Anders W. Mårtensson Kulturens arkeologiska trädgård med ett lapidarium i förvandling

6. Det tidiga trettiotalets blivande mödrar rekommenderas av tidningen Husmodern är 1930 att klä sig i omlottplagg. Den vänstra finklänningen är avsedd för ett ylletyg och den höga jackan för sammet eller siden. Man bör hålla sig till lugna färger så de blir så litet iögonenfallande som möjligt.

Genom att sprätta upp sömmar, förlänga linningar och fästa ihop kjolarna med resårband, kunde man klara sig ganska länge. I regel fick man sy sig något plagg när man var i femte-sjätte månaden, när magen börjar växa ordentligt. Många sydde sina vardagsklänningar själva och de vida rockklänningar som trettiotalets gravida gärna bar, var relativt lätta att sy. De borde över huvud taget " välja mörka och diskreta färger så att de bli så litet i ögonen fallande som möjligt" .

De som hade råd, lät sy sig en eller flera finklänningar hos sin sömmerska. Några behövde dessutom långa klänningar för extra festliga tillfällen. En välsituerad kvinna fick 1931 en lång,

vinröd sidenklänning med lång jacka från Sidenhuset i Stockholm. Annars använde man mellanklänningar av litet elegantare slag i enfärgade tyger till stor fest. Hur som helst var det viktigt "att man inte exponerade sig", som en av mina meddelare uttrycker det. De som bodde på landsbygden var mera måna om att inte visa sig för folk när de väntade barn. Då stannade man hemma och gick exempelvis inte bort på kalas. Enligt en av "mina" kvinnor som väntade barn alldeles i början av trettiotalet hade hon chockerat sin mor för att hon i sitt gravida tillstånd hade cyklat. Det var inte passande! Flera av hennes medsystrar i staden levde emellertid sitt vanliga, naturliga liv utan att göra avkall vare sig på sport eller fester.

År 1942 tillverkades de första konfektionerade mammaklänningarna. Det var Firma Erling Richard i Stockholm som försökte lansera speciella kläder för havande kvinnor. Motståndet hos affärsinnehavarna var enormt och en av inköparna på ett stort varuhus (det var i regel män!), ifrågasatte om någon överhuvud taget var intresserad av att köpa en klänning bara för denna korta tid.

Den första annonsen för "mammaklänningar", ett ord som Richards lanserade och inregistrerade som varumärke, stod i Y.K., Yrkeskvinnors tidskrift år 1942 och den vida tvådelade klänningen kallades " B.B.-klänning". Behovet av mammakläder torde ha uppkommit i och med att kvinnorna mer allmänt kom ut i förvärvslivet. Det krävdes korrekta kläder på en arbetsplats. Som ytterplagg hade man vida kappor med motveck i ryggen, för övrigt var det inte så nega om kappan eller jackan gick att knäppa om magen under den sista tiden. De som väntade barn under fyrtiotalet hade turen att det var modernt med korta, vida jackor, s.k. swaggers, som även passade för att dölja stora magar.

Grossessgördlar användes mera allmänt under 30- och 40talen. Antingen köpte man dem i sjukvårdsaffärer eller så sydde man sin grossessgördel själv av stadig lakansväv. De köpta gördlarna snördes i sidorna, medan de hemsydda knäpptes. Måttbeställda gördlar kunde man skaffa sig genom bl.a. Spirella. Socialmedicinska experter råder ännu 1946 kvinnor att bära grossessgördel.

' ' , 'fi li1 I '

I '

7. En av mina uppgiftslämnare, Linnea Granat, tecknade de plagg hon väntat sina barn i. Denna klänning, uppsydd i marinblått ylle, använde hon år 1938. Liknande modell finns i museets samlingar och den hänför sig till 1900-talets början.

\ I

8. Graviditetsgördlar från 1938, 1955 och 1961. "En dylik gördel kan bäras från sjätte månaden och sedan tiden ut. Den ger modern god hållning och ti11åter henne att andas fritt ... " ur G. D. Read, " Lyckligare havandeskap'', 1955.

Fyrtiotalets kvinnor tycks ha föredragit kjolar med halvlånga, vida jackor med lång eller kort ärm till vardags. Rockarna som ofta var skurna med ok kallades bl.a. för städrockar eller artistrockar och de syddes av färgglada bomulls- eller rayontyger. Polkagrisrandigt, blommigt, rutigt eller figurmönstrat det fanns mycket att välja på för den som väntade barn på sommaren. För vinterbruk valde man kraftigare tyger och färgskalan blev mera dämpad.

