Sven T. Kjellberg Skånska medeltidsfästen

knalleffekterna och den avsiktliga mjuka understatementtekniken, den var kort sagt mindre sofistikerad och kanske också mindre beräknande. Trots dessa förändringar får man som ett något generaliserat slutomdöme säga, att dagens reklam i betraktande av dess vidgade tekniska möjligheter och enormt ökade penningresurser har förmått åstadkomma tämligen få och blygsamma ide mässiga nyheter jämfört med gången tid. Följaktligen bör: den gamla samlingen ha ett visst intresse för dagens aktiva PR-män och reklamkonstnärer.

Villarpakanon

»Att råka ut i ogjort väder» hette det förr, när man ville förklara hastigt påkomna sjukdomar. Allmogen trodde, att sådana sjukdomstillstånd orsakades av trollskott, utsända av folket i norr, och de kallades ·också lappskott, villarpaskott eller finnskott. Det var ett otyg; vem som helst kunde drabbas, om han kom i vägen för ett magiskt skott och ett sådant kunde träffa dnte bara människor utan även kreatur. För att !hjälpa en på så sätt träff ad fanns många botemedel. Ett av de vanligaste var att skjuta bort det onda, och det var naturligt om än inte nödvändigt att anlita någon i sådana saker förfaren person, en klok gubbe eller gumma.

Museet har under året som deposition fått mottaga det här avbildade »muskedundret», en villarpakanon. Den har enligt traditionen tillhört en klok gubbe i Jämshögs socken i Blekinge, som använt den i sin praktik just för att bota följderna av lappskott, vilka kunde vara av mycket skiftande karaktär. Det kunde yttra sig som ryggont, sinnesförvirring, utslag osv. Enligt uppgift placerades de sjuka, som sökte bot hos den här gubben, på en utomhus placerad stol med »kanonen» mellan knäna och mynningen riktad från sig. I »kanonen», en sexkantig trästock, finns en ränna med inpassat åttakantigt eldrör, som hålls på plats av en järnl<lammer. Avfyrningen gick till på samma sätt som hos de äldsta eldvapnen. Den genom mynningen instoppade krutladdningen antändes med en lunta, som med handen fördes till fänghålet. Det var dock inte bara knallen, som var det verksamma medlet för det ondas .fördl-ivning. Under eld-

g - Kulturens årsbok 1060

129

Villarpakanon från Jämshög socken i B'.ekinge. Kanonens längd är 25 cm, bredd 8 cm och höjd 7 cm.

röret lägger man märke till en öppning, och i denna stoppades in olika medel, som ansågs verksamma mot det onda. Likaså brukades för ändamålet lämpliga 'besvärjelser, men de närmre detaljerna kring botandet känner man i det här fallet inte till. Kulturen har emellertid i sina samlingar en svartkonstbok från mitten av l70J-talet och i den finns en trollformel för just villarpaskott. Det heter här: »I ag skiuter bortt Knif skott Sylskott Trollskott/ för satt o matt o blott o villapaskott/ och all slags skot Siuter Jag Bortt/ och Dätt under En Jord fast sten/ och ingen man Till men.»

Det är inte vanligt, att man i våra dagar träff ar på ting med anknytning till gammal svensk magi och övertro. Därför är denna villarpakanon av särskilt intresse. De läsare, som vill veta mer om villarpaskott, hänvisas till Harald Nilssons uppsats i Kulturens årsbok 1939·

130

En engelsk pundvikt?

Under sommaren 1968 undersöktes i samband med grundgrävningen för Lunds nya stadsbibliotek 1 rno-talskyrkan S :t Peters grund och norra delen av dess kyrkogård. Härvid påträffades ett flertal brunnar inom kyrkogårdens gamla nordområde. I en av dessa, en timrad brunn av den typ, som är så vanlig i Lund under medeltid och in i nyare tid, påträffades här avbildade vikt. Brunnen kan tidigast ha anlagts efter gravläggningarnas upphörande någon gång efter reformationen och den tycks av fynden att döma ha använts in på 1600-talet. Bland dessa finns en perfekt bevarad spann av trä, beslagen med järnringar och försedd med vriden järnhank. En sådan spann påträffades 1958 vid undersökning av en brunn på Bredgatan 13 och betecknades då av Ragnar Blomqvist som unik för Lund. Denna spann daterades till c:a 1500-tal.

