Den skånska brytestugan och folklivsforskarna
Linets förvandling till spånadsämne är en lång procedur. Först måste det rötas och torkas, så att man kan få fram de spinnbara fibrerna i stjälkarna. Torkningen har skett genom uppvärmning och vanligen i särskilda torkhus som i södra Skåne kallats brytestugor efter nästa arbetsmoment : de torkade linstjälkarnas bråkning eller brytning. I Skåne har detta arbete ofta varit förlagt till ett stort förrum framför själva torkrummet. Liksom norr om Skåne finns däremot vid brytestugan i Östarp endast en mindre svale, där man stått med sina bråkor, bild 1. Nu är östarps brytestuga varken från byn eller trakten utan är uppförd efter en förebild från Agusa, tre mil åt nordost i Albo härad. Byggnadssättet i dessa skånska brytestugor verkar mycket ålderdomligt, bild 2. Förrummet har tjocka och låga väggar av stora stenar utan murbruk, golvet är ofta nedsänkt, utmed väggarna gå bänkar av sten, gaveln har tidigare varit flätad av ris. Detta primitiva byggnadssätt kom en gång Nils Lithberg, vårt lands första professor i folklivsforskning, att se den skånska brytestugan i ett perspektiv, som sträckte sig vida både i tid och rum. Den liknar, skrev han i Svenska turistföreningens årsskrift 1919, på pricken den bostadsform som finns på Island och på Färöarna med sittbänkar och en takfot som vilar på muren ett stycke innanför väggens ytterkant. Men detta hus är från förhistorisk tid känt från Vestlandet i Norge, varifrån det förts över till Island. Det har också, fortsätter Lithberg, funnits på Gotland, där grunderna av folkfantasin uppfattats som kämpagravar. Lithberg menar, att det gotländska kämpagravshuset och den skånska brytestugan visa, hur den enlängade skånska gården en gång sett ut, innan den nuvarande kringbyggda planen kom i bruk. Ett årtionde senare är den skånska brytestugan föremål för en ny diskussion, nämligen 1929 i Ake Campbells Skånska bygder
50
