När detta nummer av Andrum landar i din brevlåda är vi i mitten av mars månad. Så enligt kalenderindelning har vi redan haft två veckor av vår då mars hör till vårmånaderna tillsammans med april och maj. Men vi vet ju alla allt för väl hur det kan vara med den saken. När jag skriver detta är det början av februari. Jag har nyligen kommit in till kyrkans hus efter att ha cyklat i både solljus, regn och stora snöflingor. Ganska imponerande ändå, men tanke på att jag har en cirka 15 minuters cykelväg till jobbet. Så med det i bagaget håller jag tummarna för att lite mer vårkänslor ska ha infunnit sig i mitten av mars.
Varje år när våren kommer tänker jag på den där scenen ur Ronja Rövardotter. När hon och Birk träffas igen på våren, efter en lång och mörk vinter inomhus. Bland vitsippor, vårljus och en grönska som är sådär härligt ljusgrön som den bara är på våren. Snart är jag så lätt att jag kan flyga säger Ronja och studsar iväg igenom skogen samtidigt som hon skriker sitt berömda vårskrik. ”Det där är mitt vårskrik. Jag måste skrika, annars spricker jag” säger hon. Kanske är jag lite lik Ronja där. När våren kommer är det hundra saker jag vill hinna med att göra. Ibland tänker jag att det kanske är bättre att vara lite mer som Birk, som efter Ronjas vårskrik istället säger att ”Jag kan ligga här och bara vara i våren”.
Detta nummer av Andrum har temat dop. Du kommer genom bild och text kunna följa med lille Harry på hans dop i Blackstads kyrka. Du kan också läsa om det nya utomhusaltaret som är placerat under Eken vid Averum i Törnsfall och du kan läsa kyrkoherde Matildas Helgs syn på dopet.
Är du en av alla som vill vara utomhus nu när våren kommer? Kanske är du nyfiken på pilgrimsvandring! Då kan du läsa mer på sidan 16, där har vi presenterat pilgrimsåret 2022 som startar upp med en inspirationsdag under rubriken Fotavtryck – Walk for future.
Kanske kan du sitta i vårsolen och läsa detta nummer. Och kanske blir det extra många dop under våren nu när restriktionerna äntligen har lättat, när vi kan samlas och träffas igen, och när värmen och ljuset äntligen kommer åter. Kanske ett utomhusdop under eken vid Törnsfalls kyrka?
Jag vill önska dig en fin och härlig vår! ■
Malin Ekberg
4 Dop för Harry! 8 Utomhusgudstjänst 10 Dopet för oss närmare mänsklighetens nöd 12 Bokkonservering 13 Betraktelse
14 Kulturpriset 2021 16 Pilgrimsvandring 18 Historia 22 Påsk i kyrkan
Kyrkoherde och ansvarig utgivare Matilda Helg, 0490-842 61
Kontakt Södra Tjusts pastorat, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik 0490-842 00 sodra.tjusts.pastorat@svenskakyrkan.se Maila redaktionen för Andrum: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se
Församlingsherdar
Västervik: Anette Franzén, 0490-842 81 Törnsfall: Ingrid Bergman, 0490-842 04 Gladhammar-Västrum: Eva-Lena Karlsson, 0490-842 98 Misterhult: Susanne Elssjö, 0490-842 74 Hjorted: Ulrika Robertsson, 0490-842 91 Hallingeberg-Blackstad: Anton Hultgren, 0490-842 63
Fastighetsansvarig Annika Deltin, 0490-842 97 Administrativt ansvarig Lena Augustinsson, 0490-842 60
Kyrkogårdsförvaltningen 0490-842 06, sodratjust.kyrkogarden@svenskakyrkan.se
Malin Ekberg
Utgivning 4 nr/år. Upplaga 19.250 ex Omslagsfoto: Nathalie Chavez Produktion/design: Everday.se Tryck: Åtta.45 Tryckeri
Innan verkligheten vaknat har du vakat över mig. Innan första andetaget har jag andats djupt i dig. Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta. Innan någon visste om mig har du kallat mig vid namn. Innan stormarna bedarrat har jag vilat i din famn. Innan, innan, innanför bor du i mitt hjärta.
Del av: Psalm 899 Innan Text och musik: Tomas Boström
Det är en stor dag när lille Harry ska bli döpt. Regntunga moln vilar över Blackstads kyrka, men det har inte hindrat en stor skara familj och vänner från att komma hit.
TEXT: Max Wahlund FOTO: Nathalie Chavez
”Dopet är en gåva från Gud, precis som livet är en gåva från Gud. Gud ställer inte krav på oss att leverera någonting för att göra honom nöjd.”
Präst Anton Hultgren
Syster Elsa är på strålande humör. Hon tycker att det är jätteroligt att vara med längst framme i kyrkan. Harry själv verkar ganska obekymrad av uppståndelsen.
Det blir flera musiknummer, och solen börjar leta sig in genom de höga fönstren. Alla sjunger:
Det sker ett under i världen var gång ett barn blir till. Följa det växande livet är vad Guds Ande vill.
Ingen på jorden är himlen så nära som barnet han tar i sin famn, som barnet han tar i sin famn.
Och så är det dags för välsignelse. De närmaste i familjen lägger sina händer på Harrys huvud, och prästen Anton ber.
Snart därefter följer själva dopet. Harry döps med vatten ur dopfunten i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.
Efteråt är alla glada. Mamma Sandra Svensson, som också är engagerad lokalt i kyrkan, säger att det är
naturligt att barnen i familjen ska vara döpta.
– Det är en tradition, en trevlig familjesammankomst, det tillhör. Jag älskar det här med dop, tycker det är underbart!
Pappa Erik Svensson är inte riktigt lika såld på evenemanget, men ändå nöjd.
