Märta Lindström Kring några bildvävnader på Baltiska utställningen

6. Luciafirande på LKAB:s Husmodersskola i Malmberget. Borden dukade med Arbetareservisen med dekor Liljeblå. Servisen köptes 1918, då skolan startade. Foto privat ägo.

dekorerna Liljeblå och Blå ros och salufördes ända till 1940. Dekoren Apollo och Mirza blev mycket kortlivade. Servisen hörde inte till fabrikens billigaste. 1920 kostade ett dussin tallrikar i Liljeblå 18 kr, i Mirza och Apollo 10 kr. Som en jämförelse kan nämnas att fabrikens vita odekorerade tallrikar i den enklaste kvaliten kostade 6:90 kr/dussin, medan lyxtallrikar i äkta porslin kostade 80 kr/dussin.

Trots att Hemutställningen blev en publiksucce, var det allmänna omdömet att arbetarna visade sig ointresserade av den. Första världskriget pågick och våldsamma prisstegringar drabbade främst arbetarna. Veckan efter öppnandet av utställningen skildras förhållandena i många Stockholmshem så här i tidningen Socialdemokraten: "Här är nöd, ja skriande nöd i mångtusende Stockholmshem." Familjer med många barn klagar över

7. Köket på LKAB:s Husmodersskola i Malmberget. På väggen tallrikshylla med tallrikar med mönstret Liljeblå. Foto privat ägo.

skriande brist på smör, margarin, mjölk och bröd. Kött och fläsk har man inte råd att köpa. "Jag tänker härvidlag ej endast på mindre bemedlade bland arbetarfamiljer utan även på tusende tjänstemannafamiljer med lägre inkomster", skriver en direktör i livsmedelsnämnden. Mot bakgrund av dessa enorma vardagsproblem kan det kanske te sig väl optimistiskt av industrin att satsa på konstnärligt utformade produkter åt arbetarna. Man kan förstå det svala intresse, som arbetarna visade utställningen.

Intrycket, att Arbetareservisen inte nådde ut till arbetarhemmen, utan att Hemutställningens vardagsvaror blev ett nytt mode för intellektuella och för överklassen, befästes av de svar vi fick in i samband med Kulturens utställning 1975. Svaren visar att servisen främst köptes av estetiskt skolade och av det övre sociala skiktet. Ofta skaffades den vid bosättningen eller skänk-

8. Bord dukat med Arbetareservisen Liljeblå. LKAB:s Husmodersskola Malmberget. Foto privat ägo.

tes som bröllopsgåva i välbärgade hem. Den betraktades i dessa hem som en enkel servis och användes i vardagslag. Finservisen i dessa hem var ofta rikt dekorerad eller i dyrbart porslin med gulddekor. Som ett exempel kan nämnas ett svar vi fick från ett akademikerhem, där man hade Liljeblå som vardagsservis, en servis i benporslin med äkta guldranddekor till finservis och Gustavsbergs Allmogeservis på landet, bild 5. Många berättare skildrar också att Arbetareservisen användes i överklassens sommarvillor och lantställen, då ofta som enda servis. Ett enda positivt svar från arbetarmiljö kom från en hushållslärare som varit verksam i Malmberget i Lappland. Hon berättade att Liljeblå köptes till den husmodersskola, som LKAB startade och drev i Malm berget från 1918. Skolan var avsedd för döttrar till LKAB:s arbetare. Flickorna kom från byarna i Gällivare kommun och samhället Malmberget och utbildades under ett år i

9. Fat med dekor Stockholm. flintgods, Gustavsberg, tillverkad 1892-190 I. Ett sådant fatfanvändes i ett stationsarbetarhem som udda finfat . I.ex. på söndagarna. KM 60.058.

matlagning, sömnad, trädgårdsskötsel, sjuk- och hälsovård, svenska, matematik m.m. Man åt gemensam frukost och middag på skolan och då dukades med servisen Liljeblå, bild 6, 7 och 8. LKAB tog vid seklets början del i ansvaret för att rymliga och bra byggda arbetarbostäder kom till stånd i Kiruna. Platschefen där, Hjalmar Lundbohm, var en av dem som i hög grad trodde på den goda form'ens förmåga att bidra till ett gott samhälle. Kanske var det i samma anda som Arbetareservisen inköptes till LKAB: s skola för arbetardöttrar.