Vikten utgöres av en i koppar gjuten rund platta med en diameter av 59 mm och en tjocklek av 17 mm. Ovansidan är profilerad med en vulst, en smalare förhöjd ring samt i mitten en uppstående tapp. På ömse sidor om tappen finns bokstäverna B och A inpunsade. Dessutom företer ovansidan två tätt sittande grunda borrhål. Vikten har från början varit överdragen med ett tunt lager gulmetall. Endast obetydliga fläckar återstår numera av denna mantling. Viktlodet är över hela ytan täckt av fina repor och uppvisar därtill åtskilliga märken efter slag med hammare. Viktens tyngd är 453,32 g. Bokstävernas form daterar vikten till tidigast omkring 1600.

131

I I I I I - - - -- - ---- - - -- -- - -- -1 I I I

+ 'f3

+ L/2

Pundvikt, funnen i timrad brunn vid S:t Peters kyrka i Lund 1968. Vikten avbildad i naturlig storlek.

De inpunsade bokstäverna kan möjligen vara ägarens märkning, men dessutom finns möjligheten, att det är bokstäver som slagits in i samband med en kontroll av viktlodet. Under medeltiden tycks justering av vikter och mått ha skötts av förtroendemän i städerna.

De två borrhålen har i alla händelser till ändamål en finjustering av vikten. En ingjutning med bly i de två fördjupningarna skulle förhöja vikten med endast c :a 0,3 g.

Den förgyllning som ursprungligen täckt kopparkärnan har haft till uppgift att förhindra bedrägligt förfarande. Minsta försök att minska viktlodets tyngd avsatte nämligen skvallrande märken. Denna metod att skydda vikter är känd redan under vikingatiden.

Det märkligaste med viktlodet från stadsbibliotekets tomt är dess tyngd, 453,32 g. Denna tycks nämligen inte stämma överens med något känt inhemskt viktmått. Närmast tillhands låg antagandet att det rörde sig om en skålpundsvikt, men denna väger som mest under det aktuella tidsavsnittet 425 g. Det går ej heller att få fram någon acceptabel siffra om man räknar med att vikten är en multipel av något annat tal. En överraskande överensstämmelse med ett annat viktmått visade sig dock finnas, nämligen med det engelska pundet, som väger 453,59 g. Nu är det kanske något förhastat att utnämna vårt viktlod till en engelsk pundvikt, men belägg för att engelska köpmän besökt Lund finns faktiskt bl.a. i ett avtal som 1490 slöts mellan den danske kungen Hans och England. Möjligen har vi här ett arkeologiskt bevis för denna handel i form av en vikt ur en engelsk köpmans viktsats.

133

Bengt Nordenberg och Utmelandsmonumentet i Dalarna

Ett bidrag till dalaromantikens historia hämtat ur Kulturens arkiv

»Kungskällaren» i byn Utmeland i Mora hör till de legendariska minnen från Gustav Vasas äventyr i Dalarna 1520, som fick en kraftig injektion i nationalmedvetandet genom bergslagskamreraren Jacob Brandbergs insats vid mitten av 1700-talet. Det var då som det gamla 1400-talsloftet på hans ägandes gård Ornäs i Torsångs socken, Dalarna, målmedvetet omvandlades till » Ornässtugan » och blev Vasamuseum.1 På den karta med utförlig kommentar i särskild handskrift, som han 1758 lät brorsonen Johan, lantmätare i Bergskollegium, upprätta 2 - till stor del grundad på en dåtida traditionsuppteckning och arbete i fältet - är Utmeland markerat med den speciella »stjärnan» för prominenta minnesplatser, och av handskriften inhämtas om frihetshjältens öden på denna ort:

»Under det han war här i Mora, blef han, för Konung Christierns folk skull, gömd under en Bro, samt i Utmeland en by söder ut ifrån kyrkan 2540 alnar belägen, uti den nordaste gården Tomtgården änu kallad, uti en källare förwarad, som består af 4 1/4 alns längd, 3 1/4 alns bredd, och 2 3/4 alns högd, hwälfd med tegel, men sidorna äro med gråsten murade. Har sedan den tiden ej blifwit lagad, utan är änu uti det stånd, som då han med sit mörker Herr Gustavs dyra lif omwärfde. På södra sidan uti källarswalan är en glugg, som Herr Gustav fick mat igenom. Hustrun satt då et kar öfwer luckan, och deri lagade til brygga, på det luckan för de Danske skulle wara fördold. Stufwan

134

r. Detalj ur Johan Brandbergs karta över Dalarna 1758. Utmeland markeras med stor stjärna.

