Christina Lindvall-Nordin Väntekläder

4. Utsikt över Humlarödshus fälad med betande kor. Foto omkr. 1924. Kulturens arkiv.

laddas senare upp med näring till nästa år. Men just detta är historiskt sett ganska nytt vetande.

Vad som framför allt inspirerade folkfantasin återspeglas i att arter med rundade rotknölar redan i antikens Grekland bar namnet Orchis som betyder testikel. Den sortens associationer ledde enligt den medicinska s k signaturläran - som bland annat går ut på att växtdelar som påminner om bestämda organ hos människor och djur har kraft att bota brister i dessa organ -till tron att orkideer var formliga undermedel i sexuella sammanhang.

Om möjligt större kraft är de andra tillskrevs de arter som numera vanligen på svenska helt neutralt benämns " nattvioler". I deras fall lät man sig inte bara imponeras av de pariga,

spetsigt ovala rotknölarna. Den ofta praktfulla, vita blomställningen ovanför dem tycks i högre grad än andra orkideers blomställningar ha fört tanken till en ständigt erigerad manslem - och dessa arter fick därmed heta Satyrion efter den grekiska mytologiens parningslustiga, manliga motsvarigheter till nymferna.

Av samma skäl har de i svenska örtaböcker och floror långt fram i tiden benämnts "Ståndört", "Ståndpers" och "Ståndpes'' och hos några författare på 1600- och 1700-talen till och med "Olderdomens Krafteroot", "Olderdomens Sängietröst" och "Mansstyrkia". Benedictus Olai, livläkare åt Gustav Vasas söner, föreskrev i "Een Nyttigh Läkere Book" (1578) drogen Diasatyrion under kapitelrubriken "Om någhor mister sin mandom".

Namn som "Yxnagräs", "Yxnepes" och "Yxne", som etymologiskt hänger ihop med oxe i det ordets äldsta betydelse tjur, vittnar också om att allmogen använde de s k nattviolernas rotknölar för motsvarande "veterinärmedicinska" ändamål. Linne lär för övrigt inte ha tvivlat på deras verkningar. Men redan Anders Jahan Retzius som 1795 blev professor i naturalhistoria i Lund var skeptiskt inställd. Det framgår av att han i sin ekonomiska flora skriver: "Om det är rotens fräna luckt .... eller rötternes form, eller bägge, som gifwit anledning at gifwa de runda rötterne färska åt modstulne Tjurar och Kor som ej wilja söka Tjur, wetjag intet, men anser det för ganska fåfängt medel."

Det är svårare att få klarhet i hur man använde de handflikiga rotknölarna av de orkideer som numera räknas in under släktnamnet Dactylorhiza. Men mycket tyder på att de nyttjades till sådan "medicin" som det även efter häxprocessernas slut var säkrast att tala tyst om. Bland deras äldre namn märks "Jungfru Marie händer" (1683), "Vår Herres hand" (i Skåne enligt Linne 1751), "Jungfru Marias och fanens hand" (1772), "Guds och Djefvulens hand", och så vidare.

Hur som helst försvann de flesta av de gamla målande orkidenamnen ur flororna under 1800-talets pryda andra hälft och ersattes - måhända av omtanke om den växtsamlande skolungdomens fantasi - med oförargliga beteckningar som nattviol,

nycklar och nyckelblomster (av vilka den sistnämnda tidigare, i anslutning till en medeltida legend, använts på gullviva).

Kvar lever endast sådana äldre svenska orkidenamn, vilkas sexuella eller magiska bakgrund ingen längre förstår. Slutleden -yxne har sålunda använts vid konstruktion av nya svenska namn - även på orkideer som inte har rundade rotknölar och som därför inte rimligtvis kan antas ha nyttjats till försök att sätta fart på vare sig " modstulne Tjurar" eller trötta män.

