Bengt Bengtsson Mortlar av mässing

i vårt land. Emellertid har de - när de förekommit - spelat en viktig roll på sådana herrgårdar, där köket legat långt från matsalen och framför allt där man hade en från huvudbyggnaden skild köksflygel, vilket inte var ovanligt. Om kökspigan i blåst, regn eller snöyra skulle bära maten från köksflygeln, krävdes onekligen något att täcka maten med. Vi vet att Bjurfors bruk tillverkade täckfat vid 1600-talets slut. Det bör tilläggas att täckfat också gjordes av järnbleck.

Den till vänster på väggen hängande cirkelformade skivan med skaft är - som syns - av starkt dekorativ verkan. Den svagt välvda ytan är genombruten och ciselerad med blommor och blad. Man har gissat på att det skulle vara en form av durkslag, men detta motsäges av att det är den välvda sidan som är dekorerad och alltså är avsedd att synas. Därav följer att föremålet skall placeras över någonting och man leds till antagandet att det här är fråga om ett täckfat av ganska originellt slag.

Till sist något om teknik och dekoration hos våra mässingsföremål i värmens tjänst. Som nämnts, är det mässingsslagaren, som här utövat sitt hantverk. Han kunde inte bara smida den tåliga formbara plåten; han var också utbildad till ciselör. Genomgående drag i dekorationen är ornamentala genomsågningar, som här tjänar en funktion, att släppa ut värmen, vilket dock beträffande täckfatet inte är så helt praktiskt I I övrigt förekommer ciselerade ornament i rik mängd. Sigurd Erixon har hos sängvärmarna iakttagit, att ciselerade figurer var vanliga under 1600-talet, medan man på 1700-talet föredrog blommor och blad eller geometriska ornament.

Mortlar av mässing

Till färgbild VI Morteln är det rätta - och ursprungliga - redskapet, när man vill krossa och finfördela fasta ämnen i mindre skala. På relief er i det antika Egyptens gravar ser vi mortlar i användning för krossning av säd och de förekommer i skilda storlekar och former i den västeuropeiska kulturen fram till våra dagar. I medeltidens och även senare epokers hushåll var morteln ett oumbärligt inventarium.

I apoteken fanns mortlar av olika slag, från stötbodens stora malm- eller järnmortlar till officinens och laboratoriets smärre, ofta prydligare motsvarigheter. Dessa mortlar hade mycket skiftande användning och därför förekom de i olika material. Mässing var vanligast, men även mortlar av sten, såsom agat och serpentin, och trä, vanligen buxbom, var vanliga.

Mässingsmortlarna tillverkades i gjutgods av gelbgjutare, klockgjutare eller grytgjutare, yrken som av skråväsendet i större städer hölls åtskilda, men som i mindre städer kunde förenas i t.ex. gelbgjutarens. Gemensamt var tekniken och materialet, även om detta kunde uppvisa variationer i legeringen, närmast då större eller mindre mängder av zink i förhållande till kopparen. Mortlarnas utseende har uppvisat ganska få förändringar genom tiderna. Den viktigaste sker vid övergången från medeltid till renässans. De gotiska mortlarna hade i allmänhet rak, något konisk form och kunde som den i vår färgbild återgivna praktmorteln - ha lodrät

47