– Jag gillar inte riktigt stora sammankomster av det här slaget, och att behöva stå längst fram i kyrkan genom hela ceremonin är väl inte vad jag skulle ha valt själv… men visst, det tillhör.
Prästen Anton Hultgren kommenterar:
– Människan behöver i grunden riter, för att strukturera sitt liv. Vissa frikyrkor har inte barndop, men då har de istället barnvälsignelse eller liknande – det behövs någonting för att välkomna barnen!
Men är det inte att devalvera dopet om man bara gör det av tradition eller liknande? Borde inte dopet innebära ett åtagande att leva på ett visst sätt?
– Nej, det synsättet håller jag inte alls med om, säger Anton Hultgren.
– Dopet är en gåva från Gud, precis som livet är en gåva från Gud. Gud ställer inte krav på oss att leverera någonting för att göra honom nöjd. ■
Efter dopet häller prästen Anton Hultgren ut det välsignade dopvattnet utanför kyrkmuren. – De stackarna som begravdes på den här sidan en gång i tiden kan behöva lite välsignelse de också.
"Du som vill att jag ska finnas, du som vet att jag är jag." Dopet är glädjens och livets fest. En stund där vi firar att du är älskad för den du är och vill vara. Att Gud är med under livets alla dagar, oavsett vad som händer.
I dopet behöver du inte prestera något och det är öppet för alla, för små såväl som stora. Ett dop kan ske när som helst i livet och ger dig medlemskap i Svenska kyrkan.
Dopet är gratis och kan se ut på lite olika sätt. Det kan vara stort med många gäster eller litet med bara de närmaste. Du kan ha dopet i någon av pastoratets kyrkor eller kapell, utomhus eller hemma. Du kan låna både dopklänning och något av våra församlingshem gratis. När du bokat dop så kommer prästen som ska döpa att ta kontakt med er för att berätta mer om dopet och hur det går till och ni bokar även tid för ett möte där dopet planeras.
Det finns många praktiska frågor inför ett dop och vi hjälper gärna till. Välkommen att höra av dig.
BOKA TID OCH PLATS FÖR DOP
Telefon: 0490-842 00
E-postadress: sodra.tjusts.pastorat@svenskakyrkan.se
NAMNEN PÅ NYFÖDDA ÅR 2021
GRATIS Ett dop kostar inget! Kyrka, präst och musiker – allt ingår! Och dopklänning finns att låna.
DOPBÖN Gud, tack för vårt barn, för gåvan du ger och förtroendet du visar oss. Ge oss ömhet, fasthet och lugn. Hjälp oss att ge din kärlek vidare. Amen.
”DU VET VÄL OM ATT DU ÄR VÄRDEFULL” Psalm 791, ”Du vet väl om att du värdefull” är en av de mest älskade doppsalmerna. En annan populär psalm är 248 ”Tryggare kan ingen vara”.
Från och med juni i år flyttar kyrkan i Törnsfall ut i det fria. De dagar som vädret tillåter kommer gudstjänster, dop, bröllop med mera att firas vid det nya utomhusaltaret vid Averum strax intill Törnsfalls kyrka.
”Här hoppas jag att vi kommer att fira många mässor och att många kommer att vigas och döpas”
Den 12 september i fjol invigdes utomhusaltaret i samband med en gudstjänst i Törnsfall. Det står under eken i trädgården utanför Averum, och på sikt är det tänkt att det också ska finnas bänkar och belysning.
– Vi får vår egen friluftskyrka, sade församlingsherde Ingrid Bergman.
– Här hoppas jag att vi ska kunna fira många mässor och att flera ska välja att vigas och döpas här.
Vid invigningen höll Ingrid Bergman ett litet tal och berättade:
– Många pusselbitar föll på plats på kort tid, och den viktigaste var boken ”Granskogsfolk, Hur naturen blev svenskarnas religion” av David Thurfjell. Den handlar om hur det kommer sig att just vi svenskar känner så starkt för naturen, och så tydligt upplever den som en plats där vi vill söka Gud. Två andra viktiga pusselbitar var församlingsrådet och vår fastighetschef Annika Deltin, som hade ett inspirerat möte i ärendet, samt Per Stalebrant på Kanonaden, som presenterade mig för Stenen med stort S, och Jan-Åke och Magnus, som gjorde större delen av arbetet.
– Stenen med stort S är en kvarnsten från Västrum. Törnsfalls församling får låna den av Västerviks kommun, genom Västerviks museum och Veronica Palm. Vad använde man en kvarnsten till? Jo, till att mala mjöl.
Vad använder man mjöl till? Jo, till att baka bröd. Vad använder man bröd till? Jo, till att mätta hunger, fysisk hunger och andlig hunger, i nattvarden. En kvarnsten som blir altarskiva blir också en kraftfull symbol för mat i dubbel mening; vi kan låna en formulering av Astrid Lindgren och tala om brödet som mättar hunger.
– Vi är här idag för att vi är granskogsmänniskor, och för att våra släktingar, grannar och vänner som inte är här idag också är det. För allas vår skull har Törnsfalls församling i Södra Tjusts pastorat i Linköpings stift upprättat ett utomhusaltare.
– Det är början på och den viktigaste delen i ett projekt som ska göra den här platsen till en friluftskyrka, med vår vackra ek som tak. Konceptet är inte unikt, men inte heller så vanligt. Törnsfalls församling tar idag ett steg framåt och går alla granskogsmänniskor till mötes.
Och så bad församlingsherden: Vi tar detta altare i bruk, Gud till ära och Törnsfalls församling till välsignelse, i den Treenige Gudens namn, i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen. ■
Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Romarbrevet 6:3–4)
Vi börjar med dopet, med det faktum att människor formellt tas upp i den kristna gemenskapen genom att nedsänkas i vatten eller genom att man öser vatten över dem.
