Jan Gerber En finsnickares bildvärld

x1 Draperier, broderade av Siri Andersson med ullgarn på naturfärgat linne, slutet av 1920-talet. KM 70.829:2. x b M ittmotiv av "Lustgården" , flossamatta komponerad av Sigrid Hjerten 1911. Sveriges Radio. Foto Lars Wiklund.

XII Ängsnycklar (Dactylorhiza incarnara) med smörblommor och "piesärkar'', alias ängsbräsmor, i omgivningen. x 111 a Miljöbild från Humlarödshus fälad med rika bestånd av Sankte Pers nycklar (Orchis mascu/a). XIII b Ännu ej utslagen nattviol (Platanthera) , omgiven av en småväxt form av jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata). Foto Bengt Sjögren.

x1v Stol med intarsiadekor tillverkad av Albin Alexander Möller. Tyget vävt av Bengta Jeppsson, Norrvidinge Skåne. KM 54.267.

xv Sekretär 54.271. med intarsiadekor tillverkad 1905 av Albin Alexander Möller. KM

xv1 Mammarock eller ateljerock av rayon, som använts av en blivande mamma under tidigt 1940-tal. Rockarna bars till raka kjolar och syddes gärna i kulörta tyger. Samtida skyltdocka.

Humlarödshus fålad - Kulturens '' orkidereservat''

Till färgbilder XII och XIII

En försommardag visade jag runt ett par vänner och deras barn på Humlarödshus fälad, som ligger på Romeleåsen med "huvudingång" från vägen mellan Dörröd och Röddemölla och som är mitt käraste närströvområde, sedan jag 1958 bosatte mig på gården Humla;ödshus. Från fäladens högsta del vid vägen har man t ex vidsträckt utsikt mot Linderödsåsen i nordöst och skogslandskapet kring Sövdesjön i öster.

Det var emellertid inte vyerna vi skulle beundra just vid det tillfället utan floran, som är rikast i de mellersta och nedre delarna av den omkring 600 meter långa, sluttande fäladsmarken.

Redan när vi gick igenom en stängselingång på västra sidan, som vetter mot gården, kunde jag på själva den jordvall som kringgärdar området peka ut en vacker, purpurrött blommande grupp av Sankte Pers nycklar. Barnen fick veta att blomplockning nu var förojuden, då vi befann oss i ett naturreservat - och att orkideer dessutom är särskilt fridlysta, eftersom de är sällsynta. Det gällde att noga se hur vi trampade, så att inga av dessa exklusiva blomster kom till skada.

När vi hade vandrat en runda invände en elvaåring: "Jag tycker inte att orkideer är sällsynta." " Nej, här är det gott om dem" - skyndade jag mig att förklara. " Men det här är ett av de sällsynta ställen där det alls växer orkideer."

Till en del kan deras förekomst förklaras med att jorden är ganska näringsrik. Professor Helge Nelson skriver i Georg Karlins festskrift 1924 till invigningen av Östarps gamlegård med omgivande anläggningar och marker-inklusive Humlaröds-

hus fälad vars 32 tunnland hört till Östarp sedan 1920: "Den nog så fruktbara, delvis leriga men stenrika morän, som bildar jordmånen på Östarps utmark på Romeleåsen, är en direkt sönderkrossningsprodukt, uppkommen genom inlandsisens arbete, då denna gled fram över landytan."

Jag kan tillägga att isen därvid också förde upp kalk på åsens urbergsgrund. Det syns på fäladen bland annat på att marken i maj månad, dock inte på den översta (av allt att döma urlakade) delen där även orkideer saknas, här och var lyser av gulsippor. Deras art är en kalkindikator.

Men det är värt att notera att de flesta orkideerna markant har ökat, sedan området 1964 blev naturreservat. Det beror på att fäladsmiljön - medan omgivningarna till stor del förtristats genom olika ingrepp och ändrad markanvändning - har förbättrats genom åtgärder som hänger ihop med naturskyddets utveckling till naturvård kring mitten på 1900-talet.

Före fridlysningen (ett numera något missvisande ord) hade Humlarödshus fälad till stor del växt igen med täta, svårgenomträngliga ene- och nyponsnår. Och skyddade mot betesdjuren av de taggiga buskagen hade talrika askar kommit upp i den nedre, fuktigaste och bördigaste delen.

Om man fortfarande hade följt de principer som gällde i naturskyddets barndom, under 1900-talets första årtionden, hade denna igenväxning förvärrats. Det var en tid då inte ens botanisterna anade att något skulle kunna gå på tok, när man tex förbjöd allt betande och helt enkelt lämnade fridlysta marker i fred.

Sedan man på många håll nått avskräckande resultat efter sådan totalfredning av "naturliga" betes- och slåttermarker kom man emellertid underfund med att den vår- och försommarflora man ville bevara i själva verket var beroende av markanvändningen - att både ängar och hagar, de flesta ljungmarker och alla Skånes enefälader var rester av ett äldre kulturlandskap som måste hävdas för att inte förbuskas till oigenkännlighet.

