Alfvén år 1911 del 2

Musikfest i Uppsala och rättegång i Falun

av Curt Carlsson

m man vill veta något om Hugo Alfvén och hans liv kan man antingen läsa hans omfångsrika memoarer eller någon av de förträffliga biografier som finns, till exempel Lennart Hedwalls grundliga biografi eller den alldeles nyutkomna biografin av Tobias Lund. Ett annat sätt att få en bild av Alfvén så som han betraktades av sin samtid är att läsa vad som skrevs och rapporterades om hans liv och konst i hans samtid. Jag har gjort ett sådant nedslag i omvärldens syn på honom genom att granska hur han omskrivs i en av de stora Stockholmstidningarna – Svenska Dagbladet – under ett år. Slumpmässigt har året 1911 valts ut – ett inte helt obetydligt år för människan och tonsättaren Alfvén. Här följer del två av min redogörelse för Alfvéns liv och leverne som det skildras i Svenska Dagbladet 1911. Man skall dock betänka att på samma sätt som man skall ta Alfvéns egna minnen med en viss nypa salt, så får man ta tidningsartiklar och notiser för vad de är: dagens sanning men kanske inte morgondagens. Det är dags för den svenska musikfesten i Uppsala, den som förorsakat en sådan polemik i Dagens Nyheter då man saknade en viktig svensk tonsättares namn i det digra festivalprogrammet: Wilhelm Peterson-Berger, tillika DN:s musikkritiker. Denna skriftliga palaver ändrade dock ingenting. När musikfesten började fredagen den 5 maj saknades fortfarande P-B:s namn på programmet. Musikfesten inleds på eftermiddagen med en orkesterkonsert klockan halv två. Fast den tjuvstartade något tidigare på Uppsala flaggprydda järnvägsstation där två trumpetare till häst mötte musiker och gäster med jublande fanfarer när de steg av Stockholmståget. I universite-

tets aula hade den magnifika orkestern på ungefär 100 man, varav hela 70 stråkar, samlats tillsammans med en så gott O som fulltalig publik. Svenska Dagbladet rapporterar vidare:

Första dagen var ägnad helt åt den instrumentala genren och inleddes med Alfvéns Festspel vid Dramatens invigning, vilket nu klingade med en oerhörd intensitet i klang och på ett lyckligt sätt gav en glad och hoppfull inledning till det hela. Professor Nathan Söderblom beträdde därefter estraden och höll ett kort men kärnfullt och varmt tal utmynnande i utbringandet av ett fyrfaldigt leve för fosterlandet, en hyllning som av hela auditoriet med entusiasm besvarades med taktfasta hurrarop. Därmed var man färdig för det egentliga symfoniprogrammet, som inleddes med Berwalds [Symfoni] ’singulière’, där särskilt den väldiga stråkorkestern beredde en välgörande njutning för örat. Det torde böra anmärkas att man ej varit i tillfälle att hålla tillräckliga repetitioner med hela den stora orkestern, vilket ju är att beklaga med hänsyn till konsertens stora form – men i det stora hela redde sig orkestern utmärkt och föreföll ytterst uppmärksam på dirigentens anvisningar. I anslutning till Berwald stod [Olallo] Morales med den förut här spelta symfoniska dikten ’Försommar’ som i denna stora besättning gjorde vida större intryck i klangverkan än förut. Detta gällde även Adolf Viklunds [sic] nyss här spelta konsertuvertyr, och med Alfvéns ’Drapa’ försattes auditoriet i en verklig hänförelse. Denna stämning höll sig uppe även i Stenhammars pianokonsert, d-moll, med tonsättaren vid pianot. Redan vid sin entré hälsad med en hjärtlig applåd fick han röna varmaste erkännande för sin briljanta tolkning av den patetiska, vemodstunga kompositionen. --Efter att ha tillgodosett även mera materiella behov samlades man åter klockan sju till andra konserten upptagande först Alfvéns stora D-dursymfoni [nr 2] och efter ett par symfoniska dikter ’Om lyckan’ av Bror Beckman och ’Dityramb’ av Ture Rangström även avslutad med Alfvéns ’En skärgårdssägen’ och ’Midsommarvaka’.