Ordet dop hänger samman med ordet ”doppa”. Om vi går till Nya testamentet hittar vi detta ord i Jesu förkunnelse och gärningar, och vi hittar det dessutom på många ställen i Paulus brev. Jesus talar om att hans kommande lidande och död är ett ”dop” som han ska döpas med (Markusevangeliet 10:38). Han uttrycker sig alltså som om det han skulle gå igenom, lidandet och döden, var något han skulle sänkas ned i, översköljas av eller drunkna i. Han säger att han våndas innan detta ”dop” är över (Lukasevangeliet 12:50). Redan från början tycks alltså de kristna ha förknippat denna ritual med att gå in i Jesu lidandes mörker och död, med att ”nedsänkas” i det verkliga som han uthärdade.
”Att bli döpt är att bli människa på det sätt som Gud hade i åtanke från första början. Vad hade då Gud i åtanke? Att människor skulle växa in i en sådan stor kärlek och tillit till honom att de med rätta kunde kallas för Guds söner och döttrar.”
Rowan William
Paulus talar om att vi blir döpta ”in i” Kristi död (Romarbrevet 6:3). Vi ”doppas” ned i den gåtfulla händelse som kristna högtidlighåller dels på långfredagen och dels varje gång som brödet bryts i nattvarden.
De första århundradena som kyrkan fanns till, när de kristna började tänka vidare på detta och utforma sin liturgi och sin konst, växte nya bilder fram. I berättelsen om Jesu dop sänks han ner i Jordanflodens vatten, och när han stiger upp ur vattnet kommer den heliga Anden ner över honom i en duvas skepnad. Från himlen hörs en röst som säger: ”Du är min älskade son, du är min utvalde” (Lukasevangeliet 3:22). Utifrån denna berättelse började de första kristna göra kopplingar till en annan berättelse som också inbegriper vatten och ande.
Första Moseboken berättar hur det var före skapelsen: att ”djupet” täcktes av mörker och att Anden svävade över vattnet, eller en mäktig vind, beroende på hur man tolkar den hebreiska texten. Först finns bara djupet (vattnet), och sedan kommer Guds andes vind, och ur djupet kommer världen. Och Gud ser att det är gott. Vattnet och Anden och rösten: det är inte svårt att se varför de första kristna började förknippa dophandlingen med exakt den bild som Paulus använder för det kristna livet – en ny skapelse.
Början på det kristna livet är alltså början på Guds nya skapelse. Och på samma sätt som Jesus stiger upp ur vattnet, tar emot Anden och hör Faderns röst, säger Guds röst till varje nydöpt kristen att ”du är mitt barn”, i samband med att denna människa påbörjar sitt nya liv tillsammans med Jesus.
Det finns, framför allt i den österländska kristenheten, en tradition där ikoner som föreställer Jesu dop avbildar Jesus med vatten ända upp till halsen. Under vattnet sitter den gamla världens flodgudar, som en symbol för de kaosmakter som har besegrats. Redan tidigt ritar dopet alltså upp ett antal mycket kraft fulla symboler. Vatten och återfödelse: återfödelse som ett Guds barn, precis som Jesus själv är Guds son, och kaos som blir till ordning när Guds vind blåser på det.
Det är därför inte så konstigt att kyrkan, när den funderade över dopets innebörd, kom att se dopet som en sorts återupprättelse av det sant mänskliga. Att bli döpt är att bli människa på det sätt som Gud hade i åtanke från första början. Vad hade då Gud i åtanke? Att människor skulle växa in i en sådan stor kärlek och tillit till honom att de med rätta kunde kallas för Guds söner och döttrar. Människor har gjort sig av med den identiteten: övergett den, glömt bort eller förvrängt den. Och när Jesus träder in på scenen återställer han mänskligheten till dess rätta form. Men detta innebär också att Jesus, när han så att säga återställer mänskligheten ”inifrån”, måste stiga ner i människovärldens kaos. Jesus måste stiga ända ner till vår nivå, där allt är formlöst och meningslöst, och göra sig sårbar och skyddslös för att det sant mänskliga ska kunna födas.
Detta ger en antydan om att den nya mänsklighet som skapas runt Jesus inte är en mänsklighet som kommer att lyckas med allt utan en mänsklighet som kan räcka ut handen nerifrån djupen och vidröras av Guds hand. Och det innebär i sin tur att om vi ställer frågan: ”Var kan vi stöta på dem som blivit döpta”, så blir ett av svaren: ”Alldeles intill kaosdjupen.” Det betyder att vi kan förvänta oss att stöta på kristna i de sammanhang där mänskligheten är som mest hotad, där den är som mest tilltufsad, vanställd och nödställd. Kristna finns i närheten av Jesus – men Jesus finns i närheten av människor som lever i otrygghet och nöd. Utan att skydda sig själv vandrar han vid de nödställdas sida. Om dopet innebär att vi förs dit där Jesus är, då innebär dopet att vi förs närmare kaos och närmare nöden hos en mänsklighet som har glömt sitt eget öde.
Jag skulle vilja tillägga att vi också kan förvänta oss att en döpt kristen ska ha nära till det kaos som finns i hans eller hennes eget liv –vi lever ju inte bara med ett kaos utanför oss själva utan också med ett stort mått av omänsklighet och osäkerhet inom oss själva. En kristen bör vara en människa som inte är rädd att ärligt betrakta detta inre kaos, eller vara nära det yttre kaos som hotar mänskligheten.
Att döpas innebär alltså att vara med Jesus i ”djupet”: i djupet av människors nöd, inbegripet vår egen djupa, inre nöd, men också att vara i djupet av Guds kärlek: i det djup där Anden återskapar och andas nytt liv på det mänskliga livet så som Gud tänkte sig det. ■
Texten är hämtad ur den förre anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams bok ”Vara kristen”, utgiven på Libris förlag.