(åfwan) källaren är til wäggar och tak mycket medtagen, men kan doch länge stå om taket lagas: Taket består annars af sågbräder, som ligga på Bjelkar eller Raftar, hwaruppå ligger måssa, granbark, näfwer och takwed.» 3

Man kan nog räkna med att den brandbergska aktionen spelade in, när Tomt Mats Larsson i Utmeland, namne till stamfadern på Gustav Vasas tid, år 1773 begärde intyg hos tingsrätten i Mora om sin källares historiska äkthet.4 Det gustavianska svärmeriet för Vasaminnena var då i uppgående, men först 1808 inlöstes »Kungskällaren» av staten och försågs med en enkel, skyddande överbyggnad, karakteriserad 1856 som en »simpel» dvs. enkel minnesvård:

135

»Från höjden af byn Mora Noret sände jag en afskedsblick till den bygd, hvilken säkerligen genom århundraden skall blifva en kär vallfartsort för hvar och en, som älskar sina fosterländska minnen. öfver Utmelands fält hade åskdigra moln i dag lägrat sig, och det såg mörkt ut på »Mora mäns nöjsamma stränder». Dock icke mörkare än att jag der ännu en gång kunde skönja det lilla hvita huset vid Kungskällaren, minnesvården öfwer Kung Gösta. En simpel minnesvärd - men det är också endast medelmåttan, som behöfver en dyrbarare för att göra sig ihågkommen 1 Dessa fyra vitmenade brädväggar äro oss derföre också lika kära som det yppersta monument; hvad konsten här ej vinlagt sig om fullkomnar dessutom naturen, och den jord, der den svenske frihetshjelten så underbart funnit sin räddning, omslutes af bergens sköldborg; Dalarnes djupblå öga ser den an med välbehag, och när sommaren blomstrar, draga ängarne sitt gröna Wasaband deromkring.»5

I Kulturens arkiv i Lund finns ett brev från konstnären Bengt Nordenberg till Georg Karlin, daterat Diisseldorf den 19 sept. 1893. Det är ett vänbrev, där Utmeland och dess monumentfråga står i centrum och på ett tidstypiskt och för brevskrivaren karakteristiskt sätt avhandlas.6 Även här skulle det vara skada att enbart referera dokumentet, som hittills varit obeaktat i sitt sammanhang. Det citeras därför så gott som fullständigt. Nordenberg är inte noga med stavning och interpunktering. Hans epistolära skildringssätt är så mycket livfullare.

»Bäste Broder 1 Jag tackar för det mig tillsenda exemplaret af föreningens årsberättelse, och synnerligen för Bilderna deruti, de låta mig se att det börjar blifwa mästare i Sverige till att kunna uppställa wåra gamla minnen, så sant och trefligt, att mina barn domsminn en jubla?

Bara för twå och tre decenier, war det icke så, och jag will nu berätta dig, endast en liten historia, som skall öfwer-

tyga dig der om, ty den ber leider syn för sig, trolig i alla tider. år 1852 reste jag för första gången i Dalarne och betraktade naturligtvis mycke noga de stellen der Gustaf W asa uppehållit sig, och jag fann äfwen alt i hållbart skeck, utom Mattens Stuga i Utmeland, der Wasa blef räddad i källaren, Stugan war ännu helt och hållet i sitt ursprungliga skeck, och det war för mig rörande att se med hwilken pietet, Dalfolket skelfwa hade aktat denna Stuga i 300 och der öfwer, och feck icke bebos af någon utom en gammal Gumma som på min tid kallades kongslisbet, och ingen annan f eck gå in för än han kräng et par halmtoflor öfwer sina suler för att icke slita eller skada golfwet, men taket war så angripet att det borde skyddas, innan det föll in, folket war utan medel och äfwen rådwilt, huru det borde göras jag tänkte öfwer saken, och som jag reste genastegenaste(1) wägen till Stockholm, och der en afton gjorde jag Scholander uppmärksam på saken, och bad honom i sin ställning sörja derför att detta historiska minne blef wedmagthållet, och sade det är bäst att sätta et skul öfwer hela stugan, och mera trodde jag mig icke behöfwa säga till en så stor man som han jag hade tänkt mig dett så ungefär såsom et grekiskt tempel, med träkollonner och hugna fyrkantiga stenar till fötter, gaflarne och äfwen arkitrafwen målade med bilder af begifwenheten men läta stugan helt och hållet oberörd - - -»

Vi kanske ler åt detta storvulna, klassiskt inspirerade hölje med de doriska kolonnerna över den anspråkslösa morastugan, dess förstukvist och låga gavelfönster. Bilden i sin helhet utgör emellertid den enda som står tillbuds för vår kännedom om den gamla timmerbyggnaden.