I slutet av fyrtiotalet påpekar bl.a. Nele Topsöe i "Första barnet, En mors råd till blivande mödrar" att man bör tänka på sitt yttre under de nio månaderna och att det alls inte gör det samma hur man klär sig, när man väntar barn. Det är delvis nya tankegångar! Men ändå rekommenderas läsaren att köpa grossessklänning med jacka, eftersom det skyler bäst! Och man ska inte behöva tacka nej till bjudningar på grund av sitt tillstånd. Men en liten blombukett på bröstet "avleder uppmärksamheten". Samma visa åter igen, man bör dölja och skyla att man väntar barn!

På 1950-talet börjar det komma flera modeller att välja på bland de konfektionerade mammaklänningarna. Men det var inte många som visste att det fanns färdiga mammakläder att

köpa! Hemsömmerskorna sydde fortfarande de tu-delade aftonkläderna och vardagsrockarna med chemisetter och motveck sydde de flesta själva, även om de fanns att köpa t.o.m. i klädesaffärerna i landsorten. I Damernas Värld 1950 gavs mönster på en snäv amerika-inspirerad mammakjol. Den ansågs ge den moderna siluetten om den bars med vid jacka. Denna lilla artikel i Damernas Värld var för övrigt den enda som skrevs om mammakläder i den tidningen under två och ett halvt år, men på hösten 1953 kommer nyss nämnda tidning med ett stort reportage "Mamma i höst" med en mängd bilder på olika mammakläder. Nu är det även dags för mammalångbyxor. En del av plaggen i artikeln fanns att få hos Modehuset Stil och andra hos Atelje Mammakläder i Stockholm, som var bland de första affärerna som specialiserade sig på just väntekläder. Men alltjämt florerar de strikta färgerna och de vita gosskragarna och balsrosetterna.

I mitten på decenniet börjar det emellertid svänga mot ledigare plagg. Om dessa förändringar gentemot havande kvinnor har med det allmänna ekonomiska och sociala läget att göra eller med den nya generationen av djärva textildesigners, är svårt att veta. Precis i början av 1950-talet lanserades tonårsmodet och tonåringarnas behov i dampressen. Textilfabrikanterna fick en helt ny målgrupp att rikta in sig på, nämligen de unga flickorna. Är det en parallell till vad som händer inom mammamodet? Var det modebranschen och textilindustrin som skapade ett behov av mammakläder?

I vårkollektionen 1957 har Erling Richard rakskurna mammakläder i stadiga bomullstyger i randigt och prickigt, gärna med empirhögt liv eller med ok-avskärningar. Två år senare tillverkade samma firma en mängd mammakläder uppsydda bl.a. i randig vinterbomull från Mölnlycke. De helskurna klänningarna är för det mesta helknäppta fram, en modell som underlättar amningen och gör kläderna användbara inte bara före barnets nedkomst. Färgskalan hålls i blått-violett-vinrött och rosa.

Graviditetsgördlarna bör enligt läkare och barnmorskor vara snörda framtill och de bör snöras stadigt upp till navelhöjd och gördeln ska lätta tyngden för de spända ryggmusklerna. Samtli-

9. Våren 1955 visade Firma Erling Richard denna 2-delade mammaklänning i ljusblå rayonull. Helskurna klänningar kom först ett par år senare, då i kraftiga bomullstyger med prick- eller randmönster.

ga intervjuade som var mammor under den här tiden bar grossessgördel, de flesta från och med femte månaden. Fortfarande bör mammakläderna bäras upp av axlarna och skorna bör ha låg klack - Trallas råd under 1700-talet angående kvinnorna och havandeskapet är ännu giltiga.

Från omkring 1960 saluförs Richards mammakläder under namnet " Siluettmodeller" . Kjolarna var raka och bars tillsammans med trapetsvida jackor i t.ex. vinterbomull, syntetfiber, ylletweeder till shantungliknande strukturer i dova färger.

De helskurna klänningarna våren 1960 var randmönstrade och hade okavskärning i ryggen. Damtidningarna började mer och mer intressera sig för mammakläder och man kunde köpa mönster genom tidningarna. Tidningen Stilmodellen hade 1963 ett stort romantiskt reportage om mammakläder och mönsterserv1ce.