Fanny Stenback jobbar som bokhistoriker, fotograf och bokkonservator. I tre års tid har hon rest land och rike runt för att bevara musikskrifter och göra dessa tillgängliga digitalt.
TEXT OCH FOTO: Malin Ekberg
När jag knackar på dörren till det arbetsrum hon för dagen lånar i Kyrkans hus i Västervik hör jag hur kameran därinne smattrar när nya bilder knäpps. Boken hon för dagen fotar är brun och utseendet avslöjar att den har några år på nacken. Uppemot 300 år faktiskt. I vanliga fall hör boken hemma i Hallingebergs kyrka, men på grund av renoveringen där har den tillfälligt fått flytta in i Kyrkans hus i Västervik.
– Det började när jag arbetade som konservator åt Svenska kyrkan 2014 och inventerade äldre boksamlingar. Under inventeringarna stötte jag då och då på historiska handskrivna böcker som gått under radarn. Ingen har vetat att böckerna har funnits eftersom det har saknats dokumentation, troligtvis har flera av dem funnits i kyrkorna i hundratals år.
Det blev startskottet för digitaliseringsprojektet Swedish Liturgical Sources som Fanny och hennes kollega Mattias Lundberg, professor i musikvetenskap vid institutionen för musikvetenskap i Uppsala, nu jobbar med. Ett projekt med fokus på att samla ihop liturgisk handskriven svensk musik från år 1520-1820 och göra denna tillgänglig digitalt.
– Böckerna kommer att publiceras i en databas som heter ALVIN som finns på Uppsala universitets bibliotek med fri tillgång och gratis nedladdning för den som är intresserad.
Nu återgår vi till boken Fanny för dagen fotar, den från Hallingebergs kyrka.
– Det är lite av ett mysterium vilken typ av musikskrift som vi har framför oss här. Av utseendet att döma, 1600-tal, även bokbandsmässigt och papperskvalitén talar för det. Samtidigt som den kan vara yngre, kanske tidigt 1700-tal. Möjligtvis att den som har skrivit boken har ett ålderdomligt hantverk. Men det är en fin klenod. Långt över 100 sidor, tjocka fina pappersark, nästan som kartongtjocka. Väldigt fint skick och bra bevarad. Det är kul att få komma så nära material med mitt konservator-öga, jag har nog fotat hundratals böcker under projektets gång.
Nu hoppas Fanny att digitaliseringsprojektet kan fortsatta även under 2022, då det finns flera många böcker som behöver bevaras för framtiden. ■
Sitter du inne på en handskriven svensk musikbok från den här tidsepoken (år 1520-1820) kan du kontakta Fanny (fannystenback@hotmail.se) och diskutera kring möjligheten att bevara även den digitalt.
Jag vet inte om jag minns det för att jag sett bilder och andra har berättat för mig, eller om jag på riktigt minns, men jag vill ändå säga att jag minns mitt dop. Jag hade hunnit bli lite drygt två år och jag döptes i Silleruds kyrka av prästen Olav Dahle. Det jag själv minns är att jag inte ville vara med där framme i koret, utan hellre vara hos min roliga kusin som satt i en av kyrkbänkarna. Att mamma och min faster hade folkdräkt och att jag döptes tillsammans med min ett år yngre kusin vet jag efter att ha sett bilder. Likaså att det var en vacker försommardag. När jag växte upp vet jag inte om det spelade så stor roll för mig, det där att jag var döpt, men med åren har det blivit allt viktigare för mig. Tillhörigheten som jag alltid kan vara trygg i. Jag hör till Kristi världsvida kyrka, tillsammans med så oräkneligt många andra. Den tillhörigheten kan aldrig tas ifrån mig. Gud har i Jesus Kristus genom dopet lovat mig att jag alltid har en plats där och det litar jag på.
Genom åren har jag fått vara med om väldigt många dop. Det är jag så tacksam för! Alla dessa människor jag har fått glädjen att möta vid dopets vatten.
Jag har döpt både små och större barn, jag har döpt ungdomar som ska konfirmeras och vuxna som begärt att få bli döpta. Jag har döpt i kyrkorum och på bryggor ute vid en sjö. Jag har stått i partytält i trädgården och döpt i familjens ärvda dopskål och jag har döpt i sakristian en sen kväll på ett konfirmandläger, bara för att nämna några. Så olika människor och så olika tillfällen och ändå på ett sätt så lika. Varje unik människa har jag fått döpa i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Till var och en av dem har jag fått ge vidare Jesu löfte: ”Jag är med dig alla dagar till tidens slut.” För var och en har jag också bett om att helig Ande ska uppfylla den som döps och hjälpa honom eller henne att leva i sitt dop.
”Kyrkans portar står öppna för alla som vill gå in och Guds kärlek flödar över alla människor. Dopets gåva handlar inte om att göra skillnad på människor, utan ger oss ett löfte att vila i.”
Matilda Helg, kyrkoherde
Men hur lever man då i sitt dop? För mig handlar det om en övning i tillit. Jag litar på att Gud håller sitt löfte om att vara med mig alla dagar till tidens slut, vad som än händer i mitt liv. Jag litar på att jag alltid är välkommen i Kristi kyrka. Det gör att jag gärna vill gå i kyrkan när jag är ute och reser, både utomlands och i Sverige. Ibland förstår jag inte språket och kan inte psalmerna. Ibland förstår jag inte riktigt när jag ska sitta eller stå och oftast känner jag inte de andra som är där. Men när jag står där vilsen i ett okänt kyrkorum, så brukar jag öva mig i tilliten till att jag är döpt till samma gemenskap genom Jesus Kristus, så därför är också den kyrkan och försam lingen min. Det brukar faktiskt kännas oväntat hemma.
