RAPPORT: DEL 1 – RÖSTER FRÅN BARN OCH FÖRÄLDRAR
”Jag skäms. Mamma och pappa är så ledsna och jag försöker säga att det inte är deras fel.”Ett barns röst från enkäten
PRODUCERAT AV ATTENTION MARS 2023
TEXT: SUSANNE BERNEKLINT, NINA NORÉN
GRAFISK FORM, ILLUSTRATION: PERNILLA FÖRNES,
FOTO: PEXELS.COM; PIXABAY, CRAIG-DENNIS, KINDEL
MEDIA, NIKOLAI ULLTANG, RODNAE PRODUCTIONS
TRYCK: MIXI-PRINT
3 Om Riksförbundet Attention
3 Vad innebär NPF?
4 Om projektet Vägen tillbaka – från skolfrånvaro till skolnärvaro
5 Om rapporten
5 Tack!
6 Om skolfrånvaro
7 Barns och ungas perspektiv
8 Varför är det svårt att vara i skolan?
11 Hur är det att inte vara i skolan?
12 Vägar tillbaka till skolan
12 Framgångsfaktorer för mer tid i skolan
13 Dikten ”Vad gör jag här?”
14 Flyttade 100 mil för att hitta en skola som fungerade
17 Föräldrarnas perspektiv
18 I skolan
25 Hemmasituationen
30 Hur skolfrånvaron påverkar hela familjelivet
32 Robert, pappa till skolfrånvarande barn: ”Man vill vara förälder, men blir en projektledare”
34 Till dig som träffar familjer med problematisk skolfrånvaro
35 Attentions förslag till förbättringar
Bilagor
36 Vanliga begrepp i skolan
38 Forskning inom problematisk skolfrånvaro pågår!
Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och deras familjer.
Attention företräder personer med egen diagnos, anhöriga och personal som möter målgruppen inom exempelvis skola, vård, socialtjänst, Arbetsförmedlingen och andra instanser.
Attention finns över hela landet i drygt 50 lokalföreningar och har över 17 000 medlemmar. Bland våra medlemmar finns personer med adhd, autismspektrumtillstånd, Tourettes syndrom och språkstörning.
NPF innebär svårigheter som beror på hur hjärnan fungerar. Orsaken är biologisk och har ingenting med uppfostran eller intelligens att göra. Funktionsnedsättningen syns inte utanpå men påverkar personens beteende.
Det är vanligt att personer med NPF har svårt med reglering av uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsnivå, samspelet med andra samt inlärning och minne. Vad som är svårt och graden av svårigheter varierar från individ till individ. När svårigheterna blir så stora att de kraftigt påverkar individens utveckling och möjligheter att fungera i samhället blir de en funktionsnedsättning.
>> LÄS MER OM ATTENTION PÅ: www.attention.se
OM PROJEKTET:
I JANUARI 2022 STARTADE PROJEKTET Vägen tillbaka – från skolfrånvaro till skolnärvaro. Projektet är treårigt och finansieras av Allmänna arvsfonden. Projektidén har vuxit fram utifrån att skolfrånvaro är en alltmer framträdande fråga som ofta kommer upp när vi träffar, samtalar och möter våra medlemmar. Skolfrånvaron innebär att både barn och föräldrar hamnar i en utsatt och isolerad situation där de möts av oförståelse, fördomar och okunskap. Det gör att inte bara barnet, utan hela familjen, drabbas både ekonomiskt och socialt utifrån de följder som skolfrånvaron innebär.
MÅLGRUPP I PROJEKTET är primärt barn samt deras föräldrar, men riktar sig också till professioner i t.ex. skolan som träffar barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) som befinner sig i problematisk skolfrånvaro.
PROJEKTETS PRIMÄRA SYFTE är att sprida kunskap och kompetens kring problematisk skolfrånvaro. För att kunna göra det på ett trovärdigt och adekvat sätt har vi under projektets första år i första hand ägnat oss åt att lyssna in barnens och deras föräldrars upplevelser. Det har vi gjort via enkäter, fokusgrupper, djupintervjuer och skrivträffar. Det är alla dessa samtal och möten som ligger till grund för den här rapporten.
PROJEKTETS SEKUNDÄRA SYFTE är att skapa mötesplatser som ger dessa barn och unga samt deras familjer en stärkande gemenskap med möjlighet till igenkänning, erfarenhetsutbyte och utbildning. Vi har därför också påbörjat ett arbete med att sätta ihop gruppträffsmaterial för föräldrar till barn som befinner sig i problematisk skolfrånvaro. Dessa, samt skrivträffar med barn, provar vi nu för att sedan sprida dem till våra lokalföreningar runt om i Sverige.
LÄNGRE FRAM I projektet vill vi lyfta goda vägar till skolnärvaro utifrån föräldrars och barns berättelser. Vi vill också bidra med goda exempel från profession och verksamheter som träffar barn eller föräldrar som är drabbade av problematisk skolfrånvaro.
PROJEKTET ELLER VILL VETA MER?
HÖR AV DIG TILL PROJEKTLEDARE
SUSANNE BERNEKLINT: susanne.berneklint@attention.se
Attention tar ofta del av historier kring hur skolfrån varon leder till isolering, utanförskap och sviktande hälsa, inte bara för barnet, utan för hela familjen. Den här kvalitativa rapporten är en beskrivning av våra medlemmars situation kopplat till skolfrånvaro. Rapporten lyfter röster från en ofta osynlig och marginaliserad grupp. Här berättar barn/unga i åldern 10-16 år med NPF, och som befinner sig i någon form av skolfrånvaro, om sin skolsituation. Rapporten belyser också vad som har lett till frånvaron samt översiktligt vad de unga upplever är viktigt för att nå förändring. I rapporten finns också föräldrars röster kring hur det, ur olika perspektiv, är att ha ett barn med NPF som befinner sig i skolfrånvaro.
RAPPORTENS BYGGSTENAR
Rapporten baseras på följande faktainsamling:
• Attentions årliga skolenkät som gick ut i början av augusti 2022. 2506 vårdnadshavare svarade på enkäten.1
• Enkät riktad till barn/unga i åldern 10–16 år med NPF och som befinner sig i problematisk skolfrånvaro. Den genomfördes i juni 2022 och 378 barn/unga har besvarat den.
• Sju fokusgrupper med total 100 barn och föräld rar med egen erfarenhet av skolfrånvaro.
• Djupintervjuer med cirka 30 barn och föräldrar med egen erfarenhet av skolfrånvaro.
• Skrivträffar med 20 barn/unga med egen erfarenhet av skolfrånvaro, där de fått skriva om teman kopplat till sin skolsituation.
Rapporten kommer att bestå av två delar. Den ena delen utgår från barnens perspektiv, medan den andra utgår från föräldrarnas. I respektive del kommer vi fokusera på tre olika teman. Dessa teman har utskristalliserats i arbetet med enkäterna och fokusgrupperna. Under djupintervjuerna har vi sedan fördjupat vår kunskap utifrån valda teman.
I den del av rapporten som beskriver barnens perspektiv finns följande tre teman:
1. Varför är det svårt att vara i skolan?
2. Hur är det att inte vara i skolan?
3. Vägar tillbaka till skolan
I den del av rapporten som beskriver föräldrarnas perspektiv finns följande tre teman:
1. I skolan
2. Hemmasituationen
3. Hur skolfrånvaron påverkar familjelivet
med dig nya insikter och en vilja att förbättra situationen nästa gång du träffar ett barn som kämpar för att kunna vara i skolan. Eller när du samtalar med en förälder som vänder ut och in på sig själv för att ens barn ska må bra och ha en fungerande skolgång.
TILL ALLA DELTAGARE
Attention vill rikta ett stort tack till alla föräldrar och barn som bidragit med sina erfarenheter. Era berättelser är viktiga då de ger ny insikt, fler perspektiv och uppdaterad kunskap. Vi hoppas att era röster i och med den här rapporten skapar en större förståelse för vad effekterna av skolfrånvaro kan bli. Hur det påverkar, inte bara det enskilda barnet, utan hela familjen.
Vanligen beskrivs skolfrånvaro som giltig, ogiltig eller problematisk. Exempel på giltig frånvaro kan vara sjukdom eller beviljad ledighet. Oavsett om frånvaron är giltig eller ogiltig kan den klassas som problematisk.
Den statliga utredningen Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera definierar problematisk frånvaro som2: ”... frånvaro i sådan omfattning att frånvaron riskerar att ha negativ inverkan på elevens utveckling mot utbildningens mål. Det här innefattar all frånvaro, det vill säga både giltig och ogiltig frånvaro samt sammanhängande och upprepad frånvaro.”
I arbetet med det här projektet är det ovanstående definition vi använder oss av.
Det finns i skrivande stund ingen samlad nationell statistik kring hur skolfrånvaron ser ut i svenska skolor. Skolverket beskriver att inom grundskolan och förskoleklass har cirka 4 procent av eleverna varit ogiltigt frånvarande minst 5 procent av höstterminen 2020. En fjärdedel av eleverna i förskoleklass och i grundskolan har en total frånvaro, det vill säga summan av giltig och ogiltig frånvaro, på minst 15 procent under höstterminen 2020.3 Det framkommer också i samma rapport att huvudmännen anger att de siffror som inrapporterats är en underskattning av elevernas faktiska frånvaro.
Det finns i nuläget heller ingen samlad statistik över hur elever med funktionsnedsättning lyckas i skolan, t.ex. vad avser uppnående av betygskriterier för godkänd nivå. Skolinspektionen skriver i en kvalitetsgranskning från 2016, att i de anmälningsärenden som rör omfattande frånvaro uppmärksammas en viss överrepresentation av elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.4
3 Skolverket, Nationell kartläggning av elevfrånvaro. Rapport 2021:10 (Stockholm: Skolverket, 2021)
4 Skolinspektionen, Omfattande frånvaro – en granskning av skolors arbete med omfattande frånvaro 2016 (Stockholm: Skolinspektionen, 2016)
I den här delen av rapporten kommer vi att fokusera på barnens upplevelser av att befinna sig i problematisk skolfrånvaro. Precis, som vi inledningsvis har påtalat, så ligger både enkätundersökningar, djupintervjuer och fokusgrupper till grund för vår analys.
I enkätens fritextsvar ser vi följande anledningar till att barnen upplever det som svårt att vara i skolan:
DE SAKNAR STÖD
Barnen får inte det stöd de behöver, vilket gör att de ofta hamnar efter i skolarbetet. Det i sin tur leder till en känsla av misslyckande och successivt en lägre motivation till skolarbetet.
