Gunnar Alsmark Stiernhielms mätsystem

18. Ljusstake. Höjd 20 mm.

lg. Nattkärl med förgylld stomme. Höjd g mm.

20. Toffla. Längd 31 mm.

69

är tänkbart, eftersom motsvarigheter till ljusstakarna och brickan är funna där. Men vad beträffar möblerna i allmänhet, hade England vid denna tid en ganska särpräglad stil, som helt skiljer sig från den som majoriteten av våra möbler representerar, varför vi måste utesluta England i detta sammanhang. Vi stannar alltså utan tvekan för Holland som ursprungsland.

Det ligger nära till hands, att kalla våra filigranpjäser för ))dockmöbler». Men kan dessa bräckliga, dyrbara små mästerverk ha avsetts som leksaker? Redan det fragila materialet vederlägger hypotesen, att möblerna varit leksaker i vanlig mening. Att de med största sannolikhet aldrig använts som sådana, det ser vi på deras perfekt bevarade tillstånd (endast en av stolarna har fått en lindrig skada).

Det förefaller troligt, att möblerna varit avsedda att ses och beundras som perfekta alster av en filigranmästares skicklighet och som en fyndigt gjord miniatyr av en välkänd miljö, nämligen det slutande 1600-talets paradsängkammare för en nybliven moder.

Till sist något om tekniken. Alf Böe har i en avhandling, Om filigran, skriven i anslutning till en omfattande utställning av filigranarbeten i Bergen 1959, redogjort för det karakteristiska i det svåra och vanskliga filigranarbetet. Vidare har i denna årsbok för 1959 Sven T. Kjellberg (på grundval av Alf Böes framställning) beskrivit tekniken. Jag vill här fatta mig kort.

Filigran kommer av latinets filum = tråd och granum= korn. Tekniken går ut på att med tunn tråd av silver eller guld som material bygga upp sinnrika mönster, som antingen avses dekorera en förgylld yta - som på dryckeskannan i färgbild VIII - eller att utgöra huvudbeståndsdel i vissa typer av föremål, som just i dessa möbler.

Av allt att döma har tekniken österifrån kommit till Europa, även om forskningen ännu inte kunnat kartlägga vägen. Vi finner filigran redan hos etruskerna och i antikens Grekland och Rom. Under folkvandringstid och vikingatid blomstrade filigranet på silversmyckena och från medel-

70

tiden har bevarats magnifika filigranarbeten, bl.a. på bokband.

Efter att under senmedeltid och renässans ha spelat en mindre roll, får f iligranet under barocken en kort blomstringstid i Väst- och Sydeuropa och det är nu, som tekniken utvecklas till en höjd, den förut inte Eftersom våra silvermöbler är av högsta kvalitet även tekniskt sett, och dessutom tillämpar (och fulländar]) de gängse metoderna för mönsterkomposition, är det naturligt att utgå från dessa i hög grad representativa alster, när man vill komma teknikens grunder in på livet.

Materialet är tråd av olika grovlek, dragen på vanligt sätt i dragstål. Trådens genomskärning är rund, rektangulär eller kvadratisk, den senare typen använd som ben och stomme i stolarna, bordet, gueridonerna och hyllorna. Det är också grövst till dimensionen och mäter 1,3 mm i tjocklek. Till sarger, stag och vissa ramverk förekommer en rektangulär tråd i dimensionerna 0 1 3 X o,8 mm. En något klenare dimension mäter 0 1 3 X 0 1 5 mm; den användes som mönsterkonturer, som ger stadga åt den inom mönsterenheterna lödda, finaste tråden.

Denna tråd är framställd på ett för filigrantekniken typiskt sätt. Två mycket tunna rundtrådar är sammanförda till en snodd, som sedan plattats ut i ett valsverk. Resultatet blir, att trådens ytor får ett kornigt eller vågigt utseende; den anbringas vid lödningen så att denna korniga yta blir synlig. Trådens tjocklek är knappt 0,2 mm, dess bredd ca 0,4 mm (det har varit svårt att mäta exakt). Dessa mått är märkliga; i andra västerländska filigranarbeten är den finaste tråden betydligt grövre.

