Bengt Bengtsson Vitalisering av proportionerna

6. Stolt pojke med sin cykel, Högsjö, Västra Vingåker. 1920-talet. Rosens samling, Katrineholm.

första vandrarhem färdiga. De kom att besökas främst av cyklister.

I de expanderande industristäderna hade avstånden vuxit och cykeln blev ett av de vanligaste transportmedlen till och från arbetsplatsen. "Springpågen" med sin budcykel hade en intensiv period som ändade i och med att snabbköp och stormarknader konkurrerade ut kvarters- och specialbutiker. Bilen blev fr.o.m. 1950-talet det dominerande fortskaffningsmedlet.

Men ännu cyklar brevbärarna och det köps fler cyklar än någonsin även om de kanske oftare används för rekreation än för kommunikation. Dock, vem vet vad kommande oljekriser kan föra med sig .. . ?

Tilläggas bör att det i Kulturens samlingar finns cyklar med tillbehör som väl kan belysa cykelns tekniska utveckling.

7. Cyklister på Skomakaregatan i Lund i juni 1944. Foto R. Blomqvist. Kulturens arkiv.

Referenser

Hjulsport, Tidning för Sveriges velocipedryttare. 1894. Lundberg, A., När velocipeden var ung i Lund. Gamla Lunds årsskrift 1977. 1976. Lunds Dagblad, 1898, 1913. Skott, S., Tidens Cykelbok. Uå. Svenska Turistföreningens årsskrifter. 1901-194 1. Sydsvenska Dagbladet. 1957. Way, R. J., The Bicycle, A Guide & Manuel. 1973. Österman, A., När cykeln kom till byn, Fataburen 1967. 1967.

Svepäska med tröjspännen, striglakors och stolpknappar av silver till folkdräkt från Ingelstads härad, Skåne. KM 70.545-52.

Il a Graverade skålar, Edward Hald, Orrefors 1920-talet. Blå skål, Simon Gate, Orrefors 1917. Il b Vinglas, Gerda Strömberg, Eda 1930. Skål, Simon Gate, ca 1920 och servisglas samt shaker, Edward Hald ca 1925, Orrefors (Sandvik).

111 Drottning Louises " urgamla skånska dräkt" en gåva från "Kulturens vänner" inför invigningen av Östarp år 1924.

ENNA f'\OecL e.Ä

B.

1v Carl Malmstens ritning till skänkskåp och stolar, akvarellerade i blått. Malmsten har antecknat avvikelser som t ex Stolar: svarvade framben och denna möbel bättre brun. Carl Malmstenarkivet, Stockholm.

v Skänk till salsmöbel ritad av Carl Malmsten för Hemutställningen 1917 och skulptören Ivar Johnsson. I skåpet servisdelar ur den sk Arbetareservisen, KG-modell, dekor Liljeblå, komponerad av Wilhelm Käge för Gustavsberg 1917.

VI Lunds Hjul-Sällskaps fana. L 53 cm, KM 42.894.

VII " Den gudom!" Adria N. iga geometrin" u n- 1lsson GAN p . · tkast • ans 192I till b k

0

• 20 x 22 cm omslag k • a varell , KM 50.794. 0 h c tusch. Gösta

VIII Vas av silver. Wiwen Nilsson, Lund 1972. H 28,4 cm, KM 70.831. Foto Lennart Hansson.

Vitalisering av proportionerna

Tillfärgbilderna VII och VIII " Vitalisering av proportionerna!" Så svarade Wiwen Nilsson en intervjuare, när han blev ombedd att formulera sitt program som konsthantverkare. Han har flera gånger varierat uttalandet, men citatet härovan är det mest koncentrerade.