”Jag hade behövt slippa köer till klassrum och matsal, också få anpassad kost. Nu kan jag inte äta i skolan. På lektionerna behöver jag kunna skärma av genom att ha keps och ibland även lyssna på musik. Jag behöver också kortare genomgångar”
DEN FYSISKA SKOLMILJÖN ÄR FÖR SVÅR
Den fysiska skolmiljön är utmanande. Skolans lokaler beskrivs många gånger som röriga och med många intryck i klassrum, högljutt och stökigt i korridorer under rasterna och i matsalen. Intryckskänsliga barn blir snabbt dränerade på energi i denna typ av miljö.
”Jag brände ut mig i åk 5 sen har jag försökt, men orkar inte något mer, får ångest av krav, att vara efter, av miljön o alla människor och ljud .”
Vad är det som gör det svårt för dig att vara i skolan? (fler svar är möjliga)
* Attentions enkät juni 2022, som är riktad till barn/unga i åldern 10–16 år med NPF och som befinner sig i problematisk skolfrånvaro. 378 barn/unga har besvarat enkäten.
Jag får inte den hjälp och det stöd jag behöver under skoldagarna Jag mår just nu för dåligt för att orka vara i skolan
Jag är mobbad
Jag saknar vänner/känner mig ensam
Jag mår dåligt av att vara i skolans lokaler p.g.a. intryck m.m
Jag känner stress och att det är höga krav på mig i skolan
Jag känner inte att de vuxna lyssnar och förstår mina behov
Jag har ingen vuxen i skolan som jag känner mig trygg med och som jag kan vända mig till
Att jag inte är i skolan, beror på andra saker än hur det är i skolan
58 %
52 % 8 % 31 %
69 %
64 %
52 % 30 % 10 %
Barnen känner en stark stress av att hamna efter i skolarbetet. De uppger också att de har utvecklat kravkänslighet och prestationsångest.
Många berättar om att de under sin skoltid har utvecklat social fobi, tvångstankar, nedstämdhet och höga nivåer av ångest.
”Min energi tar slut för snabbt för att orka skolan. För den går till så mycket mer än alla andras: till att vara normal, alla intryck och människor. Jag är duktig i skolan, men allt runtomkring är svårt.”
Det finns inte någon vuxen i skolan som de känner sig trygga med. De upplever ofta att skolpersonalen inte förstår dem och många har inte någon fördjupad relation till någon vuxen i skolan.
”Jag syntes inte av någon, varken lärare eller klasskompisar. ”
>> De 378 barn och unga som besvarade enkäten går framför allt på mellanstadiet och högstadiet. Mer än hälften av de svarande var helt frånvarande eller deltog några timmar alternativt lektioner per vecka i skolan.
UTMANANDE ÖVERGÅNG MELLAN STADIERNA
Många barn berättar att utmaningarna i skolan har blivit för stora vid övergången till eller under mellanstadiet, vilket har resulterat i hög frånvaro. Orsakerna till att de ofta upplever mellanstadiet som svårare är följande:
• De har många olika lärare.
• Större lokaler och mer rörelsefrihet på skolans område.
• Mindre närvaro av skolpersonal på rasterna.
• Både längre genomgångar på lektionerna, längre lektionstid och längre skoldagar.
”Under början av mellanstadiet blev det svårt för mig, omställningen blev stor och jag hade svårt att koncentrera mig under lektionerna, jag började halka efter och jag fick inte mycket gjort. Jag blev helt utmattad av det nya schemat på skolan, då det var långa dagar, långa lektioner och långa genomgångar. I 6:an gav jag upp skolarbetet.”
Vi har i samtalen med barnen också hört att många upplever att klyftan mellan barn- och vuxenvärlden ökar markant på mellanstadiet och vidare på högstadiet.
Detta utmynnar i en känsla av att inte ha någon att vända sig till även med de små sakerna eller att man inte upplever att man blir lyssnad till.
”Jag har ADHD och dyslexi, mycket handlar om hur jag blir bemött. När jag började åk 4 fick jag en lärare som inte kunde möta mina behov. Då började mina problem att vara i skolan.”
Jag är ledsen jag vill vara som dom andra. Mår dåligt i magen bröstet. Men orkar inte. Jag vill inte mera.
I enkäten finns en fritextfråga där barnen har getts möjlighet att svara på hur det är att vara hemma eller ibland inte kunna gå till skolan. Det som sammanfattar deras svar är att de mår bättre hemma än i skolan p.g.a. bland annat ökad trygghet samt mindre stress och ångest. Återkommande är att de beskriver utmattningsliknande symptom såsom trötthet, låg energi, oro, ångest och kravkänslighet.
”Jag hade velat att de i skolan frågat hur jag mådde och om det var något de hade kunnat göra för att jag ska må bättre.”
”Jag sov mest om dagarna och tyvärr hade jag många tankar om hur oönskad och värdelös jag var. Ibland grät jag och kände stor hopplöshet.”
”Blev utbränd och deprimerad och skolan skyllde allt som var svårt på mig.”
”De borde ha märkt att jag inte var där, att jag inte mådde bra. De lyssnade inte på mig.”
”Vi har provat med nytt schema efter sommarlovet mm men jag orkade inte. Jag har hjälp med mediciner. Lite sömntablett så jag får ro. Jag har ingen annan hjälp.”
”Jag är ledsen jag vill vara som dom andra . Mår dåligt i magen bröstet . Men orkar inte. Jag vill inte mera.”
Många upplever sin tillvaro som tråkig och det är vanligt att de känner stor skuld och skam över sin situation. Det råder en enorm oro för framtiden, stress över att missa skolarbete samt en rädsla för att göra sina föräldrar besvikna och ledsna. Starka känslor av ensamhet, utanförskap, saknad och misslyckande är återkommande i deras svar.
VILL BEHÅLLA KONTAKTEN MED SKOLAN
I djupintervjuer berättar barnen att de, även om de inte är i skolan, vill ha återkommande kontakt med
kompisar och vuxna där. Men också hur svårt det är att hålla den kontakten och veta vad man missar och behöver ta igen när det kommer till skolarbete. Detta gör att avståndet till skolan snabbt växer och att barnen känner sig isolerade och utanför det sammanhang som de jämnåriga befinner sig i.
Jag känner mig dålig, att jag inte klarar av det. Jag vill så gärna klara skolan.
Jag vill bli kontaktad av lärare, att bli inbjuden till specifika saker t ex en utflykt. Att få veta vad man missar och bli erbjuden en chans att ta igen det.
Under tiden jag var hemma (hela åk 9) var det ingen som hörde av sig till mig, ingen svarade på mammas mejl heller. Jag blev ensam, isolerad och deprimerad under den här tiden.
Det blir också konflikter hemma när både föräldrar och barn är stressade i den situation de har hamnat i. Barnen förstår att föräldrarna blir oroliga, ledsna och vill göra vad de kan för att motverka detta. Föräldrarna å andra sidan kämpar för gott stöd för sitt barn samtidigt som de försöker upprätthålla rutiner, få skolarbete att fortgå därhemma, sköta sitt arbete och hitta rätt kravnivå för sitt barn.
”Min mamma och pappa har bett om stöd men mycket tar tid, lång tid. Mycket prat o möte men inget mer.”
”Mina föräldrar pratar med socialtjänsten och mellanvården men vet inget mer.”
”Misslyckande, man känner sig misslyckad och att jag sårar mamma.”
”Jobbigt, får dåligt samvete för att mamma eller pappa måste vara hemma från jobbet och så kommer jag efter i skolan. Saknar kompisarna också.”
Avslutningsvis har vi, i en fritextfråga, frågat barnen om deras tankar kring vad de skulle behöva för att vara mer tid i skolan. Det som sammanfattar deras svar är i första hand en förståelse för att de vill vara i skolan och att de gör sitt bästa. Det måste också finnas en ödmjukhet inför de behov de har, vad som är svårt och varför. De vill känna sig lyssnade på och därför blir önskan om kontakt med en trygg vuxen, som de känner tillit till, ett återkommande svar. Vikten av en anpassad fysisk miljö med möjlighet att avgränsa sig i ett mindre och lugnare sammanhang är också genomgående i barnens beskrivningar. De allra flesta berättelserna handlar också om att skynda långsamt samt god förberedelse.
”Jag hade behövt en lugnare miljö, mer struktur, några få vuxna runt mig, inte så många förändringar, att jag behöver mer tid för många saker.”
”Klassrummen får inte ha glasväggar, det ska finnas extrarum som man gå till om man behöver, så att det inte blir så många människor – det jobbigaste för mig är att det är mycket folk i skolan. Välja om man vill äta själv eller med sina klasskompisar.”
”Ibland har jag fått lämna klassrummet för att jag behöver ta igen för att jag har varit borta. Då får jag gå ut med de skrikigaste barnen och det är jättejobbigt. Ofta blir det bara bättre för de barn som är kvar i klassrummet då.”
”Det är viktigt att vuxna inte tvingar eller pressar att man ska komma till skolan.”
”Att lärarna förstår mina behov och respekterar att jag är den jag är. Att de inte försöker göra om mig för det går inte. Mindre ljud, ljus och lukter och inte så många barn. Jag vill göra det jag är bra på.”
”Jag behöver en vuxen som jag kan lita på och som förstår mig.”
• Att man har gjort en gemensam plan, där barnet är involverat, tillsammans med föräldern. Tänk på att det behöver vara en plan som tar hänsyn till eventuella prestationskrav och måendesituation.
• Att i små steg bygga relation till någon vuxen på skolan, om det inte redan finns någon man har förtroende för sedan tidigare. Gärna utifrån något som barnet är intresserat av och bygg vidare relationen och skolarbetet kring det.
• Till en början kan det underlätta att ses digitalt eller höras via sms eller brev.
• En god relation leder till att barnet vågar fråga, berätta hur hen mår eller vad som känns svårt. Fler vuxna kan lära känna barnet efter hand.
• Återgång till skolan behöver ske i små steg. Det är viktigt att tänka på dagsformen och vikten av att lyckas.
• God förberedelse är viktigt och överenskommelser behöver hållas, t.ex. kring vilka hjälpmedel och anpassningar som man har enats om, vilka vuxna man ska träffa och hur schemat kommer att se ut. Det är viktigt att i förväg berätta om eventuella förändringar.
• Att veta vad som gjorts under tiden man har varit frånvarande reducerar stress och allra helst behöver man känna att man är någorlunda i fas med de andra.
• Kopplat till skolmiljön är det viktigt att fundera över vad som kostar, respektive ger, energi speciellt utifrån intryck såsom ljus, ljud, dofter. Fundera inte bara kring klassrummet, utan också korridorer, matsal och raster.
• Se till att skapa utrymme för lugn, vila och pauser.
• Till en början är det ofta viktigt att arbeta i ett mindre sammanhang såsom ett grupprum och att inte lämnas ensam.