Dirigent för det hela – behöver det sägas – var Uppsala Universitets nya director musices Hugo Alfvén, som ju också bestämt hela programmet. Svenska Dagbladet fortsätter:

Det har sagts att Alfvén alltför mycket framhållit sitt eget namn på programmet. Men denna lilla svaghet torde dock lätt ursäktas med tanken på att han med denna musikfest velat helt presentera sig som tonsättare inför den omgivning där han numera är satt att vara en tonkonstens fanbärare. Skarpt klander har även riktats mot hans uteslutande ur programmet av namnet Peterson-Berger. Vilka skäl han även kan ha för en dylik ’prickning’ av en för honom misshaglig person, så hade dock vid ett tillfälle sådant som detta personliga hänsyn bort få vika. Och detta även av det skäl att i dessa dagar nämnde tonsättare invalts till hedersledamot i en av nationerna.

Dagen därpå – lördagen den 6 maj –

Nanny Larsén

fortsatte och avslutades musikfesten i Uppsala. Andra dagens konserter hölls i vokalmusikens tecken. Orkestern var betydligt mindre denna dag, större delen av Hovkapellet hade redan återvänt till Stockholm. Förutom de tre vokalsolisterna: Julia Claussen, Nanny Larsén och Carl Lejdström medverkade en kör på hela 300 personer, som gav en imponerande anblick på estraden. Orkestern var decimerad inte enbart till numerären utan även till kvaliteten, skriver Patrik Vretblad i Svenska Dagbladet. Han fortsätter:

Det var ett oerhört arbete hr Alfvén åtagit sig och med varmt erkännande för hans otroliga energi kunde man ej undgå att märka en förklarlig trötthet under lördagen. … Förmiddagskonserten verkade matt i stämningen. Endast [August] Södermans legend ’Vallfarten till Kevlaar’, där den präktiga kören och hr Carl Lejdströms vackert burna soloparti gjorde förträfflig verkan samt [Emil] Sjögrens ’Alt vandrer Maanen’, med utsökt smak och klangskönhet sjungen av fru Claussen, lyckades hålla publiken i den högre stämningen. Fröken Nanny Larsén hade för sin vackra röst utom att tolka Karl Valentins ’Decembersaga’ även den otacksammare lotten att framföra Tor Aulins två sånger som ej stodo å programmet, men nu av okänd anledning instuckits, till oreda för publiken och helt visst till föga favör för tonsättaren i det halvfärdiga skick vari orkesterpartiet nu avlevererades. Dylika arrangemang är för vanskliga att upprepa. På kvällen följde den avslutande konserten med enbart musik av Alfvén. Valborg Svärdström-Werbeck sjöng fyra av Alfvéns orkesterromanser och så framförde Carl Lejdström Klockorna, även den med orkesterackompanjemang. Innan kvällens slutnummer Alfvéns sekelskifteskantat hedrades dirigenten tillika kompositören Alfvén med en stor lagerkrans, publikens jubel och orkesterns touche. Efter konsertens slut samlades 400 musiker, sångare och gäster på supé i Universitetshuset. Festen varade ända in på natten fram till halv två. Som ett lämpligt post festum kunde man i tidningen den 7 juni läsa att Hugo Alfvén tilldelats Vasaorden.

Mellan den 12 och 17 juni hölls den sjätte internationella kvinnorösträttskongressen i Stockholm. Vid den högtidliga invigningen i Musikaliska Akademiens stora sal framfördes en nykomponerad sång av Alfvén till text av K.G. Ossian-Nilsson Kvinnornas lösen av en damkör ledd av Elsa Stenhammar. På kvällen vid banketten på Grand Hotel framfördes av samma kör Elfrida Andrées stora rösträttskantat till ord av Sigrid Leijonhufvud.