I Svenska akademiens ordlista står också än i dag det gamla "nosserot", som kommer av ett i Danmark fortfarande förstått och använt nordiskt ord för testikel. Men i flororna återfinner man så raka liknelser bara i greko-latinsk, vetenskaplig förklädnad, såsom i Orchis mascula där artbeteckningen betyder maskulin, manlig.

Själv har jag roat mig med att i boken "Nässlor och nyckelblomster" plädera för att bortcensurerade, roliga namn ska återinföras och nya, liknande lanseras. I stället för 1800-talsnamnet Sankte (eller Sankt) Pers nycklar skulle jag tex gärna kalla Orchis mascula för " mansnosserot''. Men chanserna är inte stora att sådana förslag ska slå igenom. Svensk Botanisk Tidskrifts recensent anmärkte, icke utan berättigande: " I många fall låter det frestande men namnsättningen skulle bli rörigare än den redan är."

Och det må naturligtvis vara den resandes ensak, om han eller hon föredrar att anse att det är Sankte Pers nycklar som från mitten på maj några veckor lyser upp marken på Humlarödshus fälad med sina purpurröda blommor.

Du som vill uppleva fäladens orkideprakt i maj och juni eller spana efter andra växter bör i varje fall komma ihåg att floran är rikast i de nedre delarna. De flesta av de söndags- och sommarbilister som stannar till på parkeringsplatsen vid en av naturreservatets skyltar med karta och informationer tycks inte våga sig långt från bilen - och för att nå fram till de första orkideerna måste man promenera ett hundratal meter .. .

Referenser

Campbell, Å., Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. 1928. Karlin, G. J:son, Kulturhistoriska museets Östarp, dess natur, historia och

ändamål. Fästskrift till invigningen den 2 augusti 1924. 1924. Lyttkens, A., Svenska växtnamn. Tredje delen. 1912-1915. Mossberg, B. (bild) och Nilsson, S. (text), Nordens orkideer. 1977. Retzius, A. J., Försök til en Flora Oeconomica Sveciae Eller Swenska Wäxters

Nytta och Skada i Hushållningen. Andra Delen. 1806. Sahlin, S., Romeleåsen. En studie över dess fäladsmark och skog. Svensk

Geografisk Årsbok 1930. 1930. Sjögren, B., Sevärd fälad fridlyst på Romeleåsen. Skånes Natur, häfte 2: 1964. - Nässlor och nyckelblomster. 1978. Weimarck, H., Skånes flora. 1963.

En finsnickares bildvärld

Till färgbilder XIV och XV

''V erdandi tecknar ner det förflutna. U rd och Skuld skall vattna U gdrasil (livets träd). U rd hör gjallarhornet ljuda. Tappar vattenkrukan." På en jugendstols ryggbricka är ett av den fornnordiska mytologins mest dramatiska ögonblick tecknat i intarsia med träslag som vit lönn, satinvalnöt och ceder, bild I. En annan stolsrygg har motivet hämtat från den klassiska mytologin. "Orpheus då han på en delfin med sin lutas toner skall röra klipporna vid Bosporen, så de ej faller tillhopa och krossar 50 man, som skola fara genom sundet." Motivet syftar på en av de svårigheter Jason och hans besättning, de s.k. argonauterna, mötte på den äventyrsfyllda färden för att hämta det gyllene vädurskinnet.

Det är den skånskfödde finsnickaren Albin Alexander Möller, som utfört och signerat dessa stolar 1901-02. Han har själv skrivit förklaringarna till motiven, inte bara till stolarna, utan även till flera av de sextiotalet arbeten av honom, som sedan 1961 ingår i Kulturens samlingar. Gemensamt för alla föremål är att de har intarsiadekor. Helhetsintrycket av samlingen är att intarsiadekoren i många fall är det väsentliga, medan formen är underordnad. Undantag härifrån är några större möbler såsom en panelsoffa, en buffe, två sekretärer, ett bord, de ovan beskrivna stolarna samt två bordslampor. De smärre föremålen, som skrin och framför allt de många fotografiramarna, tycks helt och hållet vara en förevändning för en rik intarsiadekor. Albin Möller har inte i någon större utsträckning intresserat sig för den samtida formens utveckling, snarare finns ett konservativt drag i hans arbeten. Stolarna och några få andra möbler, som han tillverkade under 1900-talets första decennier har dock en stil,

