Sigfrid Svensson

Den skånska brytestugan och folklivsforskarna

Linets förvandling till spånadsämne är en lång procedur. Först måste det rötas och torkas, så att man kan få fram de spinnbara fibrerna i stjälkarna. Torkningen har skett genom uppvärmning och vanligen i särskilda torkhus som i södra Skåne kallats brytestugor efter nästa arbetsmoment: de torkade linstjälkarnas bråkning eller brytning. I Skåne har detta arbete ofta varit förlagt till ett stort förrum framför själva torkrummet. Liksom norr om Skåne finns däremot vid brytestugan i Östarp endast en mindre svale, där man stått med sina bråkor, bild 1. Nu är östarps brytestuga varken från byn eller trakten utan är uppförd efter en förebild från Agusa, tre mil åt nordost i Albo härad.

Byggnadssättet i dessa skånska brytestugor verkar mycket ålderdomligt, bild 2. Förrummet har tjocka och låga väggar av stora stenar utan murbruk, golvet är ofta nedsänkt, utmed väggarna gå bänkar av sten, gaveln har tidigare varit flätad av ris. Detta primitiva byggnadssätt kom en gång Nils Lithberg, vårt lands första professor i folklivsforskning, att se den skånska brytestugan i ett perspektiv, som sträckte sig vida både i tid och rum. Den liknar, skrev han i Svenska turistföreningens årsskrift 1919, på pricken den bostadsform som finns på Island och på Färöarna med sittbänkar och en takfot som vilar på muren ett stycke innanför väggens ytterkant. Men detta hus är från förhistorisk tid känt från Vestlandet i Norge, varifrån det förts över till Island. Det har också, fortsätter Lithberg, funnits på Gotland, där grunderna av folkfantasin uppfattats som kämpagravar. Lithberg menar, att det gotländska kämpagravshuset och den skånska brytestugan visa, hur den enlängade skånska gården en gång sett ut, innan den nuvarande kringbyggda planen kom i bruk.

Ett årtionde senare är den skånska brytestugan föremål för en ny diskussion, nämligen 1929 i Ake Campbells Skånska bygder

50

Bild 1. Brytestuga på östarp uppförd efter förebild från Agusa, Andrarums sn, Alba hd, Skåne. Foto: G. Hultzen 19491 Kulturen.

under förra hälften av 1700-talet, den första svenska doktorsavhandlingen i folklivsforskning. Brytestugans ålder, menar Campbell, är en helt annan än vad Lithberg ansett - Campbell hade observerat att dessa byggnader inte voro markerade på de äldsta lantmäterikartorna och han hade därtill i riksdagsberättelser funnit direkta uppgifter om att brytestugorna voro nyheter. Vad angående de anbefallte brytestugorna ordinerat är, säges sålunda 1738, så ha sådana uppförts vid varje by och enligt föreskrift placerats på avsides platser. Även omtalas från Frosta och Färs härader att brytestugor »finns överallt i hela fögderiet uppbyggde och märker allmogen därav en stor förmån». Campbell menar att någon förebild till brytestugorna inte funnits i Skåne, utan att de antagligen uppförts efter anvisningar som statsmakterna utfärdat i samband med propagandan under 1700-talets första hälft för ökad linodling. Nils Lithbergs djärva tanke om att ett forntida byggnadssätt skulle ha bevarats i de skånska brytestugorna var en skrivbords-

SI

Bild 2. Brytestuga i Akarp, S. Mellby sn, Albo hd, Skåne. Foto: förf. 1923, Folklivsarkivet.

konstruktion. Men var den därför till alla delar fel? Ake Campbell byggde å sin sida sina påståenden i huvudsak på äldre arkivmaterial. Men den förordning som enligt honom borde legat till grund för de skånska brytestugornas utformning har aldrig påträffats. Det finns därtill ett material i fältet som ingen av de båda nämnda forskarna tagit hänsyn till, nämligen andra byggnader med motsvarande byggnadssätt. Detta föranledde också förf., att i en föreläsningsserie 1948 om allmogens äldre byggnadsskick framkasta tvivel om huruvida Campbells uppfattning av den skånska brytestugans tillkomst kunde vara helt riktig. Jag ställde frågan i en föreläsningsrubrik: Har den skånska »brydestuan» förhistoriska traditioner?

Härom året disputerade i Stockholm numera professorn i Abo Ilmar Talve på en stor och värdefull avhandling om Bastu och torkhus i Nordeuropa. I den figurerar på nytt den skånska brytestugan av här aktuell typ. En av bokens många utbredningskartor

52

visar att brytestugor av sten funnits i Skåne nordost om en diagonallinje från Sandhammaren till Skälderviken och att inom risbygden av detta område också funnits ingrävda torkhus med välvda tak av samma slag som på Östarp. Sammanfattande påpekar Talve, att i de delar av sydvästra Sverige, där man haft stenbyggda torkhus, har också funnits back- och jordstugor med samma byggnadssätt: ingrävda i en backe, kallmurade väggar, fri gavel med ingångfdörr och tak med ryggås. Hur gammal tradition dessa backstugor kunna ha är en öppen fråga. I varje fall äro de äldre än brytestugornas av Campbell antagna tillkomsttid. Detsamma gäller böndernas välvda stenkällare. Det finns därför, menar Talve med rätta, skäl att tro, att bönderna, när de skulle realisera myndigheternas uppmaningar att bygga brytestugor, tillämpade de tekniska kunskaper om jordgrävda och stenbyggda hus som de kände förut. Likformigheten inom området skulle då mer bero på spridning än på någon statlig förebild.

Brytestugan på östarp åskådliggör ett viktigt avsnitt i forna tiders folkliv. Det gäller inte bara arbetet utan också festlivet, eftersom den gemensamma mödan ofta utlöste ett avslutande brytegille. Mycket vore att säga härom, men dessa rader ha istället velat antyda något om hur forskningen om folklivet arbetar och om hur äldre arkivnotiser och sentida fältmaterial komplettera varandra. Men omistlig är trots allt därtill den konstruktiva fantasi som kom Nils Lithberg en gång att uppfatta den skånska brytestugan som ett fornminne. Häruti hade han rätt om också på ett annat sätt än vad han själv tänkte sig.

S. 5.

53