I slutet av juni kommer den svenske konsertledaren, impressarion och OD-isten Gustave Thalberg åter till Stockholm efter ett längre amerikabesök. I tidningen den 27 juni intervjuas han och avslöjar att han ”före utresan till Amerika hade han med director musices Hugo Alfvén överenskommit om förberedande arbete för en turné med det frejdade Uppsaliensiska sångsällskapet O.D. till Amerika”. Den 12 juli kunde man läsa att Hugo Alfvén fått tjänstledigt under ”nästkommande september månad”.

I tidningen den 18 september fanns en liten notis som säkert gladde Hugo. Där stod nämligen att Midsommarvaka just framförts i London i Queens Hall ”under Henry Woods ledning och rönt ett entusiastiskt mottagande. Applåderna ville ej sluta förrän hela orkestern rest sig för att tacka för bifallet.”

Valborg Svärdström-Werbeck, här i scenkläder för Romeo och Julia på Kungl. Operan 1905

anordnas i Stockholm i den nybyggda Stadion vid Valhallavägen. Redan den 7 november 1911 kunde man läsa att Alfvén och O.D:s sångkör förklarat sig beredda att anordna en konsert till förmån för idrottsmännens träningsarbete. Konserten ägde rum den 3 december på Cirkus på Djurgården där O.D. sjöng ett helsvenskt program – utan en enda sång av Alfvén. Konserten var glest besatt, men O.D. under Alfvén fick de bästa lovord av recensenten ” – ck”:

”… Det nuvarande O.D. besitter en stämprakt och en klangenhet, som väl knappast har överträffats av någon manskör, och dirigenten lyckades särskilt i kraftnumren få upp kören till en verkligen sällan hörd effekt, såsom i ’Stå stark’, ’Mandom, mod’ och i vissa partier i [Södermans] ’Bondbröllop’. Även i de vekare, mjukare styckena, exempelvis i [Lindblads] ’Över skogen, över sjön’, uppnådde kören genom samfälld avkoppling inte bara av röststyrkan utan även av det individuella uttrycket en memorabel lyrisk verkan. Sången liksom sjöng sig själv.”

I tidningen den 11 november kunde man läsa att Alfvén framlagt att man skulle bilda en orkesterförening i Uppsala, med en orkester på ca 35 man. Orkestern skulle kunna engageras under sju av årets tolv månader och ge tolv årliga stora konserter. Vid mötet på Göteborgs nation bildades detta sällskap med landshövdingen Hammarsköld som ordförande och Alfvén som dirigent.

Den 12 november anordnade Svenska Musikerförbundet sin första symfonikonsert i Musikaliska Akademiens stora sal med ett helsvenskt program. Programmet med musik av Berwald, Andreas Hallén, August Söderman avslutades med Alfvéns Midsommarvaka spelad av 50-mannaorkestern under ledning av Hovkapellmästaren Armas Järnefeldt. Biljetterna kostade 1 krona. Recensenten A.R. i Svenska dagbladet var lyrisk:

… Ovanpå all den tyngre kosten kom efter Södermans välbekanta inledning till ’Marsk Stigs döttrar’ Hugo Alfvéns ’Midsommarvaka’ som en sval förlossning. Kompositionen är värderad och ’känd i orten’, som det heter. Man behövde icke vara särskilt partisk predestinerad för sommarstämning genom den trista novemberdager som silade in genom fönstren, för att ånyo konstatera, vilken lysande toningivelse detta är: en ljum och juniblå sommarnatt, som stiger över klampet från loggolvens klackar och piglockens ursvenska hiaderalla motiv.

Tre dagar senare kan man läsa att det till Konsertföreningen i Stockholm inkommit en inbjudan till en svensk musikfest i Dortmund i juni 1912. Konsertföreningens styrelse hade med nöje antagit inbjudan och tillsatt en musikkommitté där bland annat Wilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén och Tor Aulin ingick. Man hade även intresserat O.D. att komma till denna musikfest, självfallet under Alfvéns ledning. Måndagen den 20 november ger hovsångaren John Forsell en soloafton i Musikaliska Akademiens stora sal. På programmet står återigen Alfvéns Skogen sover, som redan har blivit en av Hugos mest älskade och oftast framförda sånger. Den framförs även vid en konsert tre dagar senare vid en konsert i Vetenskapsakadmiens hörsal av sångerskan Märta Petrini med Gustaf Nordqvist vid flygeln.