Som fullmogen silversmed hyllade Wiwen Nilsson den osmyckade enkelheten. Liksom alla ärligt arbetande konstnärer prövade han under yngre dagar olika uttryckssätt och man kan se intressanta exempel på hur han använde ornament av skilda slag som dekorativa inslag i silverarbetena. Hundratals skisser och ritningar vittnar om hur han söker sig fram till sin egen stil, hur bladformer, rankor - ciselerade eller graverade - dyker upp, varieras, för att så småningom försvinna och ge rum åt rena, odekorerade former. Variationerna består sedan i förändringar av proportionerna; skålen reser sig eller sjunker, den kantiga formen mjuknar eller stramas till.

Bakom denna strävan efter "vitalisering" låg en medveten, man kan säga tillkämpad grundsyn, där det estetiska innehöll starka filosofiska inslag. Walter Gropius skrev 1919 i det grundläggande " manifestet" för Bauhaus Weimar: " Konstnären är en inspirerad hantverkare". Wiwen är ett gott exempel på detta: grundligt utbildad hantverkare med bl.a. stor skicklighet som ciselör och en framstående tecknare. Han arbetade som lärling hos fadern, Anders Nilsson, i dennes anrika verkstad, ärvd från farfadern, Johan Petter Hasselgren (verksam 1848-1903) och därmed blev han delaktig i en månghundraårig hantverkstradition.

Den unge lärlingen tillbragte 1913-1914 ett par terminer vid den ansedda Zeichnen-Akademie i Hanau, men världskriget kom emellan och han återvände till Lund och faderns verkstad,

där han arbetade som silversmed och ciselör. Han studerade också vid Teknisk Selskaps Skoter i Köpenhamn. Efter världskriget återupptog han 1920 studierna i Hanau och arbetade sedan åter hemma i Lund, där han bl.a. färdigställde en del ting för Göteborgsutställningen 1923. En kaffeservis väckte kritikens inte helt smickrande uppmärksamhet. 1920-talet var för Wiwen en sökandets tid. Parisvistelsen 1924-25 blev av stor betydelse. Där träffade han Gösta AdrianNilsson, GAN, som introducerade honom i den tidens aktuella konstnärskretsar. Kanske var det GAN, som fick honom att intressera sig för tidig medeltida konst; i varje fall var han en flitig museibesökare och han har sagt att han tillbragte " tre månaders studier på museum, främst medeltida, arkaisk och primitiv konst, tre månader i Louvrens bibliotek för att plöja igenom litteratur om medeltiden och dess silverkonst, tre månader åter på museum''.

Med medeltidsstudierna kom inspirationen till hantverkaren. GAN:s programskrift "Den gudomliga geometrin" bör här ha spelat en viss roll. Den hade tryckts redan 1921 , men man vet att dess budskap om en ny konstsyn utövade sin verkan under hela 20-talet, färgbild VII. "Naturalismen (avbildningen) och impressionismen (koloreringen) har förblindat människoögat, det kan icke mera uppfatta detta, som är lag, ordning, sammanhang, så snart denna lag, denna ordning och detta sammanhang uttryckes på ett nytt sätt.''

GAN illustrerar detta sitt resonemang med att i bild visa hur en fri komposition skapas. Ett annat GAN-citat (han talar om tidig medeltidskonst): " De äro byggda, dessa i sanning sköna konstverk, på den geometriska konstens principer, på lagar, organiserande alla bildytans element så, att de vridas, lutas, böjas, röras mot centralfiguren, i de flesta fall en madonnaform, färgad med guld, rött och blått."

I detta sammanhang nämner GAN också byzantinsk och primitiv konst.

Utan att gå närmare in på frågan i hur hög grad dessa teser inverkat på Wiwens inställning, vill jag försöka se dem som symptom på vad som rörde sig i tiden.

1-3. Hängsmycken av Wiwen Nilsson, 1930- och 40-talet. " Det gäller att i föremålet skapa en form, som är en enhet av rytmiskt artikulerade proportioner! Att konkretisera detta är arbetsuppgiften. " lntervjuuttalande av Wiwen Nilsson i Form 1946.

