Betraktelse

Genom åren har jag fått vara med om väldigt många dop

Jag vet inte om jag minns det för att jag sett bilder och andra har berättat för mig, eller om jag på riktigt minns, men jag vill ändå säga att jag minns mitt dop. Jag hade hunnit bli lite drygt två år och jag döptes i Silleruds kyrka av prästen Olav Dahle. Det jag själv minns är att jag inte ville vara med där framme i koret, utan hellre vara hos min roliga kusin som satt i en av kyrkbänkarna. Att mamma och min faster hade folkdräkt och att jag döptes tillsammans med min ett år yngre kusin vet jag efter att ha sett bilder. Likaså att det var en vacker försommardag. När jag växte upp vet jag inte om det spelade så stor roll för mig, det där att jag var döpt, men med åren har det blivit allt viktigare för mig. Tillhörigheten som jag alltid kan vara trygg i. Jag hör till Kristi världsvida kyrka, tillsammans med så oräkneligt många andra. Den tillhörigheten kan aldrig tas ifrån mig. Gud har i Jesus Kristus genom dopet lovat mig att jag alltid har en plats där och det litar jag på.

Genom åren har jag fått vara med om väldigt många dop. Det är jag så tacksam för!

Alla dessa människor jag har fått glädjen att möta vid dopets vatten. Jag har döpt både små och större barn, jag har döpt ungdomar som ska konfirmeras och vuxna som begärt att få bli döpta. Jag har döpt i kyrkorum och på bryggor ute vid en sjö. Jag har stått i partytält i trädgården och döpt i familjens ärvda dopskål och jag har döpt i sakristian en sen kväll på ett konfirmandläger, bara för att nämna några. Så olika människor och så olika tillfällen och ändå på ett sätt så lika. Varje unik människa har jag fått döpa i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Till var och en av dem har jag fått ge vidare Jesu löfte: ”Jag är med dig alla dagar till tidens slut.” För var och en har jag också bett om att helig Ande ska uppfylla den som döps och hjälpa honom eller henne att leva i sitt dop.

Men hur lever man då i sitt dop? För mig handlar det om en övning i tillit. Jag litar på att Gud håller sitt löfte om att vara med mig alla dagar till tidens slut, vad som än händer i mitt liv. Jag litar på att jag alltid är välkommen i Kristi kyrka. Det gör att jag gärna vill gå i kyrkan när jag är ute och reser, både utomlands och i Sverige. Ibland förstår jag inte språket och kan inte psalmerna. Ibland förstår jag inte riktigt när jag ska sitta eller stå och oftast känner jag inte de andra som är där. Men när jag står där vilsen i ett okänt kyrkorum, så brukar jag öva mig i tilliten till att jag är döpt till samma gemenskap genom Jesus Kristus, så därför är också den kyrkan och församlingen min. Det brukar faktiskt kännas oväntat hemma.

Om vi är döpta eller inte kan ingen se på oss och det gör ingen skillnad i det yttre. Kyrkans portar står öppna för alla som vill gå in och Guds kärlek flödar över alla människor. Dopets gåva handlar inte om att göra skillnad på människor, utan ger oss ett löfte att vila i. ■

”Kyrkans portar står öppna för alla som vill gå in och Guds kärlek flödar över alla människor. Dopets gåva handlar inte om att göra skillnad på människor, utan ger oss ett löfte att vila i.”

Matilda Helg, kyrkoherde