Svante Striedbecks silver, B. B

Sockerskrin av Svante Striedbeck, mästare Stralsund 1763-1776 och senare i Amsterdam. KM 37226.

132 Stralsunds stadsstämpel synes vid sidan av namnstämpeln på Kulturens sockerskrin.

Svante Striedbecks silver

Svenskt silversmide har gott rykte. Även om våra mästare under lång tid var inflyttade tyskar och deras produkter starkt påverkade av den samtida tyska formgivningen, så fanns det dock något genuint svenskt över dessa arbeten. Det är svårt att definiera dessa svenska stildrag; man känner och upplever dem, men kan knappast objektivt beskriva dem. Den genomsnittligt höga kvaliten på svenskt silver under barocken, rokokon och de nyklassiska stilperioderna är emellertid allmänt erkänd och gör detta silver till ett eftersökt samlingsobjekt. Härtill bidrager de svenska kontrollmyndigheternas föredömligt klara och även för lekmännen lätt överskådliga stämplingssystem.

Forskningen rörande svenska silverstäinplar gav sitt första stora resultat i Gustaf Upmarks år 1925 utkomna arbete Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850. Denna bok har tjänat som förebild för senare forskares arbeten och hans resultat bildar grunden till en under senare år intensifierad forskning rörande svenskt silversmide. Nya rön ha publicerats, främst av Erik Andren, Brynolf Hellner, Carl Hernmarck och Kersti Holmquist, vilka samarbetar om en ny stor stämpelbok, som skall ersätta Upmarks.

I Kulturens silversamling finns ett sockerskrin, stämplat med namnet STRIEDBECK och en pil-liknande stämpel; däremot saknar det svensk kontrollstämpel. Skrinet har - liksom andra föremål med samma stämpel - hänförts till den i Lund verksamme Andreas Stridbeck, mästare 1760-1783. Denne har härigenom ansetts vara en av det svenska rokokosilvrets främste mästare i södra Sverige och hans arbeten har varit mycket eftersökta. Det har emellertid vilat en viss mystik över hans verksamhet, dels på grund av den alltid ofullständiga stämplingen, dels på grund av hans egenskap av juvelerare, som egentligen inte skulle få befatta sig med silversmide.

133

Nu har Kersti Holmquist i en uppsats i tidskriften RIG löst problemet. Det fanns två bröder Stridbeck. En guldsmedslärling Svante Stridbeck skrevs in i läran hos Ertman W allman i Landskrona 1751. Han var född 1737 och tre år yngre än brodern Andreas, som gick sina lärlingsår hos Petter Ekeström i Hälsingborg. Frågan är då, vart Svante tog vägen.

Vi vet bara, att det i Stralsund under tiden 1763-1776 fanns en guldsmedsmästare vid namn Svante Striedbeck. Den på åtskilliga föremål synliga »pil»-stämpeln är helt enkelt Stralsunds stadsstämpel och det står utom allt tvivel, att vi här har att göra med den Svante Stridbeck, som år 1751 skrevs in i läran i Landskrona.

Men man har kunnat följa hans öden ännu ett stycke. Ar 1780 blev Svante Striedbeck borgare i Amsterdam och han uppger sig vara från Landskrona i Sverige. Hans verksamhet i Amsterdam upphörde någon gång mellan 1795 och 1798; om detta berodde på hans död eller avflyttning, därom vet vi tills vidare intet. Som holländsk silversmed arbetade Stridbeck i nyklassisk stil och de bevarade arbetena vittnar om stor yrkesskicklighet och fin känsla för de moderna antikiserade formerna och ornamenten.

Stridbecks arbeten från Stralsund är hållna i utpräglad rokoko och Kulturens sockerskrin är en god representant för denna period. Formen är samlad och fast, de gjutna och ciselerade ornamenten är stilsäkert utförda och måttfullt använda; hans produkter skiljer sig i detta avseende från huvudmassan av kontinentalt silversmide under rokokon.

Andreas Stridbeck i Lund var juvelerare och hans enda kända arbete är nu ett bergkristallspänne för Lunds akademis rektorskappa. Hans broder Svante har alltså i Stralsund tillverkat det rokokosilver, som hittills tillskrivit Lundamästaren. Blir silvret sämre för det? Nej, naturligtvis inte, och Kulturens vackra sockerskrin har härmed blivit ett gott vittnesbörd om en svensk guldsmeds intressanta och märkliga karriär i främmande länder.

B.B.

134