En flygel från 1814, Bengt Bengtsson

Flygel av mahogny, tillverkad av Johan Söderberg Stockholm 1814. KM 54 587.

126

En flygel från 1814

Ett av Kulturens vackraste nyförvärv utgöres av den flygel, som skänkts av fru Kersti Hedar och som tillhört domkyrkokapellmästare Josef Hedar. Härigenom har Kulturens samling av musikinstrument fått ett synnerligen välkommet tillskott.

Flygeln är byggd av mahogny och är en god representant för den möbelstil, som bildar övergång från den gustavianska stilen till empiren. Den är signerad i en oval ram över klaviaturen: »Af Johan Söderberg Stockholm 1814». Söderberg var en av huvudstadens främsta tillverkare av pianon och flyglar vid 1800-talets början och flera förnäma instrument av hans hand har bevarats till vår tid. Hans verksamhet synes ha inletts år 1802, då han begärde och erhöll Musikaliska Akademiens utlåtande om sin skicklighet. Han synes ha importerat instrument från England, bl.a. s.k. skåpflyglar (varav ett par i Musikhistoriska museet). Kulturens flygel är dock med största sannolikhet tillverkad av honom själv, även om den som möbel betraktad står engelsk stil nära. Men detta kan förklaras av det starka engelska inflytandet på svenska möbelformer kring sekelskiftet 1800.

Klaverinstrumentets historia sträcker sig tillbaka till medeltiden, då man försökte kombinera orgelns tangentsystem med strängarna på det s.k. monokordet, ett från början ensträngat instrument, som sedan antiken använts för bestämning av tonintervaller, men som också brukades till att frambringa musik. På detta sätt uppkom klavikordet, där ett mässingsstift snabbt ansättes mot strängen, när man slår på tangenten. Kulturen äger flera exemplar av denna instrumenttyp, från mera påkostade 1600-talsarbeten till ett enkelt klavikord, tillverkat i Ronneby 1758 av instrumentmakaren Olof Broman (se Kulturens årsbok 1948 s. 26). En annan av det moderna pianots föregångare är klavicymbalen eller cembalon, som också kallas klavecin. En variant av detta instrument är spi-

127

netten, vars strängar ligger vinkelrätt mot klaviaturen och ger en i djupled utsträckt form, som vi känner igen i flyglarna. Klavicymbalens strängar bringas att ljuda genom stift av fjäderpennor, vilka knäpper på strängarna.

Vid 1700-talets början kommer så hammarklaveret, där tangenterna påverkar filtklädda hammare, som anslår strängarna. Taffel, flygel och pianino är de tre former, i vilka hammarklaveret förekommer. Omkring år 1800 hade instrumentets konstruktion avsevärt utvecklats genom goda instrumentmakare i Tyskland, Österrike och England. På Kulturen finns ett hammarklaver, som år 18rn förvärvades till akademiska kapellet och som senare deponerats i Kulturen. Detta instrument har strängarna parallella med klaviaturen och är alltså av den långa klavertypen.

Vad som ökat värdet hos den nu förvärvade flygeln är att den utan större kostnader har kunnat göras spelbar. Ar 1814, då denna flygel tillverkades, hade Beethoven med sina pianosonater nått fram till en personlig stil, som skulle komma att ställa nya krav på hammarklaverens tekniska utformning; då hade Franz Schubert debuterat som tonsättare, bl.a. med sången »Gretchen am Spinnrade». Möjligheten att låta tidens tonskapelser ljuda med autentisk klang är för ett museum som Kulturen av oskattbart värde.

B.B.

128