygderna i Torna härad i Skåne. Härifrån kom

Gobelängvävning på Kulturens konstslöjdanstalt år 1900. Fr.v. Anna Nordström, okänd, Alma Andreasson, okänd. A.N-m väver Georg J:son Karlins Ökenstämning, bakom henne syns en del av Märta Måås-Fjetteströms Prinsessan och de elva svanarna och t.h. Thyra Mattssons Svarta fåglar. På väggen Jöns Mårtenssons och MMF:s Snövit och dvärgarna och Maja Fjaestads Två gubbar i snön.

också den första flamskväverskan till Handarbetets Vänner 1883, snart följd av flera, just från Almas hemtrakter. Redan under Konstslöjdanstaltens första år kunde man väva upp en gobeläng Prinsessan och de elva svanarna efter en kartong av, enligt Karlin i en intervju, "en av de mest begåvade, dristiga och ursprungliga mönstertecknare han träffat i landet, en fröken Fjetterström i Jönköping" och hon kom att mer eller mindre vara knuten till Kulturen under nio år. Andra kartonger tecknades av Maja Fjaestad, Helmer Osslund, Ernst Norlind och många andra. Flera av dem vävdes av Alma. Allt var i tidens anda - sagomotiv, folkviseromantik och svensk naturlyrik med blommor och svanar i säven, skogstjärnar och vinterstämning.

I ett nummer av ldun 1899 finns en bild av "Bebådelsen, ett antependium av Märta Måås-Fjetterström, vävt av Alma Andreasson, Kulturhistoriska museet i Lund". Konstnären är ju i högsta grad beroende av gobelängväverskans skicklighet och konstnärliga inlevelse att rätt återge förebilden. Därför började man också ange väverskans namn jämte konstnärens och även väva in hennes initialer. Goda väverskor var kända och eftersökta. Alma var en bland dem.

Sekelskiftet var en brytningstid inte minst konstnärligt. Målarna såg andra uttrycksmöjligheter än pensel och färg och många av våra mest kända konstnärer tecknade kartonger för gobeläng, som vävdes upp. De flesta utfördes på Handarbetets Vänner, men också hos Giöbels (AB Svensk konstslöjdutställning S. Giöbel) och Thyra Grafström (NK) och på Konstslöjdanstalten i Lund och efter 1904, Licium. Under denna intensivt textilt konstnärliga period kom Alma till Stockholm och till Handarbetets Vänner som gobelängväverska samt för att utbilda sig. Åren 1904-06 gick hon på Tekniska skolan (nuvarande Konstfackskolan) delvis på kvällskurser och senare deltog hon i textilkurser på Handarbetets Vänner. All övrig tid ägnades åt gobelängvävning. '

Det var en miljö där hon mötte många konstnärliga personligheter. Flera av dem finns på ett eller annat sätt representerade i hennes mönstersamling som t.ex. Gunnar G:son Wennerberg, Ferdinand Boberg och Alf Wallander. Ragnar Östberg skrev med sin eleganta piktur ett intyg 1907, som säger att Alma Andreasson på ett "synnerligen skickligt och omsorgsfullt sätt samt med klarsynt omdöme utfört" en gobeläng tecknad av Sigrid Hjerten.

Målarinnan Sigrid Hjerten hade, sedan hon gått ut från Tekniska skolan 1908 som teckningslärare, kommit till Giöbels, där Alf Wallander var konstnärlig ledare. Hon tänkte sig en framtid som textilkonstnärinna och deltog liksom firmans övriga konstnärinnor på Stockholmsutställningen 1909. Celie Brunius och flera med henne noterar i pressen fröken Hjertens grönvioletta " bonad". Eivor Fischer, hennes lärare en gång på "Teknis" mindes den vid en intervju med mig 1965 som en ganska lätt vävnad, grön och violett med långa blommor och

" Lustgården'', Sigrid Hjerten, 1911. Flossamatta utförd av Alma Andreasson Wenchert. Mått: 220 x 330 cm. Tillhör Sveriges Radio, Stockholm. Foto SR.

blad. Två skäl talar för att Alma Andreasson har vävt även denna. För det första finns en kartong i mönstersamlingen med ett stiliserat blad- och blommönster i grönt och violett och något gult, som av allt att döma är förlagan. Den är mycket säkert upplagd och något " extra". För det andra finns ett minnesdiplom till Alma, nu som medarbetare hos Giöbels, för Stockholmsutställningen 1909, signerat Alf Wallander. Isaac Griinewald hade också lagt märke till vävnaden, berättar sonen Ivan Griinewald. På hösten samma år for Sigrid Hjerten till Paris för att måla.

