Bengt Bengtsson Mässing i värmens tjänst

av senbarock, men ett tidstypiskt drag är inplaceringen av fåglar i rankornamentet, vilket för tanken till tidens från Orienten inspirerade ornamentik.

Vem kan ha ägt denna ölflaska? Om des·s härkomst vet vi endast, att den stanunar från Jönköping. Den är för stor och elegant för att ha tillhört en bonde eller småborgare, men den folkliga inskriptionen ställer den utanför det förmögnare skiktets bestånd av dylika föremål, vartill kommer att den vad stil och även funktion beträffar egentligen är ett halvsekel efter sin tid. En gissning: den har tillhört ett hantverksämbete eller ett gesällskap, möjligen just inom kopparslagareskrået. Denna gissning är grundad på dessa sammanslutningars fasthållande vid ceremoniösa, ofta starkt traditionella dryckesseder, vilket bl.a. kan komma till synes i rika uppsättningar av påkostade dryckeskärl.

Till sist en allmän iakttagelse. Det är märkligt att kopparslagarna så sällan signerade sina arbeten, även så omsorgsfullt utförda som dessa. Visserligen fanns inga statliga påbud om stämpling - som beträffande silverarbeten - men man tycker att självkänslan skulle förmå kopparslagaren att signera det som han med rätta kunde känna sig stolt över. Museerna noterar med glädje alla undantag från regeln, men dessa är tyvärr mycket få. Kulturen vill gärna få kunskap om sådana signeringar i form av stämplar eller inskriptioner.

43

Mässing i värmens tjänst

Till färgbild V Att hålla maten varm, sängen varm, fötterna varma, för dessa och andra uppvärmningsproblem fanns det speciella metoder och redskap. Mässingen spelade här en viktig roll.

En uppräkning av de yrken, som hade mässingen som utgångsmaterial, omfattar i första hand några gjutarehantverk: klockgjutare, grytgjutare, gelbgjutare och (i någon mån) gördelmakare. Dessa hantverkare använde sig av den gamla metoden med gjutning i sandformar och sysslade icke med mässing i plåtform. Detta gjorde däremot mässingsslagaren, vars yrke var strängt åtskilt bleckslagarens, där järnplåten var utgångsmaterialet. De föremål, som vi visar i färgbild V, har det gemensamt, att de är framställda av mässingsslagare, men också att de står i värmens tjänst.

Den stora sängvärmaren med sitt långa skaft var ett ofrånkomligt inslag i det burgna hemmet. Sovrummets värmekällor kunde inte alltid åstadkomma dräglig temperatur och kalla, fuktiga sängkläder hörde till de ständiga förtretligheterna. Det var alltså tidvis ett dagligt bestyr att med dessa sängvärmare göra bädden varm och välkomnande. Man möter ofta den felaktiga uppfattningen, att värmarens skålformade underdel fylldes med glödande kol, ett tilltag, som snabbt skulle förstöra hela sängutrustningen eller rentav ställa till eldsvåda! Nej, man använde sand eller småsten, som försiktigt uppvärmdes över elden i en särskild panna och sedan hälldes i sängvärmaren, vars värmegrad måste noggrant kontrolleras.

44

Sängvärmaren tillhör 1600- och 1700-talen, även om vi redan på l 500-talet möter »eldpannor» med denna funktion. Axel Oxenstierna hade »messing sengepannor» och vi vet att såväl mässingsslagare som våra mässingsbruk, t.ex. Bjurfors, tillverkade sådana på l 600-talet.

Sängvärmaren övergavs vid l 800-talets början, delvis kanske beroende på bättre uppvärmning av bostäderna men också på de varmvattenflaskor av tenn, som efter engelsk förebild blev vanliga även hos oss.

Fyrfat för att värma upp eller bibehålla värmen hos maträtter tillhörde kanske inte de ordinarie tillbehören i ett svenskt hem, men de har förekommit här och var hos rikare familjer under 1600-talet, för att under 1700-talet bli något vanligare. William Karlson har funnit »en liten fyrpanna medh träfötter, iern och träskaft» i ett inventarium från Ljung 1647. Magnus Gabriel De la Gardie ägde flera slag av fyrfat, som närmast torde motsvara det här till höger avbildade, som främst har varit avsett att värma karotter och uppvärmningsfat. Det har antagligen varit kombinerat med någon kolbehållare av järnplåt eller lergods, som ställts i den dekorativt utförda cylindriska delen. Det här avbildade fyrfatet är av mycket god kvalitet, hantverksmässigt och estetiskt och har antagligen importerats från Tyskland.

Vad den helt täckta värmebehållaren mitt i vår färgbild kallats under den tid den var aktuell under l 600- och förra delen av 1700-talet, är oklart, men benämningen fyrbäcken synes ha förekommit. Dess användning var mångsidig; vi ser jungfru Maria värma sina fötter på en sådan behållare i Rembrandts målning (s. 64) och man kunde hålla värmen i en tekittel, som placerades på den plana eller svagt välvda överdelen. Vi ser här i full skala ett exemplar, som motsvaras av det lilla fyrbäckenet av filigran på färgbild VII. I filigranmöbeln är den - som vi tror - bl.a. tänkt som värmekälla i ett torkställ för barnkläder.

Sigurd Erixon, som skrivit den svenska mässingens historia citerar om täckfaten, att de »lades över mat för att hålla honom varm», men också att de haft ganska liten betydelse

45