Ett par saltkar från Lund, B. B

Ett par saltkar från Lund

Salt skall det finnas på ett väldukat bord - det har varit sed i alla tider. På 1500-talet var det vanligt att duka med så många saltkar, att ett sådant kunde nås av varje gäst genom att sträcka ut handen, alltså ett saltkar på varannan eller var tredje gäst. Saltets stora roll i äldre tiders mathållning illustreras också därav, att det ansågs ofint att sticka mer än tre fingrar åt gången ned i saltkaret. Dessa var att döma härav tämligen stora, vilket även är fallet med många bevarade praktpjäser, framför allt Benvenuto Cellinis saltkar för Frans I av Frankrike och några engelska saltkar från denna tid av aktningsvärd storlek.

Senare tiders saltkar var blygsammare till formatet. Under barocken och rokokon gjordes de låga och grunda och synes inte ha förekommit i så stort antal som tidigare. En väsentlig egenskap hos alla saltkar av silver var förgyllningen. Saltet angriper nämligen silvret och åstadkommer en mörk beläggning och i längden frätsår i metallen. Därför måste de förses med ett skyddande lager av guld.

Vid 1700-talets mitt uppkom i England ett nytt slag av saltkar, en kombination av glas och silver, som i sig förenade glasets beständighet mot kemikalier och silvrets dekorativa egenskaper. Därtill kom att man tidigt använde blått glas, vilket dels gav en effektfull bakgrund åt silvret och dels dolde saltkarets innehåll. De första engelska saltkaren av detta slag var utförda i en stil, som man brukar kalla Chippendalegotik. Att det verkligen var en slags nygotik, som man här tillämpade, bevisas av att silversmederna kallade dem för »gotiska genombrutna saltkar». Ingen skulle i vår tid ha en tanke på gotik vid anblicken av ett sådant saltkar, snarare på tidig nyklassicism, men med någon fantasi kan man föreställa sig gotiska katedralfönster som inspirationskälla till saltkarens rytmiskt upprepade pelare och bågar.

135

Saltkar, tillverkat av guldsmeden Ivar Lunthin i Lund 1783. KM 54687.

När saltkar av denna typ blir moderna i Sverige, har de dock en helt gustaviansk stilkaraktär. Silverhöljet är sammansatt av klassiska former: balusterdockor, akantusrankor, lagergirlanger och pärlstavar. Ett par till Kulturen nyligen förvärvade saltkar är just formade på detta sätt. De är tillverkade av guldsmeden Ivar Lunthin i Lund år 1783. Dennes fader, guldsmeden Hans Ivarsson Lunthin, hade blivit mästare 1747 och det var hos honom som Ivar Lunthin gick i lära. Fadern dog 1776 och två år därefter blev Ivar Lunthin mästare. Hans rörelse synes i längden inte ha lönat sig, ty han lämnade yrket 1790 och tog tjänst i artilleriet, i vilken befattning är inte känt. En sockenbudskalk, vars utförande inte säger mycket om sin mästares kvalifikationer, är det enda hittills kända arbetet av denne guldsmed. Genom dessa saltkar får vi veta, att han stod väl i nivå med tidens stilutveckling och att han förstod att sammanställa silversmidets gängse klassiska stilelement på en efter tidens smak fulltonig enhet.

B.B.