Vad gör jag här, i en skola som bara får mig att må dåligt? Med barn som får mig att känna mig dålig och ensam? På lektioner om saker jag redan vet?
Jag andas in och ut. In, och ut. Alla tittar på mig. Fast ingen ser. Ingen ser hur jobbigt detta är för mig. Hur dåligt jag mår.
in och ut
Mina vänner står och pratar bredvid mig. (Dom tittar på dig skumt)
Dom pratar inte riktig med mig. Mer runt mig. Som om jag inte riktigt är där.
Jag känner mig... avlägsen. Det känns som att jag står vid en glasvägg och tittar in.
in och ut
Jag kan inte förstå. (Det är klart du inte förstår, du är ju korkad)
Jag kan inte förstå vad dom snackar om.
Jag förstår alla ord, men inte vad dom menar.
in och ut
Dom snackar om vad dom gjorde i helgen. Då jag inte var med.
(För dom gillar inte dig)
Dom snackar om betyg. Och jag har inte fått några.
(För du är dålig)
Och dom snackar om killar. Som jag inte gillar.
(För du är inte normal)
in och ut
(Det går inte)
Frågan om varför jag inte varit i
skolan kommer upp
(Dom bryr sig inte)
Jag kan inte svara. Fattar dom inte att jag aldrig kan svara. För jag vet ju inte heller.
in och ut
Och jag kan inte säga att jag “var för trött” för det är ingen ursäkt. in och ut
“Jag var sjuk” är det jag säger. Det är alltid det jag säger. (Jag kan inte)
in och ut
Sen bryr dom sig inte om mig mer. in och ut. in och ut, in och ut, in och in och in, in, in, in, in, ut snabbt in, snabbt ut, snabbt in
Nu går jag.
Jag klarade inte ens en lektion. (Sämst)
Jag hör dom skratta.
(Det är säkert åt dig) in och UT
(Ut, ut, ut, jag måste ut)
Vad gör jag här?
Dikten ”Vad gör jag här?”, är skriven av en 13-åring och kom till när 20 barn/ unga med egen erfarenhet av skolfrånvaro deltog i skrivträffar som Attentions projekt Vägen tillbaka arrangerat.
2018 mådde Elsa, då 13 år, riktigt, riktigt dåligt. Hon hade konstanta självmordstankar och panikångestattacker. Skolan i Krokom kunde inte ge henne det stöd hon behövde och det fanns ingen resursskola i närområdet. Mamma Lina förstod allvaret och fattade motvilligt beslutet att rycka upp livet i Krokom, lämna sonen kvar hos pappan och flytta 100 mil söderut till Kalmar där Elsa fick plats på en resursskola. Det visade sig vara ett lyckokast och Elsa är idag på en helt annan plats i livet.
Elsa växte upp med mamma, pappa och lillebror i Krokom. Lågstadiet på den mindre byskolan var inte helt okomplicerad, men det gick an. Elsa var utåtriktad, hade många kompisar och tyckte att det var helt okej att gå till skolan. Självmordstankarna fanns redan då, men de tilltog i styrka på mellanstadiet. Panikångestattacker började avlösa varandra och allt oftare började hon fly genom att springa hem. Vid 11 års ålder fick Elsa diagnosen Asperger. Det fanns lärare som tog hänsyn till hennes eskalerande dåliga mående och särskilda behov, medan andra viftade bort det.
–Vissa kriterier behöver uppfyllas för att jag ska funka. Jag är exempelvis väldigt känslig för ljud och ljus. Jag är också väldigt uppmärksam på hur jag blir bemött. Lärare som sa ”skärp dig” och ”du kunde ju det här igår” förlorade min tillit. De bara tryckte ner mig, berättar Elsa.
KRASCHADE HELT PÅ HÖGSTADIET
Egentligen var Elsa rätt så peppad på att lämna byskolan och börja högstadiet på en större skola. Men av olika anledningar blev det inte alls som hon tänkt sig. Det brast i överlämningen mellan skolorna, eftersom det precis just då skedde ett rektorsbyte. Konsekvensen av det blev att informationen om Elsa inte kom ut till lärarna, vilket fick förödande konsekvenser. Det blev så illa att panikångestattackerna mer eller mindre blev konstanta, vilket gjorde det omöjligt för Elsa att vara på skolan.
– Jag har ju en sån pliktkänsla och tvingade mig själv till skolan. När jag väl var där så fick jag ofta vända på en gång eftersom jag direkt fick panik-
ångestattack. Det var mamma som till slut sa att det fick vara nog och att jag inte längre kunde utsätta mig för det där, säger Elsa.
En tid av stor skolfrånvaro följde och Elsa tillbringade majoriteten av dygnets alla timmar isolerad i en koja under sängen. Självmordstankarna intensifierades och resulterade i att Elsa gjorde suicidförsök under den här perioden
RADIKAL FÖRÄNDRING MÅSTE
Elsas mamma Lina och bonuspappa Daniel vakade över Elsa dygnet runt och kände att de fort behövde hitta en lösning utanför Krokom för att rädda Elsas liv. Sagt och gjort, skickade de ut sju ansökningar till olika resursskolor spridda över hela Sverige. Deras förväntningar på att Elsa skulle bli antagen var väldigt låga. De var medvetna om att många av skolorna hade årslånga köer.
Men så hände det osannolika! Dagen efter att de skickat in ansökan, så hörde en rektor från Centrumskolan i Kalmar av sig och erbjöd en plats direkt efter sommarlovet bara 2,5 månad senare. Lina började kolla på kartan var Kalmar låg, vägde för- och nackdelar och bestämde sig slutligen i samråd med Elsas pappa för att acceptera erbjudandet. Nu påbörjades ett intensivt arbete med att göra flytten möjlig. När boendet var på plats och allt var klart nere i Kalmar, bara några veckor innan flytten skulle ske berättade hon och pappan för Elsa.
– Vi var redan förberedda på att hon skulle rymma när hon fick beskedet. Vi var oroliga att hon skulle skada sig själv. Vi spårade hennes telefon och stod med bilen där de trodde hon skulle fly. Hon hatade
Jag har ju en sån pliktkänsla och tvingade mig själv till skolan. När jag väl var där så fick jag ofta vända på en gång eftersom jag direkt fick panikångestattack.
oss så mycket just då, säger Lina. Elsa säger att hon till slut bara gav upp och minns ingenting av själva flytten.
Första tiden på Centrumskolan ägnades åt att i lugn och ro vänja Elsa vid skolmiljön igen. De ägnade mycket tid åt relationsbygget med lärarna och de jobbade hårt med Elsas kravkänslighet. Lärandet kom först andra året när hon kände sig trygg i skolan. Hon lyckades under sina två år där läsa i kapp ett stort antal ämnen. När hon gick ut 9:an var hon fast besluten vad nästa steg skulle bli: – Det var Estetiska programmet eller inget som gällde. Jag älskar att sjunga och måla!, säger Elsa.
Att komma in på Estetiska programmet var inte alldeles självklart eftersom Elsa fortfarande saknade vissa betyg. De fick tipset om Waldorfgymnasiet i Kalmar och påbörjade en dialog med dem.
Rektorn var väldigt flexibel och de kom fram till en bra lösning. Det är en liten skola med 20 elever och de har haft möjlighet att individanpassa Elsas skolgång. Nu går hon lite kortare dagar, fyra dagar i veckan.
ELSA SER PÅ FRAMTIDEN MED TILLFÖRSIKT
– Trean kommer bli jättekul. Vi ska läsa kulturhistoria och åka till Italien på slutet av kursen. Kolla på arkitektur och äta god mat! Efter gymnasiet ska jag gå på folkhögskola, berättar Elsa entusiastiskt.
I den här delen av rapporten kommer vi att fokusera på föräldrarnas upplevelser av att ha ett barn som hamnat i problematisk skolfrånvaro. Enkätundersökningar, djupintervjuer och fokusgrupper ligger till grund för vår analys.
TIDIGA TECKEN PÅ MOTSTÅND
När man läser svaren från Attentions årligt återkommande skolenkät som gick ut i augusti 2022 blir det tydligt att elever med NPF upplever skolmiljön som svår. Knappt 40 procent av de tillfrågade föräldrarna uppgav att deras barn varit helt frånvarande, majoriteten av tiden eller några gånger per vecka. Hela 77 procent, uppgav att det hänt deras barn minst någon gång under läsåret (se diagram 2).
I fokusgrupper och intervjuer blir det tydligt att motståndet att gå till skolan sällan kommer över en natt, utan har ofta funnits med långt ner i åldrarna. Många föräldrar vittnar om att lämningar i förskolan har varit svåra. De berättar också att barnen ofta kändes dränerade efter förskolans slut på grund av en stark intryckskänslighet eller svårigheter med att få i sig tillräckligt med mat.
”BVC och förskola skulle behöva samarbeta mycket mer. Det kanske skulle förebygga att man som förälder tror att det är ens eget fel att det inte fungerar när barnet inte vill gå till förskolan.”
ÖVERGÅNGAR MELLAN ÅRSKURSERNA
Övergångar, både inom och mellan skolor, beskrivs i våra fokusgrupper och intervjuer som problematiska då stöd ofta försvinner eller tas bort, vilket resulterar i ökad frånvaro. Vårdnadshavarna beskriver det som ”att ständigt börja om från början”.
Det ser olika ut hur barnen klarar av förändringen mellan förskola och lågstadium. Vissa barn anpassar sig och mår rentav bättre av den ofta tydligare skolstrukturen. Andra barn klarar inte av kraven på att fokusera och kunna följa instruktioner och har det betydligt tuffare.
Skolmiljön på lågstadiet verkar vara betydligt bättre än på mellan- och högstadiet. I årskurs 1–3 har de ofta ett eget hemklassrum och rör sig inom ett begränsat område på skolan. Det är större personaltäthet runt barnen och man har ofta samma lärare och fritidspedagoger.
Under mellan- och högstadietiden när denna stabilitet och avgränsning upphör parallellt med ökade krav på skolprestation händer det ofta något. Många föräldrar uppger att det var då frånvaron eskalerade eller i värsta fall blev total.
”Övergången till mellanstadiet blev för tuff. Det som fungerade togs bort, ny klass, nya lärare och en större skolbyggnad blev för mycket för mitt barn.”
Diagram
Har ditt barn under föregående år varit frånvarande på grund av sin funktionsnedsättning/ bristande anpassning?
* Attentions skolenkät aug 2022, som är riktad till vårdnadshavare vars barn har en NPF-diagnos. De svarandes barn går i årskurs 2 och upp till och med gymnasiet. Över 2 500 vårdnadshavare svarade på enkäten.
