Oscar Quensel - Alfvéns ädle välgörare

Av Hugo Alfvéns många personliga vänner och gynnare är Uppsalaprofessorn Oscar Quensel (1845-1915) en av de allra mest betydelsefulla. Den andra delen av Alfvéns memoarer Tempo furioso. Vandringsår är tillägnad minnet av Quensel och där finns också ett helt kapitel ägnat honom mestadels bestående av några av de brev som de utväxlat från deras första möte 1902 fram till Oscar Quensels död 1915.

De möttes första gången i en kupé på nattåget från Stockholm till Storlien. Hugo hade varit i Stockholm på sin brors bröllop och hade sedan fortsatt ut till skärgården för att umgås med sin mor och sina bröder på deras sommarställe. Det var dock en hake med denna skärgårdsvistelse. Han hade fått Musikaliska Akademiens Jenny Lindstipendium, som hade som villkor att man skulle studera utomlands och vidga sina musikaliska vyer. Att komma hem till sin brors bröllop var tillåtet, men sedan måste man ge sig iväg igen. Att tillbringa sommaren i skärgården var riskabelt – när som helst kunde ryktet sprida sig till Musikaliska Akademiens styrelse, att herr Alfvén faktiskt var kvar i Sverige, när han egentligen borde vara utomlands. Den förslagne tonsättaren letade därför efter en plats dit han kunde dra sig tillbaka, säker att inte upptäckas. Hans val föll på Storlien – där han aldrig varit – men som var känt för sin storslagna fjällnatur. Storlien låg dessutom nära norska gränsen, så där kunde han snabbt ta sig över till Norge om det skulle behövas.

Här satt han nu ensam i en sovvagnskupé en sommarkväll 1902 på väg till den svenska fjällvärlden, men redan i Uppsala fick han sällskap. En äldre, mager herre av medellängd, ytterst korrekt klädd i hård, rundkullig hatt och rock av engelskt snitt. Mannen har ett något gråsprängt skägg och då han tar av sig hatten visar det sig att håret är tunt och hjässan kal. Först nästa dag presenterade sig den äldre mannen.

Det var professorn i praktisk teologi vid Uppsala universitet Oscar Quensel, som blev synnerligen glatt överraskad när han fick reda på vem som var hans resesällskap. Han erbjöd sig genast att se till att Alfvén skulle få ett rum i det på sommaren av turister överfulla Storlien. Här inleddes så en livslång vänskap mellan de bägge männen.

Alfvén skriver att han inte kunde förstå hur denna djupa vänskap kunde uppstå. De var i allt varandras motsats. ”Han var varmt religiös”, skriver Alfvén, ”jag var varmblodig hedning. Han var lagd för askes och smakade inte starka drycker, medan jag älskade god mat och så starka drycker som möjligt. Hans etiska nivå var lika hög som min var låg; och talade han någon gång om sig själv, så skedde det med få och blygsamma ord – en ofrivillig, men förkrossande lärdom för mig, som helst, och med största öppenhjärtighet, talade om mig själv i ordalag, där blygsamheten visserligen lyste – men tyvärr endast med sin frånvaro.”

"Hans etiska nivå var lika hög som min var låg"

"...att jag även kan skriva annan musik än åttastämmiga körfugor i fyrdubbel kontrapunkt".

som kom att bli Alfvéns kanske främste mecenat?

Oscar Quensel var född i Göteborg, tog studenten i Uppsala 1863 och blev prästvigd 1875. Efter att ha verkat som sjömanspräst i West Hartlepool i nordöstra England blev han kyrkoherde i Marstrand 1877. Tio är senare begav Quensel sig åter till Uppsala där han 1898 blev extra ordinarie professor i praktisk teologi. Han disputerade 1907 för doktorsgraden och blev 1909 ordinarie professor i pastoralteologi, men avgick redan året därpå. Han var en flitig författare med flera böcker och uppsatser i teologiska ämnen. I tio år var Quensel medredaktör i Kyrklig tidskrift. Men sist men inte minst var han konst- och kulturintresserad. Han kände väl till Alfvén och hans musik redan när han första gången träffade honom. Oscar Quensel var förmögen och lät tillsammans med sin engelskt uppfostrade hustru Florence Dickson uppföra den s.k. Trädgårdsvillan eller Engelska villan på Trädgårdsgatan i Uppsala. Florence bodde under flera år av sin uppväxt hos en moster i London. Och i den Engelska villan vid Trädgårdsgatan talade familjen alltid engelska med varandra.

Under samvaron i Storlien där Alfvén och Quensel umgicks var dag talades det emellertid svenska. Den vänlige Quensel förhörde sig bland annat om Alfvéns ekonomiska situation och han tog därefter initiativet till att skaffa Alfvén ett stadigvarande stipendium, genom att kontakta några av sina likasinnade vänner. När sommaren nalkades sitt slut begav sig så Alfvén på resa igen söderut. Han höll sin nye vän informerad om såväl resmål som framsteg via brev.