Ännu ett »standardmaterial» bör nämnas: den tågvirkesliknande kantlist som pryder de flesta av pjäserna och bäst synes på vaggan (bild l 4), bordet (bild 7) och »brickan» (bild 12). Den skulle - med en repslageriterm - kunna kallas treslagen kabel, dvs. den är snodd av tre tvåslagna kardeler (»riktiga» kablar är slagna av tre eller fyra treslagna kardeler). - Även om man sett märkliga exempel på

71

guldsmedernas förmåga att av tråd, snodd på olika sätt, skapa dekorativa mönster, måste vår anonyme filigranmästares kabel beundras genom sin förbluffande jämnhet. När han anbringar den som handtag till vaggan och klädkorgen, ger den en god illusion av korgflätning men på stolsarg eller bordskant har den uteslutande dekorativ verkan.

Ännu en repslageri teknisk detalj förekommer: snöret eller linan, som är trädd och knuten på »torkställets» överdel. Här utgöres grundmaterialet av mycket tunn rundtråd, som treslagits till en lina, som därigenom får ett högst realistiskt utseende. Diametern är 0,45 mm.

Dessa olika trådformer utgör alltså filigranmästarens grundmaterial som sammankomponeras till mönster och överhuvud tjänar som byggelement. Vi kan i de olika pjäserna iakttaga en variation av konstruktion och dekorationer, där någon gång det avbildade föremålets material och byggnad verkat inspirerande. Vi har redan nämnt nattstolen, där vi antagit läderklädda stolar med »tänlikor» ha varit förebild. Klädkorgens lodräta fyrkantstrådar kan syfta på en bestämd konstruktion. A andra sidan är vaggan, vars form säkert går tillbaka till korgflätade vaggor från 1600talets mitt, dekorerad på samma sätt som t.ex. sängens sidor, dvs. med slingrande rankor, som knappast kan tänkas ha någon förebild i »verkligheten». Detsamma gäller stolarna, vars välvda sits och rygg dock möjligen kunde tänkas illudera gyllenlädersmönster. Filigranet är alltså i de flesta fall »sig selv nok» och följer sina egna lagar, utnyttjar sina egna dekorativa möjligheter.

Böljande rankor av fyrkantstråd, antingen löpande som ändlöst mönster (runt vaggan och på sängens sidor) eller arrangerade symmetriskt kring en mittpunkt (stolarna, bordet, nattstolen) är det dekorativa temat. Dessa trådar bildar den fast byggda stommen, som utfylles av de tunna, snodda trådarna, vilka i mindre skala upprepar stommens rörelseschema. Det är virvlande dynamik i denna ornamentala rikedom.

Lödningen är A och 0 i filigrantekniken. De tmma trå-

1 g 2i. Detalj av länstolens rygg. Bildens totala längd motsvarar rr,4 mm i verkligheten, vilket innebär tio gångers förstoring.

darna skall böjas samman efter komponerade mönster, som kan markeras av små nålar i en träplatta. Med hjälp av en bö jtång med tunna skänklar lägges tråden i mönster kring nålarna och hålles samman med järntråd och klämmor. Eftersom filigranets olika slag av trådar har olika grovlek även i djupled, uppnås reliefverkan, om man pressar trådarna mot underlaget, så att de här ligger i plan. Mycket av silvermöblernas livliga ytverkan härrör från detta förvaringssätt.

Våra möbler är prov på mycket avancerad lödningsteknik. Man har sannolikt använt olje- eller tranlampa, vars låga med ett smalt blåsrör kunde riktas mot arbetsstycket, som bundits upp med järntråd på ett stycke träkol. Fogarna har belagts med pulvriserat slaglod, dvs. en silverlegering med lägre smältpunkt än arbetsmaterialet. Flussmedlet är borax, som vid uppvärmningen smälter och täcker lödställena, varigenom den dels utestänger syret (och förhindrar

oxidering av ytan) och dels hjälper det smälta slaglodet att flyta ut och förena kontaktytorna. Vårt mikrofoto i bild 21 visar något av den skrovlighet som uppstår vid lödfogarna, men den lär inte kunna uppfattas med blotta ögat]

Silvret är av relativt hög halt, närmast motsvarande vårt sterlingsilver med 925 % renhet, vilket gör det lättare att löda än det mera kopparhaltiga »verksilvret».