Ja, sporadiskt
Ja, några gånger i månaden
Ja, någon eller några gånger i veckan
Ja, majoriteten av tiden
Ja, 100% frånvaro
Nej, ingen frånvaro som beror på NPF
26 %
12 % 17 % 16 %
6 % 23 %
Diagram 3*
Diagram 4*
Har skolan haft en plan för att ditt barn ska kunna gå i skolan på heltid?
Vet ej 19 %
Anser du att ditt barn har fått det stöd och de anpassningar hen behöver? Ja 41 % Nej 59 %
Ja 20 % Nej 61 %
61 procent av de vårdnadshavare som besvarade skolenkäten i augusti 2022, anser att barnet inte har fått de anpassningar och det stöd som barnet behöver i skolan (se diagram 3).
Det finns en stark känsla av uppgivenhet hos många av föräldrarna till barn som befinner sig i problematisk skolfrånvaro. De berättar att de har väntat alltför länge på att skolan skulle göra en utredning gällande särskilt stöd. Det innebär att man väntat lika länge på efterföljande åtgärdsprogram kopplat till att barnen saknar en fungerande skolsituation till följd av hög frånvaro. Det är slående hur många föräldrar som berättar att de inte har tagit del av, eller deltagit, i någon utredning kring frånvarosituationen vilket också bekräftas i svaren från vår skolenkät (se diagram 4).
”Vi väntade tre år på utredning av särskilt stöd och som resulterade i ett åtgärdsprogram. Det jag undrar är varför man istället för att sätta in stöd vill vänta och se? ”
”Stödet kom först på mellanstadiet när hans autismutredning var klar. Han hade behövt stödet långt innan diagnosen kom.”
”Min son har gått på tre olika skolor, men tyvärr har ingen av dem utrett vad hans frånvaro beror på.”
* Attentions skolenkät aug 2022, som är riktad till vårdnadshavare vars barn har en NPFdiagnos. De svarandes barn går i årskurs 2 och upp till och med gymnasiet. Över 2 500 vårdnadshavare svarade på enkäten.
Många föräldrar upplever ofta initialt att skolan har en vilja att stötta och anpassa. Det är när dokumentationen ska förverkligas till faktiska insatser som det brukar bli svårare för skolan att få det att fungera. Många föräldrar uppger att det skulle underlätta om föräldrar och barn blev mer delaktiga, då skulle det vara lättare att hitta anpassningar som fungerar på riktigt.
Det är viktigt att skolan förstår vikten av individuella lösningar och att utmaningarna som NPF innebär ser olika ut från individ till individ. Det finns elever som på ytan ser ut att klara skolarbetet med bravur, men som har ett inre kaos eller som är understimulerade. Flickor med autism återkommer ofta i föräldrarnas berättelser kring skolfrånvaro. De är duktiga i skolan och maskerar sina svårigheter. När de kommer hem kraschar de helt och hållet.
”Det gäller att inte själv fastna i vad man tycker är lösningen, utan verkligen lyssna på vad barnet säger sig behöva.”
”Det blir de här tysta flickorna, som inte stör eller är utagerande, som hamnar i skymundan och inte får hjälp och stöd. För min dotter kom stödet först i mellanstadiet och då var hon helt dränerad av skolsituationen.”
I Attentions senaste skolenkät uppger 21 procent att det råder dålig samverkan mellan hem och skola. En källa till bristande samverkan är troligen det faktum att 49 procent anser att de får bristande stöd från skolpersonal, elevhälsa och skolledning (se diagram 5).
I väntan på uppföljningar och anpassningar upplever de föräldrar som vi talat med en hög nivå av både frustration och stress. Detta påverkar såklart relationen mellan skola och hem avsevärt. En annan bidragande faktor till utmaningar kring samverkan är att föräldrarna ofta beskriver att de själva, eller barnen, får skulden för att de hamnat i frånvaro. Många föräldrar känner vanmakt över att det är svårt för dem att kommunicera och tydliggöra att barnet inte förmår att ta sig till skolan. Att frånvaron inte beror på att föräldrar och barn vill vara hemma.
”Jag hade önskat att man inte la över ansvaret på mitt barn, utan på skolan. Vi får ofta höra: hon är lat, hon vill bara bestämma, hon vill inte. Men det är ju faktiskt så att hon inte har förmågan att ta sig till skolan.”
”Tyvärr landar det ofta i att frånvaron beror på att jag är en överbeskyddande mamma som pratar om problem som inte finns.”
Konflikter och missförstånd kopplat till orosanmälningar är vanligt, oftast på grund av ett lågt förtroendekapital mellan skola och hem. Att få en orosanmälan leder ofta till en känsla av panik och oro hos föräldern då det handlar om hög frånvaro och/eller misstanke om brister i föräldraskapet. Många föräldrar understryker dock att de orosanmält sig själva, eller tillsammans med skolan, då man vill ha hjälp för att barnet ska må bättre. Enligt vår tidigare rapport i projektet Familjelyftet läggs oftast de anmälningar som sker p.g.a. hög frånvaro ner.5
”Eftersom skolan och vi föräldrar hade en så dålig relation, landade den här orosanmälan helt fel även om den var viktig. Jag hade önskat att vi hade kunnat göra den tillsammans, skolan och vi. Det är ju såklart inte så att vi i den här tuffa situationen säger nej till mer stöd.”
”När vi blev anmälda till socialtjänsten utifrån att han inte var i skolan (skolplikt) fick vi kontakt med en person som arbetar inom fält- och stödteamet. Han blev sonens röst gentemot skolan. Nu lyssnade inte skolan alls på hur sonen upplevde skolan men kontaktpersonen har varit ett fantastisk stöd i att få sonen tillbaka till skolan.”
Förutom att föräldrarna måste finnas där dygnet runt för sina barn som ofta mår väldigt dåligt, så måste de koordinera alla kontakter runt barnet. Det innebär en stor arbetsbörda som många uppger är omöjligt att kombinera med ett heltidsarbete.
Då ärftligheten för NPF är hög, så har dessutom många av föräldrarna en egen NPF-diagnos att förhålla sig till. Föräldrar med NPF berättar i våra samtal om hur det känns som att de konstant måste kämpa för att hålla sig ovanför vattenytan. I dessa familjer blir en fungerande samverkan på många sätt helt avgörande för hur barnets situation utvecklas. Det blir extra viktigt med förberedelse och tydlighet kring syfte, mål och vem som ansvarar för vad vid möten. God struktur innan, under och efter ett möte med skolan beskrivs, av föräldrarna, som framgångsfullt för god samverkan.
”Eftersom jag har autism så är både jag och mitt barn i behov av tydlighet. Det skulle underlätta enormt om jag fick en mötesagenda med vilka som närvarar, syfte och mål med mötet och om jag kan få anteckningar från mötet. Allra bäst om jag får spela in”.
”Eftersom vi är så överbelamrade med möten, är det extra viktigt att det finns en tydlig poäng med mötet. Inte bara ett möte för mötets skull”.
OM OROSANMÄLAN:
I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1c°SoL). Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som möter barn och unga (skola, hälso- och sjukvård och tandvård till exempel) är dock skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa. Anmälningar om barn som misstänks fara illa tas emot av socialsekreterare i mottagningsgrupperna eller motsvarande funktioner på respektive socialkontor eller socialjourer. En akut skyddsbedömning görs samma dag, inom 24 timmar, som anmälan kommer till socialkontoret. I regel sker en förhandsbedömning av ärendet. Om det efter förhandsbedömningen fortfarande kvarstår misstanke att barnet/den unge far illa, inleds en utredning enligt Socialtjänstlagens 11 kap °1. Utredningen ska vara klar inom 4 månader.
Föräldrarna, som deltagit i projektet, berättar att nyckeln till att få till goda relationer mellan skola och hem är att skolan har ett prestigelöst, öppet och nyfiket förhållningssätt. Det är också tydligt att det är viktigt att skolan står för det de har lovat och tar ansvaret för skolsituationen hela vägen. Tydlighet kring när, hur och vem som ansvarar för uppföljning av ett möte eller en insats bidrar till en känsla av trygghet. Att utgå från vad barnet själv berättar, är centralt i alla berättelser från föräldrar.
”Jag skulle uppskatta om någon kunde säga: vet du, vi misslyckades med det här. Hur ska jag göra för att det ska bli bättre?”
”Det som har fått det att bli så bra är deras ödmjuka bemötande och inlyssnande av vår situation med respekt för oss föräldrar och barnens egna kunskaper. Det är inte lätt, men tillsammans vrider vi och vänder på olika möjliga anpassningar och lösningar.”
Mer än hälften av föräldrarna uppger att kunskapen om NPF i skolan är för dålig (se diagram 5). Kunskapen om problematisk skolfrånvaro specifikt är högst troligt ännu lägre. Den viktigaste kunskapen föräldrarna till barn i problematisk skolfrånvaro vill skicka med till skolpersonalen är att barnen vill gå i skolan, men inte kan framför allt på grund av sitt alltför dåliga mående. Att de hamnar efter i skolarbete eller tappar kontakten med sina vänner gör så att måendet försämras ännu mer. Det blir en ond nedåtgående spiral.
” Jag vill bara att det ska finnas en förståelse kring att jag inte kan pressa honom mer till att komma till skolan. Han vill ju ta livet av sig.”
Vid NPF finns en extra sårbarhet för att drabbas av psykisk ohälsa. De föräldrar vi har träffat har framhållit vikten av att skolan känner till detta. Många av barnen har kämpat så hårt i många år i en inte tillräckligt anpassad skolmiljö. Ofta i kombination med väntan på vård och stöd. Detta har lett till att de till slut drabbas av utmattningsliknande symptom som ofta är är orsaken till att de till slut hamnar i total skolfrånvaro.
” Ett barn med autism har ofta lättare att drabbas av någon form av psykisk ohälsa och har mycket mindre marginaler. Man får lättare ångest, oro eller svårigheter med sömnen. Jag känner att jag ibland har haft svårt att leva upp till skolans förväntningar att skicka dit en utsövd och förberedd unge, men vi gör så gott vi kan.”
Min oro kring brister i den pedagogiska tillgängligheten beror på: (Flera svarsalternativ möjliga).
* Attentions skolenkät aug 2022, som är riktad till vårdnadshavare vars barn har en NPF-diagnos. De svarandes barn går i årskurs 2 och upp till och med gymnasiet. Över 2 500 vårdnadshavare svarade på enkäten.
Bristande NPF-kunskap hos skolpersonal och klasskompisar
Avsaknad av anpassningar i undervisningssituationen
Bristande stöd från skolpersonal, elevhälsoteam, skolledning etc.