Enefäladerna har för sin del uppkommit genom att man i äldre tid avverkade lövskogar, samtidigt som betande djur hindrade återväxten. Det var inte heller bara nötboskap och hästar som påverkade vegetationen. Får och getter betade till och med på

l11lr (a

(r/;•,•r,r(/, 1 ,;;/tN'Nn (il/

/;rfl"/r•l1('./1·,1hrlt·;,. .

lllun!1u·t'itl.'l.ltus nr I

,11/ j#/f?'r1!.1 r/ /f./ ,. ri.-.1 1 -,. •. ,;,-• .. ,.·l.t ' '-

.1

.IJ

l' .D .;z.,,.,,,

.. 11.:: ..;.._,. ,..._,,,.,,., ... 6,'./ .;,/.; .... _

..... ..:. !10.J .... ...;,, , .. _ ·'· ·'"'l ;; " ·· --

, ,.,.. ..... • ..,. ,(", .,.,r.J.u'l..H ... ,;-

' . / \ .. , .. ,-"'i i

1 J

I. Karta över ägorna till frälselägenheten Humlarödshus nr I. Upprättad för laga skifte år 1920. D på kartan är Humlarödshus fälad. Kulturens arkiv.

· -r

va rnhro dcla. f

,SI 1i'oC/de.

.J.fo m l [},, LJ' Xöddemiilla..

2. Karta, som visar Kulturens Östarps ägor och belägenheten i förhållande till varandra. Längst ned till vänster Humlarödshus fälad. Kulturens arkiv.

enarna. Dessutom använde man i det längsta både enestörar och enris i hushållningen. Allt medverkade till att fäladsmarken som en gång täckte stora delar av Romeleåsen - hölls någorlunda öppen.

När man upphörde med att släppa ut småboskap på bete på Humlarödshus vet jag inte, Men under alla förhållanden var igenväxningen en följd av att varken får eller getter eller (sedan fäladen övergått i det relativt avlägsna Östarps ägo?) närboende människor höll efter en- och nyponbuskagen.

Efter naturreservatsförklaringen gällde det också att restaurera fäladsmiljön - och uppriktigt sagt blev jag först något oroad, när jag såg hur hårt Sko·gsvårdsstyrelsen gick fram med sina "röjnings- och återställningsåtgärder" . Sedan såren i växtligheten hunnit läkas fann jag dock snart att allt nog ändå varit ganska

välbetänkt, särskilt som upprensningen både hade ökat fäladens värde som betesmark och gynnat markfloran.

Faktiskt finns det sex olika orkidearter på Humlarödshus, och inte bara på fäladen. Flera av dem växer även på andra betesoch skogsmarker i omgivningen och ända inne i gårdens i min tid vildvuxna "have". Kanske jag rent av borde skriva minst sex, eftersom ett par av dem varierar så starkt att specialister tenderar att beteckna dem som "formkomplex" eller "kollektivarter".

Knepigast är släktet Dactylorhiza ( = fingerrot). Dess arter bildar förmodligen allihop - utom D. sambucina, Adam och Eva, som inte finns på fäladen - "ett enda stort komplex av sinsemellan hybridiserande grupper (arter, underarter eller vad man vill kalla dem)'', skriver Sven Nilsson i "Nordens orkideer" och fortsätter: "Det har givit upphov till ett rikt spektrum av ofta svårskiljbara morfologiska och ekologiska raser."

Låt mig emellertid börja så att säga från början med den art som inleder orkidesäsnngen: Sankte Pers nycklar, Orchis mascula , som öppnar sina första blommor redan omkring den 15 maj och kort därefter fyller stora delar av fäladsmarken med sin purpurprakt - som är helt fantastisk där dessa orkideer täcker marken med täta, breda bestånd.

Också den arten har vållat mig huvudbry. Det är inte nog med att färgstyrkan varierar, så att man till och med kan träffa på vitblommande exemplar. (Två sådana såg jag tex 1979, på olika ställen.) Det är känt att den ibland korsar sig med göknycklar, Orchis morio, och vissa drag i plantornas form har kommit mig att undra om sådana är inblandade även här. Men då blommorna genomgående är Sankte Pers karakteristiska - och då verkliga göknycklar inte finns på Humlarödshus - har jag avskrivit de funderingarna.

Däremot är jag fortfarande osäker på vad slags ängsnycklar, Dactylorhiza incarnata, som i slutet på maj (1979 var det den 25/5) börjar visa upp andra röda nyanser, framför allt i tuvorna i kärrstråken. Somliga är intensivt röda, andra är skära. En del har långsmala, andra har bredare blad. Och ibland är bladen fläckiga, ibland inte ...

Inga av dessa förunderligt variabla "ängsnycklar" passar rik-

tigt in på florornas beskrivning av huvudtypen inom denna "kollektivart". Inga ser med andra ord riktigt ut som D. incarnata var. incarnata. Men en del av de rödaste med fläckiga blad för tanken till blodnycklar, varieteten cruenta, dock utan att stämma med den heller. På typiska blodnycklar syns bladfläckarna även på undersidan och det mesta jag har sett i den vägen återspeglas i anteckningen: "Enstaka fläckiga ex, där fläckar vid bladspetsen går igenom något.''