Vad som sedan hände motiverar i tidsföljdens intresse att brevet tillfälligt läggs åt sidan. 300-årsminnet av Gustav Vasas död den 29 sept. 1560 stundade. I Mora liksom på så många andra håll ämnade man ej låta dagen passera oförmärkt. Morakarlarna menade att en minnestavla borde upp-

137

2. Bengt Nordenbergs Utmelandsmonument, sådant han beskriver det i ett brev till Kulturens gnmdare Georg Karlin 1893. Kulturens arkiv.

sättas i kyrkan men även att i byn Utmeland något borde företagas för att hugfästa minnet. »Men denna tanke måste öf vergifvas hufvudsakligen i brist af tillräckliga medel hos en fattig befolkning.» 7

Nu ingrep behjärtade män med större ekonomiska resurser, en bestyrelse konstituerade sig i början av mars 1859, och en riksomfattande insamling organiserades. Den leddes från Stockholm av revisionssekreteraren A. W. Netzel och grosshandlaren S. Godenius, »båda genom tidigare enskilda förbindelser fästade vid Dalarnes landskap».8 Såväl överhet som korporationer och enskilda tecknade bidrag, och kungahusets medlemmar tog aktiv del, främst kronprinsen trots många andra omsorger; fadern Oscar I avled den 8 juli 1859 och själv skulle han som Karl XV krönas till svensk-norsk konung den 3 maj 1860.

Professor F. W. Scholander gjorde upp ritningarna som granskades och gillades den 6 maj 1859. På rekordtid lyckades man insamla den för byggnaden och dess påkostade inre och yttre utsmyckning erforderliga penningsumman. Byggmästaren P. Andersson undertecknade entreprenadkontraktet. J. Fr. Höckert fullbordade sin historiemålning med motivet hur Tomt Mats' hustru räddar Gustav Vasa i »Kungskällaren». Edvard Bergh liksom Karl XV personligen avlämnar sina målningar » Utsigt af Ornäs» och » Utsigt af byn Sälen» och Vitterhetsakademien de långa inskriptionerna för vart och ett av konstverken. Ett oförutsett pikanteri inträffade då de åldriga ägarna, man och hustru, till 25 kappland jord i omedelbar anslutning till monumentplatsen, till en början envist vägrade att sälja. Jordbiten bedömdes som nödvändig för den planerade anläggningen. Bestyrelsen visade emellertid stor förståelse för de båda åldringarna, och problemet löstes slutligen på ett för båda parter godtagbart sätt. Det visade sig att den lilla jordbiten var ärvd och i hustruns hand samt parets enda ekonomiska tillgång. Utredningen speglar, trots ärendets ringa omfattning, på ett intressant sätt de sociala förhållandena vid denna tid i en stor dalasocken.

139

3. Utmelandsmonumentet, ritat av F. W. Scholander och invigt 1860. Foto Zornmuseet, Mora.

Den 29 sept. 1860, en lördag, invigdes Utmelandsmonumentet med denna säregna blandning av patriotisk pompa och mera oskrymtad folklighet, så typisk i Dalarna. Tyvärr var konungen av sjukdom förhindrad att närvara, men prins August, hertigen av Dalarna, förde i egenskap av hedersöverste i Dalregementet befälet vid avlossandet av den kungliga saluten, och prins Oscar (Il) trädde fram till byggnaden och uttalade på översta trappsteget »med stark och ljudande stämma följande en svensk Furste värdiga invigningsord:

Må dessa murar, upresta i skötet af de dalar, hvilkas söner, då allt syntes förloradt, likväl icke sveko, för kommande slägten bevittna det svenska folket trofasta, allt uppoffrande kärlek till sitt fosterland -- -» Processionsordningen från kyrkan till byn Utmeland hade varit denna:

140

1. Skolbarnen i Mora med skolmästaren i spetsen. 2 . Deputerade från övriga dalasocknar, två ansedda bönder från varje socken klädda i högtidsdräkt. 3. Ca 20 morahustrur i högtidsdräkt såsom en speciell hyllning åt minnet av Tomt Mats' hustru. 4. Bestyrelsen samt högtidstalaren professorn vid Lunds

Universitet W. E. Svedelius. (»Gubben Sved») av aktad leksandssläkt. 5. Riksståndets deputerade. 6. Deputerade från Falun och Gävle. 7. Ortens ståndspersoner och resande som kommit tillstädes för att deltaga i processionen.

Det långa ringlande tåget utmed Utmelandsvägen företräddes av Dalregementets musikkår.