som kan rubriceras som en modifierad efterklang av den internationella jugendstilen. Det bästa exemplet på detta är stolarna med de genombrutna ryggbrickornas mjuka linjekonturer och frambenens karakteristiska ansvällning nedtill. Jugendepokens ornamentik på möbler var vanligen inte utförd i intarsia, allra minst med mytologiska motiv utan dekoren var företrädesvis plastisk men stolsryggarnas ytterkonturer har jugendkaraktär. Samma personliga blandning av jugendformer och rik intarsiadekor med motiv ur den fornnordiska respektive klassiska mytologin återfinns på två bordslampor.

Den ena har en kraftig, profilerad basplatta med något svängd framkant. Från dennas baksida reser sig en hög och smal platta med konturerade kanter. Överst är själva lampkupan fästad, inte centrerat, utan i kanten på den breda cylinderformade kransen, som är täckt av ett svagt kupat lock. Allt är av trä och dekorerat med intarsia, vars motiv beskriver den fornnordiska sagan om Loke. På bakstammen syns Loke, fjättrad till händer och fötter vid en klippa. Bakom honom står hans hustru Sigyn. Hon lyfter en mantel över sitt huvud för att skydda Loke för lampans skarpa sken! En fyndig förändring av sagans orm, vars drypande gift Sigyn fångar upp i en skål. Detta har Möller beskrivit liksom bildfrisen på lampkupans krans. "Wid en idrottslig täfling i Vallhall mellan gudarne, siktar Loke den blinde Höds båge och med mistelten som pil genomborrar han Balder som faller död till marken. Hela gudomen blev häpen och sorgsen över vad som skett. Odin befalde sin son Hermod att rida till Hel och bjuda lösenpenning. Om alla begräte Balder skulle han återfå livet blev svaret. Alla utom en jättekvinna begrät Balder. Han måste därföre förbli i Hels våld." Jättekvinnan som ej ville gråta var Loke. Sagan fortsätter på den välvda kupan, vars motiv föreställer Tors fiske. "Loke som räds för gudarnes hämnd, dolde sig bland bergen där han om dagarne förvandlade sig till en lax och gömde sig i Franayers fors. Guden Qvaser vilken upptäckt Lokes förfarande förfärdigade ett nät för att infånga Loke." Den täta, väl komponerade bildintarsian, med de olika träslagens egenskaper skickligt utnyttjade, balanserar lampans originella form. Lampan är signerad och daterad 1907, bild 3, 4 och 5.

I. Intarsia på stolsrygg med motiv ur den fornnordiska mytologin. Jfr färgbild XIV.

Även den andra lampan är väl komponerad med avseende på form och intarsiadekor. Formen är mindre originell än den föregående men karakteristisk för jugendstilen. En fyrsidig, profilerad basplatta övergår i en svängd ''stam''. Fyra tunna grenar bär upp en något utsvängd krans, i vilken en kupolformad kupa av iriserande gult och grönt glas är placerad. Kransen är helt täckt av intarsia med blad och blommor och utgör tillsammans med glaskupan trädets krona. Bildfälten på stammen föreställer Paris dom. Lätt lutad mot en sten står Paris, klädd i en kort mantel. På de tre övriga sidorna gör de tre gracerna sitt bästa för att vinna priset som den skönaste, bild 6 och 7.

