Dopet för oss närmare mänsklighetens nöd

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Romarbrevet 6:3–4)

Vi börjar med dopet, med det faktum att människor formellt tas upp i den kristna gemenskapen genom att nedsänkas i vatten eller genom att man öser vatten över dem.

Ordet dop hänger samman med ordet ”doppa”. Om vi går till Nya testamentet hittar vi detta ord i Jesu förkunnelse och gärningar, och vi hittar det dessutom på många ställen i Paulus brev. Jesus talar om att hans kommande lidande och död är ett ”dop” som han ska döpas med (Markusevangeliet 10:38). Han uttrycker sig alltså som om det han skulle gå igenom, lidandet och döden, var något han skulle sänkas ned i, översköljas av eller drunkna i. Han säger att han våndas innan detta ”dop” är över (Lukasevangeliet 12:50). Redan från början tycks alltså de kristna ha förknippat denna ritual med att gå in i Jesu lidandes mörker och död, med att ”nedsänkas” i det verkliga som han uthärdade. Paulus talar om att vi blir döpta ”in i” Kristi död (Romarbrevet 6:3). Vi ”doppas” ned i den gåtfulla händelse som kristna högtidlighåller dels på långfredagen och dels varje gång som brödet bryts i nattvarden.

De första århundradena som kyrkan fanns till, när de kristna började tänka vidare på detta och utforma sin liturgi och sin konst, växte nya bilder fram. I berättelsen om Jesu dop sänks han ner i Jordanflodens vatten, och när han stiger upp ur vattnet kommer den heliga Anden ner över honom i en duvas skepnad. Från himlen hörs en röst som säger: ”Du är min älskade son, du är min utvalde” (Lukasevangeliet 3:22). Utifrån denna berättelse började de första kristna göra kopplingar till en annan berättelse som också inbegriper vatten och ande.

Första Moseboken berättar hur det var före skapelsen: att ”djupet” täcktes av mörker och att Anden svävade över vattnet, eller en mäktig vind, beroende på hur man tolkar den hebreiska texten. Först finns bara djupet (vattnet), och sedan kommer Guds andes vind, och ur djupet kommer världen. Och Gud ser att det är gott. Vattnet och Anden och rösten: det är inte svårt att se varför de första kristna började förknippa dophandlingen med exakt den bild som Paulus använder för det kristna livet – en ny skapelse.

”Att bli döpt är att bli människa på det sätt som Gud hade i åtanke från första början. Vad hade då Gud i åtanke? Att människor skulle växa in i en sådan stor kärlek och tillit till honom att de med rätta kunde kallas för Guds söner och döttrar.”

Rowan William

Början på det kristna livet är alltså början på Guds nya skapelse. Och på samma sätt som Jesus stiger upp ur vattnet, tar emot Anden och hör Faderns röst, säger Guds röst till varje nydöpt kristen att ”du är mitt barn”, i samband med att denna människa påbörjar sitt nya liv tillsammans med Jesus.

Det finns, framför allt i den österländska kristenheten, en tradition där ikoner som föreställer Jesu dop avbildar Jesus med vatten ända upp till halsen. Under vattnet sitter den gamla världens flodgudar, som en symbol för de kaosmakter som har besegrats. Redan tidigt ritar dopet alltså upp ett antal mycket kraftfulla symboler. Vatten och återfödelse: återfödelse som ett Guds barn, precis som Jesus själv är Guds son, och kaos som blir till ordning när Guds vind blåser på det.

Det är därför inte så konstigt att kyrkan, när den funderade över dopets innebörd, kom att se dopet som en sorts återupprättelse av det sant mänskliga. Att bli döpt är att bli människa på det sätt som Gud hade i åtanke från första början. Vad hade då Gud i åtanke? Att människor skulle växa in i en sådan stor kärlek och tillit till honom att de med rätta kunde kallas för Guds söner och döttrar. Människor har gjort sig av med den identiteten: övergett den, glömt bort eller förvrängt den. Och när Jesus träder in på scenen återställer han mänskligheten till dess rätta form. Men detta innebär också att Jesus, när han så att säga återställer mänskligheten ”inifrån”, måste stiga ner i människovärldens kaos. Jesus måste stiga ända ner till vår nivå, där allt är formlöst och meningslöst, och göra sig sårbar och skyddslös för att det sant mänskliga ska kunna födas. Detta ger en antydan om att den nya mänsklighet som skapas runt Jesus inte är en mänsklighet som kommer att lyckas med allt utan en mänsklighet som kan räcka ut handen nerifrån djupen och vidröras av Guds hand. Och det innebär i sin tur att om vi ställer frågan: ”Var kan vi stöta på dem som blivit döpta”, så blir ett av svaren: ”Alldeles intill kaosdjupen.” Det betyder att vi kan förvänta oss att stöta på kristna i de sammanhang där mänskligheten är som mest hotad, där den är som mest tilltufsad, vanställd och nödställd. Kristna finns i närheten av Jesus – men Jesus finns i närheten av människor som lever i otrygghet och nöd. Utan att skydda sig själv vandrar han vid de nödställdas sida. Om dopet innebär att vi förs dit där Jesus är, då innebär dopet att vi förs närmare kaos och närmare nöden hos en mänsklighet som har glömt sitt eget öde.

Jag skulle vilja tillägga att vi också kan förvänta oss att en döpt kristen ska ha nära till det kaos som finns i hans eller hennes eget liv – vi lever ju inte bara med ett kaos utanför oss själva utan också med ett stort mått av omänsklighet och osäkerhet inom oss själva. En kristen bör vara en människa som inte är rädd att ärligt betrakta detta inre kaos, eller vara nära det yttre kaos som hotar mänskligheten.

Att döpas innebär alltså att vara med Jesus i ”djupet”: i djupet av människors nöd, inbegripet vår egen djupa, inre nöd, men också att vara i djupet av Guds kärlek: i det djup där Anden återskapar och andas nytt liv på det mänskliga livet så som Gud tänkte sig det. ■