4. Kristushuvud, vars proportioner bestämts enligt det byzantinska " trecirkelschemat" . Näsans längd är modul och den innersta cirkeln bestämmer ansiktets bredd och pannans höjd, nästa cirkel ger den yttre huvudformen. Den yttersta cirkeln anger struphuvudets plats och glorians storlek. Efter Erwin Panofsky, Meaning in the visual arts, New York 1955.

Situationen i Tyskland vid början av 1920-talet var dyster, även för konsthantverk och konstindustri. Stillöshet, kvarlevande drag av jugend och 1800-talstraditioner kännetecknade formgivningen, om man kan tala om en medveten sådan i ett tämligen ödelagt näringsliv. Före kriget hade flera initiativ tagits för att stimulera konsthantverket och konstindustrin. Viktigt är upprättandet av Die Wiener Werkstätte 1903, där man bl.a. hävdade att " konsthantverkarens arbete skall mätas med samma mått som målarens och bildhuggarens" - "Funktionen är vårt första krav, vår styrka skall ligga i goda proportioner (Verhältnisse) och god materialbehandling." " Där det passar, skall vi utsmycka, dock utan tvång och icke till varje pris." Detta skrevs i ett arbetsprogram 1905. En stor utställning i Wien 1967 visade produkter 1903-1932 och man kunde där finna åtskilliga ting som väl motsvarade programmets syften, men också sådana, som var " ritade" av arkitekter och konstnärer, men utförda av

5. Proportionsstudier av Villard de Honnecourt, 1200-talets mitt. Efter Panofsky.

hantverkare (ett tydligen evigt problem, när det gäller s.k. konsthantverk).

Intressant är att där fanns goda exempel på den s.k. wienergeometriska stilen, i viss mån en föregångare till kubismens inslag i konsthantverket.

Deutscher Werkbund kom inte långt efter. Det grundades 1907 och programmet 1910 talar om att man skall ''förädla yrkesarbetet genom samverkan inom konst, industri och hantverk, genom utbildning, propaganda och gemensamt ställningstagande i aktuella frågor."

Förbundet hann knappast utöva någon större inverkan på tyskt konsthantverk, men det beredde helt säkert vägen för vad som komma skulle.

När Wiwen Nilsson för andra gången blev elev vid Hanau, hade emellertid en väsentlig sak hänt; inrättandet av Bauhaus i Weimar. Walter Gropius, grundaren, eldsjälen och den seder-

6. Tschicholds försök till rekonstruktion av ett schema för proportionerna hos senmedeltida handskrifter och inkunabeltryck. Sida och spalt har samma proportioner, 3:2. Observera marginalernas inbördes proportioner. Ur Bokens proportioner, svenska upplagan, 1955.

7.

" Bokuppslag, byggt på den liksidiga triangeln. Sidan får proportionen V3 (i siffror 1.732: I). Den liksidiga triangeln, som också är en symbol för Gud, har sedan 300-talet e. Kr. ingått som ett grundelement i all arkitektur och har · tillämpats som en hemlig konstruktionsregel i de gotiska katedralerna ... " (Ur Tschicholds bildunderskrift i Bokens proportioner.)

mera världsberömde arkitekten, hade lierat sig med de främsta krafterna inom snart sagt alla grenar av konst och hantverk. Till lärarna hörde bl.a. Kandinsky och även Paul Klee, som i en programskrift redovisar målet för sin undervisning om geometriska grundproblem. Han talar om vikten av att fasthålla "det väsentliga i det funktionella gentemot det impressiva", om logik, om att behärska spänningsförhållanden hos arbetsstycket, om det betydelsefulla att trots all logik och organiserande av arbetet, dock kunna lyssna till den egna intuitionen - som synes ett högt syftande program!

Bauhaus-arbetet betydde bl.a. ett brytande av slentrian, ett återupplivande av det goda hantverket och goda formtraditioner och ett betonande av föremålens funktion.

Lag, ordning, sammanhang, säger GAN. Är han ensam? Nej, samma eller liknande tankegångar har framförts före honom, fast från delvis andra utgångspunkter.