Kulturen har alltså i denna möbeluppsättning förvärvat inte bara ett kulturhistoriskt talande miniatyrmöblemang utan därtill ett silverarbete av högsta internationella klass.

Litteratur

Alf Böe och Thale Riisöen, Om filigran. Oslo 1959· Alf Böe, Filigree. The concise encyclopaedia of Antiques, V. London 1961. Sigurd Erixon, Möbler och heminredningar i svenska bygder. Stockholm 1925-26. William Kar/son, Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem.

Lund 1945· Robert Miillerheim, Die Wochenstube in der Kunst. Stuttgart 1904.

74

Praktkanna i filigran

Till färgbild VIil

Ett av l 968 års vackraste nyförvärv är en dryckeskanna av silver med filigran, utförd av Karlstadsmästaren Johan Friedrich Straub, som var verksam frän 1670-talets mitt till sin död 1713. Han var född i Tyskland och antagligen broder till den förste åldermannen i Göteborgs guldsmedsämbete, Johan Heinrich Straub, om vilken man vet att han gått sina läroår i Niirnberg.

Straub i Karlstad var sannolikt den svenska barockens mest produktiva filigranmästare eller trådarbetare, som dessa yrkesmän då kallades. I hans många arbeten kan man urskilja tekniska och stilistiska särdrag och jag vill här särskilt peka på de olikheter i dessa avseenden som framträder hos de här avbildade dryckeskannorna.

Filigranarbetet på vårt nyförvärv (färgbild VIII) är komponerat som rankor, formade av silvertrådar, som spiralformigt ringlar sig inåt. De tunnaste trådarna avslutas i små öglor, begränsade av likaså spirallöpande, grövre trådar, vilkas avslutning markeras av konstfullt uppbyggda rosetter. Ett filigran av denna typ - vi ser den representerad även i årsboken 1966, färgbild vid s. 25 - ger ett livligt dynamiskt intryck.

En annan typ kan studeras i dryckeskannan härintill. Här är filigranmönstret mera geometriskt och regelbundet, varjämte trådmaterialet är en aning grövre. Mönstret kan sägas bestå av symmetriskt formade rosetter, som är placerade i jämn upprepning över kannans liv. Rosetterna och mönstret över huvud taget är betydligt glesare än på den andra kan-

Kanna av förgyllt silver med filigran, av Johan Friedrich Straub, mästare i Karlstad 1674-1713.

nan, varigenom den underliggande, förgyllda ytan blir mera synlig. Effekten är i båda fallen väl beräknad; kannan med det täta mönstret ger intryck av överflödande rikedom och plastisk dynamik, medan den andra i all sitt raffinemang dock verkar stramare.

Det vore av stort intresse att kwma klargöra, om dessa båda sätt att tekniskt-estetiskt utnyttja filigranet avlöst varandra i Straubs produktion. Emellertid är ytterst få av hans arbeten daterade - Karlstad fick ingen årsstämpling förrän långt in på 1700-talet - men att döma av dessa synes de två metoderna ha förekommit samtidigt. Hans olika mästarstämplar förekommer på föremål av båda typerna. Här skulle alltså Straub efter egen och kundens smak ha varierat uttrycksmedlen under hela sin verksamhet.

Även om materialet är i knappaste laget för att denna slutsats skulle kunna anses definitiv, innebär den inget överraskande. Vi har inom åtskilliga konsthantverk exempel på att dekorationsmetoder av till synes helt olika slag länge förekommit samtidigt hos samme mästare.

Ett sällsynt inslag i vår nya praktkannas dekoration är lockets krön, som prydes av en stor, något oregelbunden barockpärla med starkt blå lyster. På andra mästares filigranarbeten ser man någon gång rosetter med emaljblommor. Straubs blåa pärla är en värdig och raffinerad eftergift åt denna smak.