Stökig skolmiljö
Höga krav på vårdnadshavaren att hjälpa barnet Bristande samverkan mellan skola och andra aktörer
Dålig kontakt mellan hem och skola Jag känner ingen oro kring pedagogisk tillgänglighet
Annat
60 % 49 % 48 % 36 %
29 %
21 % 13 % 19 %
57 %
Många av föräldrarna uppger att barnens ofta höga nivå av intryckskänslighet bidrar till att det blir svårt att vara i skolan. Skrik och skratt, stolar som skrapar, ljusrör som blinkar kan vara outhärdligt för många. Föräldrarna understryker vikten av att skolan erbjuder barnen, som behöver det, ett mindre och lugnare sammanhang där de kan återhämta sig under dagen.
”Det där med intryckskänslighet är svårt att förstå när man inte själv lider av det. Men när hon säger att hon behöver gå undan till grupprummet, då är det verkligen så att hon inte klarar miljön hon befinner sig i.”
”Via habiliteringen fick vi stöd av en arbetsterapeut. Det var viktigt för att få förståelse kring vad som tar så mycket energi.”
TRYGGA
När man ska stävja hög skolfrånvaro eller få barnet tillbaka till skolan är relationen till skolpersonalen helt avgörande. Både barnet och föräldrarna behöver ha någon/några utvalda i personalen de litar på och känner förtroende för. Det är viktigt att de kontinuerligt kan bolla saker med varandra eftersom barnets mående och situation pendlar snabbt från dag till dag. För att identifiera vilken i personalen som barnet känner sig trygg med, så förordar många föräldrar att skolan gör en så kallad ”trygghetskartläggning”.
”Man behöver ligga steget före med tydlighet, möjlighet att gå undan och utse en person som står för trygghet. Detta har varit avgörande för att återgå till i alla fall lite undervisning i skolan.”
”När hon skulle komma tillbaka till skolan var digitala möten en god början för att bygga relation till en person och för att förbereda.”
Vi kan ur föräldrarnas berättelser urskönja några olika framgångsfaktorer vid återgång till skolan. Att påbörja processen med digitala möten för att lära känna varandra har visat sig fungera väl för många. Det är också viktigt att inte gå på för fort, utan att smyga igång vad gäller krav, prestationer, relationer och antalet timmar i skolan. Att tänka till kring den fysiska miljön och intryck är viktigt. Det måste ges möjlighet till mindre och lugnare sammanhang.
De föräldrar som vittnar om en lyckad återgång till skolan berättar att de känt att skolpersonalen har visat empati, varit lyhörda, förstående och intresserade. De har också ofta upplevt att skolans förhållningssätt genomsyrats av att barnet ska få lyckas i sin takt.
Många föräldrar berättar att de ofta upplever att skolpersonalen vill erbjuda mer stöd och anpassningar än de har resurser till. Verksamheterna verkar vara hårt pressade och lider av personalbrist i kombination med att skolklasserna ofta är alltför stora. Därtill råder det ofta hög personalomsättning och frekventa byten av skolledningar. Ny skolledning påverkar ibland hela skolans organisation och kan innebära att personal och stöd försvinner, undervisningsgrupper kan ändras och scheman kan bli annorlunda. Många och snabba förändringar drabbar extra hårt de barn som är delvis frånvarande eller som kämpar med att komma tillbaka till skolan.
Sorgligt nog framkommer det att bra stöd ofta hänger ihop med att det funnits en specifik eldsjäl på skolan med kunskap och intresse av NPF. Om denna person slutar eller byter anställning kan det få förödande konsekvenser för barnet.
”Jag ser lärare som arbetar med 15 olika anpassningar till en klass och min tanke är hur länge läraren ska orka – jag tycker inte att jag som förälder ska behöva tänka så.”
”Det handlar så mycket om vilka personer som arbetar med mitt barn just nu. Av erfarenhet vet jag att det snabbt kan ändras och är orolig över vilka konsekvenser det kan få för mitt barn.”
”Det är otroligt provocerande när brist på ekonomiska resurser används som motivering till att man inte kunde sätta in ett visst stöd för att hjälpa mitt barn.”
Utmaningarna med skolfrånvaro börjar ofta redan under förskoletiden och tenderar att öka vid varje övergång mellan skolans olika stadier. Alltför ofta görs kartläggningar och utredningar alldeles för sent. Det leder till att anpassningarna och stödet ofta kommer på plats först när skolfrånvaron eskalerat. Skolan bör skynda på processerna, samt parallellt börja göra barn och föräldrar mer delaktiga. Samverkan mellan hem och skola fungerar alltför ofta dåligt. Föräldrarna är frustrerade över att stödinsatserna dröjer och att uppföljningarna inte fungerar. Relationerna mellan skolan och föräldrarna påverkas ofta också negativt av att föräldrarna känner sig skuldbelagda och ifrågasatta i sitt föräldraskap. Goda relationer mellan skola och föräldrar bygger på ett bemötande som präglas av empati, förståelse och prestigelöshet där man arbetar tillsammans mot samma mål. För att undvika missförstånd och otydligheter lyfter föräldrar med egen NPF ofta vikten av god förberedelse, struktur och tydlighet när skolan och hemmet kommunicerar och samverkar.
I det förebyggande och åtgärdande arbetet kring skolfrånvaro, belyser föräldrarna vikten av att kartlägga den fysiska miljön. De uppger också att det är oerhört viktigt att göra en så kallad ”trygghetskartläggning” för att hitta skolpersonal som står för trygghet och tillit för barnet. Det framkommer också att det är helt avgörande att anpassa krav efter mående, låta barnen lyckas och vara införstådd med att återgång till skolan tar tid. Skolpersonalen som möter barnet behöver inse att problematisk skolfrånvaro inte handlar om att barnet inte vill gå till skolan, utan att de inte kan. Frånvaron beror, enligt föräldrarna, ofta på ett mycket dåligt psykiskt och fysiskt mående hos barnet.
Vi vet utifrån skolenkäten från 2022 att vårdnadshavare är oroliga över sitt barns hälsa kopplat till skolsituationen. Det handlar inte bara om oro för frånvaro, utan också om dåligt mående kopplat till skolmiljön, sänkt självkänsla samt psykisk ohälsa (se diagram 6).
Föräldrarna som deltagit i fokusgrupper och intervjuer beskriver ofta att deras barn har kraschat under mellan- eller högstadiet till följd av många års kamp i en skolmiljö med bristande anpassningar. Detta i kombination med att man ofta har väntat på stöd och hjälp från vården, kopplat till t.ex. utredning, hjälp med medicinering, samtalsstöd eller för att få olika hjälpmedel. Många föräldrar uppger att barnen har drabbats av utmattningsliknande symptom såsom extrem trötthet, depression, ökad intryckskänslighet, ångest, ökad kravkänslig-
het, sömnstörningar men också fysiska symptom som mag- och huvudvärk. Föräldrarna berättar också att det är vanligt med suicidrisk, vilket är en fruktansvärd konsekvens av dåligt mående och skolfrånvaro.
Utifrån föräldrarnas berättelser förstår vi att förutom att det tar lång tid innan barnet får adekvat hjälp med sitt mående, är det inte alltid enkelt att veta vart man ska vända sig.
”För att få intensiv öppenvård behöver barnet vara svårt suicidalt eller ha svåra ätstörningar. Jag vet inte vart jag ska vända mig innan det blir så.”
”Jag förstår ju nu att hon borde fått vård och stöd mycket tidigare. Jag tycker att det har gått för långt, flera år för länge faktiskt. Och nu har hon kraschat.”
Diagram 6*
Min oro över mitt barns hälsa på grund av skolsituationen beror på: (Flera svarsalternativ möjliga).
Hen vill inte gå till skolan
Hög frånvaro
Hen mår dåligt av skolmiljön
51 %
38 %
* Attentions skolenkät aug 2022, som är riktad till vårdnadshavare vars barn har en NPF-diagnos. De svarandes barn går i årskurs 2 och upp till och med gymnasiet. Över 2 500 vårdnadshavare svarade på enkäten.
Sänkt självkänsla
Psykisk ohälsa
Självskadebeteende
Jag känner ingen oro över mitt barns hälsa på grund av skolsituationen
Annat
17 % 8 % 14 %
57 % 69 %
55 %
Föräldrarna som Attention varit i kontakt med berättar att det är en svår situation de hamnat i. Å ena sidan känner de starka påtryckningar från skolan, samhället och omgivningen angående skolplikten. Å andra sidan finns deras barn som mår fruktansvärt dåligt och verkligen inte är i skick att gå till skolan. Föräldrarnas intuitiva känsla är att rädda och skydda sitt barn, vilket de ofta upplever att de inte har möjlighet till fullt ut.
”Efter två månader in på höstterminen i årskurs sex, då kraschade hon. Hon gick inte ur sängen på nästan ett halvår. Jag glömmer aldrig den julen, hon orkade ingenting, var helt utmattad.”
” I början när vårt barn inte ville gå till skolan, då saknade vi kunskap om problematisk skolfrånvaro och vi gjorde som alla andra sa – vi pressade, lockade och hotade. Och det är någonting som jag har så fruktansvärt dåligt samvete för idag.”
”Det skulle behöva gå att sjukskriva barn för utbrändhet och få en rehabiliteringsplan som vuxna får. Och bättre samverkan mellan skola och vården.”
Många föräldrar berättar att deras barn under frånvarotiden sällan tar del av någon undervisning. Huruvida undervisning sker i hemmet eller inte, verkar också se mycket olika ut beroende på vilken kommun eller skola man tillhör. Om barnet är sjukskrivet kan det vara anledningen till att det inte pågår någon undervisning. En vanlig lösning som skolorna gör när barnet blir frånvarande är att skicka hem skolarbetet, vilket kan upplevas som både positivt och negativt. Positivt är att barnen på så vis blir inkluderade och uppdaterade på vad som sker i skolan. Negativt är att undervisningen hamnar i knät på föräldrarna. De befinner sig redan i en pressad situation och förväntas dessutom utföra något som man faktiskt inte är utbildad för.
Föräldrarna berättar att även om barnet periodvis inte är mottaglig för undervisning, så är det viktigt att skolan ändå försöker hålla kontakten. Barnet saknar ofta sin tillhörighet och sina vänner, så bara ett mail eller ett sms från en klasskompis eller lärare om att de är saknade kan betyda mycket.
”Från skolledningen har jag fått informationen om att i den här kommunen finns inte hemundervisning.”
”Vi har försökt hålla kontakten med skolan även när hon har varit hemma en längre period, men jag blev trött och faktiskt förbannad för allt hängde på mig.”
”När man har barn som mår så dåligt att de inte kan vara i skolan, då blir man väldigt ensam hemmavid. Man ska behandla barnet, utbilda barnet. Oavsett om man har utbildning för det.”