Hur förhållandena ofta var i arbetarhemmen vid denna tid skildras fint av en sagesman så här: "Pappa var bromsare vid järnvägen och mamma hade varit husa hos olika 'herrskap' . Jag kan inte minnas, att det bland någon av mina vänner eller släktingar, de flesta av arbetarklassen, funnits någon som ägt någon 'Arbetareservis'. Under 20- och 30-talen var nog de flesta arbetare för fattiga att överhuvudtaget ens ha råd med en servis. De var nog stolta, om de hade så många lika tallrikar, att det räckte om det kom någon gäst. Mormor hade ingen hel servis. Men däremot Rörstrandstallrikar, både djupa och flata så det räckte om det kom någon, av den modellen med vit reliefranka på brättet och Ornässtugan i brunt tryck i mitten. Till vardags hade man lite blandat. Farmor hade bara hopplock. Hon var ändå fattigare. Mina föräldrar som satte bo i början på 1920-talet använde till vardags en såsskål och ett serveringsfat av mönstret

London, men vi hade inte tallrikar i samma mönster, utan andra, billigare med blå rand. Våra grannar som också var järnvägare och som hade tio barn, hade ont om både porslin och plats. De fick äta i två omgångar för att porslinet skulle räcka till." Att man i arbetarhemmen ofta hade enstaka, udda servisdelar vittnar fler svar om: " Far var stationskarl i Skåne. Från 1915 bodde mina föräldrar med sex barn i två rum och kök. V i hade då ett vackert serveringsfat med mönstret Stockholm. Det köptes troligen av mina föräldrar i samband med deras giftermål. Vi hade inga andra delar av denna servis. Fatet kom endast fram på söndagarna, då vi hade kött på bordet. Det dukades då med udda tallrikar och vaxduk eller vit duk. Ett likadant fat fanns hos mina farföräldrar, som också använde det ihop med enklare tallrikar," bild 9. Denna skildring visar även hur traditionsbunden man var i sitt val av servisgods.

Att skaffa en hel servis var för de flesta arbetare en dryg investering. Flera svar, som rör tiden från ca 1900 ända fram till 1930-talet, visar hur man fick spara och lägga undan för att få råd till en servis. " Morfar arbetade på kvarnen i Kalmar. Mormors utgifts bok för år 190 I visar, att hon ·fick 17 kr i veckan I till hushållet. Därtill kom extra inkomster av gödsel och försäljning av fläsk från två egna grisar. Bland utgifterna står kläder och mat till man och tio barn, mat till svinen samt att hon köpt I porslinsservis, nämligen Stambul och I kaffeservis. Förmodligen hade hon sparat länge för att kunna köpa dem," bild I 0 och 11 . I Svenska Slöjdföreningens propagandaskrift från 1919, "Vackrare Vardags vara", tar Gregor Paulsson upp denna problematik: "Genom att de lägre klassernas löner vanligen utbetalas per vecka, uppstår hos dem ohågan, för att inte säga oförmågan att göra stora utlägg. De köpa hellre fem gånger för tio kronor än en gång för femtio ... Det är antagligen på detta som köpmännen ockrat. Måhända går inte denna publikens benägenhet att helt ändra förrän ett annat lönebetalningssystem införts." Men även i lantbrukarhemmen var ett köp av servis en dryg utgift: "Jag minns hur mor på 1930-talet samlade till servisen, sålde ägg och annat." En annan sagesman berättar: "Mina föräldrar som var lantbrukare i Norrland fick av släktingar i Amerika en hel servis 1910. Den stod packad i den amerikakof-

10. Kvarnarbetare med hustru och tio barn, Kalmar. Enligt hustruns inkomstoch utgiftsbok för år 1901 köptes en porslinsservis, Stambul. Foto privat ägo.

fert den kommit i. Farmor som bodde på undantag på gården brukade på äldre dar åka runt i gårdarna som kokfru. Kofferten med servisen lastades då på vagnen och kördes med häst till olika kalas för att lånas ut i gårdarna,'' bild 12. Hur aktsam man var om sitt fina "porslin" visar följande berättelse: "När vi hälsade på min mans faster plockade hon fram sina bästa koppar ur buffen. Det var sex 'Astrea'. De kom bara fram när någon hälsade på. Då plockade hon upp dem ur silkepapper. Efter besöket lades de åter en och en i silkepapper och ställdes tillbaka i buffen."

De arbetare som skaffade sig en servis valde ofta serviser med rika koppartryckta dekorer med orientaliska mönster såsom Willow, Fasan och Stambul. En dotter till en järnvägsarbetare berättar: "Den endajag kan minnas, som hade hel servis, var en moster till mamma. Hon hade en servis med kinesiskt motiv, Willow. Min mor berättade hur imponerad hon varit och hur högtidligt det var, när de blev bjudna att äta på Servisen. Men så

I I. Tallrik med lila tryckdekor Stambul, flintgods, Gustavsberg, tillverkad 1885-1905. Tillhör servis som använts i kvarnarbetarhem i Kalmar under I 900-talets första decennier. Privat ägo.

var hennes man också förman." En annan berättar att "Fasan användes både i lantarbetar- och hantverkarfamiljer som ren vardagsvara", bild 13. Mot denna tendens a'.tt anamma maskingjorda imitationer av äldre tiders stilar vänder sig Gregor Paulsson i " Vackrare Vardagsvara". Han anklagar där bl.a. också "andra och tredje klassens småaffärer i förstäder och på landsbygden" för att i profitsyfte strunta i varornas kvalitet. Att valfriheten var begränsad på landet visar följande berättelse: " Mor köpte sin servis i Andelsföreningen, där föreståndaren tog hem två serviser och mor valde den ena."

