Ölsejdel från 1700-talet
Den lockförsedda dryckeskannan hade sin storhetstid under renässans och barock. De karolinska silverkannorna, som kunde rymma omkring en liter, tillhör vårt svenska silversmides praktfullaste alster. Som Sven T . Kjeilberg framhållit i sin vackra bok »Att dricka öl», var dessa kannor verkliga bruksföremål; de användes att dricka öl ur. Så var det också i andra europeiska länder, ehuru kannorna på skilda håll fått olika utformning. I Tyskland var kannorna mestadels rikt sirade med ciselerade mönster, i Holland och framför allt England var den släta kannan på helslagen fot vanlig - engelsmännen kallade den tankard. När det på 1700-talet blev modernt att dricka te och kaffe och att omge sig med husgerådsföremål av nättare format än under barocken, försvann silverkannan som dryckeskärl, men förekom sporadiskt under rokokon som hedersgåva, även från Riksens ständer som belöning t.ex. åt allmogekvinnor för färdighet i textil slöjd. En viss renässans för dryckeskannan som högreståndsföreteelse synes dock ha ägt rum mot 1700-talets slut. Nu förekommer en del släta dryckeskannor på hel fot - alltså inte på barockens kulfötter - och England måste ha varit inspirationskällan. ölsejdeln - alltså en slät dryckesbägare utan fot men med handtag - har mycket sällan förekommit i silver. Det finns engelska exempel, men de enda kända svenska exemplaren har först på sistone observerats. Kulturen har haft glädjen att kunna förvärva en sådan sejdel, tillverkad år 1798 av göteborgaren Adolf Fredrik Ekeberg. Sejdeln är cylindrisk och osmyckad så när som på en rand upptill och nedtill. Handtaget är tämligen slankt och utfört på samma sätt som på samtida sockerskålar, gräddkannor o.s.v. Man vet att sejdeln har tillhört ett halvt dussin och att ännu ett halvt dussin sådana sejdlar av samme mästare finns i behåll i ett Göteborgshem. 137