I samtal med föräldrarna som deltagit i projektet blir det tydligt att samhället ofta brister vad gäller att ge stöd till hela familjen. I vissa kommuner har de närvaroteam på plats som har uppdraget att gå in och stötta familjen som helhet vid problematisk skolfrånvaro. I andra kommuner finns mindre stöd att tillgå och familjen lämnas i större utsträckning ensamma att hantera sin situation. Många föräldrar uppger dessutom att de saknar information som samhället rimligtvis borde ha gett dem.
Vanligt förekommande frågor från föräldrar kopplat till situationen i problematisk skolfrånvaro:
• Kan jag vabba?
• Kan mitt barn få skolskjuts?
• Kan barnet bli sjukskrivet, och vad gäller då?
• Vilket ekonomiskt stöd kan vi få från staten?
• Vad händer om även någon av föräldrarna blir sjukskriven?
• Kan syskon få stöd?
• Kan någon komma hem och stötta när måendet är för dåligt?
• Finns stödgrupper för barn i problematisk skolfrånvaro?
• Kan mitt barn få en enskild kontaktperson från t.ex. socialtjänsten?
”Det är ingen som talar om för mig vad vi kan få för hjälp. Ställer jag inte rätt frågor så får jag inte hjälpen. Och jag vet inte vad de rätta frågorna är.”
FÖRÄLDRARNA SAKNAR OCKSÅ KUNSKAP
Föräldrarna berättar att de från början inte har haft egen kunskap kring vad problematisk skolfrånvaro och dess effekter innebär, utan har fått skaffa sig kunskap under tiden de har letat efter stöd och hjälp för sitt barn.
Den här kunskapen önskar de att de hade fått mycket tidigare, kopplat till frånvarosituationen:
• Hur man förebygger psykisk ohälsa hos barnet.
• Hur man hanterar självskadebeteenden.
• Hur man ska tänka kring sin egen och hela familjens återhämtning.
• Hur man kan få till rutiner och strategier som hjälper barnet.
• Hur man stärker barnets självkänsla.
• När ska man som förälder pusha sitt barn? När är det bättre att backa?
• Hur man hanterar suicidtankar hos barnet.
• Vilka rättigheter och skyldigheter de har enligt skol- och socialtjänstlagen.
• Vilket stöd och anpassningar de har rätt till.
Den främsta källan till kunskap hittar föräldrarna ofta via olika föräldranätverk. Där kan de få stöd, tips och råd. Föräldrarna vill gärna träffa andra föräldrar som har barn som kommit tillbaka till skolan och på så vis få tips och idéer de kan applicera på sina egna barn.
Gemensamma nämnare i de berättelser som vi har tagit del av är väntan, en känsla av att man hamnar mellan stolarna och att man som förälder förväntas delta i många möten med många olika instanser.
Vi får ofta höra hur de olika instanserna inom vård, skola, och socialtjänst har svårt att samverka och att ansvaret ”bollas runt”.
Genomgående är också att det är hög belastning samt hög personalomsättning inom BUP och habi-
literingen, vilket kan innebär att man återkommande får träffa nya personer.
”Man har suttit på så många SIP-möten som bara går ut på att alla ska sitta och förklara varför det inte är deras ansvar och sedan genererar det ingenting.”
”BUP-läkaren och psykologen vi har kontakt med är jättebra. Problemet är bara att det är lång väntetid. De är totalt överbelastade.”
Föräldrarna återkommer ofta till att de gärna skulle vilja bli avlastade i allt koordinerande med hjälp av en samordnare. En personen som tar kontakt med olika instanser, ser till att man får hjälp med att ansöka om stöd och också för föräldrarnass och barnens talan i olika möten med t.ex. skolan eller socialtjänsten.
”Vi har haft hjälp av en familjebehandlare från det skolsociala teamet. Hon har hjälpt oss i alla möten och i vår relation som föräldrar. Det har varit avgörande för oss.”
”Det hade varit bra med någon som hjälpte oss att kommunicera med skolan, någon som kan säga: vad är rimligt? Vilka saker kan man begära? Kan man lösa det här på ett enklare sätt?”
Ett barn som är hemma till följd av många års kamp i skolmiljön, ofta i kombination med väntan på vård och stöd, har ofta många utmattningsliknande symptom såsom t.ex. depression, ångest, sömnstörningar, kravkänslighet och trötthet. Inte sällan finns behov av stöd från flera andra instanser som t.ex. vården, habiliteringen och socialtjänsten. Föräldrarna som har bidragit med erfarenhet i projektet kan inte nog belysa hur viktigt det är att barnet har fortsatt kontakt med skolan. Det är otroligt viktigt att känna sig saknad och att få ta del av det som sker i skolan, gärna med undervisning anpassat efter måendesituationen.
I och med samtal i fokusgrupper och intervjuer har det blivit tydligt att föräldrar till barn i skolfrånvaro många gånger saknar egen kunskap kring problematisk skolfrånvaro och dess effekter. T.ex. handlar det om kunskaper kring lagstiftning i skollagen och socialtjänstlagen, vilka rättigheter till stöd man har, strategier kring att hantera sitt barns mående och faktiska erfarenheter kring vad som faktiskt fungerar närvarofrämjande. Gemensamma nämnare i de berättelser som vi har tagit del av är väntan på stöd från olika instanser, en känsla av att man hamnar mellan stolarna och att man som förälder förväntas delta i många möten. Vi får ofta höra hur de olika instanserna inom vård, skola, och socialtjänst har svårt att samverka och att ansvaret ”bollas runt”.
I och med skolenkäten 2022 vet vi att föräldrar till barn med NPF ofta drabbas av sämre psykisk hälsa, har drabbats av utmattningssyndrom, har behövt gå ner i arbetstid samt att den ekonomiska situationen har försämrats (se diagram 7).
Denna situation speglas också av föräldrar till barn som befinner sig i problematisk skolfrånvaro. Det skapar en ohållbar situation när man under många år behövt stötta sitt barn i skolsituationen, koordinera och delta i alla möten och samtidigt kombinera detta med eget arbete. Om föräldern har egen funktionsnedsättning blir sårbarheten för stress ännu större. Resultatet blir många gånger utmattning och sjukskrivning. Vård av barn kan vara aktuellt för ett barn som är hemmavarande och sjukskrivet. Men för många föräldrar har den långvariga situationen kring barnets frånvaro lett till att man inte ser någon annan utväg än att gå ner i arbetstid eller helt sluta arbeta.
En långvarig frånvarosituation hos barnet ger konsekvenser för familjens ekonomiska situation och
osäkerhet kring framtiden, oro för pension, att inte kunna delta och bidra på arbetsmarknaden är vanliga tankar hos föräldrar med hemmavarande barn. Att livet ”står på vänt” för eventuella syskon skapar både konflikter och frustration hos familjerna. Föräldrar önskar ofta att det fanns möjlighet att få mer hjälp kring att stötta i relationen mellan föräldrarna, men också tillgång till samtalsstöd för syskon i familjen.
”Nej det finns ingen som vill anställa mig. Ingen vill anställa någon som måste vab:a var och varannan dag eller rycka ut till skolan.”
”När man har ett barn som vill dö, då kan man inte lämna det barnet ensamt hemma. Det här har pågått så länge och i omgångar, så för att få ihop det har vi löst det så att jag inte arbetar längre. Det är tur att vi har ett billigt boende och att min man tjänar rätt så bra.”
”Jag är helt dränerad av alla möten. Det är socialtjänsten, skolan, hab, psykiatrin och Försäkringskassan. Överallt handlar det om problem och vad vi inte klarar av.”
Gått ner i arbetstid
Har barnets skolsituation påverkat dig som anhörig?
(flera svar möjligt)
* Attentions skolenkät aug 2022, som är riktad till vårdnadshavare vars barn har en NPF-diagnos. De svarandes barn går i årskurs 2 och upp till och med gymnasiet. Över 2 500 vårdnadshavare svarade på enkäten.
38 %
Psykisk hälsa har försämrats
Slutat jobba
Drabbats av utmattningssyndrom
Fler konflikter hemma
Ekonomiska situationen har försämrats
Sociala umgänget har försämrats
Har inte påverkat mig
Annat
8 %
6 % 16 %
41 % 54 %
39 %
69 %
58 %
Föräldrar som har barn som befinner sig i problematisk skolfrånvaro brottas alltför ofta med släktingar, vänner och grannars okunskap och ifrågasättande kring varför barnet inte är i skolan. Föräldern upplever att hen anpassar, men omgivningen ser det som curlande, bristande föräldraförmåga eller så läggs skulden på barnet. Påståenden såsom att barnet är lat, ovillig eller är bortskämt är exempel på kommentarer som föräldrarna behöver bemöta. Följden kan bli konflikter, att det sociala livet förändras eller att vänner försvinner.
”Alla säger att jag curlar – det är inte det man gör, utan man förbereder. För att det är viktigare att komma till skolan och äta frukost och att man får lite hjälp med det, istället för att barnet ska göra allt själv och varken kommer iväg eller äter frukost.”
”Det är jättesvårt att förklara för omgivningen, att jag faktiskt inte får iväg honom.”
”Ofta har jag fått höra att jag inte har bra disciplin eller uppfostran. Men det har varit skönt att få höra att det inte är mig det har berott på, utan på dotterns svårigheter.”
Den tuffa situationen med ett barn som inte är i skolan och som mår dåligt innebär inte bara många möten för föräldrarna, utan också att man inte kan lämna sitt barn utan uppsikt. Det skapar förstås stor stress och oro, men det innebär också att många föräldrar behöver ta ut vård av barn, gå ner i arbetstid eller blir själv sjukskriven. Det får följder för hela familjen, bl.a. utifrån en stark negativ påverkan på den ekonomiska situationen. Konflikter inom familjen är vanligt till följd av den utmanande situationen, men det sociala livet med släkt, grannar och vänner påverkas också. Att, som förälder, bli ifrågasatt kring varför barnet inte är i skolan är vanligt och föräldrarna behöver ofta försvara sitt barn som blir skuldbelagt.
Roberts tre barn betyder allt för honom. Det blir tydligt när han kärleksfullt beskriver dem var och en. Även när han berättar om den energikrävande kampen för en fungerande skola han och hans fru kontinuerligt bedriver gentemot kommun, myndigheter och skola. Två av barnen har periodvis hamnat i problematisk skolfrånvaro och deras väg tillbaka till skolan har varit allt annat än enkel och självklar och priset har varit högt för familjen.
Innan Robert och hans fru fick barn visste han ingenting om vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) innebar. Redan under första året med deras förstfödde son insåg de att han skiljde sig från andra barn i sitt beteende och detsamma med deras dotter som kom några år efter. BUP kontaktades och utredningar drogs i gång innan skolstart och plötsligt var orden ”selektiv mutism”, ”autism” och ”särbegåvning” något som upptog en stor del av familjelivet.