Textilfabrikanterna börjar få upp ögonen för behovet av bra mammakläder och Kerstin Heintz ritade en mammakollektion för Wahls 1963--65 och år 1966 utökade Petri Konfektion sin kollektion med mammakläder. Den engelska firman Mothercare etablerade sig på den svenska marknaden 1969 och sålde kläder för blivande mammor per postorder. De tillhandahöll allt från grossessgördlar, underbyxor, bysthållare, mammanattlinnen, underkjolar, baddräkter, klänningar, kjolar och jackor. Vid den här tiden kommer mammalångbyxorna att bli mycket efterfrågade och de bärs helt moderiktigt med halvlång tunika.

Marimekkos vida bomullsklänningar och rockar var utmärkta alternativ till de traditionella mammakläderna. Vare sig man valde färdigköpta plagg eller sydde dem själv efter Stilmönster eller Simplicity-mönster blev bomullsmanchester ett omtyckt material. Vilket man än valde och om man följde dampressens råd, så skulle man ännu för tio år sedan dra intresset till ansiktet med hjälp av smycken, kragar eller scarves. Postorderfirmorna hade under hela femtio- och sextiotalen sålt grossessgördlar, men från och med sextiotalets mitt började man även sälja mammaklänningar. I Boråsfirman Karies katalog 1967 finns "charmig dress för väntans tider, jättetjusigt mönstrad i turkos på mörkgrön botten". Västklänningar som kunde bäras med olika blusar och jumprar var omtyckta mammaplagg.

10. I broschyren " Råd till blivande mödrar" som utgavs av Svenska Fattigvårds- och barnavårdsförbundet år 1946 sågs denna aktiva, glada blivande mamma i vid rock till uddakjol, som fungerade som vardagsplagg för de flesta som väntade barn under fyrtiotalet.

Grossessgördlarna som snördes bak var sydda av nylonresår och en del bl.a. "criss-cross "-modeller hade dubbelt, korslagt resårparti på magen. Färre och färre blir de kvinnor som bär grossessgördlar under den här perioden. Strumpbyxmodet har säkerligen en avgörande roll i detta fall.

11. Redan 1953 hade det funnits mammalångbyxor och de blev mer och mer omtyckta. Stilmönster förde dessa modeller på byxor och kjol med "lucka" som bars med vida jackor med kineskrage.

Från och med 1960-talet följer mammakläderna modet på ett helt annat sätt än tidigare. När jeansmodet och folkloremodet kommer under sjuttiotalet följer mammakläderna raskt efter. Långbyxmode för blivande mammor presenteras av bl.a. Jane Wikström, som gör sinnrikt konstruerade modeller med snörning i sidorna. Velourplagg från Firma Mahjong i Stockholm gjorde livet ganska behagligt för de kvinnor som väntade barn under det decennium vi just lämnat. Mammakläderna har blivit en stor artikel för konfektionsindustrin. En av våra konfektionsfirmor hade nyligen ett sextiotal olika plagg i sina vårrespektive höstkollektioner.

Nyligen annonserade försäkringskassan om förmåner och ha-

12. Diors Trapetslinje var användbar för mammakläder och av ostronfärgad brokad syddes denna modell år 1961 av Firma Erling Richard. Modellen ingick i en serie mammakläder som rönte stort positivt intresse av både press och allmänhet.

M/\l\11\IABYXOH, enfärgade, knapp i micljeresetren som kru1 regleras. Storlek 32-46 Färger, se enfiiq.;ncl jacka.

13. Mammalångbyxor av enfärgad plysch, ur Mahjongs katalog omkr. 1975. Sättet att framställa en havande kvinna för tanken till en del medeltida bilder, där Maria ses i profil med fostret Jesusbarnet - som i en liten bö-

15

vandeskapspenning och illustrerar annonsen med en kvinna i åtsittande, tvärrandig tröja som putar stolt med magen. Hon poängterar sitt tillstånd, något som var otänkbart bara för några år sedan. Detta hör ihop med den syn på mor och barn som är rådande i vårt samhälle idag.

Sedan ett tiotal år tillbaka har mödravårdscentralerna blivit aktiva organ för mödrahälsovård. Det pågår ständig kursverksamhet och föräldraundervisning för såväl blivande mammor som pappor. Det anses numera nästan som en självklarhet att de blivande fäderna tar sin del av förberedelserna och är närvarande även vid själva förlossningen. Genom sociala reformer har nyblivna föräldrar fått bättre möjligheter att få barnledigt och kan stanna hemma en längre tid hos det nyfödda barnet.