Till sist en kulturhistorisk kuriositet. Under kannans botten är graverat: Damernas hederspris Steeple-chase Helsingborg d. 28/6 1908. Dryckeskannor från barocken var kring sekelskiftet ej så uppskattade som arvegods, men hade blivit vanliga som priser i olika slag av sport. Kanske de damer, som då anskaffade kannan och skänkte den som ryttarpris, inte tillfullo uppskattade dess kvalitet och skönhet. Det gjorde däremot segraren, dåvarande ryttmästaren vid Skånska dragonerna Carl-Gustaf Stael von Holstein och hans maka, vilken nu skänkt kannan till Kulturen.

77

Stiernhielms mätsystem

Till färgbild IX

Lunds Universitet fyllde förra året 300 år. I samband med · jubileet anordnades på Kulturen en utställning, vars tema var att belysa tiden för universitetets grundande. Bland de många föremålen fanns också fem rymdmått av tenn, signerade Georg Stiernhielm 1664, och en mätstav av mässing, tillverkad enligt beräkningar av Stiernhielm. Föremålen tillhör Lunds Universitets fysiska institution. En andra serie tillhör Vetenskapsakademien.

Den enhetlighet och precision, som idag karakteriserar vårt mått- och viktsystem, är resultatet av en månghundraårig kamp mot lokaltradition och irrationellt tänkande. Tidigt hade främst kommersiella och politiska orsaker framkallat försök till enhet och ordning i de rådande mått- och viktsystemen. I de franska riksständernas handlingar från 1300-talet talas om »En kung, en lag, en vikt, ett mått» och liknande ideer kommer till uttryck i de svenska landskapslagarna från medeltiden.

Med stabiliserad riksstyrelse ökade kravet på större enhet inom måttområdet. I samband med l 604 års riksdag i Norrköping utfärdades ett påbud om ett för hela riket gällande alnmått. Som förebild använde man sig av den s.k. Rydaholmsalnen, som i Småland och angränsande landskap alltsedan medeltiden haft en stor utbredning, och som alltså nu upphöjdes till rikslikare.

I 1665 års Placat om mått och vikt stadgas åter om alnens likhet med Rydaholmsalnen, och »ålägges Cammar-Collegium att låta författa modeller af aln, kanna, kappe till alla provinser och städer, härader och söcknar, och en viss per-

nan, varigenom den underliggande, förgyllda ytan blir mera synlig. Effekten är i båda fallen väl beräknad; kannan med det täta mönstret ger intryck av överflödande rikedom och plastisk dynamik, medan den andra i all sitt raffinemang dock verkar stramare.

Det vore av stort intresse att kwma klargöra, om dessa båda sätt att tekniskt-estetiskt utnyttja filigranet avlöst varandra i Straubs produktion. Emellertid är ytterst få av hans arbeten daterade - Karlstad fick ingen årsstämpling förrän långt in på 1700-talet - men att döma av dessa synes de två metoderna ha förekommit samtidigt. Hans olika mästarstämplar förekommer på föremål av båda typerna. Här skulle alltså Straub efter egen och kundens smak ha varierat uttrycksmedlen under hela sin verksamhet.

Även om materialet är i knappaste laget för att denna slutsats skulle kunna anses definitiv, innebär den inget överraskande. Vi har inom åtskilliga konsthantverk exempel på att dekorationsmetoder av till synes helt olika slag länge förekommit samtidigt hos samme mästare.

Ett sällsynt inslag i vår nya praktkannas dekoration är lockets krön, som prydes av en stor, något oregelbunden barockpärla med starkt blå lyster. På andra mästares filigranarbeten ser man någon gång rosetter med emaljblommor. Straubs blåa pärla är en värdig och raffinerad eftergift åt denna smak.

Till sist en kulturhistorisk kuriositet. Under kannans botten är graverat: Damernas hederspris Steeple-chase Helsingborg d. 28/6 1908. Dryckeskannor från barocken var kring sekelskiftet ej så uppskattade som arvegods, men hade blivit vanliga som priser i olika slag av sport. Kanske de damer, som då anskaffade kannan och skänkte den som ryttarpris, inte tillfullo uppskattade dess kvalitet och skönhet. Det gjorde däremot segraren, dåvarande ryttmästaren vid Skånska dragonerna Carl-Gustaf Stael von Holstein och hans maka, vilken nu skänkt kannan till Kulturen.

77