I april 1910 reser Alma till Paris på ett statligt stipendium för att studera gobelänger på museer och i verkstäder. Hon möts av Sigrid som skaffat henne rum på det lilla hotell i St Sulpice, där hon själv bor. Redan första kvällen går de på konstnärernas litterära tisdagsafton på Cafä Closerie de Lilas. "Jag fick där se sådana originella typer som jag aldrig kunnat drömma om", berättar Alma i de minnesanteckningar, hon gjorde under denna tid. De går på boulevarderna, på Louvren och på Musee du Cluny och sitter på Bar de la Rotonde bland bekanta. Hon gör även sin entre i ateljen hos den mångomtalade Matisse, bland "alla världens nationer", där målaren Rudolf Levy tar upp avgiften, trettio kronor. " Så tyst har jag aldrig hört på någon atelje". I Carl Palmes Konstens karyatider och Isaac Griinewalds Matisse och expressionismen möter läsaren samma människor, på samma ställen och samma djupa tystnad hos Matisse.

På hösten 1910 gifte sig Alma med lantbrukaren Nils Wenchert på gården Nissebo i Frosta Hammarlunda. Våren därpå kom brev från Sigrid, som undrade om hon kunde få bo hos dem ett par månader under sommaren. Hon sänder en kartong till ett kuddstycke för gobelängteknik med beskrivning hur detaljerna skall utföras. Sigrid kom i juni och stannade i två månader.

På midsommaraftonen skriver hon till Isaac Griinewald: "Från mitt fönster, som har vita hålsömmade gardiner, har jag storartad utsikt över detta bördiga land med två små sjöar, väderkvarnar och vita kyrkor och hus. Rågåkrarna stå doftande gula, fläder och schersmin och nyponbuskar dofta och blanda sina starka vällukter med de honungssöta ångorna från klöverfälten" . I ett annat brev säger hon: "Ibland är det lite monotont

här men jag vänjer mig vid det så småningom. Jag har också mycket att göra. En stor gobeläng har jag slagit upp, men jag måste låta teckningen stå dag efter dag för att finna den dekorativa formen åt den''.

Av någon anledning kom den stora kompositionen Lustgården aldrig att utföras i gobeläng utan i flossateknik, som en matta. Den finns nu i två exemplar, det ena på Sveriges Radio, vävt 1911 och det andra på herrgården Storeberg i Västergöt- • land, utfört 1922. Sigrid Hjertens färglagda arbetsritning finns kvar i Alma Wencherts samling. Mattan blev färdig att ställas ut under Olympiska Spelen i Stockholm 1912 i Joels konsthandel på Hamngatan 16. Sigrid hade förgäves hoppats att få den såld.

Nästa gång den visades var på Baltiska Utställningen i Malmö 1914. En flossamatta av ganska god uppställning, skriver Märta Måås-Fjetterström i Svenska Slöjdföreningens Tidskrift samma år, men garnet är för torrt och varför flossateknik som inte ger en skarp kontur. Otraditionell - säger Erik Wettergren - med de halvt realistiska figurerna, men för övrigt väl avvägda mönster av blommor och blad. I själva verket var blommorna och bladen två lyftande svanar över upprörda vågor. Men han har rätt ändå. Detta var den enda föreställande figurkompositionen på utställningen, som ej återger sago- eller folkvisemotiv. Jag föreställer mig att den var för "modern" för att då bli uppskattad. Idag beundrar vi "den dekorativa form" konstnären funnit.