Ytterligare ett föremål med anknytning till jugend är en sekretär, signerad och daterad 1905, färgbild XV. En beskrivning av möbelns utseende med sina höga ben, låda i sargen och snedklaff med stor musiktrofe i intarsia, kunde lika gärna gälla en motsvarande möbel från senare hälften av 1700-talet. Detsamma kan sägas om inredningen bakom klaffen med sina smålådor och fack. Men detaljer avslöjar utan tvekan sekretärens tillkomsttid. Benens lökformade ansvällning längst ned är samma stildrag som på de tidigare nämnda stolarna. Formen på konsolerna mellan sarg och ben är också i jugendstilens anda. Mer ovanlig men ändå typisk är en mjukt profilerad list, som löper som en lodrät ås på sekretärens främre ytterkanter, från överdelen till strax nedanför sargens underkant. Liksom konsolerna avslutas listerna med en rundad, knäliknande ansvällning. På gavelsidorna finns en bandornamentik i jugend utförd i intarsia. Den ytterst välgjorda intarsian på snedklaffen med musikinstrument, notblad, bläckhorn och tjäderpenna är en sjuttonhundratalspastisch. På gavlarna däremot återkommer den klassicistiska stramheten i några figurgrupper, av Möller rubricerade som en framställning av familjekärleken. I en fri sköldform omgiven av och sammanflätad med band sitter i klassiska ställningar en man med ett barn och en kvinna med ett barn. Kvinnan med barnet återgår på en förlaga, hämtad ur ett planschverk, som Albin Möller använde för flera av sina figurkompositioner. Detta planschverk, som nu finns på Kulturen, omfattar 23 sidor med helsidesplanscher i kopparstick. Främre omslag liksom försättsblad, eventuella textsidor och ett okänt antal planscher saknas.

2. Albin Alexander Möller. Foto av Niemann & Börjesson i Stockholm omkr 1892.

På det bevarade bakre omslaget är skrivet med blyerts "Antiken" . Motiven på planscherna är uppenbarligen hämtade från två litterära arbeten av den grekiske skalden Hesiodos, verksam på 700-talet f.Kr., "Theogonia" Gudarnas ättartal och " Ergo kai hemerkai" Verk och dagar. Med sina karakteristiska skugglösa konturteckningar i klassicistisk stil bör planschverket ha publicerats omkr 1830-40. Som framgått har Albin Möller direkt kalkerat vissa figurer och figurgrupper, men han har också använt planscherna som förlaga för egna friare kompositioner, bild 7 och 8. Troligt är att han hade ett motsvarande bildverk med avbildningar ur den fornnordiska mytologin.

Även annat bildmaterial har kommit till användning. Bevarade illustrerade tidningar från 1800-talets sista år visar genom sina spår av flitig användning att de haft sin betydelse. Bl.a. finns ett nummer av den franska tidskriften L'Illustration från

3. Bordslampa. Intarsiadekor med motiv ur den fornnordiska Lokesagan. Signerad och daterad 1907. H. 48 cm KM 54.430.

4. Skärmens ovansida pä lampan bild 3. Tor fängar den till en lax förvandlade Loke.

5. Albin Möllers brännstämpel, en sigillstamp med initialerna AM . L 2cm.

6. Bordslampa. Intarsiadekor med motiv ur den klassiska mytologin, Paris dom. H 40 cm KM 54.456.

- l

,.f ,.?, •• It,, .• ,.,.

r/ /..,. /&..,, NU' 14-HH,,.l"NI HAV /,,,/H1h ,;.,,,,, / /,,,,/; /Ht'rrn//.w•r •.• / _;. ,;,,,. ,/, /.,,,,,.,,

7. Kopparstick med idealiserad framställning av skalden Hesiodos, som mottager musornas hyllning. Jfr bild 6.

maj 1896 med ett reportage om konstverken utställda på Salongen i Paris. Vissa detaljer i reproduktionerna är kalkerade av Möller.

Betydelsefullt för den personliga stilen i Albin Möllers bildvärld var givetvis de kurser han deltog i på Tekniska skolan i Stockholm. Skolans syfte var att höja bildningen, liksom det tekniska och konstnärliga kunnandet hos framför allt unga yrkesutövande hantverkare. Den grundläggande utbildningen gavs i en s.k. Afton- och söndagsskola i vilken Möller följde vissa kurser under tre år från höstterminen 1892 till vårterminen 1895.