Ibland har jag också tyckt mig se drag av majnycklar, D . majalis. Men typiska sådana har jag inte heller sett på

Humlarödshus. Hur som helst måste fäladens bestånd av så kallade ängsnycklar vara vad Sven Nilsson kallar för "hybridkomplex'', och jag tvivlar inte på att en närmar undersökning skulle kunna ge intressanta resultat.

Nästa "kollektivart" av samma släkte börjar slå ut sina blekvioletta blommor omkring den 10 juni. Det är någon eller ett par olika former av Jungfru Marie hand, D. maculata , som till skillnad från övriga orkideer inte förefaller mig ha ökat efter fäladens restaurering. Det rikaste beståndet finner man för · övrigt i nedre delen av västra sidan, där nästan alla exemplar är småväxta med anmärkningsvärt kort stjälk.

Vid den tiden ser man fortfarande de falnande färgerna av nästan utblommade Sankte Pers nycklar. Deras tid är förbi kort efter mitten på juni. Och framåt midsommar börjar även ängsnycklarna "vissna" bort. Jungfru Marie hand håller på ett tag till - och ännu efter det att de småväxta på sitt håll blommat ut i början på juli kan man i andra delar av fäladen få se enstaka, ganska högvuxna exemplar ...

Men mera händer redan omkring den I juni. Då öppnar tvebladen, Listera ovata, de första små gulgröna blommorna på sina långstjälkade blomställningar. Den arten - som man rakt inte behöver ta fel på - hör till dem som tydligast har vunnit på uppröjningen.

Före 1965 hade min hustru och jag bara sett enstaka tveblad på ett enda ställe bland enesnåren. 1979 växte rika bestånd på åtskilliga håll och fler kan säkert väntas dyka upp, eftersom tvebladet - som likt alla våra orkideer kräver samverkan med bestämda svampar för att de mikroskopiska fröna alls ska gro -

3. Medan man liknade Orchis-arternas runda rotknölar vid testiklar gav de handflikiga knölarna hos Dactylorhiza andra associationer. Och då den ena är mörk, medan den andra är ljus, fick sådana orkideer exempelvis heta "Jungfru Marias och Skams hand". Teckning av Kristian Holmqvist 1978.

inte utvecklar ovanjordiska blad förrän på det fjärde året av sitt liv och inte blommar förrän flera år senare.

Och ännu mer inträffar litet längre in i "blomstermånaden". De första exemplaren av den sk grönvita nattviolen, Platanthera chlorantha, slog 1979 ut den 6 juni - följda av den första "vanliga" nattviolen, P. bifolia, den 13 juni. Framåt midsommartiden växer de ställvis så tätt på fäladens nedre tre fjärdede-

tar, att man från samma punkt kan räkna till femtio eller ännu fler mellan en- och nyponsnåren.

Om man granskar dem närmare ser man också här och var följderna av att nattfjärilar, som låter sig lockas av de dofter deras vita blommor börjar sända ut i skymningen, frestas flyga från den ena arten till den andra. På bifolia sitter ståndarknapparna tätt ihop ovanför det hål som leder in till blomsporrens nektar. På chlorantha sitter de ett gott stycke från varandra och bildar en nertill brett öppen vinkel. Men mellanformer är inte ovanliga ...

Vid den tid då även dessa orkideer håller på att blomma ut, i första hälften av juli, undrade jag 1979 rent av om vi hade upptäckt en ännu "rarare" orkideart på fäladen. I nedre delens centrum fick min hustru syn på märkliga små växter som var ljusare till färgen än den omgivande grönskan. De visade sig ha ett enda, icke flikigt blad som erinrade om orkideers - och en smal, omkring decimeterlång stjälk som toppades av ett spensligt men tätt, tvåradigt ax.

Skulle det möjligen - tänkte vi - kunna vara den så ytterligt ·sällsynta myggnycklar? Efter att ha inpräntat utseendet gick vi hem och slog i flororna. Men det stämde inte. Myggnycklar har flera blad och gles blomställning. Växten liknade mera knottblomster som bara har ett blad. Den arten är emellertid inte känd från Skåne, och även den har en blomställning som absolut inte ser ut som axet på vårt "fynd".

När vi bläddrade vidare kom vi till slut på att det var en liten ormbunke vi hade hittat: ormtunga, Ophioglossum vulgatum, som enligt Weimarcks Skåneflora är "sällsynt i inlandet" . Vad vi först hade tolkat som ett outslaget blomax var ormtungans särpräglade, sporbildande blad .. .

Det är inte heller "bara" miljön - med sin flora som är beroende av att människor och djur håller marken någorlunda öppen - som har kulturhistoriskt intresse. Detsamma gäller många enskilda växter och i synnerhet orkideerna, som i äldre tider spelade stor roll i människornas föreställningsvärld.

Särskilt fäste man sig vid att en del av dem har pariga rotknölar. Det rör sig om "amrötter" med reservnäring. Den enas innehåll konsumeras när örten växer upp på föråret. Den andra