Samma dag som Forsells konsert, den 30 november, kunde man i Svenska Dagbladet under rubriken ”Osämja i en ’sämjedelning’” läsa att matematikprofessorn i Stockholm Gösta Mittag-Leffler drar Hugo Alfvén inför rätta angående en tvist om ett avsöndrat tomtstycke i Tällberg. Mittag Leffler hade under föregående år uppfört en större fritidsbostad i Tällberg, liksom Alfvén. Tidningen hade emellertid svårt att få några närmare detaljer i detta delikata spörsmål. Professorn befann sig i ett grannland och director musices Alfvén hade överlämnat ärendet till Uppsala juridiska byrå och ville inte uttala sig. Det rörde sig emellertid om en liten tomtbit som gränsade till Alfvéns tomt där han hade sitt sommarnöje i Tällberg. Denna lilla tomt hade både Alfvén och Mittag-Leffler intresse av att införskaffa. Mittag-Leffler hade uppenbarligen flera tomter i närhe-

ten. Alfvén köpte den, men Mittag-Leffler menade att det av Alfvén förvärvade markstycket tillhör en ”sämjedelad” by som ägs av flera bönder, som samtliga måste ge sitt tillstånd till försäljningen, vilket professor Mittag-Leffler hävdade inte skett. Denna juridiska process mellan två så namnkunniga och bemärkta parter väckte viss uppmärksamhet. I Svenska Dagbladet några dagar senare kunde man läsa att göteborgsfotografen och vitsmakaren Aron Jonason hade kommenterat den uppkomna processen på följande sätt, nämligen att professor Mittag-Leffler måtte ha ett fasligt sensibelt musiksinne, när han ansett att till och med en så musikalisk celebritet som direktör Alfvén behöva stämmas. Men han tror, att svaranden skall göra sitt till för att det hela skall uppgå i ljuv harmoni, så att man till sist icke skall behöva vädja till andra rätter, än sådana som serveras vid en gemytlig försonings-Mittag.

Den celebra rättegången ägde rum vid Falu rådhusrätt med start den 30 november. Svenska Dagbladet ägnar hela två spalter åt att redogöra för det delikata juridiska läget, med såväl Mittag-Lefflers som Alfvéns synpunkter, men rättegången uppsköts så småningom till februari nästa år.

Samma kväll den 30 november är emellertid Alfvén i Stockholm för att där framträda vid Folkkonsertförbundets fjortonde kommunalunderstödda musikafton och där spela solostämman i sin fiolsonat i det gamla Folkets hus vid Barnhusgatan tillsammans med pianisten Aurora Molander. Hela konsertprogrammet ägnades enbart Alfvéns musik, där också sångerskan Ebba Nyström medverkade. Några dagar senare är det dags för Svenska Musikerförbundets femte symfonikonsert även den med uteslutande verk av Hugo, som själv dirigerar i Musikaliska Akademiens konsertsal.

Dagen före julafton har Olallo Morales i Svenska Dagbladet sammanfattat en del av det, som han tycker magra utbud av noter som utgivits under 1911, under rubriken ”Ur årets svenska tondiktning”.

Hugo Alfvén företrädes av två sånger samt den högstämda drapan vid Gustaf Frödings jordafärd, vars gripande toner äro det djupaste uttryck för ett helt folks sorg vid den hädangångne bardens bår. Tonsättningen föreligger såväl för manskör som för piano med bifogad text. Alfvéns nya Julsång är folkligt enkel och stämningsfull, och i hans Pioner klingar ett självande lidelsefullt stråkdrag, som känsligt tolkar diktens hektiska tungsinne.

Hugo var alltså ständigt i farten, både på konsertestraden och i pressen.

Curt Carlsson