Ny Stenhammar-biografi

Magnus Haglund: Wilhelm Stenhammar Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 145 Gidlunds förlag

Kungliga Musikaliska Akademien har under flera år givit ut en bokserie med svenska tonsättarbiografier. I denna serie har bland annat publicerats utmärkta biografier över Emil Sjögren, Allan Pettersson, Hilding Rosenberg och Moses Pergament. Nu har turen kommit till Wilhelm Stenhammar. Bo Wallners stora, insiktsfulla och djuplodande Stenhammarbiografi i tre band, utkommen 1991, är naturligtvis oöverträffad med sina över 900 faktaspäckade sidor. För en vanlig musikintresserad läsare som framför allt vill läsa om tonsättarens liv och verk är den kanske både för tung och innehållsrik, och knappast någon sänglektyr. Tidigare finns knappast någon mindre biografi över tonsättaren Stenhammar. Det finns alltså ett behov av en mindre bok för vanligt folk. Där fyller denna bokserie utgiven av Musikaliska Akademien ett stort behov.

Uppdraget att skriva denna Stenhammarbiografi gick till Göteborgsjournalisten och författaren Magnus Haglund, vars bidrag man ofta kan hitta på Göteborgspostens kultursidor. Han har tidigare skrivit en uppmärksammad biografi över författaren och text-ljudkompositören Åke Hodell. Göteborgsanknytningen passar också i detta Stenhammarsammanhang ganska bra, eftersom Stenhammar var engagerad som chefsdirigent för just symfoniorkestern i Göteborg. Haglund beskriver Stenhammars liv och verk i nio kapitel, som startar med en beskrivning av det svenska musiklivet under 1800-talets sista decennier. Han skildrar tonsättarens barndom, hans kontakter med det litterära Sverige – då framför allt i den Levertinska kretsen. Pianisten Stenhammar och hans samarbete med violinisten Tor Aulin och hans kvartett får sitt eget kapitel, liksom vänskapen med Jean Sibelius och Carl Nielsen.

I denna bok förekommer inte några notexempel. Detta har varit ett avsiktligt krav från Akademien i denna serie med svenska tonsättarbiografier. Istället får man i slutet av varje kapitel tips på vidare läsning om det som avhandlats i respektive kapitel samt en kommenterad lista på inspelningar av de omtalade verken. Boken har vidare en förteckning över Stenhammars kompositioner, med angivande av kompositionssår och uruppföranden samt såväl person- som verkregister. Frånvaron av notexempel kompenseras mer än väl av ett rikligt bildmaterial och personen Stenhammar speglas i många citat från privata brev. Min möjligen enda invändning mot Magnus Haglunds skildring av Stenhammars musik är när paralleller dras till Olle Adolphsons sånger och den ungerske tonsättaren György Kurtágs verk. Jag har svårt att finna dessa samband. Men detta är dock bara en anmärkning i marginalen.

På bokens 231 sidor får man en god bild av både tonsättaren och den ganska tillbakadragne privatpersonen Stenhammar. Detta är en bok som fyller en angelägen lucka bland svenska biografier och som inbjuder läsaren att också fördjupa sig i Stenhammars musik. Och det är det viktiga.