Om vi är döpta eller inte kan ingen se på oss och det gör ingen skillnad i det yttre. Kyrkans portar står öppna för alla som vill gå in och Guds kärlek flödar över alla människor. Dopets gåva handlar inte om att göra skillnad på människor, utan ger oss ett löfte att vila i. ■
Matilda Helg, kyrkoherde Södra Tjusts pastorat
Varje år delar Västerviks-Tidningen ut kulturpriset till en person eller grupp som i kulturutövandet utmärkt sig. 2021 års kulturpris gick till Annelie Lockneman, som till vardags jobbar som kantor Hallingeberg-Blackstads församling.
TEXT: Malin Ekberg FOTO: Fredérick LindströmStort grattis till kulturpriset! Hur känns det att vinna och vad betyder det här priset för dig?
– Det var oväntat men väldigt roligt! Det betyder jättemycket för mig att tilldelas kulturpriset, det är en fin bekräftelse på att det arbete jag gör är viktigt.
En av grunderna till varför du vinner detta pris är den Youtube-kanal som du och din man Roger startade, där tolkningar av kända låtar publiceras. Berätta mer!
– Runt jul 2020, när vi hade starka restriktioner i samhället och kyrkan fick stängas ner en period, var jag väldigt frustrerad. Musiken och mitt jobb är en så stor del av mitt liv. Jag klättrade på väggarna och behövde ha någonting att göra. Så starten var egentligen ett grundläggande behov från min sida, jag behövde detta för att fungera som människa. Snabbt märkte jag att människor gillade detta, de hade också ett behov av musik. Jag upptäckte även att jag utvecklas av detta och jag tycker att det är kul. Det är inte helt lätt att säga att det faktiskt har kommit något bra ur pandemin, men det här blev bra och utvecklande för mig.
”Starten var egentligen ett grundläggande behov från min sida, jag behövde detta för att fungera som människa. ”
Annelie LocknemanAnnelie och Roger publicerade i snitt en musikvideo i veckan under första halvåret av 2021. Därefter något mer sällan. Men det finns planer på att fortsätta. – Vi har planer på att fortsätta spela in och publicera musik på det här sättet. Det kommer förmodligen inte bli lika frekvent, men det gör att utrymmet finns att lägga mer tid på varje film för att höja kvalitén. Jag har precis köpt in en ny kamera för pengarna från kulturpriset som kommer väl till pass i det fortsätta arbetet!
Det finns också planer på att fortsätta driva och utveckla olika musikprojekt i Hallingeberg-Blackstads församling. Annelie hoppas att hon under året återigen kan starta upp någon eller några av hennes omtyckta projektkörer, inte minst popkören!
– Jag önskar att det under året kan bli mer som vanligt igen. Att det sociala samlivet som kommer med körverksamhet kan återinföras. Det vore en dröm om det kan bli få bli så. Jag har under pandemin jobbat med låtar som kan användas i bland annat popkören. Så när vi väl kan starta igång igen är jag mer än redo! ■
”Annelie Lockneman är en mycket skicklig musiker och körledare som med stark närvaro och ett enormt driv delar med sig av sina kunskaper till både unga och gamla i Västerviks kommun. Pandemin stoppade inte henne från att sprida glädje och lust med sitt musicerande; hon startade en kanal på Youtube för att nå ut med sin musik. I kanalen gör hon imponerande tolkningar av kända låtar. Filmerna hon lägger ut har i dag över tiotusentals visningar. Annelie Lockneman har många järn i elden och vi ser fram emot att följa hennes kulturella gärningar framåt.”
Tänk att få packa ryggsäcken och ta på sig de skönaste friluftsskorna och ge sig ut på vandring ensam eller tillsammans med andra. Det är vad pilgrimsvandring handlar om, att ge sig ut på kortare eller längre vandringar. I Södra Tjusts pastorat ordnar vi både kortare och längre vandringar. Till exempel vandringar mellan de olika kyrkorna i vårt pastorat eller längre vandringar.
Pilgrimsvandring innebär att ge sig själv tid att fundera och reflektera, att stanna upp för kortare meditationer, att tillsammans med andra dela frågor om liv och tro. Pilgrimsvandring är också att leta upp fina rastplatser där vi kan avnjuta innehållet i vår medhavda matsäck. En pilgrimsvandring har alltid en början och ett slut, vi går tillsammans mot ett mål och vi går tillsammans med varandra och delar livets frågor för en stund. Pilgrim kommer av order peregrinus som betyder främling. Som pilgrimer ger vi oss ut mot det okända, tillsammans går vi mot nya erfarenheter, möten och insikter. ■
”Som pilgrimer ger vi oss ut mot det okända, tillsammans går vi mot nya erfarenheter, möten och insikter.”
Samling klockan 10 på Gläntan för vandring Gränsöleden runt (cirka 14 km) under ledning av Emanuel Eriksson, pilgrimsutvecklare på Pilgrimscentrum i Vadstena. Packa med egen fika och lunch. Klockan 16 är vi tillbaka på Gläntan och Emanuel, som sommaren 2021 vandrade med Pilgrim’s Walk for Future från Vadstena till klimattoppmötet COP21 i Glasgow, kommer att hålla en föreläsning om det. Träffen avslutas med en gemensam middag.
Anmälan och pris Kostnadsfritt. Vill du vara med på föreläsning/middag anmäler du dig till Märtha Blomberg, 070-243 06 02
Färja från antingen Västervik eller Oskarshamn. Största delen av veckan vandrar vi genom öppna landskap på östra Gotland, Östkustleden från norr till söder. Goda samtal kring högt och lågt, skratt, gemenskap, en och annan kyrka samt väder av något slag utlovas! Veckan avslutas med att vi förflyttar oss till västkusten och vandrar in i Visby på lördagen, vilodag i Visby på söndagen innan hemförd.