På samma utställning fanns Alma representerad med åtminstone en "bildöversättning" till, nämligen Ernst Norlinds Storkar flygande över en vallgrav. "Behandlingen af marken är storartad", säger han till Alma i ett brev på våren när den vävdes. "Väf nu duktigt på."

Alma Wenchert, konstväverskan, finner man inte i konstlitteraturen, men beskrivningen av hennes liv i ungdomen, av vänskap, utbildning och arbete och de personer hon möter, ger ett stycke av en spännande period i vår svenska textilkonst från sekelskiftet till Baltiska utställningen.

Otryckta Brev. Sigrid Hjerten till Alma Andreasson-Wenchert och Isaac Griinewald.

Ernst Norlind till Alma A-W. Kulturens arkiv och Ivan Griinewalds brevsamling Sthlm. Kulturens arkiv: Konstslöjdanstalten och Alma Andreasson-Wencherts minnesanteckningar och mönstersamling. Nordiska Museet: EU 53292. Sofia Danielson hos Alma Andreasson-Wenchert 1962.

Tryckta Arbman, D., Gobelänger och andra vävda tapeter. 1950. Frick, G., Svenska Slöjdföreningen och konstindustrin före 1905. 1978. Griinewald, Ir., Förord till utställn. Sigrid Hjerten. Moderna Museet, kat. nr 38. 1964. Handarbetets Vänner 100 år. Liljewalchs Konsthall, kat. nr 315. 1974. Nyström, B. G. T. , Konsten till industrien. Alf Wallander och Gunnar G:son

Wennerberg. En studie i svensk Art Nouveau 1895-1909. 1971. Officiell berättelse öfver Baltiska Utställningen i Malmö 19 14. Il: 1,2. 1915. Palme, C., Sigrid Hjerten. 1936. Stavenow-Hidemark. E., Svensk jugend. 1964. Tidskrifter: Konstrevy 1936, Ord och Bild 1899-1914, Svenska slöjdföreningens tidskrift 1905-1914, The Studio 1903-1914, Vi Veckotidning 1964, Veckojournalen 1953 samt Handarbetets Vänners klippböcker 1888-1907.

Adelgatan I b

Tillfärgbild XI

Från Tegnersplatsens nordöstra hörn sträcker sig Adelgatan i tvära kast åt öster och nordost och mynnar vid Trekanten. Mitt i dess nordostliga sträckning, som går tillbaka till medeltidens Lund, ligger på norra sidan ett spritputsat tvåvåningshus med rött tegeltak. Det är struket med kalk, som är färgad med guldocker. Fönster och dörrar är grönmålade och omgivna av slätputsade vitkalkade inramningar. Åt gårdsidan har huset endast en våning och på taket, som här är högt och brant, finns en större och en mindre kupa. Det har varit bebott fram till omkring 1975, bild I.

Huset tycks inte ha genomgått några mera genomgripande förändringar. I det första försäkringsbrevet, utfärdat 1849, där det är avgivet att huset då var nybyggt, finns en noggrann beskrivning:

Ett 2-vånings hus fristående på 3 sidor och sammanstötande med annat hus åt gatan på samma nummer. Uppfört av bränd- (dvs. bränd tegel) och råsten på 3/4 aln (I aln = 59 cm) stengrund i nedre samt eke- och furu timmer i öfre våningen samt kalkrappade murar. Med tak av tegel och kalkunderstykning.

I detta hus finnas: 10 st målade dörrar med foder och allt tillbehör, 7 st sämre dito, 11 par större fönster målade, I 1/2 par mindre dito, 7 st rum med gipstak, 7 st rum med brädgolv, 7 st vindskakelugnar med blyglaserad kakel med dörrar av jern, 2 st köksspisar utan jernplan, I st skorsten, 7 st kakelugnsrör

I nästa brandförsäkringsbrev utfärdat 1881 , framgår dessutom att fot och grund är av gråsten och att de sju rummen fått tapeter och oljemålade fotlister. Därefter kommer inget nytt försäk-

I. Huset vid Adelgatan I b, sett från söder. 1980

ringsbrev förrän 1923. Beskrivningen här är knapphändig, men det framgår att det nu finns vattenledning indragen. Som nämnts har huset inte förändrats så mycket. Murarna är i stort sett de samma, sparrkonstruktionen är kvar. Takkuporna har byggts om något och blivit större. Men bottenplanen är oförändrad liksom fasaden mot gatan, bild 2.