Verona den 28 maj 1903: Jag har nu slutat min spanska resa, som var övermåttan intressant och längtar efter att få slå mig till ro och arbeta, komponera av alla krafter. Mitt närmaste arbete skall bli en svensk rapsodi, en apoteos över den ljusa svenska sommarnattens skära poesi, av hela naturens fagra, jublande feststämning vid midsommartid. Ämnar själv dirigera den i vinter, såvida den blir färdig, och skall då glädja mina kolleger med att jag även kan skriva annan musik än åttastämmiga körfugor i fyrdubbel kontrapunkt.

När jag var yngre, ansåg jag ej formen vara så betydelsefull som innehållet och att det var ytligt att för mycket vinnlägga sig om själva framställningssättet. Nu däremot anser jag båda elementen vara lika viktiga, ty jag har märkt, att innehållet alltid blir mer eller mindre förfuskat, att det aldrig framträder fullt klart och begripligt och i hela sin skönhet (för så vitt det över huvud taget äger någon dylik), såvida ej formen är så harmonisk och så klart fördelad i alla sina samhörande delar och så mjukt och fulländat smyger sig efter innehållets egenart, att den med logisk nödvändighet sammanbinder och enhetliggör de sammansatta och delvis motstridiga känslor, för vilka konst-

Vy av Storlien

verkets innehåll söker uttryck.

Sommaren tillbringade han alltså i Italien, men i augusti var han i Danmark, på Skagen. Den 27 augusti avlägger han rapport till sin vän i Uppsala.

En lugnare och ljuvligare arbetsplats än denna finns inte på jorden. Jag arbetar nu på den svenska rapsodi, som så många år tonat i mitt huvud. Den skall skildra midsommarnattens yra glädje och trånande kärlekslängtan — två ting, som jag inte är alldeles främmande för. Arbetet har gått med liv och lust, så att jag är snart färdig med blyertsskizzen, som jag från början formade ut rent orkestralt, emedan jag har orkestersatsen alldeles klar i huvudet.

I december befinner sig Alfvén i Tyskland, i München på väg hem. Han längtar hem.

…Nu däremot längtar jag att min restid snarast möjligt måtte bliva fullbordad, så jag får komma hem och börja mitt kompositionsarbete. […] Rapsodin hoppas jag själv få dirigera på någon symfonikonsert vid min hemkomst; och jag vill tro att ingen sedan skall säga att jag ”för alltid är förlorad för den mera lättfattliga musiken”. Med rapsodin tycker jag att jag köpt mig en viss rätt att i nästa tonsättning göra en djupare analys över människohjärtat. Det blir en skildring av en episod ur mitt eget liv, men jag aktar mig noga för att tala om programmet!

Alfvén beskylldes ofta av musikkritiken för att skriva för komplicerad musik. Fyra dagar senare – den 14 december 1903 – avgår ett längre brev till Uppsala. Ett brev som är något av en musikalisk trosbekännelse.

Jaså, man beskyller mig för att vara en musikgrubblare, som behöver lära förenkling! Det var då själva… förlåt Herr Professor… jag menar bara, att jag för min del tror, att man kan tänka sig möjligheten att detta uttalande innehåller ett felslut. Visserligen älskar jag att röra mig i sammansatta former och i rik polyfoni, ty min hjärna är nu en gång så skapad. Det är helt enkelt mitt naturliga uttryckssätt, och det brister icke i fråga om klarhet. Jag förstår att det är de fem-, sex- och åttastämmiga körsatserna i ’Herrans bön’ man vill åt. Mig veterligt, har ingen svensk tonsättare någonsin använt sig av en så komplicerad faktur; vad det nu kan ha berott på, vill jag inte uttala mig om. Varför skulle jag pina mig ned till förenkling? Har vi inte haft, och har vi inte fortfarande alltför många ’enkla’ tonsättare i vårt land? I den svenska musikhistorien kan jag för min del endast se tre verkliga genier: Söderman, Sjögren och Wilhelm Stenhammar, men ingen av dessa har visat prov på kontrapunktisk begåvning. Deras styrka ligger inom det homofona området. Jag nämnde ordet klarhet. Det är just den jag strävar efter, och den kan man nå inom alla musikformer, från den enklaste melodi upp till fuga och canon. Jag medger villigt, att det är icke lätt att skriva en sats med åtta reella stämmor, där alltså varje stämma är rytmiskt och tonalt olik de andra och går sin egen självständiga väg. Men det hindrar icke att denna sats kan vara klar som kristall, och det skall den också vara. I annat fall är den misslyckad. Om jag t.ex. tar i min hand noterna till ’Gubben Noak’ – han, som var fader till Sem, Ham och Jafet (Professorn ser att jag kan min Bibel) – om jag alltså tar ’Gubben Noak’ i ena handen och den åttastämmiga slutfugan i ’Herrans bön’ i den andra, kan jag ej avgöra vilketdera stycke är klarast och lättfattligast. Fugan är ju åtskilligt mera sammansatt, större i formen och djupare i tanken och känslan, men jag håller dock orubbligt på, att den är – i varje fall för mig – lika klar som ’Gubben Noak’. Det är lättare att se botten i ett vattenglas än i ett hav, hur klart dess vatten än är. För övrigt tror jag ej att det gives ett plan i konsten, lika åtkomligt för alla, och jag kan ej heller inse det nödvändiga i att det så skulle vara. Detta blev ju nästan en hel liten försvarsskrift för mitt oratorium ’Herrans bön’, men meningen