Svedelius' högtidstal blev vida berömt och spriddes i avtryck. Det var i detta anförande som den högt uppburna akademiska vältalaren karakteriserade dalkarlen på Gustav Vasas tid såsom en man, »den der visste och var van att taga ut sin fulla rätt - och ändå litet mera)), sedermera ett bevingat ord i landskapets taleskatt.

Efter invigningen av monumentet återvände processionen omkring kl. 12 till kyrkan, där alla deltog i den högtidliga gudstjänsten. Efteråt var dejeuner, eller lunch som vi numera säger, anordnad i det rymliga skolhuset nedanför prästgården i Morastrand. Vältaligheten flödade, och ett stort antal skålar utbringades. Självfallet ägnades Tomt Mats' hustru en skål, föreslagen av prins Oscar. Den föranledde omedelbart de tjugo dalkullornas inträde i salen, där de tackade för hedern som bevisats deras föregångerska. »Prinsarne hälsade på hvar och en serskildt och glädjen strålade ur kullornas ögon vid det vänliga och hjertliga samspråk, som helt otvunget uppstod emellan de Kungliga Högheterna och den improviserade Qvinno-deputationen.»

I ortspressen kunde man läsa långa entusiastiska referat från invigningen av Utmelandsmonumentet.9

Men snart nog skulle missljud göra sig gällande, och som

så ofta växte kritiken med avståndet. Som en temperamentsfull epilog av detta slag framstår Nordenbergs brev i dess fortsatta ordalydelse: »- -- några år der efter läste jag i tidningen, att det war gjordt, det prisades mycket, Kongen, E Berg och Höckert hade gjordt målningarne, men på beskrifningen kunde jag icke blifwa klok huru det war gjordt, men jag kunde icke styra min nyfikenhet utan när jag 1866 war i Swerge reste jag hastigt och lustigt upp till Mora och Utmeland, men min fosterlands-känsla har aldrig fått någon swårare stöt, stugan war borta 1 och et skul som såg ut som et stort skithus, och inwändigt antingen på golf eller wäggar någodt efter det genuina minnet, endast den lilla hålan källaren wisades, och hwad war det att se, 1852 hade jag sett spisen och wäggarne <ler gustaf haft skydd och wärme, jag hade gådt på tilljer som han, men nu kom jag i sådan harm så att jag beklagar att icke kunna med ord alla Tegner i ett poem gifwa dem på pälsen, eller åtminstone afrysta mig någon del av harmen, men att denna historia är san och att det ännu lefwer meniskor som minnas Tomtemattias stuga, och den som har historiskt sinne skall altid beklaga att den på et så rått sätt blifwit nedrifwen.

Wänligen Bgt. Nordenberg»

Det historieromantiska betraktelsesättet har följts av en mera kritisk syn på dalaromantiken, och Nordenberg är inte ensam om sin uppfattning, när han skriver sitt brev l 893. Utmelandsmonumentet har därefter allt mer blivit ett byggnadsminnesmärke från 1860 och Tomt Mats' hustru och den roll man tilldelade henne i samband med Gustav Vasas äventyr i Dalarna tillhör numera folksägnen. Scholanders skapelse skall för den skull inte nonchaleras - den är i hög grad typisk för sin tid och samlar i sig ett helt fång av intressanta företeelser. Att smaken snabbt förändras har vi i vår tid lätt att förstå. När det gäller den estetiska värderingen - men den är dock bara en del av det hela - kan man

låna Karl-Erik Forsslunds ord om Utmelandsmonumentet: »liknar mäst ett gravkapell med sina dystert nakna väggar, sitt trista tak av zinkplåt och sin fula glaskista därpå» . 10

Noter

r S. Samuelsson, Källorna för Gustaf Vasas äfventyr i Dalarna. Uppsala 1910 (Heimdals småskr. ro). S. Svärdström, Vasasamlingen i Ornässtugan. Falun 1958 (Vägl. för utst. i Kungl. Livrustkammaren hösten 1958). 2 Johan Brandberg, Geographisk charta öfver större delen af Stora

Kopparbergs lähn eller Dalarna hwarpå utvises then wäg, rum och orter som glorwyrdigst i Åminnelse, högst salig, konung Gustaf then första färdats, och ther han warit hafwer så wäl under thes flygt för konung Christiern then omilde åren 1520 och 1521 som sedan han blef Swea rikes konung. Upprättad 1757-58. Orig. i Kungl.