Anmälan och pris Kostnad 2000 kronor. Boenden, de flesta måltider, färjebiljett och transporter ingår i priset. Begränsat antal deltagare, max 20 personer. Anmälan till Märtha Blomberg, 070-243 06 02, senast 15/5
Dag 1 27/5 Västervik-Gunnebo (ca 15 km) Samling klockan 12:00 vid S:ta Gertruds kyrka. Dag 2 28/5 Gunnebo-Törnsfall (ca 20 km)
Dag 3 29/5 Törnsfall-Västervik (ca 15 km)
Anmälan och pris Kostnadsfritt. Mat och väsktransport ingår. Anmälan till Maria Elmerfjord, 072-506 23 85, senast 20/5
Vi vandrar mellan Hjorted och Ankarsrum. Kontaktperson Patrik Hellberg, 073-810 69 60
Information om ytterligare vandringar och mer info om pilgrimsvandring hittar du på vår webb: www.svenskakyrkan.se/sodratjust. ■
1916 byggdes ett arkivrum inne i Hallingebergs kyrka. Arkivrummet revs i höstas, för att ta fram det gamla välvda taket från 1700-talet. Vid rivningen hittades ett brev, skrivet 1916.
TEXT: Eva JohanssonDet gamla brevet låg i en flaska dold inne i arkiv rummets tak. När det revs kom flaskan fram men det var på vippen att den sugits in i bygg dammsugaren tillsammans med sand och byggdamm. Byggjobbaren Johan Johansson såg flaskan och tog hand om den. På ett byggmöte några dagar senare öppnades flaskan och det var då man såg vad den innehöll.
Ett brev visade sig vara en hälsning från muraren som byggde arkivrummet 1916, Gustaf Emil Hammarstedt. Han skrev brevet den 25 augusti och hade uppenbarligen planerat sitt brev för det var skrivet hemma i Älmarsrum. Till sin hjälp i arbetet hade han sönerna Ragnar och Erik, berättar han i brevet. Han skriver om hoppet om fred från det då pågående första världskriget.
Så här står det:
"Detta arkif är byggt av Muraren G. E. Hammarstedt och två av hans söner, Ragnar och Erik, från Elmarsrum år 1916.
När detta byggdes pågick det store Europeiska kriget, mångens tankar är att när detta slutar, början skall göras till allmän avväpning. När detta papper åter kommer tills någons ögon motte väl krig vara från jorden utplånat!" Därefter följer en uppräkning av framträdande personer i församlingen. "Prost är nu O. W. Redelius Klockare är nu Josef Carlstedt Kyrkovärdar: Daniel Pettersson, S. Stenserum Oskar Pettersson, Hultorva Kommunalnämnds- och fattigvårdsordf är Pauli Andersson, Skaftekulla. Kommunalstämmans ordf. Brukspatron Sven Spånberg, Ankarsrum"
Vem var murare Hammarstedt och de andra som han skrev om för mer än hundra år sedan? Kyrkböckerna berättar om sockenborna.
Gustaf Emil Hammarstedt föddes 1860 i Gladhammar och växte upp i Verkebäck. Hans far Petter Magnus Larsson var murarmästare. Tillsammans med modern Christina Elisabet Jacobsdotter flyttade de till Älmarsrum 1878 där föräldrarna köpt ett småbruk. Han kallades Emil, var enda barnet och bodde kvar hemma till 1890 men under 1880-talet hade han varit i både Eksjö och Norrköping och arbetat.
1891 gifte han sig med Alma Karolina Larsdotter från Hjorted. Året innan hade han köpt gården i Älmarsrum där han bodde livet ut. Den var på 1/8 mantal och större än föräldrarnas småbruk. Där föddes deras nio barn, bland andra Ragnar 1894 och Erik 1899. Båda sönerna arbetade som byggnadssnickare i sin ungdom.
1939 dog hustrun, och alla barnen utom den yngste sonen Hilding hade flyttat hemifrån. Emil dog 1948. Före sin död hade han sålt gården till dottern Adele och hennes make David Nilsson.
”När detta byggdes pågick det store Europeiska kriget, mångens tankar är att när detta slutar, början skall göras till allmän avväpning. När detta papper åter kommer tills någons ögon motte väl krig vara från jorden utplånat!”
utdrag från det gömda brevet skrivet år 1916
Ragnar Hammarstedt gifte sig 1919 med Sigrid Nilsson, som var bonddotter från Hult. De bosatte sig på Lilla Hagalund som hörde till Skaftekulla, inte långt från hans föräldrar. Två barn föddes i familjen 1923 och 1925. Ragnar fick anställning på Skaftekulla Vagnfabrik, dit hans yngste bror senare kom. Där tillverkades karosser i trä till lastbilar och skåpbilar.
1955 flyttade Ragnar och Sigrid till Västervik där han slutade sina dagar 1973 och hade då varit änkling i nio år.
Erik Hammarstedt flyttade till Gamleby sedan han gift sig med Maria Nilsson som hade kafé i köpingen. Tidigare hade hon varit arbetskamrat med Eriks lillasyster Sara. I Gamleby föddes en son 1925. Där arbetade Erik som byggnadsarbetare och sedan de 1928 återvänt till Älmarsrum kallades han först byggmästare, så kanske hade han egen byggfirma ett tag. Men 1940 var han anställd som snickeriarbetare på Sankta Gertruds sjukhus i Västervik. En son föddes 1938. I Älmarsrum hade Maria en speceriaffär som hette Firma M Hammarstedts Diversehandel och sonen Inge blev i tonåren hennes medhjälpare där.
1946 flyttade familjen till Jenny och 1954 in till Västervik. Där dog Erik 1975 och Maria gick bort 1987.
