Vrakeka, Nils Nilsson

Bild r och 2. Modell av en vrakeka från Kivik. Längd: 66 cm. Höjd: 55 cm. K.M. 39.894.

90

Vrakeka

Vrakekan var i gamla tider blekingefiskarnas och de skånska ostkustfiskarnas största båt. Med den for man »i vrak» som det hette, d.v.s. man for på drivgarnsfiske efter sill ute på öppna havet. Ofta »vrakade» man i det s.k. Bornholmshålet, det djupaste partiet av Hanöbukten, norr om Bornholm. Ordet vraka betyder att driva »vind för våg», men i verkligheten var detta fiske inte fullt så äventyrligt, som det låter, ty båten var förtöjd vid den långa räckan av sillgarn och även om båt och garn fick driva utan förankring, fungerade den långa garnlänken som det effektivaste drivankare. Att ha det hela fast förankrat ute i öppna sjön skulle ha frestat båt och garn mycket hårt, så mycket mer som detta fiske huvudsakligen bedrevs under hösten, med dess ostadiga väderlek. Vrakekan var riggad med ett enda osymmetriskt råsegel, närmast en sorts loggert, som hissades på en mast mitt i båten. Masten var stagad med förstag och vant. Vid varje vändning måste seglet firas, lyftas runt masten och hissas på nytt på läsidan. När man seglade bidevind spändes förliket ut med en spristång, »Spröstaken», för att seglet skulle stå väl. Förliket kunde fås ännu styvare genom att man satte en »ri» (ett tåg från förliket), som gjordes fast i fören och fungerade som bolin. För att få seglet bättre upp i vind och motverka att riggen tyngde ner i lä brukade man »masta över», d.v.s. man förlängde läsidans vant och förkortade lovartsidans så att masten kom att stå nästan lodrätt trots båtens krängning. Denna manöver med vanten underlättades av tågnålarna, som fungerade som »snabbkopplingarn för vanten. Tågnålen var ett vinkelväxt trästycke, vid vars kortända vantet var fäst. Den långa delen stacks genom en vid relingen fästad stropp och drogs in mot vantet där den låstes i läge med en liten ögla (se bild 3, tågnålen är här begagnad vid det lilla förseglets

91

stag). För varje vant hade man flera stroppar av olika längd och ändringen på vantets längd skedde genom att man kopplade tågnålen i en längre eller kortare stropp. Tack vare tågnålarna gick det också lätt att fälla masten, vilket alltid gjordes innan garnen sattes ut.

Det säger sig självt att den här beskrivna riggen var avsevärt svårhanterlig och därmed också farlig. Under 1800-talet blev det därför vanligt att komplettera den med två små sprisegel, ett i fören och ett i aktern, samtidigt som det stora råseglet skars ner något. På så sätt fick man en mera lätthanterlig rigg. Vändningarna blev mindre riskabla, då de små seglen kunde gå över stag utan särskilda omständigheter och höll båten vid fart medan råseglet firades och hissades. Och vid dåligt väder kunde ett eller båda de små seglen tagas ner helt och hållet. Vår modell visar en vrakeka från Kivik från 1870-talet och den har just denna uppdelade rigg. Förutom i Skåne förekom denna på Bornholm och möjligen i västra Blekinge. På det hela taget synes den emellertid aldrig ha blivit vanlig i Blekinge, utan det enda råseglet bibehölls här, tills man vid 1800-talets slut övergick till en rigg av sprisegel · och trekantssegel (fock och klyvare).

Vrakekorna var av den båttyp, som brukar kallas blekingseka. Andra varianter av samma typ var sättekan, krokabåten och hommebåten. Sättekan användes då man »satte fast», satte sillgarn nära land, krokekan begagnades till krokfiske efter torsk och ål och hommebåten till ålfisket med hornmor. Som synes hade båtarna namn efter vad de användes till. Benämningar av typen blekingseka, kosterbåt eller gotlandssnipa hade helt naturligt ingen aktualitet för fiskarbefolkningen, som intresserade sig för de olika båtarnas funktion, inte för deras konstruktiva egenheter eller båttypens ursprung. Namnet blekingseka syftar självfallet på att båttypen ursprungligen hör hemma i Blekinge. Där har den ännu den dag som i dag är sin största spridning och var fram till 1800-talets slut den absolut dominerande båttypen. Dess särdrag är den lilla akterspegeln överst på den djupa och starkt lutande akterstäven, det fylliga förskeppet och den relativt flata bottnen. Denna skrovform gjorde båten lättrodd och snabbseglande vid länsning, däremot mindre god som kryssare. Den ovan omtalade

Bild 3. Tågnål ( vantnål) på staget till det lilla spriseglet i vrakekans för. Detalj av modellen K.M. 39.894. Bild 4. Tågnål (vantnål) som tillhört riggen på en blekingseka. Från Skägganäs i Kalmarsund. Längd 24 cm. K.M. 46.027.

råsegelsriggen var också den bäst lämpad för länsning och de gamla vrakekorna roddes mycket ofta, då vinden var ogynnsam. Som nyss nämnts hade fiskebåtarna av blekingsekans typ sin egentliga hemvist i Blekinge. De skånska vrakekorna var också i stor utsträckning byggda i Blekinge, men även i Skåne fanns båtbyggare, som gjorde blekingsekor. Ibland förekom det att båtbyggare från Blekinge kom ner till sina skånska beställare och byggde båtarna där. Det var överhuvudtaget vanligt före tiden omkring 1900 att båtbyggaren gjorde sitt arbete hos beställaren, som då ofta inte bara släppte till virke utan även bidrog egenhändigt med handräckning och svarade för en del enklare detaljer som åror, tofter, mast m.m. Segel och för övrigt hela riggen gjorde fiskaren oftast själv. Båtbyggarens verktygsutrustning var på den tiden

93

heller inte mer omfattande än att den lätt kunde bäras med från plats till plats. Några yxor och sågar, ett par navare och hyvlar var jämte hammare och knivar allt vad han behövde.

Kulturens modell av vrakeka är gjord på 1930-talet efter en äldre modell, som finns i Kivik. Båtmodeller som dessa är naturligtvis utomordentligt värdefulla för vår kännedom om gångna tiders båtar 1 möjligheten att finna farkoster i original från så lång tid tillbaka som c:a 100 år eller mer är ju mycket små. Men man måste hålla i minnet att det är förenat med stora svårigheter att i modell rätt återge ett båtskrovs former och att möjligheterna till fel är stora. Detta gäller överhuvudtaget alla slags båtmodeller, såvitt man inte vet att de tillkommit efter regelrätta uppmätningar. Det är därför av största vikt att iakttaga försiktighet då man med utgångspunkt från modeller vill bilda sig en uppfattning om äldre tiders båtar och fartyg.

Nils Nilsson

94