Gårdsfasaden tycks däremot ha ändrat utseende någon gång efter 1881 . De stora fönsterna är högre än de utåt gatan och går ända upp till lejden. Arrangemanget med köksdörrarna på var sin sida av en mittstolpe, som avslutar en inre tvärvägg, med vardera ett halvt fönster tryckt intill motstående dörrkarm, är

2. Uppmätningsritningar 1979. Bottenplan: Förstuga, I. Bostadsrum i den lägenhet, som under Anders Nilssons tid och därefter var hyreslägenhet, 2 och 3. Bostadsrum i Anders Nilssons lägenhet och därefter hyreslägenhet, 4 och 5. 2:a våningen: Förstuga, I. Bostadsrum, 2, 3 och 4. Vindsutrymme.

Kök

8ottenvåmngen

N

3. Dörr- och fönsterparti i fasaden åt gårdssidan. Sannolikt gjort mot slutet av 1890-talet.

uppenbarligen gjort senare, bild 3. Det var ganska vanligt i 1800talets Lund, att man byggde små hus med ett halvt fönster alldeles intill en dörr i samband med ett smalt utrymme. Förmodligen kan man finna arrangemanget från Adelgatan också på andra håll i staden.

Denna förändring gjordes förmodligen strax före sekelskiftet. Dottersöner till den dåvarande ägaren, snickaren Anders Nilsson, vet nämligen berätta, att det var då, deras föräldrar lärde känna varandra. Och det skedde i samband med att deras farfar, som var murare, hjälpte Anders Nilsson med reparation av huset. Vid samma tillfälle byggdes även trappan om. Den bär det sena 1800-talets prägel med sina svarvade stolpar och sitt svängda lopp. Den ursprungliga trappan var troligtvis rak och har suttit spegelvänd i förhållande till den nuvarande. Rummen i andra våningen har förmodligen kvar sitt ursprungliga omfång och läge. Frågan är hur förstugan sett ut och om den passage, som man når via en " hönsastege" mitt i trappan, funnits där

4. Trappor: I mitten mynningen av trappan mellan I :a och 2:a våningen. T.v. trappsteg till köksutrymmet i 2:a våningen. T.h. den inbyggda vindstrappan.

från början, bild 4. Den måste vara gjord för att husets alla invånare skulle kunna nå den del, som förmodligen varit vindsutrymme. Passagen leder nu till ett primitivt kök, där ena väggen utgörs av skorstensstocken och de övriga är klädda med pärlspant. Det bör ha kommit till efter 1923, men när, är obekant. En man, w m flyttade in i huset 1940 har berättat, att där då fanns en vedspis och att utrymmet var gammalt och dåligt. Själv byggde han upp ett vaskbord mot fönstersidan.

Till huset vid Adelgatan hörde ursprungligen en stor tomt. Den var kvar ostyckad fram till det Kulturen inköpte fastigheten 1924. Ett lågt staket i nordväst avgränsade det närmast liggande gårdspartiet från en stor frukt- och blomsterträdgård, som nu är en del av Kulturens park.

År 1881 byggde Anders Nilsson, som så många fastighetsägare vid den tiden, ett gårdshus av bränt tegel på sin tomt. Mittemot gårdshuset, stötande intill planket mot grannfastigheten, fanns ett par träskjul med brygghus, flera vedbodar och dass, bild 5.

I'

5. Gårdsutsikt från gatuhuset. T.h. gårdshuset i bränd tegel, innehållande källare med verkstadsrum och brygghus, förstuga med vindstrappa och två enrumslägenheter med garderober. T.v. träskjul med tvättstuga, vedbodar etc. Teckning av Folke Ekelund, Anders Nilssons dotterson.

