En arabisk handskrift, Gösta Vitestam

Profeten Muhammed efter lämnade som bekant ingen son. När han dog, var det ingen som framstod som hans självklare efterträdare, som med odiskutabel auktoritet höjde sig över de andra. De första kaliferna tillhörde alla profetens vänkrets. Den fjärde kalifen, Ali, hade dock en kvalifikation, som berättigade honom till en särställning. Förutom att han själv räknade släktskap med Muhammed var han gift med Fatima, »Muhammeds icke sköna men dock dotter», och alltså fader till profetens barnbarn. För denna saks skull möttes han med vördnad och tillgivenhet bland muslimerna. De första kaliferna var fromma och anspråkslösa män. Men ledningen av det växande världsväldet blev alltmer åtråvärd för maktlystna ståthållare. Fromheten kunde inte i längden gälla som första befordrings grund. Då kalif en Ali en dag år 66! vandrade in i mosken Kufa föll han för mördarehand. Kalifvärdigheten vilade nu helt på politisk och militär maktställning. Det fanns emellertid de, som inte accepterade denna sakernas ordning utan fortsatte att betrakta profetens ättlingar som de rättmätiga kaliferna. De, som hyllade den ärftliga successionen, tillhörde den s.k. schiasekten. Denna sekt lever fortfarande kvar, och har sin utbredning framför allt i Persien och i Irak. Förutom Ali och hans båda söner Hasan och Husain - vilka f.ö. även dessa ljöt en bråd död - räknas Husains nio avkomlingar i rätt nedstigande led som kalifer. Dessa var de s.k. tolv imamerna, vilka åtnjuter nästan gudomlig vördnad bland schiiterna och vilkas gravar visar oss härliga prov på persisk konst. Enligt schia dog inte den tolfte och siste imamen utan försvann i en grotta vid Samarra. Dold för människors ögon lever han fortfarande. En gång skall han träda fram och störta Antikrist. Detta skall hända omedelbart före domens dag.

95