Christina Lindvall-Nordin Mossrosor och hjärt blomster

kakelugnens spjäll, en tillfällig anordning som tyder på, att rummet icke normalt användes som lokal för föreläsningar eller examinationer i matematik. I Lund fanns icke något fakultetsrum för skriftliga eller muntliga prövningar utan examen rigorosum hölls i konsistorierummet på akademihusets första våning. Det var ett rum med dimensionerna 6X 7,5 m med sina fönster vettande mot norr, mot dåvarande botaniska trädgården, nuvarande universitetsplatsen. Rummet hade en kakelugn, en av de två som fanns i huset, men den var placerad, där bilderna har bokhyllan. Konstnären kan ha tillåtit sig en frihet, att låta kakelugnen och bokhyllan byta plats och därigenom fått större bredd på sin bild och bättre möjlighet till individualisering av deltagarna. Ändringen har kunnat försvaras ur konstnärlig synpunkt. I Uppsala försiggick examen i konsistoriets sessionsrum i första våningen av konsistoriehuset, »kuggis». Det var en byggnad från 1750-talet, senare geologisk institution, och rummet beskrives och avbildas som en stor sal med djupa nischer. (Jämför N. P. ödman, Student- och ungdomsminnen, 2 uppl. sid. 20, 29.) Salen visar icke någon överensstämmelse med det rum, akvarellerna framställer.

Undersökningen ger således sannolikhet för att bilderna bör hänföras till Lund omkring 1790, att de föreställer en examen rigorosum i det gamla konsistorierummet och att examinatorn är professorn i matematik, Per Tegman. Om man vidare vill hålla för troligt att de båda unga, eleganta examinanderna är nobiles, kan man få hållpunkter för att tränga vidare. Under Tegmans professorsår, fram till 1798, då denna examen icke längre registrerades, hände det endast en gång att två nobiles samtidigt avlade kandidatexamen. Det var den 19 maj 1791, då Magnus Anton von Celse, son till den dåvarande biskopen i Lund, Olof Celsius och en ung adelsman Josua von Völschow deltog i examen rigorosum. Det centrala ämbete som Olof Celsius beklädde och hans starka försänkningar i den skånska aristokratien kan förklara det stora uppbådet av förnämiteter som bevittnade akten och även förklara varför dessa akvareller kommit till.

2 . Detalj ur den mindre akvarellen. Personerna vid bordet är - enligt författarens tolkning - från höger: professor Per Tegman, adjunkt Christian Wåhlin samt professor Mathaeus Fremling.

Den svenska dräkten, som är rikt representerad, ger ett stöd åt denna tidpunkt.

Bilderna visar, utom Tegman, ytterligare två examinatorer som följer prestationerna och väntar på sin tur att få övertaga förhöret. Den ene är en helt ung man med en uppslagen bok framför sig, som följer examinationen med uppmärksamt intresse. Den andre är en äldre man, ungefär i 50-årsåldern, som visar sin brist på intresse för geometri och tydligen representerar ett helt annnat ämne. Protokollen omtala, att tio studenter examinerades i denna examen rigorosum med några förhörstimmar på förmiddagen och resten på eftermiddagen, att Tegman examinerade på

105

förmiddagen och tillsammans med honom professorerna Johannes Lundblad, Anders Jahan Retzius, Lars Peter Munthe, Mathreus Fremling och adjunkten Christian Wåhlin, som vikarierade för historieprofessorn E. S. Bring. Den uppmärksamme unge mannen kan vara Wåhlin, nyligen, 17901 utnämnd till adjunkt, 30 år gammal och nu med om sin första examination. Av de övriga närmade sig Retzius och Fremling 50-årsåldern men Retzius' karakteristiska magerlagda ansikte stämmer icke överens med porträttet. Om Fremling, som var professor i teoretisk filosofi och därför kanske icke så intresserad av geometri, vet man, att han med åren blev ganska korpulent.