Tomten hade varit bebyggd före 1849. Här fanns under förra hälften av 1800-talet uppenbarligen en svarvarverkstad med gesäller och lärlingar och med svarvarmästaren Bengt Ryberg (1760-1831) som centralgestalt. År 1847 såldes gården till en murmästare och redan samma år vidare till en murgesäll Måns Persson Bergsten, som byggde det nya gatuhuset vid Adelgatan I b.

Gatuhuset innehöll alltså nu två tvårumslägenheter med kök och spiskammare, tre s.k. spisrum i andra våningen, garderober och vindsutrymme, bild 2. Hantverksgårdarna, där gesäller och lärlingar ingick i hushållet, hade börjat ersättas av hus, som till större delen var avsedda att hyras ut till gesäller, till industriarbetare etc. Detta var resultatet av den begynnande industrialismen, som också medförde att allt fler människor flyttade in till städerna. En ny tid hade brutit in.

Huset vid Adelgatan I b representerar såväl beträffande planlösning som lägenhets- och rumstyp en kategori, som skulle bli vanlig årtionden framöver. Man möter den bl.a. i 1870-talets " Nöden" -bebyggelse i Lund. Här förekommer den ofta dubble-

rad, alltså med fyra tvårumslägenheter i rad med köken ihop två och två, och med kupor på taken. Hus med två våningar i ena fasaden och en våning i den andra och därmed följande assymetrisk takstol är däremot mindre vanligt, om än inte alldeles sällsynt. Planlösningen har förmodligen ett samband med äldre lokala bostadstraditioner.

Därmed står Adelgatshuset i viss kontrast till många av de hus, som byggdes för arbetarklassens räkning under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. De hade kommit till i bostadsbristens spår på initiativ från flera olika håll. Arbetsgivarna byggde bostäder till sina anställda. Bostadsföreningar, bildade av arbetare redan 1860-talet, byggde hus. Det fanns enskilda som byggde hus i spekulationssyfte. Det förekom också att organisationer, påverkade av ideer från England, med intresse att förbättra arbetarnas villkor, byggde bostadshus. Men vem som än låg bakom byggnationen, var det samma lägenhets- och rumstyper som upprepades både i hyreskaserner och småhus, tvårumslägenheter, enrumslägenheter och "spisrum". Angående bostadens storlek berättas från " Nöden" i Lund, att det var status att ha två rum och kök. Det kunde bara de ha, som var fast anställda.

Många olika slags människor har gått ut och in i de båda husen på tomten vid Adelgatan I b. Fem gånger har fastigheten bytt ägare, sedan gatuhuset byggdes 1849. År 1874 var köparen den tidigare omtalade snickaren Anders Nilsson och hans hustru Kjersti Persdotter, båda från Kyrkheddinge. Anders Nilsson bodde kvar här till sin död 1923, varefter dottern sålde fastigheten till Kulturen.

Anders Nilsson blev änkling kort tid efter sin dotter Elin Ingeborgs födelse 1877. Sex år senare gifte han om sig, men blev åter änkling 1897. Hans tredje hustru överlevde honom. Anders Nilsson hade varit möllesven och var utlärd vagnmakare. Åtminstone på 1900-talet hade han också lantbruk på Norra fäladen. Hans fruktträdgård var stor och han hade mycket blommor. Han var också med i sångförening. Hans barnbarn, bröderna Ekelund, minns väl familjens besök hos morfadern. Efter middagen, till vilken det brukade serveras brännvin smaksatt med kummin, tog han fram sångboken "Sjung Svenska Folk".

Och så spelade han på sitt psalmodikon och sjöng och "när han tog höga toner gick han upp på tå".

Det var åtskilliga personer, som bodde i Anders Nilssons hus. År 1879 var han själv fyrtioett år gammal och bodde med sin tvååriga dotter i lägenheten åt nordost. I lägenheten mitt emot bodde den tjugosjuåriga Johan Adolf Cato, målargesäll och vaktmästare med hustru och två småbarn. Ovanpå bodde en piga Kersti Nilsdotter med en sjutton år gammal "oäkta dotter, Ida Augusta." Förmodligen bodde här också studenter.