Otto Wilhelm Redelius var kyrkoherde och kontraktsprost. Han hade kommit till Hallingeberg 1884. Han föddes i Grebo utanför Linköping 1835, som yngsta barnet till rusthållaren och kyrkvärden Johannes Jonsson på Redinge Klostergård. Efter studenten i Linköping läste Otto till präst i Uppsala där han tog examen år 1858. Ganska snart gifte han sig med prästdottern Hedvig Sophia Charlotta Ryberg från Mjölby. De fick nio barn i rask takt, näst yngsta dottern dog som spädbarn.
I Hallingeberg engagerade han sig inte bara i församlingsarbetet utan hade också en rad kommunala uppdrag.
I 20 år var han riksdagsman för lantmannapartiet och verkar ha varit en engagerad sådan, han lämnade in 36 egna motioner om kyrkofrågor. Han beskrivs som en konservativ protektionist och var rösträttsmotståndare. 1905 dog hustrun. Familjen bodde på kyrkoherdebostället i Hallingeberg och där bodde också sonen Filip som var ångbåtsbefälhavare, med hustru och fem barn. När de flyttade till Linköping 1918 följde Otto med och han dog där 1920 men begravdes på Hallingebergs kyrkogård.
”I 20 år var Otto riksdagsman för lantmannapartiet och verkar ha varit en engagerad sådan, han lämnade in 36 egna motioner om kyrkofrågor. Han beskrivs som en konservativ protektionist och var rösträttsmotståndare.”
Brevet som skrevs 1916 och hittades 2021.
Josef Carlstedt var den andra i en rad av fyra generationer klockare. Idag heter det kantor men förr kunde tjänsten också kallas orgelnist. Josefs far var Carl Johan Carlstedt, född 1837. Josef föddes 1886 och efterträdde sin far 1908. Sonen Sven föddes bara tre veckor efter att brevet skrevs 1916. Han blev näste kantor i församlingen och idag är det Sven Carlstedts dotter Cecilia Tengver som arbetar som kantor, men i Gladhammar-Västrums församling.
Både Josef, hans far Carl Johan och hans son Sven var också folkskollärare, vilket var en vanlig kombination förr. Familjen bodde i tjänstebostaden i skolhuset i Hallingeberg. Josef hade sex syskon, två av bröderna blev också folkskollärare och klockare, men i andra församlingar.
Josef gifte sig 1912 med Ingeborg Andersson från Ringarum och de fick fyra barn. 1944 dog han hastigt i en hjärnblödning.
Hans far Carl Johan Carlstedt var född i Södra Vi och hade kommit till Hallingeberg 1863 då han blev anställd som folkskollärare och klockare. Denna släkt står alltså för över 150 års klockargärning i Tjust.
Daniel Pettersson kom från Lofta där han föddes på föräldrarnas gård i Dråpstad, en släktgård som ägts av hans farfar. Farföräldrarna bodde kvar på undantag under hans uppväxt. Daniel hade två äldre syskon. År 1890 flyttade han till Södra Stenserum i Hallingeberg sedan hans storebror Carl Johan fått överta föräldragården. 1891 gifte han sig med Anna Sofia Ottilia Petersdotter från Odensvi och de fick sonen Erik och dottern Katarina. De hade också fosterdottern Lilly.
Det här var en riktigt välbärgad familj och Daniel kallades godsägare. Gården Södra Stenserum var en stor gård på mer än ett mantal som Daniel hade köpt innan
han gifte sig. De hade gott om pigor och drängar, det var ganska stor omsättning på anställda. De hade en rättare och en ladugårdskarl och fyra statarfamiljer på gården. Båda makarna dog med en veckas mellanrum i september 1930, Daniel i levercancer och hustrun Anna i magcancer enligt prästens anteckning i kyrkboken. Vid sin död 1930 lämnade de efter sig ett rikt dödsbo. De båda barnen ärvde gården tillsammans men det blev sonen Erik som tog över.
Oskar Pettersson var bondson från Hulthorva och brukade som vuxen sin fädernegård. Han växte upp med sin yngre bror Johan. En storasyster hade dött som spädbarn.
Oskar gifte sig 1890 med Matilda Vilhelmina Karlsdotter från Locknevi. De bosatte sig på gården i Hulthorva men det verkar som om det dröjde till faderns död år 1900 innan Oskar fick ta över hemmanet. Hans mor blev kvar på undantag. Så småningom arrenderades gården ut men familjen bodde kvar.
Oskar och Matilda fick inga egna barn men tog emot fosterdottern Ragnhild 1913. Ungefär vid samma tid blev Oskar kyrkvärd.
Redan 1924 dog han av en hjärnblödning och blev 60 år. Gården var på 1/8 mantal och var vid hans död taxerad till 24 500 kronor.
Pauli Andersson var kommunalnämndens ordförande. Han var bondson från Oppeby i Östergötland och hade gått på lantmannaskola. Han hade köpt 1/4 mantal i Skaftekulla nr 2 och flyttat dit 1903, samma år som han gifte sig med Adelina Charlotta Emanuelsdotter från Torp i Västergötland. Makarna fick tre barn som föddes 1905–1909.
”Det här var en riktigt välbärgad familj och Daniel kallades godsägare. Gården Södra Stenserum var en stor gård på mer än ett mantal som Daniel hade köpt innan han gifte sig.”
Pauli var inte bara bonde utan också politiskt engagerad, både i kommunpolitiken och i landstinget. 1910–1933 var han ordförande i fattigvårdsstyrelsen och 1914 blev han kommunalnämndsordförande. Andra uppdrag var ledamot i kyrkorådet och skolrådet, i pensionsnämnden och taxeringsnämnden, god man vid lantmäteriförrättningar och en lång rad andra uppdrag. Dessutom var han nämndeman från 1916. I augusti 1959 dog han i Skaftekulla.