Konstnären har väl icke eftersträvat en fullständig porträttlikhet att döma av bristen på överensstämmelse mellan de båda akvarellernas framställning av bisittarnas utseende. Den stora färgbilden kan förlikas med tidigare porträtt av Fremling (jämför bildverket »Esaias Tegner» s. 65) men här visas en åldrad och mera fetlagd upplaga av den berömde professorn. Skulle vidare slutsatsen om den unge mannen som adjunkten i historia Christian Wåhlin vara riktig, har den ett särskilt intresse. Wåhlin utnämndes till adjunkt 17901 och den på akvarellerna avbildade examen skulle vara hans första som examinator, vilket kan förklara hans spända uppmärksamhet. Man skulle således här ha ett ungdomsporträtt av den mycket omtalade mannen. Han övergick senare till teologiska fakulteten och slutade som domprost. Han blev efterhand en av akademistatens mest bekanta och mest originella medlemmar, flitigt behandlad i memoarerna för sin ofantliga aptit och sin omåttliga fetma. I sin ungdom skildras han som en rask, energisk och handlingskraftig man, vilket väl stämmer överens med det aktuella porträttet.

Det är den fungerande examinatorn som varit särskilt föremål för konstnärens intresse och hans porträtt har utarbetats med omsorg som gett en god överensstämmelse mellan de två versionerna. Det är som nämnts högst sannolikt att examinatorn är professor Per Tegman, född 1757 och professor i matematik l787-18u. Man känner icke till

ro6

någon bild av honom, vilket har beklagats av de många författare som sysslat med Esaias Tegners ungdomsår i Lund. Tegman var en gammal vän i det Myhrmanska hemmet på Rämen och spelade stor roll för Tegner som en hjälpande och rådgivande äldre vän. Han var inspektor för Värmlands nation, omfattade den unge Tegners studier med stort intresse, icke minst i matematik, för vilket ämne Tegner visade stor fallenhet. Efter Tegners giftermål hörde Tegman och hans hustru Sara Gjörloff till det unga parets närmaste umgänge.

Som akademiker spelade Tegman enligt protokollen en inflytelserik roll inom konsistoriet. Han var högt beundrad för sin matematiska skicklighet av sin kanske icke alltid så sakkunniga omgivning, men hans vetenskapliga gärning var obetydlig. Han skildras som en jovialisk, gladlynt man, med tiden alltför mycket intresserad av mat och dryck. Karaktären i examinatorns porträtt sammanfaller väl med denna skildring.

Till sist kommer frågan om vem konstnären är. Bilderna har tidigare tillskrivits universitetets ritmästare vid denna tid, Martin David Roth (1756-1805), som i en lång rad porträtt förevigat de akademiska lärarna och funktionärerna vid 1700-talets slut. Han tillträdde 1784 befattningen som ritlärare vid universitetet och kvarstod som sådan till sin död. Denna tidigare gjorda attribution vinner ytterligare styrka genom den här lämnade tolkningen av tavlornas innehåll.

Flintporslin med tryckt dekor

Till färgbild XIII

Bland årets keramiska nyförvärv intar en bål med blå tryckdekor en dominerande plats. Dels är den imponerande i sin storlek - höjd 27 cm och diameter 47 cm] Dels är den viktig genom att fylla en lucka i museets ganska magra samling av tidiga tryckta flintgodspjäser från Rörstrand.