Att skolgången skulle bli svår och stundtals omöjlig för sonen var egentligen inget de kunde förutse de första åren.
– Skolstarten var ganska bra för vår son trots allt. Han fick en resurs från start och de byggde upp en god relation. Han kunde snabbt läsa av min sons behov och förstod vad han behövde. Under en period när sonen inte ville gå till skolan hade resursen lånat en nedcabbad bil och kom förbi och frågade om han ville åka med. Det ville han såklart!, berättar Robert med ett skratt.
Förhållandena i klassrummet var optimala för sonen. Barnen i klassen var snälla och läraren var tydlig och höll ordning i klassrummet. Lågstadiet flöt därför på för sonen, medan dottern fick helt andra upplevelser. Hennes första lärare i förskoleklass saknade helt kunskap om NPF. Resultatet av det blev att dottern kraschade helt innan hon ens påbörjat sin skolgång på riktigt. Till slut fick hon en plats i kommunens behandlingsskola med tillrättalagd miljö och litet sammanhang.
På mellanstadiet rycktes sonen upp från den trygga
och förutsägbara miljön på lågstadiet. Nya skolklasser sattes samman i en ny skola som flyttade in i nya lokaler som inte alls var anpassade för elever med NPF. Han hamnade dessutom i en stökig klass, vilket direkt visade sig på sonens mående. Han var ofta helt utmattad och gråtfärdig när föräldrarna hämtade honom. Successivt ökade hans frånvaro och i femman orkade han bara gå varannan dag till skolan. Att slitas mellan sonens mående och kravet på skolplikt upplevde föräldrarna som väldigt jobbigt.
– Visst det finns skolplikt, men jag kan inte tvinga i väg mitt barn när det mår så dåligt som han gjorde då. Om jag hade gjort det hade jag varit en dålig förälder, säger Robert.
Om de där och då skulle kunna ha bromsat skolfrånvaron tror Robert att sonen hade behövt en lugnare plats att kunna dra sig tillbaka till. Det fanns något som de i kommunen kallar ”studio” dit alla barn med extra stödbehov ska gå. Där mixades de utåtagerande, högljudda eleverna med de intryckskänsliga och mer introverta eleverna som hade behov av lugn och ro.
Skolsituationen blev ohållbar i den vanliga kommunala skolan, vilket gjorde att han i stället började i en friskola. Här fick han den stimulans han behövde på grund av sin särbegåvning och han fick vänner. Dessvärre var skolmiljön även här högljudd, vilket efter ett tag blev omöjligt att hantera.
– Han ville så gärna få det att fungera och hade öronproppar i matsalen och på rasterna, men det gjorde ju att det blev svårt att höra vad folk sa. Det blev också ohållbart, berättar Robert.
Efter sommarlovet i sexan tog det inte lång tid förrän sonen hamnade i total skolfrånvaro. Han var helt slut på energi och det var omöjligt för föräldrarna att få iväg honom till skolan. De lät honom vila och återhämta sig i några månader och påbörjade sin kamp att få in även honom på kommunens behandlingsskola. Det blev en tids- och resurskrävande process, som till sist resulterade i att de fick en av de åtråvärda platserna.
– På så vis har just vår son lite tur. Vi har ju båda universitetsexamen och lång erfarenhet från offentlig förvaltning. Vi vet hur man överklagar och driver den här typen av processer. En kunskap som långt ifrån alla har, vilket inte gör vårt system särskilt jämlikt, säger Robert.
Just nu mår sonen ganska bra och går till skolan. De kan tillfälligt sänka axlarna och pusta ut, även om de vet att läget fort kan förändras. Efter sommaren väntar övergången till högstadiet för sonen och allt vad det kan innebära.
Deras ständigt pågående kamp för att få till en skola som fungerar för sina barn har slitit hårt på dem båda. De har varit sjukskrivna av och till under åren och mamman har drabbats av konstant migrän på grund av all stress och press.
– Ibland känner vi att vi inte pallar och hamnar i en pöl på golvet och känner att vi inte vet vart vi ska ta vägen för allt är så utmattande, säger Robert uppgivet.
Förutom att de ständigt måste stötta och finnas för sina barn i vardagen, så måste de också hinna närvara på alla möten som uppstår runtomkring barnen.
– När det var som mest intensivt för något år sedan hade vi totalt 170 möten med såväl skola, vård och kommunen. Alltså cirka fyra stycken i veckan! Vi skulle behöva få hjälp med samordningen. Man vill ju vara förälder, men blir ju projektledare, avslutar Robert.
”Ibland känner vi att vi inte pallar och hamnar i en pöl på golvet och känner att vi inte vet vart vi ska ta vägen för allt är så utmattande,”
I och med våra möten med familjer där barnen hamnat i problematisk skolfrånvaro, är det några områden som är återkommande. Nedan kan du läsa några av de viktigaste punkterna:
• Glöm inte att barnet vill gå i skolan och vill vara som alla andra, men kan inte.
• Vid NPF finns en ökad sårbarhet för att drabbas av psykisk ohälsa.
• Barn med NPF och skolfrånvaro mår dåligt och har ofta drabbats av olika utmattningsliknande symptom.
• Alla med NPF är olika och har individuella behov. Ta hjälp av barnet själv, samt föräldern, för att kartlägga vad som hindrar respektive främjar närvaro.
• Både barnen själva och föräldrar till barn med skolfrånvaro blir ofta ifrågasatta och skuldbelagda kring frånvarosituationen. Visa förståelse för att det är en utmanande situation där man som förälder försöker balansera måendet hos sitt barn mot olika krav i omgivningen.
• Föräldrar till barn i skolfrånvaro hanterar ofta väldigt många kontakter kring sitt barn. Tänk därför på att det är viktigt med möten med tydliga syften och som är väl förberedda.
• Många föräldrar till barn i skolfrånvaro och med NPF har egen funktionsnedsättning. Glöm inte att det påverkar den redan stressiga situation som familjen befinner sig i och att tydlighet, framförhållning och struktur är extra viktigt vid samverkan.
• God samverkan präglas av intresse, prestigelöshet, öppenhet och nyfikenhet där man arbetar mot ett gemensamt mål.
• Tydlighet kring när, hur och vem som ansvarar för uppföljning av ett möte eller en insats bidrar till en känsla av trygghet.
• Lova inte mer än genomförbart och när det inte blir som planerat eller önskat, lägg ansvaret på rätt ställe och fundera tillsammans med föräldrar kring vad som går att göra annorlunda.
Håll utkik! längre fram i projektet kommer vi att lyfta goda vägar till skolnärvaro utifrån barn, föräldrar och profession.
TIPS: Intryckskänslighet är vanligt vid NPF. Tänk på att kartlägga den fysiska miljön utifrån vad som kostar energi, t.ex. ljud och ljus. Många behöver ibland kunna avgränsa sig i ett mindre sammanhang för att tanka energi.
Trygga relationer till vuxna i skolan är A och O för att främja närvaro. Att göra en trygghetskartläggning kring vem/vilka vuxna som ska återta kontakten med en elev som är hemmavarande är en god investering.
Framgångsfaktorer för ökad skolnärvaro/ tillbakagång bygger på små steg kring krav, prestationer, relationer och fysisk närvaro.
För ett barn som har hög frånvaro är det viktigt att ändå känna kontakt med skolan. Små insatser som t.ex. sms, brev eller kort besök hemma betyder mycket.
Att, efter vad måendet tillåter, få möjlighet att känna att man är delaktig i undervisningen, kan vara stressreducerande och skapar ett sammanhang för de barn som befinner sig i problematisk skolfrånvaro.
Elever med NPF är en stor elevgrupp, lågt räknat har 10 procent av eleverna en NPF-problematik.
• Gruppen och dess behov måste synliggöras genom nationell statistik över skolfrånvaro och godkända betyg.
• Öka kunskapen om NPF bland dem som bestämmer och arbetar i skolan.
• Skolan med sitt viktiga samhällsuppdrag bör också omfattas av en anmälningsskyldighet, när man inte når eleven med undervisning, oavsett orsak, liknande den som gäller i lex Maria och lex Sara.
• Fastställ rutiner för hur skolor kontinuerligt ska sätta in, följa upp, utvärdera och redovisa stödinsatser som extra anpassningar och åtgärdsprogram för att garantera att insatserna ger resultat och sätts in så snart som behovet uppstår.
• Alla skolor ska få i uppdrag att ta fram en plan för att förebygga skolfrånvaro och för hur eleven ska komma tillbaka till skolan vid långvarig problematisk frånvaro.
• Elevhälsan ska ges tillräckliga resurser för att kunna fullgöra sitt uppdrag att främja, förebygga och stödja det närvarofrämjande arbetet på skolorna.
• Snabbt och adekvat stöd till barn och unga kopplat till psykisk ohälsa. Exempelvis behöver Barn- och ungdomspsykiatrin vara fri från köer och erbjuda stöd till alla som behöver deras hjälp.
• Insatser ska samordnas, både internt inom skolan och externt med andra relevanta aktörer såsom vården och socialtjänsten. Vid behov ska föräldrar till barn med NPF och som befinner sig i problematisk skolfrånvaro få hjälp av en samordnare i kontakten med skola, myndigheter och vården.
• Information om och stöd till föräldrar som har barn som befinner sig i problematisk skolfrånvaro måste förbättras. Barn och föräldrar ska ses som resurser i att hitta rätt anpassningar och stöd för en bättre fungerande skolgång.
• Skollagens rättigheter ska uppfyllas, brist på ekonomiska resurser är inget skäl för att neka stöd.
Vad gäller egentligen när ens barn har svårt att klara skolans betygskriterier? Vad kan man förvänta sig av skolan? Vem ska man vända sig till? Det är inte lätt att veta och särskilt inte när orden som skolan använder känns svåra och obekanta. I ordlistan nedan har vi därför samlat de vanligaste orden och begreppen som ofta används i skolans värld.
Anpassad studiegång innebär att skolan får göra avvikelser från den timplan samt de ämnen och mål som annars gäller för utbildningen. Ett beslut om anpassad studiegång förutsätter att särskilt stöd inte i tillräcklig grad kan anpassas efter elevens behov och förutsättningar. Det är rektorn som beslutar om anpassad studiegång. Beslutet ska fattas inom ramen för ett åtgärdsprogram. Anpassad studiegång är tänkt att användas som en tillfällig åtgärd, alltså under en begränsad period, i så få ämnen som möjligt.
Om ditt barn utsatts för kränkningar i skolan så ska ni i första hand vända er till någon i skolan, till exempel en lärare eller rektorn. De har en skyldighet att agera när en elev utsätts för kränkningar. Om du inte är nöjd med deras insatser ska du vända dig till skolchefen för kommunala skolor eller skolans styrelse för fristående skolor. Om det inte heller leder till någon förbättring kan du göra en anmälan till BEO, som är en del av skolinspektionen.