Traktorn

Ångmaskinen hade under 1800-talet slagit igenom på bred front som den stora och oumbärliga kraftkällan. Också inom jordbruket hade man tagit ångan i bruk, i första hand för stationär drift av tröskverk och liknande maskiner, men även i någon mån för arbetet på fälten, framför allt plöjning, varvid redskapen drogs fram och tillbaka med wirar av stillastående lokomobiler. I början av 1900-talet hade sådana ångplogar börjat användas också i vårt land.

En stor olägenhet var ångmaskinens tyngd och därmed begränsade rörlighet och problemet blev än mera kännbart då man började använda sig av lokomobiler som direkt bogserade redskapen över fältet, med andra ord ett slags ångdrivna traktorer. Det var huvudsakligen i Amerika som sådana ångtraktorer förekom, men åtminstone en sådan har varit i bruk också i vårt land, nämligen på Gårdstånga Nygård utanför Lund. Godsets arrendator, den kände storjordbrukaren Gottfrid Christenson, hade införskaffat den från Amerika 1908, bild I.

Denna ångtraktor tycks på sin tid ha väckt åtskilligt uppseende genom sin blotta uppenbarelse. Ännu trettio år efteråt berättades märkliga ting om den bland bönderna i författarens hembygd i en helt annan del av Skåne. Den var också något särdeles ifråga om storlek och effekt. Plogen hade tio skär och maskinen gick fram med betydande hastighet. "Man fick springa ifatt den på åkern." Bränsleförbrukningen var också avsevärd och ett par man var ständigt sysselsatta med att köra fram kol och vatten till fälten där maskinen arbetade. Men även om förutsättningarna för att utnyttja en sådan bjässe kanske var gynnsammare på Gårdstånga N ygård än på de flesta håll blev likväl

I. Ångtraktorn på Gårdstånga Nygård med 10-skärig plog 1908. På plogen sitter godsets arrendator Gottfrid Christenson med sonen Gunnar. Efter foto i privat ägo.

ångtraktorns saga kort. De nya traktorer med explosionsmotor, som utvecklats under 1900-talets första årtionden erbjöd många fördelar framför ångmaskinerna och redan efter ett tiotal år övergick man till vanlig traktordrift på Gård stånga N ygård.

Framför allt var de nya traktorerna lättare, explosionsmotorn gav ett gynnsammare förhållande mellan maskinens vikt och den effekt man fick ut. Explosionsmotorn var således en förutsättning för den egentliga traktorns utveckling och dess historia hänger också nära samman med motorns. De första svenska konstruktionerna kom sålunda från de tillverkare som framställde motorer, i första hand då råoljemotorer som från början mest var avsedda för stationär drift. Det var Munktells i Eskilstuna som med sin traktor från 1913 räknas som den första; senare kom andra märken som Avance, June, Tidaholm, Tyr m.fl.

2. The lvel Agricultural Tractor med 2-cylindrig bensinmotor på c:a 20 hkr. Importerad 1905 till Alnarp, nu i Lantbruksmuseet därstädes. Foto Kulturen.

Dessa svenska tillverkningar var internationellt sett inte några direkta nyheter, det fanns andra fabrikanter som var före.

Världens första " riktiga" traktor anses vara den engelska The lvel Agricultural Tractor som tillverkades i Biggleswade i Bedfordshire 1902-1921. Ett exemplar av detta märke införskaffades redan 1905 till Alnarp och visades samma år i den första " motorploguppvisningen" i vårt land. Två år senare fanns denna traktor med i katalogen från maskinfirman A. Paulsson & Co i Eslöv, bild 3. Hur många exemplar som såldes i Sverige är inte bekant, inte heller i vad mån dessa tidiga traktorer finns i behåll, utöver den som kom till Alnarp och som numera förvaras i Lantbruksmuseet därstädes, bild 2.

Annars var det framför allt i Amerika som nya traktorkonstruktioner utvecklades och vid 1920-talets början tillverkades

2u A. Paulsson & C:o, Eslöf (Skånska Maskin- och Redskapsaf!Aren)

ne /ve/ .... -/Jenzin motor.