Om vi bortser från de tryckdekorerade fajanserna från åren omkring 1770, som tillhör en annan och spännande historia, finns det första belägget på teknikens förekomst vid Rörstrand i ett ofta anfört citat att Bengt Reinhold Geijer, som från 1797 var fabrikens driftige ledare, redan före sin död 181 s försökte införa »en engelsk uppfinning att med blå tryckning ornera porslinet», dvs. flintgodset. Andra kända fakta är att Geijers arvingar under åren 182530 väsentligt förbättrade flintgodsets kvalitet genom att från England införa råvaror, tillverkningsmetoder och personal. Förlagor och färdiggraverade kopparplåtar för överföringstryck intogs också. Ar 1826 började tillverkningen av tallrikar med det i England flitigt nyttjade »willow pattern» och 1928 introducerades, också efter engelsk förebild, landskapsmönster inramade av naturalistiska blomrankor. Här ersattes snart de anonyma landskapen av svenska topografiska vyer. När vi kommit så långt, och fr.a. in på 40-talet, är dekorerna välkända och presenterade av Bo Lagercrantz i de båda böckerna Gamla tallrikar och Iris, Vineta och Gröna Anna. Kulturens bål tillhör emellertid det ännu outforskade inledningsskedet av tryckdekorernas tid vid Rörstrand.

108

r a och b. Bål i flintgods med blå tryckdekor. Rörstrand 1820-tal. Nationalmuseum r62/r91r

109

Runt bålens mynning löper, in- och utvändigt, en c:a 8 cm bred mönsterbård, under vilken grenar av vin med stora löv och klasar är utlagda mot vit fond. Mönsterbården är fascinerande att studera. Man undrar var förebilden finns till denna bisarra bebyggelse - hus av stående timmer eller tegel, i flätverk eller korsvirke, alla under tak som tycks smälta, väl av vass, halm eller torv. Ägorna hålles skilda av låga staket, i landskapet omväxlar cypressliknande buskage med höga, starkt flikiga träd, i förgrunden ringlar en bäck och betar två hjortar. En hastig genomgång av engelsk litteratur har ej kunnat ge några belägg för mönstrets förekomst där. Men vid Rörstrand har det tydligen använts ganska flitigt. Flera bålar är bevarade, dock i mindre format än Kulturens, med husbården kombinerad med druvklasarna eller, som på Nationalmusei bål bild 1, med blomsterbårder och den vid Rörstrand flitigt nyttjade medaljongen med en fiskare i lummigt flodlandskap, bild 2.

Mönsterfloran på dessa tidiga ting är inte rik men ofta sälls:Jm - vi finner ordinära motiv som slotts- och parklandskap med betande hjortar men också bårder med sydländsk arkitektur, kanske lånad från någon av tidens reseskildringar, eller landskap där engelsk romantik fått en krydda av kineseri i form av små verksamma figurer. På de tidiga pjäserna är mönstren adderade och de olika trycken ligger ofta tätt intill varandra, med synliga mönsterskarvar (bålen bild 1 a) . Den enhetligt komponerade dekoren med mönster anpassat efter föremålets form tillhör ett senare stadium. Kulturens tre kannor kan illustrera skillnaden den höga kaffekannan är prydd med medaljonger och blombårder som kan läggas ut på föremål av skiftande form medan de båda tekannorna har en formanpassad fonddekor. Mönstergravörens arbete bestod just i att utarbeta förlagan i alla de former som servisen krävde.

Hela den tidiga kategori som här berörts är värd att uppmärksammas. Man kan finna de mest delikata ting, tunnväggiga och spröda i det lätta benvita godset, med distinkt dekor i djupblå färg. Signeringen är inpressad i

IIO

2. Kaffekanna och två tekannor i flintgods med blå tryckdekor: medaljong med fiskare i landskap, här använd i sju olika storlekar, blombårder och blomfonder. Kaffekannan t.v. är äldst, med brunaktigt gods och en glasyr som lätt repas av stål. De båda tekannorna har benvitt gods och en hård glasyr, och är alltså tillverkade sedan omläggningen till engelska metoder skett. Samtliga sign. med inpressad kursivstämpel: Rörstrand. Ca 1820 resp. ca 1830. KM 15.590, 59.253, l5.59r.

godset, »Rörstrand» i versaler eller i liten kursivskrift, ibland kompletterad med en vinjett i blått tryck: en svan, en kamel, en elefant, en människa eller en bit av ett bårdornament. Kulturen tar med glädje och intresse emot meddelanden och uppslag från alla ägare till tryckdekorerat Rörstrand från 1800-talets första decennier 1