Livrustkammaren, höjd 1,90 m, längd 4,65 m. Härtill Beskrifning öfwer glorwyrdigst i åminnelse högst salig konung Gustaf den r:es wandring och wistande i Dalarne så wähl åren 1520 och 1521 under dess flygt för konung Christiern den omilde som sedan han blef

Svea rikes konung. Dels af historierne utdragen, dels på saiia utrönte fråsägneer, pålitelige manuscripter och intygade vittnesbörder, fotad och författad år 1758. Uppsala universitetsbibl. E.251 (Stjerneldska sam!.). En replik av kartan utförd av Johan Brandberg 177071 (beskrivningen i avskr. av J. W. Hedenström 1770), höjd l,15 m, längd 2,23 m, förvaras i Riksarkivet, Stockholm, handskr. D.498.

Efter sistnämnda karta, som i motsats till den förstnämnda befinner sig i ett utmärkt skick, utfördes 1963-64 en fotografisk kopia i storlek som kartan 1757-58, handkolorerad med ledning av repliken 1770-7r. Denna kopia uppsattes på plats i Ornässtugan. 3 Johan Brandberg, a. kartbeskrivning 1757-58, s. 33 f. 4 Karl-Erik Forsslund, Med Dalälven . .. I: 5 (Mora), Stockholm 1921, s. 145· 5 M. Axelson, Säthersdalen och Siljan. Göteborg 1856, s. 54 f. 6 Brev fr. B. Nordenberg till G. Karlin dat. Diisseldorf d. 19 sept. 1893 (de två sista siffrorna omkastade). Kulturens arkiv. KM 28.596 e-XLIX: 10. Museichefen fil. dr Bengt Bengtsson har gjort mig uppmärksam på brevet. 7 Berättelse af behörigen utsedda revisorer till granskning af förvaltningen utaf de till upprättande af Gustaf Wasas monument vid

Utmeland insamlade medel. Stockholm 1861, s. 3. Denna revisionsberättelse är här huvudkällan för kunskapen om Utmelandsmonumentet av år 1860.

143

8 Revisionsberättelsen 1861, s. 4. 9 Tidning för Falu län och stad d. 3 och IO akt. 1860. - De insamlade medlen uppgick enl. revisionsberättelsen till den aktningsfulla summan av 34.756: 04 rdr r:mt, utgifterna till 33.759: 32. Man kunde alltså tillgodoräkna sig en behållning av 996: 72 rdr r:mt. Ur de specificerade posterna framgår de skånska bidragen till monumentet:

Kristianstads län 381: 31 rdr r:mt Lunds stift 2IO: 96 Lunds stad 277: 25 Landskrona 270: Kristianstad 224:50 Summa 1364: 02 rdr r:mt

rn Karl-Erik Forsslund, a.a. s. 145.

144

SVEN T. KJELLBERG

Skånska

medel tidsfästen

En översikt

Skåne var under dansk tid ofta skådeplatsen för förhärjande strider. Redan den gotiske krönikeskrivaren Jordanes (omkr. 550 e.Kr.) omtalar att folkstammarna i nordvästra Skåne ofredades genom andra folks infall i deras land, som säges ha varit en bördig slättbygd. Några befästningsanläggningar i likhet med de svenska fornborgarna är förvånansvärt nog icke kända i landskapet.

De äldsta uppgifterna om befästningar lämnas 1 124 av sändebuden från biskop Otto av Barnberg till ärkebiskop Asker i Lund. De skriver: »Deras städer och borgar saknar torn, men är befästade med träförskansningar och gravar.» Vilka borgar och städer de sett under resan är okänt. Först 1134 omgavs Lund med »mur och vall», om man nu får tro Roskildekrönikan. Något spår av stadsmur har emellertid icke påträffats. Sändebudens uppgift passar förmodligen in på vad de såg i Lund. Så vitt man vet är inga murade fästen av sten anlagda i Skåne före 1100-talets mitt.

Mumingskonsten och sättet att använda murbruk infördes med kristendomen under 1000-talet. Vid senare hälften av detta århundrade tillkom som de första murade stenbyggnaderna katedralerna i Dalby och Lund. Ett århundrade senare under Valdemar den stores tid ( 1154-82) uppfördes ett stort antal landskyrkor av sten. Då började även tegel komma till användning. Konungen och stormännen befrämjade dessa byggen. Flera anlades som gårdskyrkor. Byggnadssättet med tjocka, massiva murar samt smala och högtsittande fönster gjorde dem försvarsbara. Redan i detta skede försågs många kyrkor med torn. Även fristående torn, såsom rundtornet i Bollerup då. Ä där icke speciella försvarsanordningar tr#fats kunde stenkyrkorna under orostid som för bygdens folk. Det yar tydligen icke ovanligt att kyrkorna använts som Därom vittnar det beslut, som fattades på i Hälsingborg 1345, varuti stadgas att alla, som med män besatte kyrktorn, kyrkor eller heliga platser och vände dem som fästningar skulle bannlysas.

s. CLEMENS di! I "

r. Hälsingborg. Borgen, det äldsta gatunätet och kyrkorna vid r rootalets slut, rekonstruktion av T. Mårtensson. Efter N. G. Sandblad, Skånsk senmedeltid och renässans.