var endast att söka giva Professorn en så klar inblick som möjligt i mitt förhållande till min konst. Mycket vore att berätta om musiklivet här i München, men det får anstå till en annan gång. Hinner inte mer i dag. Professorns varmt tillgivne Hugo Alfvén

I Oscar Quensels svarsbrev någon tid senare skriver professorn:

…Mycken tack för sista Skagenbrevet, på vilket jag satte synnerligen värde. Just så talar och tänker den verklige konstnären. Och dock skymtar jag nog även där en fara på hatten: faran att skapa sig svårigheter för tillfredsställelsen att kunna övervinna dem (jag tänker särskilt på uttrycket: ’det, för vars utförande fordras stor ansträng-

ning’). Åtminstone får ’ansträngningen’ aldrig märkas.

…Jag har en gång liknat Sjögren vid bäcken med det genomskinliga, porlande vattnet och Herr Alfvén vid den djupa, breda bergströmmen. Denna blir ju lätt lite grumlig, men – ju närmare fjället, desto klarare rinner vattnet! Som bevis på, vad värde jag sätter på Herr Alfvéns brev, kan jag anföra, att de äro de enda i min korrespondens, jag bevarar. De utgöra för mig uttrycket för en mycket betydelsefull brytningsperiod i Herr Alfvéns konstnärsutveckling. … Jag antar, att Herr Alfvén numera slutat sina ’musikaliska’ studier på Skagen, ehuru jag nog förstår att även där är mycket att just musikaliskt lära. Välkommen snart till gamla Sverige och till Herr Alfvéns gamle tillgivne vän Oscar Quensel

På våren 1904 är Hugo tillbaka på Skagen, sommaren är han åter i Stockholms skärgård för att på höstkanten återvända till Skagen. I ett brev daterat 1 november 1904 ger han professor Quensel en utförlig skildring av den vilda naturen där, då vind och stormigt hav möter den danska kusten.

Detta Skagen är ett egendomligt ställe. Det vilda havet verkar här som en ond och hotfull makt, och de nakna, öde klitterna ge en gripande bild av på samma gång armod och seghet, uthållighet i kampen mot de starka vågorna. Gräver havet undan stranden på ett ställe, uppstår en sandbank strax på ett annat. Går man dagligen på stranden, ser man att formationerna alltid skifta; alltid en oändlig mångfald i en till utseen-

det oföränderlig, enformig enhet. Den egendomligaste stämningen är dock de svartmulna kvällarna, då jag strövar fram utefter vattenkanten och ser vågorna lysa och flamma i mareldens mystiska trollprakt. Det är helt enkelt sagolikt. Jag hör en vågkam fräsa till ute i mörkret och vänder blicken ditåt. Ser första ögonblicket ingenting, men så flammar det plötsligt till ett gröngult fosforescerande ljus. Det är som om ett självlysande väldigt pärlband ringlade sig på vågkammen, utskjutande dunkla strålknippor åt alla sidor i vattnet, för att vid vågens sänkning slockna och försvinna. Detta skådespel har jag aldrig förr sett här uppe i norden, endast i Medelhavet, och jag tröttnar aldrig att njuta därav. Ja, detta är senhöstens Skagen, vilt, ödsligt, och med tragiken lurande över de tre sandrevlarna där ute, långt bort i mörkret. Nu om natten synas de icke, men om dagen ser man hur de fradgande brottsjöarna brytas över dem. Hur många fartyg ha inte blivit vrak på dessa lömska undervattensdyner, och hur många sjömän ha inte där ute funnit sin grav!

I juli 1908 begav sig Alfvén upp till Dalarna för att där tillbringa sommaren. Han hyr en stuga i Tibble. I ett brev till Quensel skildrar han hur han cyklar omkring på de små grusvägarna, beundrar naturen och utsikten över Siljan. För sin vän och gynnare beskriver han i ett brev den 5 november den sköna omgivningen.