Att även Kåges Arbetareservis letade sig ut till Ianthandeln visas av att en sagesman på 1950-talet köpte delar av Liljeblå i en liten skånsk lanthandel, som gått i konkurs och som sålde ut. Hos den enkla kundkretsen av lantbrukare och lantarbetare rönte tydligen Kåges Arbetareservis inte större efterfrågan än att den stod kvar i Ianthandelns restlager mer än tio år efter att den slutat tillverkas.

Att i ord och bild skildra industriarbetarnas, lantarbetarnas och övriga låginkomsttagares husgeråd och bordsvanor och att fånga något av stämningen kring föremålen i hemmen under 1900-talets första decennier är en svår uppgift. I Folklivsarki-

12. Lantarbetarhustru som ägde en servis som lånades ut vid alla gillen och kalas i gårdarna i trakten. Foto privat ägo.

13. Servisdelar med dekor Fasan, flintgods, Gustavsberg. Mönstret som tillverkades med lila tryck 1880-1925 användes enligt flera sagesmän i både arbetaroch hantverkarhem under 1900-talets första decennier'. Ofta hade man enbart tallrikar i mönstret. Privat ägo resp. KM 69.775.

vens och museernas uppteckningsmaterial finns mycket lite som rör dessa miljöer. Tingens liv i olika sociala miljöer är överhuvudtaget en försummad aspekt. Endast i mycket enstaka fall finns fotografier bevarade, som visar vardagliga interiörscener i arbetarhem. De berättelser jag här citerat, bidrar därför var och en på sitt sätt till att skapa en bild av bruket av servisgods hos arbetarklassen. Att ta tillvara gamla foto från arbetarmiljöer och den kunskap som finns hos allmänheten om förhållandena i arbetarhemmen är en mycket viktig uppgift. Kanske kan denna artikel stimulera någon att lämna sitt eget bidrag, som kan korrigera eller komplettera den bild, som här givits av såväl arbetarnas servisgods som av Arbetareservisen.

Otryckra Brev och intervjuer.

Tryckta Form 1970. Hedstrand, B. , Servisgods från Gustavsberg av Wilhelm Kåge 1917-1945. 1975. Katalog till Svenska Slöjdföreningens utställning af inredning för smålägenheter. 1917. Key, E., Skönhet för alla. 1899. Nisser, M., Industriminnen. 1979. Palmgren, N., Wilhelm Kåge. 1953. Paulsson, G., Vackrare vardagsvara. 1919. Priskurant för Gustavsbergs fabrik. 1920. Socialdemokraten 1917. Svenska Slöjdföreningens Tidskrift 1913, 1917. Widman, D .. Svenskt konsthantverk från sekelskifte till sextiotal. 1967.

Kring några bildvävnader på Baltiska utställningen

Sankt Göran och draken

Bland Märta Måås-Fjetterströms efterlämnade papper fanns flera förslag med motivet Sankt Göran och draken. Redan 1901, i ett brev till Georg J:son Karlin, nämner hon motivet och en kartong som hon vill visa då hon kommer ner till Kulturens konstslöjdanstalt. Det är den enda uppgift som finns i museets arkiv och därefter är dess öden okända. Först när Tyra Lundgrens bok om Märta Måås kom ut 1968 fick frågan om bildvävnaden Sankt Göran sin lösning. Ägaren hade ärvt den efter en släkting som vunnit den på Baltiska Utställningen. Den hade blivit utförd 1914 under Märta Måås' Vittsjöperiod (1913-1919).

På sin skäckiga häst sitter Sankt Göran med handen lyft i en segergest. Draken ligger död. På textbandet står: ÅT DEN SOM

ÖFVERVINNER ÄR BESKÄRT ETT EVIGT LIF/VID HONOM RÖR EJ DEN ANDRA DÖDEN. I kanten står namnet, årtalet 1914 och väverskornas initialer MH och MN.

Elisabeth Thorman beskrev vävnaden som " ... ett värk af en städse osökt naiv och sprudlande frisk fantasi ... af en af de ytterligt få af våra textilkonstnärer, som förmått taga vid, där allmogen släppte taget ... ''

Kanske trodde Elisabeth Thorman, som många andra, att mönstren i allmogens färgstarka vävnader sprudlade fram fritt och opåverkat. Nej, de lånades och ärvdes i generationer. Vad många tror vara fantasi i folkkonsten är oftast en "osökt naiv" uppfattning eller förenkling av en förlaga. Men känner man denna kan man nästan alltid följa motivet tillbaka till ursprunget.

De norska billedvevarna "upptäcktes" på 1890-talet. Märta Måås såg dem, gladdes och inspirerades av deras färg- och detaljrika, stiliserade bilder, som på sitt eget sätt återspeglade

" St. Göran och draken", Märta Måås-Fjetterström, 1914. Bildvävnad i flamskteknik utförd på Svensk Hemslöjds vävskola i Vittsjö som MMF förestod några år tillsammans med grundaren Lilli Zickerman. Mått: 215 x 125 cm. Privat ägo. Foto Nationalmuseum.