Sven Spånberg var brukspatron i Ankarsrum och kom dit 1909 som majoritetsägare till bruket.
Han satte igång med rationaliseringar och sanering av brukets ekonomi, genomförde en satsning på framför allt gjuteriet och bruksverksamheten expanderade. 1921 tog han över de resterande aktierna och blev ensam ägare. Under hans tid ökade antalet anställda från 200 till 725.
Efternamnet Spånberg kom från gården Lilla Spånhult i Barnarps socken i Småland där han föddes år 1872. Men hans far hade inte bara en gård utan var också en förmögen brukspatron. Redan från ungdomen hade Sven siktet ställt på samma bransch och utbildade sig till bergsingenjör. 1905 gifte han sig med Ragnhild Odéen från Jönköping. De fick fyra barn och 1933 fick äldste sonen Måns ta över som disponent och hans yngre bror Jonas blev direktör i Ankarsrum. Då kunde Sven och Ragnhild dra sig tillbaka till den nybyggda säteribyggnaden. Men tiden där blev inte så lång, Sven Spånberg dog i januari 1938.
Han var inte bara kommunalstämmans ordförande utan hade också uppdrag som ordförande i skogsvårdsstyrelsen, i hushållningssällskapet och i brandstodsbolaget, och var vice ordförande i landstinget. Redan som barn kom han från en rik familj och bouppteckningen efter hans död visar en för tiden mycket stor förmögenhet med tillgångar på närmare en miljon kronor. Då ingick inte säteriet där de bodde. ■
Renoveringen av Hallingebergs kyrka pågår fortfarande och är mycket omfattande. Anledningen är att man funnit mögel och miljöklassat farligt avfall i kyrkan, bland annat kreosot och cuprinol som troligen använts för att få bort möglet och även hussvamp i krypgrunden, enligt fastighetsansvarig Annika Deltin. Detta var nödvändigt att åtgärda och kyrkan har varit stängd sedan 2020.
Dessutom ska tillgängligheten förbättras inne i kyrkan, där det är en nivåskillnad på en meter mellan kor och långskepp. Det är en totalrenovering som sker. – Hela sakristian rivs och kyrksalen tas upp, bjälklag ersätts och nytt golv läggs in, berättar Annika Deltin. Vatten och avlopp åtgärdas. Sakristian blir som ett litet eget rum, det blir så vackert med det välvda taket från 1760 som vi tagit fram. Väggar ska målas och kalkas, bänkar ska målas om och medeltida skulpturer ska rengöras från mögelsporer.
Hela renoveringen har en budget på nio miljoner kronor. Delar av summan kommer från den kyrkoantikvariska ersättningen (KAE) och kyrkounderhållsbidraget (KUB) men en stor del bekostas av pastoratet.
Foto: Fredérick Lindström
Skärtorsdagen – detta är nattvardens födelsedag och i gudstjänsten firas det med att göra det igen: dela bröd och vin. Den berättar om hur Jesus delade sin sista måltid med lärjungarna. Altaret brukar kläs av i denna gudstjänst och altarskåpet stängas.
Långfredagen – den svartaste dagen på kyrkoåret. Den dag då Jesus blir dödad för sin kärlek till Gud och människorna. Gudstjänsten brukar vara stilla och sorgsen. Ofta ligger fem röda rosor på altaret för att symbolisera Jesus fem sår. Vid korset påminns vi om världens blodtörst.
Påskaftonen – på natten mot söndagen, som är den tredje dagen efter Jesus död, firas en gudstjänst som fortsätter efter tolvslaget. Här berättas det om brytpunkten där det som såg fullständigt nattsvart ut byts i ett gryende ljus. Vid gravarnas grav väcks uppståndelsehoppet – hoppet om ett nytt liv.
Påskdagen – ”Kristus är uppstånden!” De som är först på plats vid den tomma graven blir livrädda, men skyndar sig till de andra lärjungarna och ut i världen för att berätta att ondskan och döden inte fick sista ordet. Ofta delas påskliljor ut under gudstjänsten. Det här är kyrkoårets största glädjedag!
Annandag påsk – texterna handlar ofta om olika människors ”Möte med den uppståndne” – Jesus – som under fyrtio dagar visar sig för tusentals människor. Därmed börjar tron på godhetens seger över ondskan att spridas ut i världen och ända till oss idag.
Vill du fira påsk i kyrkan?
På webben, www.svenskakyrkan.se/sodratjust, hittar du påskens alla gudstjänster. ■
Agneta Tyrberg, Gladhammar (66 år):
– Att naturen vaknar till liv, gå ut och titta efter blåsippor, vitsippor och lövsprickningen.
Johanna Djerf Korte, Almvik (34 år):
– Det är att få se fåglarna komma tillbaks och få höra fågelkvitter igen. Den första solkyssta huden och att få träna utomhus på ett smidigare sätt.
Emil Strömbäck, Västervik (23 år):
– Den friska luften och den rinnande näsan när pollenallergin gör sig påmind. Men det absolut bästa med våren är när man får göra en rejäl tvätt på bilen efter vintern. En till bra sak med våren är att slippa få sten i skorna när gatorna äntligen blir sopade.
Tävla om rättvisemärkta varor! 1:a pris värde 700 kr, 2:a pris värde 500 kr, och 3:e pris värde 300 kr.
Ditt namn:
Adress:
Post: Svenska kyrkan, Hospitalsgatan 14, 593 33 Västervik E-post: sodratjust.andrum@svenskakyrkan.se Senast: Vi behöver din lösning senast 8/4 2022 Vinnarna presenteras på www.svenskakyrkan.se/sodratjust och i nästa nummer.