När gårdshuset kommit till, 1881 , flyttade ännu fler in. Till framemot sekelskiftet var här mestadels upp emot sexton personer bokförda samtidigt på fastigheten. Vid 1900-talets början hade man blivit färre. Det var mest gamla människor. Inga barn lekte på gården. Möjligen bodde här så många fler studenter.

Under 1914 var det mycket rörelse i fastigheten. Till gatuhuset på nedre botten kom en ung betongarbetare John Persson med sin hustru Inez Maria. De hade en nyfödd son, Georg. Familjen bodde kvar till 1923 och fick under tiden ytterligare två barn.

Även på 1920- och 30-talen fanns här en blandning av äldre människor, ensamstående män och kvinnor, unga arbetarfamiljer, barn och studenter. I gårdshuset hade en tapetserare sin verkstad. Till gatuhusets södra tvårummare flyttade 1925 målaren Nils Andersson med hustru Siri och deras· son, som var ett halvt år gammal. De hyrde ut sitt större rum till studenter fram till 1930, då de fick sitt andra barn, bild 6. Nils och Siri bodde kvar i fyrtio år. Sonen, som också hette Nils, blev mätningstekniker. År 1947 flyttade han upp i andra våningen och hyrde ensam de båda rummen åt sydsidan med tillhörande " kök" . Senare övertog han hela övervåningen och bodde där till 1965. Dottern Siv gifte sig och flyttade hemifrån 1954. Efter hand har rummen och lägenheterna blivit tillfälliga bostäder för studenter.

Om vi skall göra oss en mera konkret föreställning om hemmiljön i Adelgatshuset får vi helt naturligt hålla oss till 1900-talet. Från husets första period finns bara lätta spår, som man t.ex. kan finna om man skrapar i de kalkmålade fårglagren under

6. Målaren Nils Andersson med sina barn " Ninne" och Siv utanför köksdörren. 1932.

tapeterna. Man kan då konstatera att väggarna på flera håll i huset tidigare var målade i rosa, därpå i vitt och sedan i brunt. Bakom luckor i kökens innerväggar finner man resterna av den öppna spis, där man lagade sin mat fram till 1880-talet, bild 7. En annan glimt ger ett köpekontrakt från 1862, där man kan läsa: "Med köpet följer utan särskild betalning Sju stolar, Tre bord, Tre bokhyllor, Tre Twätt Komoder, en Säng, Twå Soffor med Madrasser, hvilka alla möbler äro stående i Studentrummen

Snickaren Anders Nilsson bodde vid Adelgatan i nästan femtio år, ända fram till 1923. Tack vare att hans dottersöner, som var tjugo respektive fjorton år vid hans död, så väl minns sin

7. Köket i tvårumslägenheten åt sydväst. I nischen till vänster i fonden är muren, som täcker den ursprungliga öppna köksspisen. Nere till höger syns en bit av eldpallen.

morfars hus, kan man få en ganska god bild av hur där har sett ut, bild 8.

I förstugan var väggarna målade i grönt med en dekorativ bård upptill. Trappan var trävit liksom golvet. Snickerierna i rummet hade färgen av " lätt mörknad korg". I med dess brunmönstrade tapeter och skurade ekplankor, stod en stoppad rödklädd soffa med ett rektangulärt "divanbord" i polerat körsbärsträ mot väggen mitt emot ingångsdörren, bild 9. På bordet stod en fotogenlampa i jugendstil med en klotformig kupa på hög grön fot. På hyllan över soffan fanns bland andra ting påfågelsfjädrar, en svart ocarina med gyllene ornament och en "fisk" i majolika. På vardera sidan av bordet stod en svart gungstol av " Boston-typ" med guldmålad dekor och en av de stoppade stolarna, som var klädda i soffans tyg. Mellan fönsterna hängde en hög spegel med konsolbord. På samma vägg som farstudörren stod en trelådig byrå, som hade tillhört Ingeborgs mor,