Albin Möller kom till Stockholm från sitt föräldrahem i Höör år 1892. Han fick anställning hos snickare Carl Johansson på Drottninggatan 45. Han skrev samtidigt in sig vid Tekniska skolan och deltog under de tre åren i följande kurser: Geometrisk konstruktionsritning, Frihandsteckning, Figur- och landskapsteckning, Konstindustriell fackritning, Mekanisk fackritning för snickare, Ornamentmodellritning och Figurmodellering. Han deltog oregelbundet i de olika kurserna men i de flesta fall flitigt. Undervisningen hade onekligen stor betydelse för den

( , Y. , . _ ·/;J '-,7((''7/I l//l'-:J 1

C • ./'c,·

_1 ·1 ·1·1r·11I /t//,-.,1/lr/11,..,11/

r/ ,11'///,J /,1z111//r- ./

./.. tl :l

8. Kopparstick föreställande guldåldern ur Hesiodos Verk och dagar. Jfr bild 10.

tekniskt skickliga och konstnärligt intresserade Albin Möller. Vid den tid då han var elev kan Tekniska skolan knappast sägas ha drivit en progressiv konstnärlig linje i nära förbindelse med internationella stilströmningar. Snarast präglades undervisningen av en medvetet historiserande tillbakablick på äldre tiders hantverk och stilar. Med tanke på Möllers bakgrund innebar undervisningen för hans del ett förstärkande av erfarenheterna från läroåren i hans faders möbelsnickeri.

Albin Möller var född i Höör den 17 februari 1867. Hans far Nils var en i Skåne mycket välkänd möbelsnickare. Albin och hans yngre syster Anna utbildade sig i faderns verkstad till möbelsnickare och, som de själva kallade det, bildhuggare. Systern Anna blev på sin tid mycket omskriven, då hon som första svenska kvinna fick gesällbrev i Lund 1890. I den möllerska verkstaden tillverkades på beställning finare möbler, ofta hela möblemang, i företrädesvis äldre stilar. Möblerna var kända för sin höga kvalitet. År 1892 lämnade Albin, som vi sett, hemmet

9. Bordslampa, signerad och daterad 1899. H 72 cm KM 54.457. Jfr bild 8.

och flyttade till Stockholm, där han kom att bo till sin död den 6 oktober 1946.

Efter fem år hos snickare Johansson sökte Albin Möller anställning som finsnickare hos AB L. M. Ericsson & Co. Han pensionerades 1933 på grund av "ålder och minskad arbetstillgång". Telefonutrustningarnas välkända och utsökta trädetaljer hade ersatts av moderna konstmaterial. Fram till denna tid hade företagets finsnickare tillverkat fodral och monteringar för allt som hörde till telefonapparater och -anläggningar. Arbetena utfördes med noggrannhet och kvaliteteten var erkänt hög. Intarsiadekor var vanligt, ofta i dyrbara träslag. Som exempel kan

10. Sekretär, signerad och daterad 1905. Detalj av inredningen med intarsiamotiv med rådjursjakt. KM 54.271. Jfr färgbild XV.

nämnas den välkända väggtelefonen med sin svagt lutande skriv hylla. Träfodralet till telefonen var dekorerat med fältindelning i intarsia. Telefonen var knappast avsedd för en undanskymd placering, med rätta var L. M. Ericssons produkter kända för det förnämliga utseendet. Vid sidan av sitt dagliga arbete tillverkade han alla de föremål som nu tillhör Kulturen. Han var en produktiv snickare på sin fritid, många arbeten från hans verkstad är kända. År 1903 gjorde han ett praktskåp, avsett som personalens gåva till Lars Magnus Ericsson, företagets grundare, då denne lämnade den aktiva ledningen. Den ordförandeklubba, med utsökt intarsiadekor och finjugendform, som än idag användes av koncernens ordförande, är också ett arbete av Möller. Bevarade kvittenser visar att han på uppdrag av Tobaksmonopolet tillverkade tobaksburkar och -schatull. Beställningarna var många, men han fann också tid att utföra saker för