Käre Professor Quensel! Det jag nu vill berätta, är, som vanligt, icke av något värde. Det är endast fantasier och stämningar, sådana de kommit och farit under de otaliga gånger jag på min rulllande cykel nött den en fjärdels mil långa vägen mellan Tibble och Leksands-Noret.

Tibble är en liten idyllisk, gammaldags by, som någon gång långt bort i tiden växt upp på sluttningen mellan landsvägen och den slingrande Östra Dalälven. De små röda eller grå stugorna, varav gårdarna bestå, ha tryckt sig tätt intill varandra. I sommarnattens mystiska skymning syntes de mig som en flock skrämda lamm, vilka darrande trängt sig samman av fruktan för någon hemlighetsfull fara. Nu, i den bistra höstkvällen är det, som om de kröp tätt ihop liksom sparvarna, för att hos varandra söka skydd för den inbrytande nattens kyliga vindar. Här finns ännu kvar den åldriga formen på härbrena med gamla, konstnärligt sirade järnsmiden tvärs över dörrarna och invecklade lås med väldiga nycklar.

"Åtminstone får ’ansträngningen’ aldrig märkas."

I ett senare brev daterat den 14 november avslöjar komponisten sina framtidsplaner. Han vill bosätta sig

häruppe och låta bygga ett eget hem, bo på egen jord här i Tällberg. Han bifogar också uträkningar på vad det hela skulle kosta och har till och med utsett en tomt där huset skall ligga. Här skulle han få ro. Han beskriver också sitt ”inre öra”, som nog är den mest utvecklade egenskap han besitter.

Det finns intet jag är så känslig för som för ljud: stäm-

man i alla dess känsloyttringar, vindsus, vågbrus, åskans mullrande osv. Hur gärna ville jag ej beskriva, hur jag hör det i huvudet. Vid minsta musikaliska idé som vaknar, är det som förnumme jag i fjärran det stigande och fallande tonbruset från en orkester. Ju mer inbillningen livas, dess tydligare förnimmer jag de skilda instrumenten och deras klangkombinationer, klingande massor, ensamma stämmor, stundom ett inferno, stundom en himmel. Detta är en värld, mera verklig för mig än den yttre, vari jag lever. Men jag förmodar att det är ställt på liknande sätt för varje komponist. Så följer en omfångsrik korrespondens om husplaner och ekonomi – eller snarare brist på ekonomi. Men den ädle mecenaten bistår genast med erforderliga belopp. På nyårsdagen 1909 fattar den tacksamme Alfvén åter pennan.

Det gångna året har varit ganska tungt och strävsamt: en svartgrå himmel och mycken stormig vind; och mest

segling bidevind med hårt åtdragna skot. Det var först mot årets slut, som vinden slog om, skyarna brusto och den blå himlen begynte skimra. Det var, då min kära dröm blev verklighet och jag äntligen skulle få något, som jag kunde kalla mitt.

Jag har skrivit så många tacksamhetens rader, att orden tyckas mig som de små, runda stenar man hittar på havsstranden, gnidna och nötta av det ständiga vågsvallet. Så är ock mina ord gnidna och nötta av tacksamhetens ständiga vågsvall, så nötta, att de förlorat alla säregna konturer. Liksom oljedroppar halka de ur pennspetsen redan innan den nått papperet. Jag kan därför ej tacka mer …

"...en svartgrå himmel och mycken stormig vind; och mest segling bidevind med hårt åtdragna skot. Det var först mot årets slut, som vinden slog om, skyarna brusto och den blå himlen begynte skimra."

"Engelska villan" – Quensels bostad på Trädgårdsgatan i Uppsala Sommaren 1911 var delar av den planerade gården i Tällberg färdig – till stor del tack vare ekonomiska insatser av Oscar Quensel. Alfvén hade tidigare tackat sin välgörare och vän bl.a. genom att tillägna honom sin tonsättning av Runebergs Fosterlandspsalm Bevara, Gud, vårt fosterland. Vidare komponerade Hugo en bröllopsmarsch till Quensels dotter Winnifreds bröllop i februari 1909. Denna bröllopsmarsch instrumenterade Otto Trobäck för militärorkester. En kanske ringa tacksamhetsgärd från komponist till välgörare – men verkligen välment och välförtjänt. När Quensels kista - den 5 augusti 1915 - med tåg skulle färdas från Uppsala till Göteborg för gravsättning, hade Alfvén sammankallat några medlemmar ur OD, som han vid stationen ledde i J.A. Josephsons Kyrie eleison och i sin egen tonsättning av Heidenstams dikt Gustaf Frödings jordafärd, medan tåget satte sig i rörelse och långsamt och stilla gled ut från stationen. ”Bort gå de, stumma skrida de en efter en till skuggornas värld …” Dagen innan hade han vid Quensels kista tagit ett känslomässigt avsked av den älskade vännen – hans ädle välgörare.

Curt Carlsson