DEN URSPRUNG

Sedan förhistorisk tid hade germanerna förskansat sig på svårtillgängliga höjder vars svaga punkter skyddats av löst lagda stenvallar och träkonstruktioner fyllda av jord och torv, eller på slättlandet inom stora, runda eller ovala vallar av sten, trä och jord. Torn förekom icke.

Efter att ha intagit södra delen av Mellaneuropa befäste romarna sin gräns århundradena e.Kr. De anlade en gränsmur, limes, med vakttorn och innanför denna befästa lägerplatser, kastell. De senare var fyrsidiga och strängt symmetriska samt omgivna av en tinnad mur och dubbla gravar. Förutom dessa stora anläggningar byggde de mindre fästen kallade burgos, en benämning romarna upptagit från ger-

147

manerna. Burgos var kvadratisk eller rektangulär till sin plan och bebyggd med längor utefter sidorna samt hade kvadratiska torn i hörnen. Det var framförallt vakttorn och burgos, som kom att bli förebilder för medeltidsborgarna.

Hos franker och normanner i västeuropa utvecklades en ny befästningsform med användande av det romerska tornet och den sachsiska rundborgen, den s.k. »Chateau a motte», vilken kom att göra sig gällande även i Mellaneuropa, Danmark och Skåne. »Motte» betyder jordhög och syftar på den förhöjning, som åstadkoms genom att jorden vid grävning av gravarna kastades upp till en hög i borgens centrum. På denna hög uppfördes ett torn. Detta var avsett både till försvar och bostad och kallades donjon efter vulgärlatinets dominationem, herrehus. Donjonen omgavs i ett äldre skede oftast av en cirkelrund mur. Den flyttades senare ut till ringmuren som försvarstom och förlorade då sin uppgift som bostad. I dess ställe uppfördes särskilda hus till bostad och förråd samt salbyggnader för representation. Borgar av denna typ är fullt utbildade i England och Frankrike vid 1200talets början.

DE ÄLDSTA RIKSFÄSTENA

Ett århundrade av släktfejder med bittra strider mellan tronpretendenterna, där den ene ofta lät mörda den andre, hade föregått Valdemar den stores (d. u82) övertagande av riket. Samtidigt hade ständiga strider rasat vid Danmarks sydgräns, som redan under vikingatiden blivit befäst med en vall, den s.k. Danevirke. Härtill kom de vendiska flottornas härjningar av landets kustbygder. Den skånska kusten säges vid mitten av 1 1 oo-talet ha varit nästan ödelagd genom deras plundringar. För Valdemar blev en av hans första uppgifter att hejda och krossa venderna. Härvid hade han hjälp av sin fosterbroder Absalon, biskop i Roskilde och senare även ärkebiskop i Lund. Under dennes starka ledning underkuvades Riigen och delar av Pommem, som därefter lades under den danska kronan. Men även inom landet ut-

2 . Sölvesborg. Rekonstruktion av L. Kindström i Harald Linda!, Skånes historia . . . fram till 1719.

bröt strid. Som ärkebiskop möttes Absalon till en början av hårt motstånd från skåningarnas sida. De reste sig och drev honom II8o ur landet. Under de följande åren utkämpades de heta strider, vars höjdpunkter utgöres av slagen vid Dösjebro, Getingebro och Lommaån. I det sistnämnda krossades bondehären, och efter II82 var Absalon herre över Skåne. Fred rådde sedan under hans och hans efterträdares, Andreas Sunesen, tid fram till mitten av 1200-talet.

Det gällde nu för Valdemar att säkra Danmark mot fiender. Den gamla Danevirke-linjen förstärktes med en av tegel murad vall, »Absalons mur», och ett antal borgar anlades vid strategiskt viktiga punkter. Nu uppfördes det runda tegeltornet på Sprogö och Tårnborg norr om Korsör till skydd av Stora Bältöverfarten, Vordingborg behärskande farten Själland-Falster, Absalons borg vid Havn, nuvarande Köbenhavn, och Hälsingborg vid Öresund samt Sölvesborg vid härvägen mellan Skåne och Blekinge. De borgtyper, som framträder i detta äldsta skede, är tornborgen och ringmurs! ästet, vilket ofta är kombinerat med bostadshus, palatium.

