Arsenik och gamla hästar Liten studie i hästskojarmetoder
»Ingenstädes får man wara mer på sin wakt, än wid hästhandel, som tywärr ofta icke åsyftar något annat, än att genom allehanda bedrägliga medel, i hwilka hästförsäljare äro utomordentligt öfwade, bortprångla dåliga och lytta hästar.» Dessa varningsord står att läsa i en bok om hästuppfödning från 18 52, och de ägde med all säkerhet sin giltighet, när skillnaden i pris på gamla hästar till liv och till slakt gjorde det lönande att syssla med sådana affärer. I Skåne fanns kring sekelskiftet, då hästen inte var våra dagars »raritet», en femtedel av landets hästbestånd, det vill säga gott och väl 100 ooo hästar. Kreatursmarknaderna var välbesökta, inte minst av välrenommerade och hederliga häst- och kreaturshandlare, men de var också hästskojarnas givna tummelplats. Hästtjuvar, zigenare, tattare och annat löst folk träffades på dessa marknader för att försöka lura varandra och förmå tilltänkta kunder att köpa deras tvetydiga hästar. De drog från marknad till marknad för att göra goda affärer med dåliga hästar, och mången bedragen och lurad köpare erinrade sig för sent rådet, att unga hustrur och goda hästar hämtar man säkrast från bekanta orter. A och 0 vid alla hästköp var att ha ögonen med sig. Ett gammalt ordspråk säger med rätta, att den som ej ser upp med ögonen måste se upp med pungen. Skojarna uppträdde ofta i par. En av dem utgav sig för att vara spekulant och fäste köparens uppmärksamhet på hästens förtjänster. Till lycka för hästskojarna kunde ju även en dålig häst avvinnas fördelaktiga sidor. Ett vackert huvud och en grann svans, kombinerade med lämplig försäljarsvada, kunde göra att köparen förbisåg väsentliga fel. En god regel var därför att syna hästen nerifrån och uppåt, från hov till öronspets. Då kunde man kanske upptäcka att bedrägliga säljare fyllt hästens hovsprickor med vax, som till yttermera visso brukade döljas av 6
81
