Bengt Bengtsson Ciselerad koppar

exempel visar, att motivet från början är en förenklad avbildning av en konisk takhuv belagd med tegelpannor. Variationen av motivet till att godronerna eller åsarna lägges i spiral tycks ha uppkommit under yngre medeltiden, väl närmast under 1400-talet. Mot detta århundrade pekar de samlade indicierna för lyktans datering.

För närvarande synes endast ytterligare två lyktor av samma slag som Källbylyktan vara bevarade i Norden. Det är en i Hudiksvalls museum, dit kommen från Järvsö socken i Hälsingland, och en i Nationalmuseet i Köpenhamn. Två förvaras i ett Londonmuseum. De är jordfynd från utkanten av det medeltida London. Ytterligare en, av okänt ursprung, finns i Ashmolean Museum i Oxford. Den är dock gjuten i brons och har kristaller i de hål, som är avsedda att släppa genom ljuset. Fler bevarade exemplar utanför Norden känner författaren inte till. Typen kan dock inte ha varit ovanlig. På kontinenten arbetade på sina håll lykttillverkare som en särskild yrkesgrupp, och bland dess alster fanns just den ifrågavarande tomliknande lyktan. Det fanns även specialister för tillverkning av hornskivor till lyktorna. På bildframställningar från 1100-talet och framåt förekommer ibland lyktor av detta slag. Bilderna visar tre varianter. I en av dessa har lyktan varit försedd med holk på undersidan, så att den kunnat bäras på en stång. På många äldre framställningar av Jesu gripande i Getsemane örtagård håller en av de agerande en sådan lykta. Lyktan i Ashmolean Museum har inga spår av bäranordningar, men den saknar botten, och det antages att den där varit försedd med en holk. En andra variant har en ögla i toppen, så att den kunnat bäras hängande. Den förefaller att ha varit den vanliga ute i Europa, medan en tredje sort, kännetecknad av att den har ett handtag på ryggsidan, huvudsakligen är känd från de nordiska länderna. Det kan dock noteras, att lyktan i Köpenhamn visserligen har fästen för ett handtag på ryggsidan, men det är fullt tydligt att de är sekundärt ditmonterade. Möjligen har den först varit avsedd att bäras på en stång.

Ciselerad koppar

Till färbild IV De två på vår färgbild återgivna kopparkärlen har inte ställts samman på grund av någon samhörighet vad deras funktion beträffar. Det mindre av dem är nämligen avsett för öl, och det större för nattvardsvin - det har tillhört Gustaf Adolfs kyrka i Skåne. Men det är på annat sätt motiverat att låta dem figurera tillsammans; de är båda goda företrädare för kopparslagerihantverk av hög klass.

Kopparslagaren förbinder vi mest med enkla bruksting, såsom kittlar, kastruller och kaffepannor och man tänker sällan på vilken hög hantverksteknisk utbildning som denne yrkesman hade bakom sig. Bland annat måste han som lärling och gesäll lära sig gravera och ciselera, dekorationsmetoder, som vi mestadels förknippar med guldsmederna. I själva verket är kopparn som material i dessa avseenden väl så följsamt som silvret; vi har många exempel på att unga silversmeder lärde sig såväl smida som dekorera koppar, vilket alltså inte enbart betingades av denna metalls prisbillighet i förhållande till silver.

Kopparslagarens mästerstycke, som han måste åstadatt kunna bli erkänd som innehavare av egen verkstad, har ställt samma krav på honom som på mästaraspiranten inom alla andra yrken: han skulle i detta arbete visa sig behärska alla i hans hantverk förekommande tekniska metoder. Att detta även i en relativt sen tid tillämpades, därom vittnar ett kopparslagerimästerstycke från 1813 i Stockholm, bevarat i Nordiska museet och bestående av en

stor vattenbehållare med kar. Här är ytan fint ciselerad i ett mönster, som illuderar korgflätning, och livas i övrigt av diverse ornament i nyklassisk anda. Med tanke på den konservatism, som härskade inom skråväsendet, inte minst vad beträffar mästerstyckenas utförande, får man förutsätta att minst lika höga krav på formning och dekoration gällde något sekel tidigare.

Vår vinflaska - så är otvivelaktigt den rätta benämningen - är cylindrisk och försedd med ett skruvbart tennlock på det välvda, avsatsformigt stigande krönet. Pipen har utan tvivel tillkommit på ett sent stadium, möjligen även grepen. Livets dekoration är komponerad med akantusrankor och figurscener som huvudelement. Ett kors, buret av två människor, bildar centrum från vilket akantusen ringlar sig runt livet fram till den motstående scenen, den bekante pelikanen, som hugger näbben i sitt bröst för att nära sina ungar; en populär symbol för Kristi offerdöd. Lejonen, som tycks klättra i de kraftiga akantusrankorna, är stiliserade ungefär så som i 1600-talets heraldiska vapenbilder i böckernas träsnitt. De har motivmässigt givetvis inget att göra med flaskans sakrala innehåll utan vill snarare ge f estivitas åt huvudmotivet: korset som är placerat inom ett ovalt fält, skapat av kraftigt formade barockornament. Ciseleringen uppvisar, som man nästan väntar sig, stor säkerhet i formande av ornament och även lejonen, medan människofigurerna är mera tafatt framställda, speciellt vad textilierna beträffar. Flaskan är daterad 1737 och försedd med initialerna I L F, vilka kan syfta på tillverkaren.

Kopparflaskan för öl är starkt besläktad med sin kyrkliga motsvarighet både i form och dekoration. Denna är emellertid helt ytmässig, ornamenten höjer sig inte till relief som på vinflaskan. Motivet är fåglar som placerats tillsammans med en graciöst slingrande ranka. Nedtill löper en textremsa med orden:

HÄR:BöR:WARA:GODT:öHL:UTI:ANO:l779

Dekorationen är föga rokokomässig, den ger snarast intryck

42