l49

3. Skanör. Rekonstruktion av C. G. Lekholm i Harald Linda!, Skånes historia . .. fram till 1710.

Hälsingborg. Genom utgrävning och publicering, (Torsten Mårtensson, Hälsingborgs slott under medeltiden), har anläggningen från IIoo-talets mitt blivit känd. Den utgjordes av ett runt torn av huggen sandsten beläget på krönet av en från landborgen utskjutande udde, skyddad av branten mot Sundet, djupa raviner på sidorna och en grav åt landsidan. Om krönet varit omgivet av jordvallar eller palissader har icke kunnat konstateras. I krönets västparti påträffades rester av det s.k. S. Mikaels kapell, ett runt sandstenstorn i flera våningar, varuti borgherren, konungen, kunde logera. Dess bottenvåning hade formen av en rundkyrka med anslutande runt korparti.

Sölvesborg. Vid en djupt inträngande vik av Hanöbukten byggdes troligen redan under IIoo-talet en borg. I förbin-

4. Åhus. Rekonstruktion av G. Gustafsson i Harald Linda!, Skånes historia ... fram till 1719.

delse med vikens vatten hade grävts dubbla gravar i ringform åtskilda av en jordvall. Borgholmen innanför dem hade förhöjts med hjälp av den uppkastade sanden från gravgrävningen. Det var sålunda en typisk motteanläggning. Mitt på borgholmen, som väl antagligen från början varit rund, låg ett runt, senare 16-sidigt, kärntom.

Dessa båda borgar liksom de nämnda danska har varit riksfästen och belägna vid kusten. De har förenat ett ortnamn med beteckningen -borg. En längesedan spårlöst försvunnen borg synes gömma sig bakom det från 1251 kända stadsnamnet Trelleborg. Denna namnform förekommer ganska allmänt i Danmark och är belagd i Norge och Ryssland. Den är knuten till runda anläggningar omgivna av vallar eller befästningar. Den mest kända av dessa är den utgrävda Trelleborg nära Slagelse på Själland. Inom sin strikt cirkelformade ringvall har denna haft 16 i grupper om 4 i regelbundna kvarter anlagda hus av stavkonstruktion. Torn

saknas. Man är enig om att borgen varit anlagd som härläger. I tolkningen av namnet, som betyder 'trälarnas borg' , råder delade meningar. En tolkning ger översättningen 'slavernas borg' , varvid förutsättes att det ryska folknamnet slaver omtolkats från slav, i detta fall benämningen på slaviska krigsfångar sålda som trälar. Om så är fallet betecknar Trelleborg en borgform, som vikingarna lärt känna på slaviskt område. Kanske var det skånska Trelleborg från början en vendisk sjörövarbas.

Den runda anläggningen med dubbla gravar skilda av en vall återfinner vi även i den omkr. 1225 uppförda borgen i Skanör. Sillfisket och de uppblomstrande internationella skånemarknaderna, vilkas skattläggning innebar stora statsinkomster, medförde behov av befästningar till försvar och säte för konungen och hans uppbördsmän. Skanör utgrävdes l 907-09 av Otto Rydbeck, som kunde konstatera följande (se dennes Den medeltida borgen i Skanör, 1935).

Den nästan cirkelrunda borgholmen var omgiven av dubbla vattengravar med vall. Genom uppkastande av sand

• REJ·r t\ V GtLILHAL YTT,."J,,:7.

• liT T OflKNJ Oilt\V

/. _f . i

;1 \ \) • . _ .. e

1'

.. '1•nu,.

0 ... ' ·0 . __ _

_ • ,n 5. Alms. Plan av ärkebiskopsborgen, uppmätning av A. Ahlen. Efter N. G. Sandblad, Skånsk senmedeltid och renässans.

FALSTERBOHUS

PLAN. UPPMÄTT 1<)14- - 1<)1) AV .BLOHQV/.Sr.

YTTJ?f; VALL6fAl/

[;r''(:•LA I

6. och 7. Falsterbo. Plan och rekonstruktion av Ragnar Blomqvist 1950.

i förening med bindande torv hade åstadkommits en nmotte»anläggning av mer än fem meters höjd. I norr, där vindbryggan haft sin plats, påträffades två utanverk till försvar av bryggans landfäste. På borgholmen fanns gråstensgrunden till ett rektangulärt tegelhus med ett större och ett mindre rum. Huset hade haft två våningar och troligen ett trapptorn i ena ytterhömet. Ringmurar och kärntorn saknades. Borgens inre försvar utgjordes sålunda av ett två våningar

153