EXTRA ANPASSNINGAR
Om det kan befaras att en elev inte kommer att nå de betygskriterier eller kriterier för bedömning som minst ska uppfyllas ska eleven så fort som möjligt ges stöd i form av extra anpassningar. Extra anpassningar är en mindre ingripande stödinsats som lärare och övrig skolpersonal normalt kan genomföra inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det måste inte fattas något formellt beslut om extra anpassningar.
HJÄLPMEDEL I SKOLAN
Skolan är skyldig att erbjuda de verktyg som en elev behöver i skolmiljön. Eleven ska inte stå för någon eventuell kostnad. Om det handlar om en stödinsats av mindre karaktär är det klassläraren som är ansvarig att möta det behovet. Om det är stöd av mer omfattande och varaktig karaktär ska det föras in i ett åtgärdsprogram, och då är rektorn ansvarig.
PYS-PARAGRAFEN – UNDANTAGSBESTÄMMELSEN
I skollagen finns en bestämmelse – den så kallade ”Pysparagrafen” – som säger att läraren kan bortse från enstaka delar av betygskriterierna vid betygssättningen om det finns särskilda skäl för det. Särskilda skäl kan till
exempel vara att eleven inte kan uppnå ett betygskriterium på grund av sin funktionsnedsättning. Syftet med bestämmelsen är att skapa lika förutsättningar för elever som har en funktionsnedsättning och som annars inte har haft någon möjlighet att nå ett godkänt betyg. Lärare får bara använda undantagsbestämmelsen om det inte räcker med särskilt stöd för att eleverna ska nå en viss del av betygskriterierna.
Resursskola är en term som kommunerna använder för de särskilda skolor som tar emot barn som av olika anledningar inte klarar av att studera i den ordinarie grundskolan. Resursskolan följer samma läroplan som den ordinarie grundskolan, men tar större hänsyn till att alla barn är olika, har olika intressen och därför lär sig på olika sätt i olika takt. Det som skiljer resursskolan från ordinarie grundskolor är till exempel att klasserna är mindre, pedagogiken är bättre anpassad efter individen och att personalen ofta har erfarenhet av barn med olika funktionsnedsättningar. Utbudet av resursskolor varierar från kommun till kommun.
Om en skolelev är i kontakt med socialtjänsten eller hälso- och sjukvården kan man tillsammans skriva en SIP för att de olika instanserna ska samordna sina insatser. Skolans delaktighet i en SIP nämns inte i lagen, men det finns inget hinder mot att skolan är involverad. Med en SIP undviker man att barnet i fråga ”faller mellan stolarna” eller blir hänvisad fram och tillbaka mellan verksamheter. Att man ska upprätta en SIP vid behov av samordning står i både Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen sedan 2010.
Skolinspektionen är en statlig myndighet som granskar skolor och kontrollerar att skolhuvudmannen tar sitt ansvar för skolans kvalitet. Vid klagomål ska man vända sig till huvudmannen, som är skyldig att åtgärda brister. Därefter finns möjligheten att vända sig till Skolinspektionen som utreder frågorna och fattar ett beslut om vad skolan behöver göra. Alla, även elever och vårdnadshavare, kan göra en anmälan om brister i skolan till Skolinspektionen via deras webbsida.
SPSM är myndighet som arbetar för att ”barn, unga och vuxna, ska få förutsättningar att nå målen för sin utbildning”. Det gör de genom specialpedagogiskt stöd, undervisning i specialskolor, tillgängliga läromedel och statsbidrag. De kan till exempel göra insatser där det pedagogiska stödet kring en elev med funktionsnedsättning behöver utvecklas, och skolan behöver hjälp i det. SPSM erbjuder också rådgivning kring pedagogiska konsekvenser av olika typer av funktionsnedsättningar.
Om de extra anpassningarna inte räcker för att eleven ska uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, ska man utreda behov av ”särskilt stöd”. Särskilt stöd är mer ingripande i sin karaktär än extra anpassningar. Särskilt stöd går oftast inte att genomföra inom den ordinarie undervisningen. Det är mer omfattande och/ eller pågår under längre tid. Det är rektorn på skolan som beslutar om särskilt stöd och dessa insatser ska dokumenteras i ett åtgärdsprogram. Vad kan särskilt stöd innebära? Det kan till exempel handla om tillgång till elevassistent, särskild undervisningsgrupp, enskild undervisning eller anpassad studiegång.
Rektorn får besluta om en elev ska undervisas i en annan undervisningsgrupp än den som eleven normalt tillhör om det finns särskilda skäl. Detta kallas för särskild undervisningsgrupp. Särskild undervisningsgrupp kan vara att en elev får undervisning i en annan grupp inom skolan. Det kan också vara undervisning i andra lokaler med annan personal i en kommungemensam grupp.
Om en elev är borta ofta eller länge från skolan ansvarar rektorn för att utreda orsaken till frånvaron. Det gäller oavsett om frånvaron är giltig eller ogiltig. Syftet med utredningen är att hitta orsaker och sätta in stöd för att stötta och åtgärda. Det finns ingen bestämmelse kring vad utredningen ska innehålla och skolan avgör vilken omfattning utredningen ska ha. Frånvaroutredningen kan t.ex. handla om utredning kring särskilt stöd eller kränkande behandling.
Om de extra anpassningar som läraren ger i ordinarie undervisning inte räcker för att eleven ska uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, har man rätt att få sitt behov av särskilt stöd utrett. Enligt skollagen ska en sådan utredning göras så snabbt som möjligt. Om man kommer fram till att eleven behöver särskilt stöd, ska ett åtgärdsprogram tas fram. Det är rektorn som beslutar om åtgärdsprogram.
>> LÄS MER OM DITT BARNS RÄTTIGHETER I SKOLAN: www.skolverket.se
>> ELLER RING DERAS UPPLYSNINGSTJÄNST
FÖR ATT TA REDA PÅ VAD SOM GÄLLER: 08-527 332 00
Problematisk skolfrånvaro är inget nytt. Redan i en forskningsartikel från 1932 beskrivs elever som är borta i perioder från några månader och upp till ett år, på grund av oro för att gå till skolan. Barnet är i stället hemma och föräldrarna står handfallna.
– Det är samma barn som finns idag. Och redan då konstaterade man att skolan behöver göras om för att möta allas behov. Man kan ju fundera på hur långt man har kommit, säger Sara Linderdahl som är doktorand i pedagogik på Uppsala universitet.
Problematisk skolfrånvaro i grundskolan har uppmärksammats mycket under de senaste åren, men det svenska forskningsfältet är relativt nytt och forskningsbaserad kunskap begränsad. Nyligen fick Skolverket i uppdrag att utreda om det går att ha en nationell statistik över skolfrånvaro, men samlad statistik saknas idag.
Hösten 2022 drog en ny studie igång där Sara Linderdahl och hennes kollegor ska intervjua elever mellan 15 och 19 år och som har haft hög frånvaro i grundskolan. De ska få kartlägga hur det har varit i skolan, hemma och med vänner.
– Vi behöver ett elevperspektiv på hur utvecklingen av skolfrånvaro upplevs. Det har funnits en tendens inom svensk utbildningsvetenskaplig forskning att titta mer på styrdokument och läroplan än på hur den enskilda eleven har det i klassrummet.
Men Sara Linderdahl ser en svängning, att lärare och elever till exempel är mer involverade i forskningen nu.
Internationell forskning visar vilka som löper ökad risk för problematisk skolfrånvaro, till exempel är elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar överrepresenterade.
– Men det säger ju egentligen ingenting om den enskilda elevens situation, det är ofta en komplex problembild. Men det jag tycker sticker ut är att de
här eleverna inte upplever att de ”passar in” i skolan, säger Sara Liljedahl.
För att förstå problembilden måste man se det som en process över tid, ett utanförskap som byggs på långt innan eleven faller ur skolan, förklarar hon.
– Det finns studier som visar att de barn som har hög frånvaro i förskolan löper större risk för att den frånvaron utvecklas i högstadiet. Därför är det så viktigt att fånga upp signalerna tidigt, eftersom tecknen på en sämre relation till skolan kan finnas där väldigt tidigt. De här eleverna kämpar på länge.
Mängden skolfrånvaro får konsekvenser, på både kort och lång sikt.
– Förutom att elever inte kommer vidare till högre utbildning, löper de högre risk för arbetslöshet och beroendeproblematik. Det kan till och med leda till sämre relationer, säger Sara Linderdahl.
Det pågår insatser på olika nivåer. Det finns resursskolor som arbetar utifrån individuella förutsättningar och samordnar myndighetskontakter, vissa kommuner har elevkoordinatorer, och det finns en mängd lokala initiativ. Tjänstehundar i skolan är också ett växande fält.
– Tyvärr kommer ofta resurserna in sent. Men det man med säkerhet kan säga är att de som jobbar kreativt med att skapa en gemenskap i skolan kan hindra mycket på en nivå där det är ganska lätt att
åtgärda, säger Sara Linderdahl och fortsätter: – Jag hörde om en lågstadielärare som skickade ett brev så fort en elev varit borta i mer än en vecka, på brevet fanns alla klasskompisarnas underskrifter under texten ”vi saknar dig, kommer du tillbaka snart?” Sådana enkla saker kan göra stor skillnad.
VAD KRÄVS FÖR EN ÅTERGÅNG?
– Det gäller att bygga upp relationen till skolan. En faktor kan vara att det finns en person i skolan
som får i uppdrag att hålla kontakten, stämma av hur eleven mår, bibehålla och bygga upp relationen för att långsamt vända det här utanförskapet.
Det tar tid, konstaterar Sara Linderdahl, för om en elev under många år har distanserat sig från skolan finns det en naturlig skepsis hos eleven.
– På en grundnivå måste man skapa en skola som är välkomnande för alla. Och om vi nu har en ambition att skolan ska vara för alla är det ett misslyckande att skolan inte kan ta hand om våra elever.
EN RAPPORT FRÅN RIKSFÖRBUNDET ATTENTIONS PROJEKT:
Den här rapporten är en del av Riksförbundet Attentions arbete för att synliggöra barn med NPF som befinner sig i problematisk skolfrånvaro. Vi belyser också hur det är att vara förälder till dessa barn, vilka utmaningar och svårigheter de ställs inför. Rapporten bygger på röster från barn och föräldrar utifrån enkäter, fokusgrupper och djupintervjuer där över 3 000 personer har bidragit. I och med rapporten hoppas vi att barnens och föräldrarnas röster bidrar till ökad förståelse och kunskap kring vad skolfrånvaron innebär inte bara för barnet, utan för hela familjen.
>> Läs mer om projektet och Attentions övriga arbete på attention.se