Modernaste och billiga ·tfl kraft för plöjning m. fl. ändamål för jordbrukets skötsel, drifvandet af JelfbindarC', maskiner, ån <>'trö kor m. m .

.18 ltiistkrrt/'ler.

Pris11pp,qi/'I på be.r;ii'ran.

3. Annons för lvel-traktorn i maskinkatalog frän A. Paulsson & Co i Eslöv 1907. Kulturens bibliotek.

4. Fordson-traktor från 1920. 4-cylindrig 4-taktsmotor för fotogen på 22 hkr, tre hastigheter framåt och back. Gåva till Kulturen 1978. KM 69.329.

här inte mindre än omkring tvåhundra olika typer. Endast ett tiotal av dessa importerades till Sverige och de flesta av dem försvann snart igen ur marknaden, men några kom att bestå som viktiga märken inom det svenska jordbruket, såsom [nternational, Fordson, Case och Oliver. Fordsontraktorn stod i en klass för sig genom sitt låga pris, den kostade vid den här tiden endast hälften mot andra traktorer, ett slags motsvarighet i traktorvärlden till T-Ford-bilen, bild 4. När den introducerades i Sverige 1919 såldes 250 st. på några månader - en fullständigt enorm siffra för den tiden - och den hade då redan tillverkats i USA i mer än 200 000 exemplar. I likhet med T-Forden hade den en förenklad konstruktion (dock ej hel- och halvfartsväxel) och var efter den tidens mått mycket lätt med en vikt på I 200 kg. Detta var givetvis en fördel i många sammanhang, men gjorde traktorn

5. John Deere-traktor med gengasaggregat, i arbete med 2-skärig bogserad plog; gärdens folk samlade inför fotografen. Foto Otto Ohm 1943. Kulturens arkiv.

mindre lämpad för styvare jordar. Åsikterna var också mycket delade om denna billiga traktor, precis som beträffande T-Forden, och man berättade gärna lustiga historier om diverse missöden som den förorsakat.

Med dessa amerikanska traktorer som började importeras efter första världskrigets slut blev begreppet traktor känt och befäst i Sverige. Tidigare hade man mest talat om motorplogar i analogi med ångplogar och elektriska plogar. Man kan också uttrycka det så att det var nu som traktorsystemet slog igenom, dvs. den form av maskindrift som består i att kraftkällan utgöres av en självgående motorvagn, som drar redskapet -det gällde framför allt plogar - efter sig. Redskapet var då vanligen utrustat med ett eget hjulställ, som möjliggjorde en reglering av arbetsdjupet i marken.

Tidigare var många traktortyper konstruerade så att plogen var sammanbygd med själva traktorn, varvid hela plogstället hängde i en fast ram, s.k. bärplog. Sådana motorplogar var bl.a. de svenska fabrikaten A vance och June. Men även om det som vi med den tidens uttryckssätt kan kalla traktorsystemet kom att bli helt dominerande från och med 1920-talet och några årtionden framåt, skulle det visa sig att bärplogsystemet hade framtiden för sig. I och med att man införde hydraulisk manövrering av redskapen gavs nya möjligheter att praktiskt utnyttja de fördelar det innebar att redskapet hängde på traktorn och bildade en enhet med denna. Det var dessa tekniska förutsättningar som låg till grund för bl.a. den engelska Ferguson-traktorn, som efter andra världskriget blev den stora nyheten i traktorvärlden. Det var också vid denna tid som traktorn fick sitt stora genombrott i vårt land.

Referenser

Brunnström, A., Jordbruksminnen. Kullabygd, Kullens hembygdsförenings årsskrift 1973. Cassel, T., Traktorproblemet. Vetenskapen och livet nr 7, årg 10, 1925. Christensson, G., Juneplogen. Skånsk jordbrukstidskrift nr 4, (Se nedan). Jordbrukstidskrift, Skånskjordbrukstidskrift. Artiklar, notiser och annonser, nr 1-20.1919-1937. Sjöström, A., Handbok i redskapslära. Lantbrukets bok del 4. 1902. West, L.A., Agriculture. Hand tools to Mechanization. London 1967. Zachrison, A., Åkerbruksredskap och jordens bearbetning i Skåne 1800--1914.

Skrifter utgivna av De skånska hushållningssällskapen med anledning av deras hundraårsjubileum 1914. 1920.

