Alfvén om sin fjärde symfoni

I november 1919 – för ganska exakt 100 år sedan – uruppfördes Hugo Alfvéns fjärde symfoni ”Från havsbandet” i Stockholm. Om arbetet med denna symfoni skriver Alfvén själv i andra delen av sina memoarer ”I dur och moll”.

”På hösten 1915 fick jag en ny kantatbeställning, den fjärde i ordningen. Texten var författad av greve Knut Hamilton och bar den kortfattade titeln: Kantat vid Uppsala läns Kungl. Hushållningssällskaps 100-års fest den 1 december 1915. Den sa mig allt.

Nu hade jag just börjat dra upp den stora huvudkonturen till min fjärde symfoni, när hushållningssällskapets beställning kom. Därmed måste det symfoniska arbetet skjutas åt sidan på obestämd tid. Även den här gången erhöll jag textmanuskriptet i allra sista stund, varför det på nytt blev ett uppslitande arbete både dag och natt. 1899 hade jag skrivit min andra symfoni, och i dess final hade jag stridit en förbittrad kamp mot dom onda makter, som då förmörkade mitt liv. Jag hade slagits med dödskoral och trippelfuga i den abstrakta musikens värld. När arbetet var avslutat, var min själs bassäng tömd till sista droppen. Då greps jag av jordisk livshunger, jag längtade till den konkreta musikens värld, jag längtade efter sol, efter hjärtevärme och sinnlig lycka. Jag ville dikta en apoteos över den jordiska kärlekens högsta lycka, så som jag själv upplevt den. Det skulle bli beskrivande musik, och handlingen skulle inramas av skärgårdens hela poesi, av dess elegiska månljus och silverglittrande solljus.

Det uppslaget [till min fjärde symfoni] låg färdigt i mitt huvud redan någon månad efter det att min andra symfoni blivit fullbordad. Men livets forsande ström hindrade uppslagets vidare utveckling ända till sommaren 1908, då fröet började gro. Från den sommaren släppte aldrig symfonin mina tankar. Stilla, men oavbrutet, växte den upp i det undermedvetna. Det var väl därför jag älskade att i månskensnätter ligga på botten i en roddbåt och driva längs efter Gälnans klipphällar för att lyssna till de små vågornas dämpade musik, ty det är den, som inleder symfonin. Det är väl också därför jag så intresserat studerade ljusets reflexer i det klara vattnet, ty jag sökte senare ge illusion av dem i symfonin genom klangkombinationer av harpa, piano och celesta. Men nedskrivet blev stycket likväl inte förrän vintern 1918, alltså tjugo år efter koncipieringen ...

Äntligen – i mitten på november [1918]– kom arbetet i gång. Och när jag väl hade börjat, kunde jag inte sluta förrän det var färdigt, vilket inträffade först i mitten på mars, sedan jag fått förlängd tjänstledighet. Dessa fyra månader blev en oavbruten, lycksalig dröm, då jag i mitt musikrum i Linneanum [i Uppsala] levde fjärran från världen. Då klädde jag inte på mej, jag bytte nattskjorta och tog på mej en nattrock. Ett bad tog jag visst också, och så satt jag dagen i ända. Jag arbetade från så där 9-tiden på morgonen till klockan 2, 3 varenda natt och var inte ute på gatan, jag måtte ha arbetat mycket hårt. Det tog på dan fyra månader... november, december, januari, februari och mars, ja det tog fyra månader på dagen, och då var jag ganska utpumpad.

Då hade jag i fyra månader suttit ja, en sexton, arton timmar varje dag, så jag har nog ... om jag tänker också på kantaterna, har jag pressat mina krafter ganska hårt; och sen kom utskrivningen. Jag utförde den första gången i blyertspartitur, och sen tog jag en hel sommar på mej att skriva ut den fint och snyggt, och det var det partituret som Musikaliska Akademien köpte för att visa grabbarna hur man skall skriva noter – dom vet ofta inte om ett skaft skall gå upp eller ner på en notskala. Min symfoni var färdig. Den berättade sagan om två människobarns kärlek. Som jag redan omtalat, utspelas händelserna bland skären, där havet brusar kring klipporna i dystra stormnätter i månsken och i solglitter – naturstämningarna är intet annat än symboler för människohjärtat. I den långa satsen kan man urskilja fyra olika avsnitt. Det första skildrar i beslöjad nattstämning ynglingens brännande åtrå, det andra den unga kvinnans drömmande längtan – detta avsnitt är också en nattstämning, men vekare, genomvävd av månljus och porlande böljespel. I den tredje blir det gryning, och solen går upp över kärlekslyckans första och sista dag, då två älskande har funnit varandra, och de genombävas av himlens salighet. Det fjärde avsnittet, skakat av storm och brottsjöar, skildrar den tragiska upplösningen – lyckans förintelse.

Symfonin består av en enda sats och jag framlägger redan i början hela det tematiska materialet som jag sen omgestaltar i oändliga variationer allt efter ögonblickets krav. Ur dessa fem teman – eller tre temagrupper, som man också kunde säga – hämtar hela symfonin sin näring. Den växer upp och utvecklas med logisk nödvändighet enligt sitt eget väsens lagar, enligt samma naturlag som bestämmer exempelvis trädets utveckling. Jag tänker mig ett träd med fem rötter motsvarande symfonins fem teman. Dessa rötter förenar sig till en stam, som hämtar sin näring från dem. Stammen skjuter i höjden och bildar nya former: grenar, kvistar och löv. Och varje gren, varje kvist och varje blad är en produkt av rötternas livgivande sav, som genomströmmar hela trädet, liksom varje period, varje tematiskt arbete och varje takt i symfonin är en produkt av de fem musikrötternas livgivande och ständigt omgestaltande kraft. Att omgestalta ett och samma tema eller motiv till uttryck för själens eller naturens stämningar från den mörkaste dysterhet till den djupaste frid, hela känsloskalan igenom: då först rör man sig inom den verkliga kompositionens område.