11 . Finsnickare Albin Möller i sin verkstad med det skåp, som var personalens gåva till Lars Magnus Ericsson 1903.

privat bruk, ofta använda som gåvor. Han uppvaktade medlemmar av kungahuset med presenter av egen tillverkning och statsminister P. A. Hansson fick ett tobaksschatull på sin femtioårsdag.

Fotografiramar kan nästan betraktas som en specialitet för Albin Möller, han gjorde dem i stor mängd, både på beställning och för privat bruk. I många fall spelar själva fotoutrymmet en underordnad roll. Ramens yta är platsen för ett intarsiamotiv, ibland så dominerande att fotografiet förefaller ovidkommande, nästan störande. Albin Möller var en tekniskt sett mycket skicklig snickare. Den stora samlingen av hans arbeten avslöjar hans utsökta materialbehandling. Han använde alltid väl preparerat trä, det finns inte minsta tecken på krympningar, mistor eller bubblor i hans intarsior. Det snickartekniska förfarandet pekar

12. Fotoramar med intarsiadekor i antikiserande stil. H 29,5 cm KM 54.301 och 54.302.

på en ytterlig noggrannhet från första arbetsmomentet till den slutliga ytbehandlingen.

Albin Möller var inte någon förnyare. Som hantverkare var han bärare av generationers tradition. Det gav honom en omutlig trohet mot hantverkskunnandet, men ett svalt intresse för moderna former och dekorer. Hans stora skicklighet gav honom möjligheter att med den tekniskt krävande intarsian som medel uttrycka sin bildvärld.

R ef erenser

Otryckta Kulturens arkiv. Konstfackskolans arkiv: Protokoll, registratur.

Tryckta Wollin, N. G., Från ritskola till konstfackskola. 195 1.

Väntekläder

Till färgbild XVI

Tvåhundraåttio dagar tar det normalt innan ett människobarn är färdigbildat och kan klara sig utanför mammans mage. Det har skrivits en hel mängd under årens lopp om spädbarnets utveckling och tillväxt, utrustning och vård. Men den blivande moderns tillstånd och utrustning har inte varit föremål för samma intresse. Av den anledningen vill jag här göra ett försök till en dokumentation av kläder för blivande mödrar på 1900-talet.

Ordet grossess, av gros, stor, har åtminstone sedan 1700-talets början varit den officiella benämningen på ''att vänta barn''. Begreppet har använts både om pigors och drottningars graviditeter, men numera lever ordet bara kvar i vissa sammansättningar somt.ex. grossessgördel. År 1781 skriver Johan Henric Kjellgren att ''Drottningens grossesse skall eclateras'' och i Dagens Nyheter 1977 läser man att " Sil via är mammaledig". Det är tvåhundra år mellan dessa uttalanden och de vittnar förvisso om det nutida sättet att betrakta såväl en graviditet som kungliga personer. Det har genom tiderna funnits olika benämningar på havandeskapet som ger en uppfattning om synen på detta tillstånd.

Min undersökning baserar sig på ett trettiotal intervjuer med kvinnor i olika åldrar från 35 till 86 år, medicinsk litteratur, tidskrifter och damtidningar, uppteckningar i Folklivsarkivet i Lund samt givetvis på avbildningar av gravida kvinnor. Bilder är det tyvärr sparsamt med. Detta beror förmodligen på den attityd man intagit till havande kvinnor. Det är först under de sista tjugo åren som man mera allmänt har låtit fotografera sig när man väntat barn. Av intervjuerna att döma var man under tidigt 1900-tal och fram till omkring fyrtiotalets mitt närmast