Kulturens arkeologiska trädgård med ett lapidarium i förvandling

Lunds stadsbild, som under medeltiden påtagligt präglades av de många kyrkorna och klostren med tillhörande kyrkogårdar, omdanades på ett brutalt och genomgripande sätt i och med lutherdomens införande. Med få undantag revs flertalet sockenkyrkor och kloster tämligen snart efter reformationsbeslutet 1536. En kunglig befallning utgick till Lunds borgare att nedbryta kyrkorna och bönderna i Torna härad ålades att föra kalken och stenarna till Malmö för förstärkning av Malmöhus.

Lund blev dock ej helt åderlåten på byggmaterial från de raserade kyrkobyggnaderna. En del tog lundaborna själva hand om och en del blev kvar i marken. Fortfarande vilar flera äldre hus på grunder innehållande medeltida kvaderhuggna stenar och andra arkitekturdetaljer. Vid den omfattande nybebyggelse, som ägde rum i Lund under 1800-talets andra hälft, dök åtskilliga medeltida byggnadsfragment upp. De återanvändes emellertid inte som tidigare, utan bevarades som reliktföreteelser ur det förgångna. I flera av Lunds lummiga trädgårdar inplacerades fragment som dekorativa element i s.k. stenberg eller i andra för ändamålet gjorda arrangemang. Efter hand förvärvade även Kulturhistoriska museet (Kulturen) de av allmänheten så åtråvärda objekten. Här följer något om deras fortsatta öden som utställningsobjekt på Kulturen.

Den 7 september 1892, tio år efter bildandet av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, invigdes den äldsta delen av museets nuvarande område, A på bild I. Därmed inleddes på allvar det expansiva skede, som under decennier formade institutionen till den unika skapelse, som dagens besökare finner i den medeltida stadskärnan. Det var i april 1890, som föreningen fÖrvärvade den s.k. Tollska gården vid Adelgatan. I årsredogö-

relsen för 1889-90 meddelas att "Genom detta köp är emellertid en framtidsmöjlighet, som ej kan öfverskattas, öppnad; utom det att museets närvarande behof af utrymme äro fullt tillgodosedda genom den trenne våningar höga, af Per Henr. Ling en gång uppförda hufvudbyggnaden, erbjuder den stora trädgården med en areal af 62 000 qv.fot, belägen i centrum af staden, tillfälle att förverkliga planer, som med ett rationellt skött folkmuseum måste vara förbundna, detsammas ordnande efter paviljongsystem. lnflyttandet af gamla byggnader, som hvar för sig kunna bilda ram för likartade samlingar, planterandet af en arkeologisk trädgård osv ... ''. Det bör påpekas att Per Henrik Ling aldrig färdigställde huvudbyggnaden, utan då han flyttade från Lund 1813, efterlämnade han en " grundmurad och oinredd våningslänga", bild 1: 1. En i sammanhanget intressant upplysning är att P. H. Ling lät uppföra denna av medeltida tegel från ärkebiskoparna Karl den rödes och Peder Lyckes kapell invid domkyrkans sydsida. De båda kapellen revs 1812-13 efter att ha sålts på rot vid offentlig auktion 1811.

Samma år som planerna redovisades i årsredogörelsen 188990 igångsattes i Lund omfattande anläggningsarbeten, som sedan pågick under hela 1890-talet. Stadens samtliga gator försågs med avloppskulvert och i samband därmed tillvaratog arbetarna föremål av olika kategorier. Första årets fyndskörd, som blev imponerande, fördelades mellan intresserade privatsamlare och museerna. Kulturen förvärvade det innehållsrikaste föremålsbeståndet utgörande 969 registrerade nummer, vilka i åtskilliga fall innehöll flera objekt. Utan tvivel var det den strida fyndströmmen från dessa gatuarbeten, som väckte Kulturens grundläggare Georg J :son Karlins nyfikenhet för de medeltida kulturlagrens innehåll och betydelse i Lund.

Den i årsredogörelsen omtalade planen att anlägga en arkeologisk trädgård hade dock inte med de arkeologiska fynden att göra, vilket bl.a. framgår av en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 4 april 1891: " På utrymme är ingen brist - tomten utgör en areal af 63.500 qvadratfot - och utom de gamla valnötsträd, lindar, almar och fruktträd, som Ling planterade i sin 'bildgård', torde man komma att bland busksnår, rösen och kummel finna de Floras barn, som vårt folks saga och sägen tillerkänt en